Intelligent Designs in an Age of Terror?

The international film festival in Gothenburg took place again recently. I had the privilege to see the British political thriller ”Page Eight”, which was… OK, maybe not great, but definitely good. And as a bonus, the director David Hare took some questions from the audience afterwards. The theme is terrorism, or more exactly, how to respond to it from the perspective of the British intelligence agency MI5. They’ve had a hard time since 9/11 according to Mr Hare, partly because they refused to produce evidence of weapons of mass destruction when the Prime minister needed a case to go to war in Iraq along with the US.

MI5 is, by the way, the branch of British Intelligence that operates within British shores, as opposed to MI6 (where James Bond would have been employed, had he existed in real life). The latter branch was more willing to provide the ‘intel’ that Tony Blair was asking for, than MI5.

– Both have had difficult years, says David Hare who thought the time was ripe for a film on the topic, just like John le Carré wrote novels about the Cold War.

The people in ”Page Eight”, especially the leading character, MI5 investigator Johnny is portrayed in a rather sympathetic way, as played by the veteran Bill Nighy (”Love Actually”, ”The Constant Gardener”) whom Hare has worked with on several occasions.

– I didn’t write the part for him, but when I’d written 30 pages it was obvious it was him. And he wanted to play this part; he’s very mysterious and very attractive to women. Two things that all actors dream of playing…

Hare also got the Australian actress Judy Davis to play a part, but it didn’t come easy.

– I struggled to get her. In Australia she’s regarded as such a great actress that she hardly acts at all! But her agent said to her: if you don’t do this, what will you ever do?

All in all, the cast was made up of mostly experienced and skilled actors (like Rachel Weisz, Michael Gambon and Ralph Fiennes) who together formed ”a nauseatingly happy family” in Hare’s words. And he admits he needed it, since the film was made principally for British TV with a five-week shooting schedule and a very modest budget. Not like when Hare was involved in making films like ”The Hours ” and ”The Reader”.

– You won’t believe how long we went on filming those…

Now everyone had to be on top of their game, with no time to ‘hang around’.

– I would hate to do it with actors less good than this lot. But these are all actors that can do anything, says Hare who considers the chance to visit film festivals is a nice bonus considering the circumstances while making ”Page Eight”.

But he also notes the fact that many of the best writers in America now works in television, such as Aaron Sorkin.

– After ”Social Network” he’s the most admired screenwriter in America and what is he doing? An HBO series. And why? Because that’s where the intelligent people are and also where the writer is the person who drives the medium. The writer’s the most important person in the room. Well, that is never true in Hollywood – on the contrary…

One question from the audience considered the less flattering portrayal of politicians. Hare agrees, even if the thinks his own creation, the Prime minister played by Ralph Fiennes is more ”formidable, intelligent, resolute and strong” than real politicians usually are. But Hare’s experience with world leaders he ”occasionally has bumped into” are different from other people.

– One thing that western world leaders think is that our civilization is under attack from muslim fundamentalists, who are coming to destroy us. This is what they believe and they believe that everything they do is justified by this threat, Hare explains, while adding briefly that Barack Obama is cleverer than the rest and doesn’t necessarily sees the world the same way.

But the themes in the film are not only what kind of information is passed on to politicians, but also in what way it is obtained. Such as torture, which has been illegal within Britain for more than 400 years.

– There may be a threat, but obviously the film is about the means by which we fight that threat. And obviously a lot of people in MI5 have been very squeamish and disapproving of some of the methods that have been too easily adopted by politicians.

Also, a number of films from the Arab world was shown in Gothenburg. Sad to say, I only saw two of them, of which the Egyptian ”Cairo 678”, about sexual harrassments in society, really impressed me. Three women confronts abuses in different ways, while their destinies begin to converge. The Palestinian drama ”Habibi” had an interesting theme; love in times of conflict and against the odds, but it still felt a bit unfinished and less involving than it should have. Partly because of the male protagonist who was a lot less vivid and intriguing than the female one; i.e. the love of his life.

