Att välja bort friheten?

Om att inta en ny identitet och helt ny roll i ett nytt samhälle, mer eller mindre frivilligt, det berättar den libanesiska bloggaren Mira Baz om i ett av sina senaste inlägg på The Bohemian and the Bulbul. Baz bodde flera år i Jemen och betraktade med viss förundran en kontingent andra utlänningar som verkligen anammade kulturen och dess mest konservativa sidor, kanske mer än de flesta jemeniter själva gör. I det här fallet handlar det om amerikaner och européer som kommit till landet för att undervisa i engelska och bestämt sig för att bli så rättrogna som möjligt, eller med Baz beskrivning ”moved to Yemen in search of an Islamic utopia”. Jag måste medge att jag själv inte stötte på den är riktigt radikala sortens västerländska immigranter i landet, men jag tvivlar inte på att de finns.

Baz bekantskaper bytte i vissa fall ut sina namn till mer muslimska sådana, kvinnorna började bära heltäckande slöja (niqab eller som jemenitera oftast kallar det, lithma), männen odlade längre skägg än tidigare, att lyssna på musik blev tabu… Själv diskuterade jag musiken som företeelse och funktion flera gånger med främst yngre jemeniter som berättade att det absolut finns imamer och skriftlärda som avråder från att konsumera musik som nöje, men jag kan bara komma ihåg en person jag själv träffade som mer eller mindre hade valt bort musiken i sitt liv (med undantag för stillsamma ”godkända” islamiska recitationer med något slags musikalisk prägel). Annars verkar många människor, där som överallt annars, sätta stort värde på den konstformen, om än med väldigt varierade smakriktningar.

Mira Baz undrar vad de utländska konvertiterna egentligen sökte efter och varför de så helhjärtat omfamnat en kultur som skilde sig så markant från det de vant sig vid hemifrån. Och kanske framförallt varför de valt att ge upp en del av sin frihet, inte minst kvinnorna. Intressant inlägg från en intrikat värld full av paradoxer…

Storm och stilla veckor

Sedan en dryg vecka är jag på semester i Sverige, fram till slutet av augusti, efter en senaste månad full av omställningar på arbetsplatsen. Tillbringade innan avresan ett par dagar i huvudstaden Sana’a och skaffade en del av de saker jag hittills försummat, som en yambiya – den traditionella jemenitiska kniven som många bär i ett bälte med mer eller mindre utsirade tillbehör och dekorationer. Dessutom en välbehövlig klippning hos en frisör i gamla staden med åtminstone tre porträtt av Saddam Hussein på väggarna. På väg hem, under mellanlandningen i Istanbul insåg jag på allvar att jag tillfälligtvis lämnat Jemen och befann mig åtminstone i porten mellan mellanöstern och Europa. Främsta ledtråden: damernas generella klädval. Det var naturligtvis ingen överraskning, men det är märkligt hur fort man ändå vänjer sig vid att se en annan, annorlunda (och i det här fallet strängare) standard i samhället omkring sig, vilket i Jemen inte minst manifesteras genom den trefaldiga kvinnliga klädkombinationen balto, makrama och lithma.

Det rådde ett ovanligt lugn på Swedish Training Center (som snart kommer att byta namn) under någon vecka i skiftet juni-juli, efter alla avskedshögtider, kursavslutningar och bokslut under den sista tiden som vårt hemresande föreståndarpar Edström tillbringade där. Nu har en ny tysk/amerikansk ledartrojka tagit över ansvaret och  värmde upp med lite inskolning innan de drog igång med diverse personalmöten (främst för den jemenitiska personalen och de mer fast anställda, lite mindre av den varan för oss få projektarbetare som är kvar) och inledning av den nya tiden. Ombyggnadsarbeten, renovering och i första ledet en del rivna murar rent bokstavligt, var några av de synliga – och ofta ljudliga – resultaten under juli.

Undervåningen i det senast byggda huset (där jag spenderar det mesta av min arbetstid) byggs om och volymerna i övervåningens bibliotek har packats ner i lådor i väntan på mer klara besked om vad som ska komma i stället; något slags resurscentrum är utlovat. Muren på baksidan av centret är delvis riven och håller på att ersättas av något förhoppningsvis mer grund…murat. Byggarbetare har omsvärmat oss överallt. En kväll vid 22-tiden tyckte jag mig se en springande okänd man inne i området vid personalbostäderna och vet fortfarande inte om det var någon av de nya nattvakterna som förirrat sig in för långt eller någon helt annan individ.

