Är svält ett vapen i ‘det glömda kriget’?

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 17/08/2018

kullarostadbearb‘Någon gång kommer kriget att ta slut. Men då kommer det kanske att vara för sent för många jemeniter.’

Svält. Sjukdomar. Sjukdomar som uppstår på grund av svält. Skarpa gränsdragningar mellan olika områden som kontrolleras av antingen den saudistyrda koalitionen eller deras fiender, Houthirebellerna. Det verkar ha varit aningen lättare den senaste tiden att få rapporter från de saudikontrollerande regionerna av Jemen, men reportern Jane Ferguson från amerikanska PBS NewsHour tog sig tidigare i år in i den del av landet (däribland huvudstaden Sana’a) som för närvarande ligger under Houthiernas styre. Information om den alltmer katastrofala situationen i arabvärldens redan tidigare fattigaste nation börjar strömma ut mer regelbundet, men Ferguson tillför en del när hon intervjuas av australiska radions Late Night Live (tillgänglig som podcast, där sådana finns). Bilden av ett land vars ekonomi helt kollapsat, även medelklassens barn svälter på grund av föräldrarnas uteblivna löner och där frågan är om utsvältning rentav används som en medveten krigstaktik. Mycket är svårt att veta säkert, och att helt förutsättningslöst undersöka allt som pågår – och varför – är givetvis nästan hopplöst i ett så brutalt splittrat land där allt som besökare (inte minst de journalister utifrån som lyckas få något slags inblick på plats) gör, övervakas av antingen den ena eller andra parten i ett inbördeskrig som nu pågått sedan… Ja, sedan exakt när egentligen? Klart är i alla fall de senaste tre-fyra åren inneburit fler och fler umbäranden och akuta överlevnadsproblem för majoriteten av befolkningen.

Intervjun med Ferguson finns hos australiska ABC (”Yemen: the world’s forgotten war”, daterad 26 juli 2018). Samma reporter har även skrivit en artikel om svält som eventuell strategi i strid, för tidningen New Yorker. Se ”Is Intentional Starvation the Future of War?” av Jane Ferguson, The New Yorker, 11 juli 2018.




TexMex Times 2018: AMLO – Who? What? Why?

Posted in Blog Entry in English, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 13/08/2018

Monument inspired by Ancient themes in the city centre of Monterrey, a Metropolitan area home to few million people and one of nations’s most important industrial regions. Photo: PJ Lindahl

Our world is full of abbreviations. CIA, FBI, KGB, CCCP (in case you remember the Cold War), JFK, BBC, CNN, UN… Recognized all of those? This summer in Mexico, four letters towered above everything else: AMLO. A shorter way of referring to Mr Andrés Manuel López Obrador. Some six weeks ago he was elected the next president of a country that presents a real challenge for anyone who dares aspire to the presidency. More than 100 million people with distinctly different ideas on how to prioritize and deal with the problems at hand. Which are plenty. Now, AMLO is not just anyone. A veteran politician on the Left (or at least used to be) who lost two previous presidential elections, at least in one case a fiercely contested one where some people still think he was cheated out of winning, one way or the other. This time around the competition was virtually annihilated. Election Day happened to take place during my first week of this year’s vacations in my wife’s homeland. She was one of millions of Mexicans casting their vote that day, a day that might be the starting point for some profound changes in the country. Might be. Remember that. The challenges are numerous. Obrador may have left the other three other candidates way behind, but real work is about to begin in a few months when he takes office. 

Car window commercials during the campaign were commonplace. Winning presidential candidate Andrés Manuel López Obrador seems confident – and as it turned out, he had reason to be. Photo: PJ Lindahl

One obvious result is that the shared hegemony of the two previously most powerful parties PRI and PAN has been, well… Smashed. Obliterated. The new president-elect and his movement named Morena now has the opportunity to create something new. At least that’s what many people hope for. Real change. Rampant corruption and disappointing performances from elected officials in general have been the norm for a long time. So, is AMLO a Mexican Trump, or Macron, or what exactly? How much of an ideologue versus pragmatist, populist versus real game-changer is he? These things are never easy to sort out in Mexico, as far as I can tell. Nothing is simply black and white. I admit I find it really difficult to define what the dominant parties actually represent. PRI might have some sort of Social Democrat platform in theory but more than anything it seems to be about power itself, institutionalizing and infiltrating every level of society. The Institutional Revolutionary Party (yeah, that’s what it means) was basically in power uninterrupted from the late 1920’s until 2000 when the more outspokenly conservative PAN won the presidential election through Vicente Fox, followed six years later by Felipe Calderón. 