(More film festival reviews in Swedish are available at russin.nu)

Speaking of films: Not as good as the book – or will it be? “Salmon Fishing in the Yemen” by Paul Torday was a treat, and soon the film is about to open, as it happens directed by a Swede.

Somewhat related topics: Al Jazeera English has covered a lot of what’s happening in the Middle East lately and here’s a page with an overview of the coverage.

The International Food Policy Research Institute recently released a report titled ”Beyond the Arab Awakening”. Haven’t read much of it yet, but the researchers point out that “Results suggest that poverty and income inequality in the Arab world are likely higher than official numbers have long suggested.”

The Yemeni water crisis isn’t going away anytime soon, it seems. Could it even lead to wars? Here’s an update from a news channel and the blog The Wadi. I wrote on this topic about 1,5 years ago here.

Love, Thy Will Be Done* – in Yemen and Elsewhere?

Yemeni Weddings. They are something special. Well, as a visitor you’re aware you never have the whole picture, since most of the festivites are segregated. Men in one place, women in another. What goes on behind the closed doors on the other side? Some answers you can get by reading women reporters’ accounts of the proceedings, such as the latest blog entry from Lebanese writer Mira Baz, who spent many years in Yemen: ”When all I’d seen of Yemen for months was unostentatious women in black, you could imagine the shock of seeing the women at my first few Yemeni weddings! Was this really Yemen? Behind closed doors, and away from the men’s probing eyes – both the harassers and the decent ones – women were letting it all out.” Recommended reading!

Also, the big news this week from Yemen seems to be the immunity law granted to president Ali Abdullah Saleh in exchange for his resignation from office. ”The immunity would cover the 33-year period of Saleh’s presidency and could not be cancelled or appealed against.” reports Al Jazeera English. Protests are said to have erupted in the city of Taiz, one of the three biggest cities in Yemen, while al-Qaeda-linked militants are reported to have taken control of Radda, a small town some 170 kilometers south of Sana’a.

Speaking of marriages: The American election campaign is on, at least on the Republican side. A lot of it makes for fascinating coverage even for us non-Americans. Sometimes intentionally funny, like the reports from Jon Stewart and his Daily Show team, as well as his former sidekick Stephen Colbert. Other times, you come across opinions that attract your attention and may be entertaining, but maybe not in the way it was intended. Like the endorsement of candidate Newt Gingrich from psychiatrist Keith Ablow, published by Fox News.

Telling quotes: ”When three women want to sign on for life with a man who is now running for president, I worry more about whether we’ll be clamoring for a third Gingrich term, not whether we’ll want to let him go after one”. Exactly, that’s what the Republicans used to say about Bill Clinton and his infamous affairs, right? I am not saying a president or prime minister needs to be morally flawless (which is a rare quality). And relationships are not always easy, but… I guess I might be looking for some sort of consistency. Ablow’s conclusion: ”So, as far as I can tell, judging from the psychological data, we have only one real risk to America from his marital history if Newt Gingrich were to become president: We would need to worry that another nation, perhaps a little younger than ours, would be so taken by Mr. Gingrich that it would seduce him into marrying it and becoming its president. And I think that is exceedingly unlikely.”

At least on the last issue, I tend to agree… Or will South Sudan come courting in a few years?

By the way, I started watching “The Tudors” on DVD last year, the series about the English 16th-century king Henry VIII. He is known for having had six wives of which he divorced some, executed others and in the process he created a new church. Among other things. It’s intriguing to follow the proceedings in the corridors of power and the way people fall in and out of luck with an emotional, strong-willed, manipulative and sometimes cruel king. Halfway through the second season I only miss one thing about the concept as a whole: someone to really root for. Most people involved are more or less corrupt, but simultaneously believable, and sometimes even possible to identify with.  Recommended watching. But you might wonder – what’s love got to do with it?** Maybe everything, maybe nothing at all.

* Yes, that’s the title of what was once upon a time quite a big hit, performed by Martika and composed by the artist sometimes known as Prince.