Och den ordinarie personalen har  i vissa fall jobbat övertid, inte minst vår elektronikspecialist Ameen som bland annat inventerat utrustning, rensat undan ålderstigen sådan, upptäckt antika manualer på svenska som hör ihop med lika antika apparater från Sala… Dessutom har han dragit om ledningar från ett system som uppenbarligen härrör från centrets barndom och kan behöva sorteras för att undvika fler av de återkommande säkringsutblåsningarna under den varma junimånaden. Som bonus fångade han skymten av ett par ormar på vinden i bostadshuset vi brukar oss av.

- Farliga?

- Nej, de är rädda för människor.

- Giftiga?

- Kanske, men de försvinner när de ser dig.

Med andra ord: Don’t worry, be happy.

Själv har jag den senaste tiden framförallt sysslat jag med skrivgrupper, men även med baskurser i gitarrspel. Planen är att de ska fortsätta, efter fastemånaden ramadan som påbörjas i mitten av augusti – det här året vill säga, för i det fallet följer traditionen en annan kalender än vår.

De flesta ur den personal som bott på centret fram till nu har flyttat ut, delvis på grund av nya direktiv från ledningen. Elektriciteten är ett ständigt äventyrsmoment beroende på byggnadsarbetenas inverkan på kopplingarna, inte minst i det nyaste huset. Ett tillstånd av (förhoppningsvis) kreativ destruktion rådde alltså i stort när jag åkte ifrån Taiz i slutet av juli. Processen är påbörjad, på flera plan. Vad ska den leda till?

To Be Continued…

Taiz 2010 – The Story So Far

Special Report for potential Non-Swedish Readers

Approximately ten weeks ago I left the Swedish winter (unusually cold then, and still is, I’ve been told) for the Middle East. The Turkish Airlines flight from Gothenburg via Istanbul landed in (or rather, outside) the Yemeni capital Sana’a in the predawn hours, 31th of December 2009. I spent a few hours on a bench in the airport, waiting for a connecting flight with a national airline and finally arrived in the city of Taiz in the early afternoon. Already that was kind of a memorable experience, since I was treated to a New Year’s celebration with the Swedish colleagues here and also some other foreign workers in the city (there are quite a few of those, actually). Dinner took place on a roof, followed by a moviescreening (also up there) of a thriller about terrorism and dangerous infiltration (”Traitor” starring Don Cheadle, if you’re interested in the details). Watching it surrounded by the nightly sounds of the city, including chants from different mosques made for a special atmosphere. An early sequence in the film actually takes place in Yemen.

This country seldom turns up on the media radar in Sweden, but the last week before I left it seemed to be mentioned in the news each and every day. It might have to do with my increased attention while preparing for the departure, but some specific news bulletins concerning this arabic republic south of Saudi Arabia, certainly helped make it a center of attention for a while. And most of the news had something to do with themes in the above mentioned first film I happened to watch here. The first week I spent here also included some heightened security measures and advices for foreign workers and visitors, following the temporary closing of some embassies in Sana’a. Since then, the situation seems to have stabilized, relatively speaking. All in all, it is complicated and has been for a long time. But this region where I am staying usually has been one of the less conflictive ones in the country.

The place where I am about to spend this year working (according to the plan, at least) is a so-called Training Center, founded by a Swedish NGO (non-governmental organization) some 40 years ago. Right now the focus of the center is education in English, electronics and sewing. All in all there are at present maybe 200 students here, with close to 800 more on a waiting list (predominantly in the English department). Probably things will change somewhat soon with the arrival of a new leadership team, made up of people from different countries; a transition that will take place in June. The briefest possible description of my assignment is to develop ideas for cultural exchange and related activities, a part of the process of expanding the platform for the center. Which, as you already guessed, could mean a lot of different things. So far, I am running a small simple cafeteria in the library we have, mainly to provide the students with some refreshments and such, in-between their classes. A desired side-effect would of course be to create another meeting place and circulation within the newest building on the lot. That’s the Culture Center, inaugurated in november; i. e. shortly before I came here.