When PRI recovered and regained the presidency 2012 they presented themselves as a reformed party with a fresh face and old sins washed away. Sort of. Six years later you would be hard pressed to find people expressing enthusiastic support for the outgoing president Enrique Peña Nieto. Several corruption scandals and shocking outbursts of violence in different forms – in a nation unfortunately accustomed to both – contributed to that. 

There are many ways to make a living in Mexico, some more spectacular than others. Photo: PJ Lindahl

The widespread discontent with both of these behemoths have been skillfully exploited by Obrador and his Morena movement. Many political pundits agree on that. The president-elect (and former mayor of Mexico City) has always marketed himself as anti-elite and anti-establishment, according to Denise Dresser, professor and political analyst in Mexico City, interviewed by NPR:s Latino USA after the elections in early July. Since corruption in government not exactly has decreased recently, it seems his message has been proven effective, more so than ever before. On the other hand, he received criticism for changing the government strategy in dealing with mighty drug cartels and even suggesting amnesty for some people involved in the drug trade. He’s had to clarify his position and doesn’t appear to suggest that the most powerful barons would be included in that offer. Rather, people at the lower rungs such as farmers growing the crops in question. Not surprisingly, he’s also implied to stand up more forcefully to the president of the northern neighbour (you know who) than Mr Peña Nieto, who currently appears to enjoy the support of maybe 20 percent of the population. Expectations are high, but you need to be realistic, in Dresser’s opinion. This is not the first time in history that the Mexican people started to hope for some significant improvements overall, only to end up disappointed. 

During the weeks after the election, many posters and other forms of political advertisement were still very visible, wherever you went. Most of all, the propaganda for Morena which did well not only in the presidential election, but also the congressional and local elections held simultaneously. One afternoon in late July, a leak affected the running water in northeastern city of Matamoros where my wife’s family resides and we stayed at the time. For some 15 or 20 hours, taps were dried up in several parts of the city, including our barrio. Some people suggested, seemingly half-jokingly, that outgoing local municipal president was behind it, a supposed revenge for the disappointing outcome a few weeks earlier. Oh, maybe I ought to mention the transition period, which in Mexico extends to several months. December, that’s when newly elected officials, including Andrés Manuel López Obrador, will be sworn in. What kind of significant changes will take place then? Hopefully there are still reasons to stay… Well, hopeful. 

TexMex Times 2018: AMLO – Vem? Vad? Varför?

Posted in Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 12/08/2018

Valreklam på bilruta för den segrande presidentkandidaten Andrés Manuel López Obrador. Foto: PJ Lindahl

Världen är full av förkortningar. PTK eller ABF? Som i en gammal sketch av Galenskaparna. CIA, FBI –  KGB och CCCP om ni minns – JFK. SNL, FN, SKL… Och så vidare. Kunde ni identifiera alla? I Mexiko är det nu en förkortning som nämns oftare än andra. AMLO. Utläst står det för Andrés Manuel López Obrador. Nyvald nu i sommar som president för ett land som man ibland kan undra hur någon egentligen skulle vilja vara president för. Över 100 miljoner invånare med vitt skilda värderingar kring vad staten ska prioritera. Med en mängd problem och inneboende konflikter – och samtidigt väldigt mycket fantastiskt inom sina gränser. AMLO är inte vem som helst utan en veteranpolitiker på vänsterflanken, enklast uttryckt, tidigare borgmästare i Mexico City, presidentkandidat ett par gånger och – menar vissa – bestulen på segern åtminstone en gång. Den här gången var det ingen riktig match. Valdagen inföll under min första vecka i landet under semestern. Min fru och svärmor var några av dem som gick och röstade. Fyra presidentkandidater men ingen av de andra tre var i närheten den här gången. Obrador fick i alla fall över 50 procent av rösterna.