**And that’s a Tina Turner tune. Right again.

The Mexican Connection – A Brief Summary

I started a new tradition. Maybe. For the second consecutive year I didn’t spend christmas in Sweden. Last year (2010, not to confuse the readers) I was still in Yemen, and now I’ve just come back from three weeks spent mostly in the United States of Mexico. With some incursions into the south of the United States of America. The primary reason for this is my fiancée whose hometown happens to be the northern Mexican bordertown Matamoros, in the Atlantic state of Tamaulipas and a bridge apart from Brownsville, Texas. And by the way, we met in Yemen.

In the coming weeks I hope to share more of the experience, but for now I’ll have to settle for a brief summary and a preview of coming attractions. Such as ”Don’t take a knife to a gunfight”, the kind of commercial message you’re not likely to see in Sweden, but as I recall was promoting discounts on firearms. Or the fact that the south of Texas, or as my fiancée calls it, ”an extension of Mexico”, is a decidedly bilingual area where many of the residents seem to be of Mexican descent. Matamoros in itself is generally not considered the most charming or beautiful place in the country – not even by people living there. We hade the opportunity to visit a more tourist-friendly and historically important city during my time there; Querétaro where the residents really do take pride in their heritage and the role the place has had in Mexican history. More on that later, I hope.

I also spent a few days in a small town in the southern part of the state of Tamaulipas, a place surrounded by sugar canes and some nice natural scenery. Not exactly a tourist trap, but with some hidden gems for those who know where to find them, including a small river with something resembling a blue lagoon, an ecological museum and and other natural environment-related attractions. To Be Continued. I have to follow the tense handball game between Sweden and Macedonia to its conclusion…

My annual blog statistics…

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A San Francisco cable car holds 60 people. This blog was viewed about 1 600 times in 2011. If it were a cable car, it would take about 27 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Passionerat anförande i Oslo av prisad jemenitiska

Nobelpriset. Vi hade en plansch på väggen i det allaktivitetshus i Taiz där jag tillbringade mycket av min arbetstid förra året, en plansch som förklarade fenomenet med en internationell prisutdelning i det ganska avlägsna Sverige (och kan skymtas till höger på bilden nedan). Då anade jag knappast att året efter skulle ett av prisen delas ut till en jemenitisk medborgare.

Nu är det nobelska fredspriset 2011 utdelat till tre kvinnor som hjälpt till att förändra sina hemländer med icke-våldsmetoder. Två av dem var med när Liberia lämnade sitt långvariga inbördeskrigande och lyckades bygga upp en demokrati. En av dem är numera president, Ellen Johnson-Sirleaf medan hennes kollega i kampen Leymah Gbowee skrivit en bok om händelserna för några år sedan. För den tredje pristagaren pågår kampen fortfarande.

32-åriga Tawakkul Karman från Jemen höll ett långt och passionerat anförande på arabiska om Jemens revolution – som hon kallar den – och satte den även i ett större sammanhang. Hon påminde om att landets proteströrelse inte fått samma internationella genomslag och solidaritet som de i Tunisien, Libyen och Egypten, men betonade samtidigt att hennes lands födslovåndor på väg mot sann demokrati inte pågår i ett vacuum. Och de nya digitala sociala medierna har bidragit till utvecklingen. Talet utstrålade stark optimism trots tuffa odds, något som kan krävas i ett land med så många utmaningar inför framtiden. Men hon skrädde inte heller orden vad gäller den långvarige makthavaren Salehs styre och dess konsekvenser. Landet har fått lida länge nog av dennes förtryck nu, tycker hon och radade upp de olika stegen i den revolutionära processen. Dit hör i princip en uppgörelse med och nedmontering av hela den gamla maktapparaten inklusive armé och säkerhetstjänst, följt av nya institutioner som måste byggas upp för att skapa en riktig demokrati. Och det är de unga som gått i spetsen för den hoppingivande utvecklingen hittills, menar Karman.

I det här korta klippet tar de tre kvinnorna emot sina priser. Tyvärr har jag inte hittat hela ceremonin eller talen på SVT Play, men det kanske kommer… Att tre kvinnor delar på priset var på tiden, framhåller trion i i en intervju för CNN. Läs även gärna Tanya Holms längre artikel om Jemens protester i kulturmagasinet Voltaire. Leymah Gbowee intervjuades för övrigt ganska nyligen av Jon Stewart i The Daily Show på Comedy Central.

