Kan nån kan kamelen

Det är ju lite förargligt att det skulle ta mer än ett halvår att få till en anständig bild av en kamel. Kan vara en frukt av att tillbringa nästan all tid i stadsmiljö, där de här kreaturen visserligen skymtar förbi i stadsvimlet då och då, men inte varje gång när man råkar ha en kamera till hands. Dock, ibland finns allihop till synes samlade på samma plats samtidigt. Som här vid en ringled genom Taiz, mitt under ramadan. De påminner faktiskt påfallande mycket om lamadjuren som ibland syntes längs landsvägarna i Ecuador, men frågan är om de har samma temperament? Lamorna är ju kända för att kunna slå om snabbt och leverera mindre respektfulla salvor mot ovälkomna betraktare. De här kamelerna verkade i alla fall väldigt lugna och harmoniska så länge jag var i närheten, vilket kanske helt enkelt är deras normala beteende. Al-hamdelilah i så fall.

I stället för puckelpist

Hört talas om Mikael Strandberg? Det hade nog inte jag, åtminstone inte så att jag lagt det på minnet. Men det känns verkligen som om jag borde ha gjort det… I tidskriften Yemen Today (december 2009, som jag sent omsider plöjt igenom) intervjuas han om sitt senaste planerade projekt; att korsa hela arabvärlden från Oman till Mauretanien, med kamel.

Det är inte första gången han ger sig ut på sådana strapatser. Det började för över 20 år sedan med en cykeltur från Chile till Alaska, genom bland annat colombiansk regnskog där cykeln fick bäras genom träsken. Några år senare gick tvåhjulingen från Norge till Sydafrika via Sahara, 1997 tog han hästvägen genom Patagonien, följt år 2000 av en promenad genom maasaiernas marker i östafrika och så 2004 en skidfärd genom Sibirien. Varför göra det enkelt för sig?

– Jag har alltid valt min egen väg. Få människor gör det, förklarar han för Yemen Today som också kan avslöja att Strandberg växte upp i ”a remote Swedish Village boasting more dogs than people”.

Men han verkar inte vara ute efter äventyret för dess egen skull utan vill även lära sig mer och kunna utbilda andra. En av poängerna är att välja ett fortskaffningsmedel som är representativt för den aktuella regionen. Som sällskap den här gången har han två beduiner och en amerikansk väninna med samma intressen, berättar tidskriften. Arabiska har han studerat i två månader just i Jemen som förberedelse och han säger sig alltid ha varit intresserad av arabvärlden. Rutten kommer att gå genom två öknar med förväntade höga temperaturer (motpolen till den sibiriska utflykten, kan man ana). Startpunkten är alltså tänkt att vara Oman och nästa nationalstat i ordningen blir Jemen, vilket kan innebära flera utmaningar, såväl på grund av landskapet som säkerhetsläget och reserestriktionerna inom landet. Men det går inte att undvika, enligt Strandberg som ser den arabiska världens vagga just här.

– Det här är fortfarande juvelen i kronan, menar han.

När avlöper expeditionen då? Ja, det borde bli ganska snart, att döma av utforskarens egen resedagbok på www.mikaelstrandberg.com/. Men det finns fortfarande frågetecken kring finansieringen, framgår det.

Fortsättning följer därmed…

(Källa: ”Traversing Arabia by Camel” av David MacDonald – Yemen Today, december 2009)

Where the streets have no name

Ja, visst måste U2 ha tänkt på Taiz, när de skrev den, numera klassikerstämplade, låten way back 1987 när vissa av oss fortfarande kunde kalla sig unga och nästan oskyldiga… Gator utan namn verkar det i alla fall finnas en uppsjö av här. Landmärken att hänga upp sig på? Försöker utmönstra några, men det är ingen självklar sak. Ser inte alla vinklar och vrår otäckt lika ut fortfarande efter ett par veckor?

Det här är landets tredje stad efter Sana’a och Aden, med en befolkning på mellan en halv miljon och två miljoner, beroende på vem du frågar. Definitivt uppenbart är att det rör sig många människor på en ganska begränsad landareal och karaktären på existensen blir därefter. Kuperad terräng har jag säkert nämnt tidigare, med en del vidunderliga utsikter om man befinner sig rätt plats, det vill säga utanför själva stadskärnan och en bit upp i någon backe. Men i vimlet gäller det att vara uppmärksam på den direkta omgivningen, vare sig man själv är bakom ratten eller på väg att korsa en gata som gångare.

Det här är inte, jag repeterar, inte den mest organiserade metropolis jag stött på i mitt liv. Trafiken erbjuder bland annat mopedister som med förkärlek färdas i fel körriktning – kaospiloter om några. Minibussarna dabab är ganska charmiga, även om jag bara åkt med dem ett par gånger hittills. De påminner om systemet i colombianska Medellín där jag tillbringade några dagar sommaren 2005 i ett tidigare liv.