Den akuta följden är att de tidigare största och klart dominerande partierna PRI och PAN tappat greppet om folket. Åtminstone för tillfället. Den nybildade rörelsen Morena med nye presidenten i spetsen ska nu försöka skapa något, ja… nytt. Det är i alla fall vad många verkar hoppas på, en rejäl förändring i det politiska landskap där oceaner av korruption och svikna löften har fördunklat förhoppningarna under lång tid. Är Obrador lämpligast att jämföra med Trump, Frankrikes Macron eller med vem egentligen? Hur mycket vänster är han, hur mycket är ideologi kontra pragmatism, retorik eller genuint inriktad på nödvändig förändring? Ideologi och politik i Mexiko ingen svartvit, enkelt förklarad sak. Själv har jag inte lyckats hitta ett enkelt sätt att förklara eller själv hundraprocentigt förstå vad de olika partierna i grunden står för, mer än att de papperet påvisar några åtminstone teoretiska ideologiska skillnader. Kanske framför allt i fallet PRI har det i praktiken handlat om att institutionalisera sig och infiltrera hela samhället på alla nivåer. Partiets själva namn står för det Institutionella revolutionspartiet. Ja, ni hör själva. Det uppstod i samband med den mexikanska revolutionen i  början av 1900-talet, en period som överhuvudtaget är ytterst komplicerad och svårbegriplig även sedd i perspektiv. Hört namnen Zapata och Pancho Villa någon gång? Jo, de var inblandade i den utdragna konflikten, liksom många andra ambitiösa ledartyper och deras respektive fraktioner. Partiet formades i alla fall, fick makten och fortsatte att totalt dominera landets politik under hela förra seklet, med eller utan schyssta metoder.

PAN eller Nationella aktionspartiet i översättning är till sin karaktär mer uttalat konservativt och har fått fram ett par presidenter under 2000-talet. När PRI och deras kandidat Enrique Peña Nieto återfick makten i förra presidentvalet lanserade man sig själva som ett parti med ett nytt ansikte och fritt från sina gamla synder. Men efter sex års styre är det svårt att hitta någon som talar väl om den nu avgående presidenten. Flera korruptionsskandaler och en del chockerande våldsutbrott i ett land som ändå är vant vid båda delarna bidrog till det.

Lokal valdekal i Matamoros. Foto: PJ Lindahl

Podcasten Latino USA analyserade resultatet i sommarens val med hjälp av Denise Dresser, professor och politisk analytiker i Mexico City. Bland annat konstaterades att AMLO och hans rörelse Morena dragit nytta av det utbredda missnöjet med PRI. Veteranpolitikern (som tidigare representerat ett par andra existerande partier) har alltid haft ett budskap om sig själv som antielit och antietablissemang. Och eftersom korruptionen i regeringen knappast blivit mindre så har han till slut till slut slagit an starkare än någonsin.

Han har under sin kampanj bland annat utlovat amnesti för en del av de inblandade i drogtrafiken. En ståndpunkt som han kritiserats för och tvingats klargöra mer i detalj. Det är troligen inte de värsta förbrytarna som ska benådas utan snarare de på lägre nivåer i kartellernas interna hierarkier i så fall. Han lovar att stå upp mot den norra grannens president (ni vet vem) mer än vad den utgående mexikanske ledaren gjort. Peña Nieto som snart lämnar sin post efter sex år bedöms ha stöd av mindre än 20 procent av befolkningen nu och har länge varit försvagad. Förväntningarna på efterträdaren är enorma, men det gäller att vara realistisk tycker analytikern Dresser. Det är inte första gången som folket i Mexiko hoppas på förändring, bara för att bli besvikna. 

Under veckorna efter valet syntes fortfarande många affischer och olika former av kampanjer och marknadsföring på olika platser i vilken stad man än kom. På bilrutor, husväggar och allehanda anslag. Mest synlig var fortfarande propagandan för det vinnande partiet Morena som även lyckades bra i kongressvalet och de lokalval som hölls samtidigt. En eftermiddag i slutet av juli gick vattnet i stora delar av Matamoros. En läcka någonstans torrlade kranarna i hushållen bland annat där vi vistades. På sina håll florerade uppgiften, mer eller mindre seriöst, att den avgående lokale presidenten låg bakom, som något slags hämnd för valförlusten. Själva maktöverföringen, vilket kan vara viktigt att nämna i sammanhanget, sker inte omedelbart i Mexiko utan tar flera månader. Inte förrän i december tillträder de nyvalda på allvar, har jag nu lärt mig. Vilka betydande förändringar kommer att märkas i samhället då? 

Gata i centrala Monterrey, ett industrinav och en av landets största städer överhuvudtaget. Foto: PJ Lindahl

TexMex Times 2018: The Heat Is On – överallt…

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 24/07/2018

Aktuella väderprognoser över södra Texas från en amerikansk TV-kanal nyligen.