Konflikten i Jemen fortsätter under tiden, även under väpnade former. Nyligen såg jag twitterkommentaren ”så här ser en jemenitisk vapenvila ut” kopplat till ett YouTube-klipp från Taiz där eldgivning lyser upp nattmörkret i staden. Förra veckan fick jag också informationer om att skottlossning mellan regeringens styrkor och fientliga klaner pågått i stadsdelen där ITDC ligger, alltså det utbildningscenter där jag arbetade under 2010, tidigare känt som Swedish Training Center. Verksamhet pågår annars fortfarande där, med över 100 studerande på olika kurser.

Bonus: Varför det kan vara svårt att fotografera folk i Jemen – dokumenterares dilemman enligt Yemen Times.

Saleh säger upp sig – sägs det

Så, Jemens president Ali Abdullah Saleh har tydligen skrivit på ett avtal om att avgå. Detta meddelades i veckan efter ett möte i Saudiarabiens huvudstad Riyadh. Flera medier internationellt och i Sverige ägnade ämnet viss uppmärksamhet. Se bland annat Al Jazeera English, BBC, The Guardian och Sveriges Radios Studio ett där saken kommenterades av reportern Lotten Collin som nyligen besökte Jemen, samt frilansjournalisten Tanya Holm som bor i huvudstaden Sana’a. Avtalet som förhandlats fram med hjälp av USA och Jemens grannstater i Gulfen innebär att presidenten avgår i utbyte mot åtalsimmunitet. Inte alla gillar villkoren, framgår av rapporterna; det gäller bland annat representanter för de mestadels unga demonstranter som visat sitt missnöje under våren. Saleh borde ställas inför rätta för sina brott mot folket, menar många av dem. Presidenten sägs dock snarare vara på väg till USA för läkarvård. Han har fortfarande inte återhämtat sig helt efter den granatattack som drabbade honom i presidentpalatset i somras och tillbringade efter det flera månader i Saudiarabien.

Enligt planen ska makten i första skedet överlämnas till Salehs högra hand Abdrabuh Mansour Hadi, som  ska sätta ihop en samlingsregering och sedan kalla till nytt presidentval inom 90 dagar.

Bonus: Professor Joseph Massad analyserar den arabiska historien av revolter från 1800-talet och framåt, liksom västvärldens vanligaste reaktioner på dem (publicerat på Al Jazeera English).

Själv har jag haft nästan fullt upp med att undervisa högstadieelever i spanska och sådant som betalar hyran. Därför överlåter jag med varm hand de aktuella analyserna åt ovanstående källor. Men visst är utvecklingen spännande – och fortfarande väldigt oförutsägbar. Fortsättning följer, som jag brukar avsluta med när jag för tillfället inte har något smartare att säga…

Jemen minst jämställt – igen

Så var det dags igen. Jemen rankas som världens värsta land för kvinnor i en undersökning. Samtidigt fortsätter oroligheterna i landet, bevakade av bland andra Sveriges Radio och New York Times. 

Med jämna mellanrum aktualiseras jämställdhetsfrågor uttryckligen på en global skala, och vissa saker är sig fortfarande ganska lika år från år. World Economic Forum har ännu en gång släppt en så kallad Global Gender Gap Report, om jämställdheten i världens länder. Kriterierna är främst ekonomiskt deltagande och möjligheter, löneskillnader mellan könen, tillgång till utbildning, hälsofrågor och politiskt inflytande. 135 nationer granskades i år.

Sverige landade på fjärde plats efter Island, Norge och Finland. Mycket nordiskt i topp alltså, vilket knappast var en överraskning. Lite mer uppseendeväckande är kanske Filippinerna på åttonde plats, Lesotho på nionde och Sydafrika på 14:e, före stormakter som USA och Storbritannien. En sammanfattning finns exempelvis på Huffington Post och hela rapporten finns här. Jemen rankades återigen sist, liksom förra året (vilket jag skrev några rader om då). De konkurrerar i botten med Chad, Pakistan och Mali. Överlag anses Nordamerika och Europa/Centralasien vara de mest rättvisa regionerna i det här avseendet, medan Mellanöstern och Nordafrika har det lägsta poängsnittet generellt utifrån de uppställda mallarna.