Last week we arranged the first art exhibition in the building, displaying works by a young Yemeni artist with a gift for vivid portraits, still life paintings and some abstract motives – mostly in oil. My impression is that it worked out pretty well, even though the art of marketing and communicating as a whole in this culture still is something I’m learning about. In this case we relied heavily on word-of-mouth, personal contacts and networks and also information directed at the students who come here five days of the week. In the near future, I hope we can develop the cultural programming with music, more art, workshops of varying kinds and in the month of May we have planned for a sewing exhibition. To Be Continued…

Taiz is the third biggest city in Yemen, with maybe half a million people living in the area (no one seems to know for sure). It’s crowded, noisy and intense with a lot of traffic and a set of unwritten rules that might differ slightly from what we outsiders are used to. In other words, you have to be alert while walking, driving or getting out of a minibus known as dabab, a standard mode of transportation here. Motorcycles might be coming straight at you, driving in the wrong direction at full speed. People are prone to crossing the street walking, without paying much attention to the cars, buses and motorbikes but hoping for the best – and usually getting away with it. It’s exciting in a way. I think my three years working in Ecuador was sort of a nice preparation, but this is a step further out in the unknown in many ways. Power cuts are common, and like many other institutions and businesses we have our own diesel generator as a complement. Some people also predict severe water shortages in the future, and that the country as a whole might virtually run out of it within ten years.

Yemen is 99 percent muslim, which is obvious. The official prayer hours during the day are impossible to miss, but after a while you get accustomed to the regular calls from the minarets that can be found on several places throughout the city. The culture is also quite strict regarding clothing, at least for women. The majority of them adhere to dress code that requires a long dress called balto, accompanied by a head scarf known as makrama and a veil referred to as lithma (generally all in black). There are exceptions, and some women choose more colourful scarves and leave the lithma out of it. Those principles don’t apply to foreigners the same way, and among the immigrants and NGO-people and such, people make up their own rules – or follow guidelines from their employers.

The landscape around here is hilly and this time of year, also quite dry. It didn’t rain during the first month I was here, but lately it started with some daily showers from above, even though the rainy season is said to start out for real in april. This is still called winter (I think) but we might be closing in on spring, followed later on by a summer season that is said to be very hot and require regular use of air conditioning.

Something distinctive about Yemen is the widespread use of qat (or khat), a species of leaves that are cultivated here and consumed almost exclusively in this country. The tradition has been there for a long time, but exactly how long? Who knows. Some basic facts kan be find on Wikipedia. But I will probably return to the subject more in-depth later on, some time. Many people, at least men, chew the leaves on a daily basis, but there seems to be a growing resistance, especially among doctors, dentists and young people who state that the plant is a ”curse” and creates not only several health problems but also is an obstacle to economic development. Some households spend a significant percentage of their income on qat, which is a concern in itself. Talking to people about it, I realize that there are many dimensions to the topic and many different views. Too many to sum up quickly right now. So, another ”To Be Continued”…

Security issues and numerous problems aside, this is also a place where people in general are very friendly and if they know enough English, they will try to use it to help you out if you’re a foreigner with a very limited grasp of Arabic. I have begun to take some lessons with a private tutor once a week, but getting a grip on the written language is a challenge if you don’t know anything beforehand (like me). It’s easier to memorize common useful phrases, such as salaam-aleikum (common way of greeting), bekam hada (”what does it cost?”) and ashufaq ba’aden (”see you later”). But I am seriously going to make an effort at learning the basics of the Arabic alphabet and reading simple terms at least. The continuing experience here will probably benefit from it.

Recommended sources for more on Yemen as a whole:

BBC News: Middle East, Al-Jazeera English, Yemen Times, Yemen Today

Battleground Culturica – The Plan

”Vägen till studenternas kulturintresse går genom magen”

Gammalt djungelordspråk eller möjligen rent önsketänkande från min sida.