Matamoros, 24 juli 2018. Värmen är just nu ett, eh… hett samtalsämne på många håll i världen. Hemma i Sverige härjar ett antal skogsbränder runtom i landet, sägs det. Och hela Europa är inblandat i släckningsarbetet. I Mexiko och södra USA är visserligen hetta på sommaren något som människor vant sig vid. Värme och hög luftfuktighet hänger också ofta ihop. De senaste dagarna har dock alltfler rapporter om rekordvärme i USA levererats, liksom dramatiska nyhetsklipp om bränder, stormar och översvämningar runtom i landet. Något som slagit mig här vid gränsen när jag ser amerikanska regionala nyhetssändningar är varningarna för vad som kan hända i hettan, även när det inte är ren naturkatastrofal nivå. Till exempel förordas att dricka mer vatten än sportdryck, särskilt för arbetare som vistas länge utomhus, såsom målare och hantverkare av olika slag. Häromveckan såg jag ett inslag på någon amerikansk kanal om riskerna med utomhuslekplatser för barn så här års. Dessa kan bli oväntat uppvärmda, bokstavligen skållheta. En vanlig rutschkana kan ge brännsår för barn som inte hinner uppfatta den glödheta metallen innan det är försent. En bra idé är att ha någon form av soltak över lekplatsen, föreslogs i inslaget. Vilket tydligen är fallet på flera håll.

Att temperaturerna överlag runtom i Mexiko ligger på 30 grader Celsius eller över är dock inget man höjer så mycket på ögonbrynen över här. Den här sommaren har vi kuskat runt lite mer än vi gjorde under motsvarande semester förra sommaren. Delvis tack vare aningen mer långsiktig planering i förväg. Förhållandevis. Man vet aldrig riktigt vad som verkligen går i lås, men min fru och jag har i alla fall tillbringat knappt fem dagar nere på Yucatánhalvön med provinshuvudstaden Mérida som utgångspunkt – vilket jag kommer att lägga ut texten mer om så småningom, inklusive ett besök vid den gamla Maya-metropolen Chichén Itzá. Vi var också några dagar i metropolen Monterrey där temperaturen är jämförbar. Mycket beror på hur högt upp landet ligger. För några år sedan spenderade vi några dagar i Mexico City under samma årstid och på grund av höjden över havet är temperaturen där jämförelsevis betydligt svalare.

Växtlighet i värmen, någonstans i Mexiko. Foto: PJ Lindahl.

Vi är nu tillbaka i nordöstligaste delen av Mexiko vid gränsen mot Texas, där genomsnittstemperaturen successivt stigit under sommaren. Den senaste veckan har termometrarna (eller appar i mobilen) konstant visat mellan 30 och ibland nära 40 grader dagtid. Exakt hur varmt det är på andra sidan gränsen kan vara svårt att snabbt avgöra. De har ju fått för sig att Fahrenheit är ett mer praktiskt mätverktyg än Celsius. Men med angivna temperaturer kring 100 grader blir det ungefär motsvarande som här. Och det märks inte så stor skillnad de gånger vi åker över dit.

Den största skillnaden är väl annars att temperaturen här nattetid inte sjunker på samma sätt som den normalt gör i Sverige. Minns ni förresten, med anledning av det nyss avslutade fotbolls-VM, hur Sverige år 1994 A. D. plötsligt insåg sig vara en bananrepublik? Åtminstone tre krav var uppfyllda: landet hade en ekonomi som underpresterade, temperaturerna var tropiska – åtminstone från vårt perspektiv och vi hade ett fotbollslandslag som just då överpresterade, på ren världsklassnivå. Lite som nu även om vi denna sommar aldrig riktigt uppnådde den sistnämnda nästintill ultimata euforin i att få hem ett gäng medaljörer från världens största idrottsevenemang. Jo, det är det.

Tillbaka till temperaturerna: en självklarhet för många på den här kontinenten är luftkonditionering inomhus. Om man har råd är det något som prioriteras högt. Men här skruvas aggregaten ibland upp till den grad att man mitt i en värmebölja kan komma in och… frysa. Ja, aldrig blir det helt perfekt. Så länge man har möjlighet att själv reglera temperaturen inomhus kan man dock få det påfallande behagligt.

För övrigt: Mexiko är det sjätte mest populära landet att besöka i världen. Det rapporterade i alla fall kanalen Azteca Uno den 16 juli.

Tagged with: , , ,

VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 05/07/2018

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.

Tidigare publicerat på

VM 2018: Delad glädje är dubbel glädje. Dock inte i Deutschland.

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 28/06/2018

Det finns många sätt att börja en dag. I går kväll, eller snarare kring midnatt, landade jag i Brownsville i sydöstligaste Texas på gränsen till Mexiko, efter långdragen luftburen leverans i etapper från Landvetter via London och Dallas. Nu är jag på mexikansk mark, där dagens (alltså onsdagens) dramatiska tillställning drog igång klockan nio på morgonen lokal tid. Alltså, ni vet, avgörandet i Sveriges VM-grupp.