Det är som sagt inte första gången WEF ger ut en sådan rapport, men den här gången följer den händelsevis inte så långt efter Newsweeks egen undersökning i samma ärende, som gav ett liknande men inte identiskt resultat. Där var exempelvis Jemen bara tredje värst i klassen.

Enligt Sveriges Radios reporter Lotten Collin har kvinnor antagit en betydelsefull roll i de pågående protesterna i Jemen under året. Under en med visst besvär genomförd reportageresa i landet nyligen. Dessutom har inslagen i P1-program som Studio ett vittnat om en förvärrad situation när det gäller förnödenheter som vatten, elförsörjning medan matpriserna rusat i höjden. Framförallt vatten och el har länge varit problemområden, men oroligheterna i landet har uppenbarligen ställt saker på sin spets än mer.

Den senaste tiden har även flera medier noterat ökande väpnade sammandrabbningar i Taiz, där jag arbetade förra året. New York Times beskriver den gamla kommersiella och intellektuella knytpunkten i landet som ett nuvarande epicentrum för den pågående kraftmätningen mellan president Saleh och hans motståndare. Enligt NY Times fruktar regeringen att staden kan bli Jemens motsvarighet till Libyens Benghazi; oppositionens provisoriska huvudstad. Nu pågår skottlossningar och granateldgivning i en stad som länge slagit vakt om sin status som ett säte för lag och ordning, medan de annars vanliga skjutvapnen i princip varit bannlysta på gatorna (i alla fall för de vanliga ‘civila’ medborgarna).

Befolkningen i Taiz har länge betraktats som den högst utbildade i Jemen, fortsätter reportern Laura Kasinof. Redaktörens (det vill säga min) anmärkning: Ja, om det var något som taiziter jag träffade gärna framhöll var det just den detaljen.

– Vi är de smartaste människorna i landet, var en vanlig kommentar.

Men Times poängterar att de ofta känner sig behandlade som andra klassens medborgare i en stat på senare år dominerats av klaner från de nordligare delarna av landet (staden tillhör visserligen inte gamla Sydjemen, men ligger närmare kuststaden Aden än huvudstaden Sana’a geografiskt och människor jag mötte hade i regel en mycket mer positiv bild av Aden än av Sana’a).

Även Al Jazeera English har de senaste dagarna uppmärksammat våldsamheterna i Taiz, där åtminstone åtta dödsoffer krävts.

Relaterat ärende: Condoleezza Rice är en kvinna som bevisligen haft en del inflytande över världens öden och äventyr, som medlem av förre amerikanske presidenten George W. Bushs kabinett under tiden för inte minst invasionen av Irak. Om detta handlade det bland annat när hon tog risken att hälsa på Jon Stewart i studion för The Daily Show i veckan.

SR på plats i ”svårbevakat” land

Jemen är svårbevakat just nu, enligt Studio ett i Sveriges Radios P1. Idag har i alla fall reportern Lotten Collin rapporterat från huvudstaden Sana’a i några av kanalens nyhetssändningar och aktualitetsmagasin. Läget är inte oväntat besvärligt och SR-inslagen bekräftar andra intryck som kommit fram. Stora problem med tillgången till elektricitet, samma sak med vatten, öppet missnöje med presidenten samtidigt som det råder väpnat ställningskrig mellan regeringen och klaner som vänt sig emot denna. Är det något det inte är brist på i Jemen så är det vapen.

Efter fredagsbönen idag har uppenbarligen 100 000-tals människor samlats till protester mot Ali Abdullah Salehs regering, inte minst unga människor (i ett land med låg medelålder) men även från politiska partier som enligt reportern vill ”rida på” protestanternas framgångar. Även regeringens anhängare manifesterar sitt stöd – om än inte med lika imponerande omfattning. Finns det risk för fullskaligt inbördeskrig? undrar studioreportern.