Nu har den planerade cafeterian öppnat på prov i kulturbyggnaden på Swedish Center. Det är tänkt som ett enkelt och smidigt sätt att dels förse studenterna (av vilka de flesta läser engelska, elektronik och sömnad) med någon form av förtäring på nära håll, men också att öka cirkulationen överhuvudtaget i huset, som i korta drag ska utvecklas och få  ett bredare programinnehåll.  Första förmiddagen var ett allmänt kaos och vissa regeländringar vidtogs till nästa pass, som att studenterna beställer och inte själva lagar till sina önskemål inne i köket, som är ett (grovt uppskattat) tio-tolv kvadratmeter stort utrymme inne i biblioteket på övervåningen. Jag testar just nu olika öppettider och försöker snappa upp signaler på om utbudet är tillfredsställande eller inte. Delikata frågor, det där.

Dessutom har jag för ändamålet skaffat en fin liten bärbar CD-spelare kombinerad med kassettenhet och radio av märket Panasoaenic (sic!). Nej, jag tar inget ansvar för hur många originaldelar som ingår, även om produkten sägs vara ”huvudsakligen” sammansatt i Japan. Billig var den i alla fall. Försökte också bränna ut en del CD-ar med lämplig musik (något som man ju gör mer och mer sällan numera i takt med lagringsmediernas evolution och ökande artrikedom) men råkade ut för ett uppenbarligen inte helt ovanligt problem; de brännbara CD-skivorna här är ofta av sekunda kvalitet och ger upp innan de är färdigstekta. Förargligt. I värsta fall får jag väl beställa från bekanta hemmavid. Och hoppas att MacBookens brännarenhet inte själv grillats i processen av trial and error. Det uttrycket kan för övrigt appliceras på det mesta man sysslar med här. Möjligheterna till misstag är många…

…liksom när man tar beställningarna. Cafeterian innebär en konkret övning i att känna igen vem som beställt vad, även om menyn är enkel. Jag talar givetvis om damernas önskemål, eftersom majoriteten av dem är klädda i heltäckande svart tunika, eller som det kallas här; balto, med tillhörande makrama och lithma. Ögonen ser man, men inte så mycket mer. Att lära sig komma ihåg och skilja åt olika sorters handväskor och dylika tillbehör, det är ett tips från den kvinnliga delen av lärarkåren på stället. Jo, de har ju lättare att lägga märke till sådana detaljer automatiskt, kvinnor. Eller inte? Röstprofilering är också en taktik jag arbetar på att förfina till perfektion…

Noteringar i marginalen; den tveksamma tandstatusen (framförallt färgmässigt) hos alltför många jemeniter brukar tillskrivas olika faktorer. Ibland framhävs dålig vattenkvalitet, liksom det utbredda bruket av qat (de där löven som tuggas frekvent, ni vet). Något som också skulle kunna ha en inverkan är mängden socker som blandas i kaffe och te. I samband med starten av caféverksamheten inser jag hur mycket sötningsmedel som anses vara normalt – åtminstone tre teskedar i ett glas (det är ju så man helst dricker te här). Smaken är ofta tilltalande, inte minst på grund av den extra kryddan som ska till för en riktig shahi halib (europeiserad stavning) och jag riskerar nog själv att bli beroende om jag fortsätter konsumera te på jemenitiskt vis i samma takt som hittills. Det kanske är dags för en tandblekning när jag återvänder till Sverige.

Coming up: På lördag öppnar vi den första konstutställningen i kulturhuset (såvitt jag känner till) med en ung begåvad artist härifrån Taiz. Utformar en del enklare marknadsföringsmaterial och hoppas på word-of-mouth-taktikens framgångar inom konstnärens och centrets personliga nätverk.

Dagens värda vetande: En människa dör snabbare av sömnbrist än av svält. I det första fallet räcker tio dagar för en dödlig dos, medan hungern kan vara i några veckor innan den tar ut sin rätt helt och hållet. Förutsatt att man i båda exemplen är helt utan sömn respektive mat, antar jag. Källan är i alla fall twitter-flödet från den mexikanska tidskriften Conozca Más.

För ännu mer övrigt nästan allra sist: Nu har jag lyckats komma till skott och recensera Alicia Keys ”The Element of Truth” här. Ifall någon undrade över just det, vilket kanske inte är troligt men ändå möjligt. Och allt är möjligt för den som tror och betalar skatt, eller hur?

Och apropå den möjligen märkliga rubriken, så är den inspirerad av en science fiction-serie jag också recenserat – samtliga säsonger, faktiskt, med den senaste här.