Att köra bil här – och jag har bara högst nyligen börjat med det – är jämförbart med mina erfarenheter från Ecuador, men ett steg vidare ut i det oformliga. Det roligaste är blandningen mellan aggressivitet och generositet. Och att man i sådana här mer oorganiserade (men däremot organiska) trafikekosystem i vissa avseenden lättare kan rätta till misstag än i exempelvis en överkomplicerad cirkelkonstruerad fortskaffningsmedelsutmaning som…Göteborg – en stad jag i stort gillar, men helst inte själv framför ett motoriserat fordon i.

Fruktmarknaden, känd som ”markasin” (med min försvenskade stavningsmodell) är fascinerande livlig, men många av varorna är troligen importerade eftersom Jemen inte producerar så mycket i den vägen inom landet, efter vad jag läst mig till. Basarer i smala gränder är kanske en förhärskande sinnebild av mellanöstern för många, och den är inte helt fel heller. Det är förvånande många typer av varor som kan klämmas in i små butiker. Särskilt i en stad där stora varuhus och köpcentra i stort sett lyser i sin frånvaro.

Vacker stad? Tja, i ett elakt ögonblick tänker jag på Arjeplog – omgivningen är vackrare än staden. Men det är inte riktigt rättvist. Få platser på jorden förtjänar att jämställas med den norrbottniska inlandskommunens tätort, som inramas av majestätiska kullar och sjösystem men i sig är märkvärdigt glädjedödande arrangerad. Det finns definitivt ännu oskönare orter, men få där kontrasten mellan natur och civilisatorisk struktur är så markant – åtminstone i ett i-land. Nu var det visserligen över tio år sedan jag var där, men dock. Minnena kunna ej svika så djupt, eller? Och det var ett stickspår; Taiz är bra mycket större – kanske i klass med Göteborg, men jag kan som sagt inte avgöra det exakt.

Och det finns guldkorn rent arkitektoniskt. Häromdagen blev jag guidad runt i den gamla delen av staden av en ung konstnär som själv var väldigt tilltalad (läs: artistiskt inspirerad) av ett par moskéer, som mycket riktigt tillhörde de estetiska höjdpunkterna hittills i mina ögon. Även om de förmodligen är modesta i både storlek och dekorationsrikedom jämfört med vad som borde finnas i regionens riktiga metropoler. Jag har ju inte sett så fruktansvärt mycket av arabiska halvön med omnejd tidigare, så jag låter osvuret vara bäst i stilenlig svensk diplomat-anda. Husen byggs ofta efter en princip som är tilltalande – men är inte alltid färdigställda och genomförda med samma precision (eller resurser). Resultatet är en hejdlös blandning mellan högt och lågt, karaktär, historia och improviserat kaos. Mycket smuts samlas i gränderna, mer än jag väntade mig faktiskt – och bristen på papperskorgar är slående, även i förhållande till min förhandsbild.

Folk i allmänhet är tillmötesgående och lätta att prata med, såvitt vi förstår varandra. Ganska många har ändå lärt sig begriplig engelska, inte minst här på centret  eller en del college och liknande jag haft chansen att besöka – mitt intryck hittills är jag skulle klara mig betydligt bättre med bara engelska här än i Ecuador. Häromdagen fick jag förklara en del om Sverige – typiska maträtter, väderförhållanden och så vidare – för ett gäng engelskstuderande under något som egentligen var ett releaseparty för en ny bok om klassiska engelska författare, och som utvecklades till en rundtur på Art College i Taiz. Men en del av poängen med att vara här är ju chansen att faktiskt snappa upp något av arabiskan, detta väl utbredda tungomål som i sig representerar en värld i sig. Och jag jobbar vidare på det…

Ljudlandskapet påverkar nog atmosfären lika mycket som synintrycken. Böneutroparna vaknar tidigt och förefaller avlösa varann i något slags turordning. Råkar man vakna vid fyra-tiden på morgonen är det inte osannolikt att någon av dem åtminstone värmer upp med några fraser jag inte kan uttyda, medan klockan fem kanske är den officiella morgonbönen. Och sedan följer ytterligare fyra, åtminstone i teorin. Det känns inte helt exakt schemalagt och noggrant numrerat, det där systemet i praktiken. Men det har sin tjusning, vad den nu består i.  Kanske i det än så länge exotiska tonspråket och exalterade utförandet. Byggnadsarbeten på natten? Ibland undrar man, när något liknande trösk- eller sågverk plötsligt går igång och skär genom den då mer sparsamma kakofonin.  En strid ström av trafikrelaterade ljud är annars dominerande på dagen och en bit in på kvällen. Sirener ljuder påfallande ofta, som i många storstäder jag varit i. Men jag är tacksam över att inte behöva köra ambulans själv här.

Och ja, hittills har jag sett två eller tre kameler i gatuvimlet. De hann inte fastna på bild, men det kommer säkert fler chanser…