– Absolut, svarar Collin via en ostadig telefonförbindelse från Sana’a.

Skottlossning hörs ständigt, även på natten, och många människor riskerar att hamna i elden oavsett var de befinner sig eller vad de gör.

I veckan kom också ett nytt nummer av hjälporganisationen Operation Mercys informationsblad. De noterar att allt färre utländska arbetare och organisationer finns kvar i landet. Mercy har dock några stycken kvar och har de senaste månaderna startat projekt som rör vattenfiltrering, det vill säga försäljning av ”billiga lokalt producerade keramiska vattenfilter till ett subventionerat pris” till befolkningen i några byar. Vidare en renhållningskampanj som berör avfallshantering och hygieniska toaletter. Dessutom getlån – just det, getter delas ut till fattiga familjer som föder upp dem, låter dem förökas och lämnar tillbaka killingar som i sin tur hamnar hos en annan familj. Kurser i sömnad för kvinnliga instruktörer är ett annat pågående projekt.

Mer om organisationens arbete i Jemen finns på deras hemsida.

Det center i Taiz där jag själv arbetade förra året har numera också en hemsida, som är uppenbart ofärdig men förklarar en del av historiken och vad man sysslar med. Strax innan jag åkte därifrån förra vintern ändrades namnet till International Training & Development Center och sidan finns här. Exakt hur mycket av verksamheten som i nuläget kan bedrivas fullt ut är jag tyvärr osäker på. Så här såg i alla fall allaktivitetshuset (där jag höll till stora delar av tiden) ut för drygt ett år sedan.

Tidningar når fortfarande fler

Det kanske verkar osannolikt utifrån vårt skandinaviska perspektiv, men globalt sett når tryckta tidningar fortfarande fler människor än vad internet gör. Detta enligt en undersökning av WAN-IFRA som representerar över 18 000 nyhetsorgan i omkring 120 länder. Rapporten bygger på en översyn av 69 länders mediekonsumtion.

– Upplagorna är som solen. De fortsätter stiga i öst men sjunker i väst, kommenterar organisationens VD Christoph Riess.

Försäljningen av tidningar ökar i Asien och Latinamerika, men är på nergång i Europa och allra mest Nordamerika. Överlag når tidningarna ändå 2,3 miljarder läsare dagligen medan internet kommer upp i 1,9 miljarder. Mobiltelefonin är också viktigare än internet i stora folkrika nationer som Ryssland och Indien. Det sistnämnda gäller med med ganska stor säkerhet även en något mindre nation som Jemen. Andelen internet-användare anges regelbundet som endast några få procent av befolkningen, medan mobiltelefonerna är allestädes närvarande – liksom de enligt flera utsagor verkar vara i många hörn av världen där det tidigare knappt funnits ett väl utbyggt telefonnät av det slag vi vant oss vid här.

Fredspris till Jemenitiska – i alla fall 33 %

En tredjedel av Nobels fredspris 2011 hamnade alltså i Jemen, hos aktivisten Tawakkul Karman. Hon var en av tre kvinnor som prisas i år. De andra två kommer från Liberia, av vilka en alltså är deras nuvarande president Ellen Johnson-Sirleaf och den andra är Leylah Gbowee.

Ur det officiella pressuttalandet från Nobelkommittén: Alla tre belönas för sina icke-våldsamma sätt att kämpa för kvinnors säkerhet och deras rätt till deltagande i fredsskapande arbete. Man noterar att Sirleaf är Afrikas första demokratiskt valda president, medan Gbowee mobiliserade kvinnor och förenade dem från skiftande etniska och religiösa grupper vilket starkt bidrog till slutet på inbördeskrig i samma land, Liberia. Och att Karman har haft en ledande roll i kampen för demokrati och fred i Jemen under den ”arabiska våren”.

För att koncentrera sig en smula på Karman, den förmodligen globalt minst kända i trion, så är hon 32 år gammal, driver organisationen Women Journalists Without Chains och var tidigt en av ledarna för protesterna mot president Saleh i våras.

– Det här priset är för hela det jemenitiska folket, för martyrerna och de som stått upp mot Saleh och hans gäng. Varje tyrann och diktator är upprörda över priset eftersom det konfronterar orättvisa, ska hon ha hälsat genom en nyhetsbyrå efter tillkännagivandet på fredagen och återges i Huffington Post.

Karman kommer från Taiz men bor numera i Sana’a och är medlem i det islamistiska Islah-partiet. Fadern har tidigare varit minister i president Salehs regering, men Tawakkul har länge kämpat mot Saleh och organiserat inte minst ungdomar i en oppositionell rörelse. För Al Jazeera English deklarerar hon att en fredlig revolution är ‘enda vägen’ för landet. Priset i sig kom som en total överraskning – hon säger sig inte ha haft en aning om att hon varit nominerad. Sedan 2006 har hon varit inblandad i regelbundna protestaktioner mot regeringen. I år har hon hittills frihetsberövats två gånger för sina aktiviteter.

– Priset representerar framtiden. Erkännandet har gett mig en stark uppmuntran att fortsätta på den inslagna vägen. Nästa viktiga steg är att återuppbygga vår nation. Det tog Saleh 33 år att förstöra den, förklarar hon för AJE.

Det senaste halvåret har hon i princip haft ett tält på ”förändringstorget” i Sana’a som sitt hem. Som inspirationskällor anger hon Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King.

De tre pristagarna gratuleras av organisationen WACC (World Association for Christian Communication) vars generalsekreterare Karin Achtelstetter uttrycker glädje över att tre kvinnor som arbetat utan tanke på egen vinning för fred och lika rättigheter uppmärksammas internationellt på det här sättet. WACC sammanställer varje år en undersökning, Who Makes the News? om hur kvinnor skildras i massmedia och i hur hög grad de kommer fram överhuvudtaget.

Apropå Gbowee har hon ganska nyligen publicerat en bok, ”Mighty Be Our Powers”, via Beast Books som ingår i samma koncern som nyhetssajten The Daily Beast – och de passar givetvis på att puffa för boken i samband med priset.

The Daily Beast samarbetar numera även med Newsweek, som häromveckan granskade världens länder ur jämlikhetssynpunkt. Vissa mönster utkristalliseras där, som att de de 20 ‘bästa’ nationerna i regel har demokratiska styrelseskick och BNP över 200 miljarder dollar. Längst ner på listan återfinns fattiga stater, ibland krigsdrabbade och beroende av bidrag från västvärlden. Samtidigt förändras förhållanden på vissa håll. 2003 instiftades en lag i Rwanda, som fortfarande förknippas med folkmordet 1994. En tredjedel av platserna i parlamentet ska nu innehas av kvinnor. Verkligheten just nu är att, ja, de har faktiskt över 50 procent kvinnlig representation där och de rankas av World Economic Forum som ledande i ekonomisk innovation av de östafrikanska länderna.

Områdena som ingått i Newsweeks undersökning är rättvisa, hälsa, utbildning, ekonomi och politisk representation. Sammantaget heter vinnaren Island; före Sverige, Kanada, Danmark och Finland. De tilldelas alla över 90 poäng på en 100-gradig skala. I botten hamnar Chad, Afghanistan (där över 85 procent av alla födslar sker utan någon medicinsk hjälp), Jemen (där våld i hemmet inte anses olagligt), Kongo-Kinshasa (där våldtäkterna uppgår till över 1000 om dagen) och Mali.

Enligt norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjørn Jagland kan demokrati och varaktig fred i världen inte uppnås utan att kvinnor får samma möjligheter som män att utöva inflytande på alla nivåer i samhället.

Priset ska ha diskuterats i radions Studio ett i fredags, med medverkan av svenska skribenten Tanya Holm som bor i Sana’a. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på det själv än, men här är länken till programmet tillsvidare.

Mer Jemen-relaterat i förbifarten: libanesiska bloggaren Mira Baz levde flera år i Jemen och levererar fortfarande intressanta iakttagelser om den tiden, nu senast en jämförelse mellan Sana’a och Beirut. Delvis lika – men ändå mycket olika…