Idealet på förhand hade ju varit att Sverige behållit åtminstone en poäng mot Tyskland. Den illusionen gick om intet, så i stället slogs både de blågula och mexikanernas grönvita stoltheter för sin fortsatta överlevnad. Om nu inte tyskarna skulle ha den goda smaken att helst förlora eller åtminstone tappa en poäng mot Sydkorea. 0-0 i halvtid i den matchen, medan svenska spjutspetsarna sumpade målchanser i mängd, inte minst Marcus Berg. De mexikanska kommentatorerna var en aning uppeldade och en smula bekymrade, något som av förklarliga skäl förstärktes efter paus.

– Es una ciudad maldita!
Sagda snacksaliga gossar bokstavligen förbannade staden Jekaterinburg (där matchen spelades) ungefär tio minuter från slutet när Sverige intagit det 3-0-försprång som skulle hålla tiden ut. Svenske målvakten Robin Olsen jämfördes med Batman. Och uppenbar besvikelse uttrycktes över mexikanska landslagets uppträdande den här dagen, samtidigt som hoppet alltmer ställdes till Sydkorea som fortsatte hålla oavgjort mot Tyskland.

– Mexiko är beroende av Sydkorea mer än någonsin i historien eller i livet, slog kommentatorerna fast. Den aktuella TV-kanalen vävde in fler och fler inklippsbilder från läktarna av mexikanska fans som konsulterade sina mobiltelefoner för uppdateringar från Kazan, där – nu vet vi – Sydkorea lyckades trycka in två mål på stopptid och fullständigt kullkasta de flesta förhandstips – inklusive mina egna. Men uppenbarligen har tyskarna blivit fyra år äldre sedan sist begav sig. Äldre och trögare. Och utgör ett undantag vad gäller storlagen hittills i år, eftersom de flesta förhandsfavoriter ändå på något sätt snubblat sig vidare utan att imponera. Ett fantasilöst och synbart demoraliserat Argentina var i brygga och närmast utraderat men… Hann inte se den matchen själv eftersom jag antagligen befann mig i luften någonstans. Frankrike, Spanien och Portugal har tagit sig vidare med knappare marginaler än väntat.

Att Sverige lyckas utan att de tänkta målgörarna direkt visat millimeterprecision säger en del om lagbygget. Kul!

Nu lanseras för övrigt en ny version av den mexikanska flaggan på nätet, visar min frus systerson. En variant där den koreanska flaggan placerats i mitten istället för det mexikanska vapnet med en örn och en kaktus. Rusiga mexikanska fans har festat utanför den sydkoreanska ambassaden i Mexico City. En representant från ambassaden intervjuas i mexikansk TV och uttrycker ödmjuk uppskattning för manifestationen. Och Sveriges första mål kallas en fin kombination, lika fin som tortillas med ost i ett annat segment på mexikansk TV. Just det, en ny hashtag är i omlopp: #GraciasCorea, alltså ”Tack Korea!”.

– What a crazy group that turned out to be.
Kommentar på amerikanska Fox om Sveriges grupp, medan de visade Brasilien mot Serbien. Där brassarna länge hade problem, men efter ett förlösande andra mål kunde spela upp sitt register och bolla runt med hjälp av individuell skicklighet och organisation på ett sätt som få andra lag matchar. Nu är de nog en seriös titelkandidat. Vilket de i och för sig alltid är, även om de inte spelat som världsmästare inledningsvis. Nu syns den potentialen tydligt igen.

Serbien tillhör ändå de där lagen som nu får ta avsked med den proverbiala flaggan ganska högt uppfirad. Ihop med exempelvis Iran, Marocko, Sydkorea och Costa Rica som pressat mer favorittippade lag utan att ha marginalerna eller de dödligaste vinnarinstinkterna med sig i slutändan. Utslagningens bittra öde kommer i morgon att drabba något av lagen Senegal, Japan eller Colombia i den kanske mest svårtippade gruppen där bara Polen hittills underpresterat konsekvent, men troligen är revanschlystna och kan riva upp de japanska framtidsplanerna om Lewandowski har en bra dag.

Förresten; priset för bästa publik måste väl ändå gå till Panama? Öronbedövande jubel på läktarna efter deras historiska första VM-mål någonsin, som innebar reducering till 1-6 till England. Det är entusiasm. Och positiv attityd.

Relaterat: Ni som har Netflix: kolla in den mexikanska dramakomediserien ”Club de cuervos”, översatt ”Korparnas klubb”. En sofistikerad såpa och hysterisk fars om hur två syskon slåss om herraväldet i en fotbollsklubb efter att ägaren, deras far avlidit. Inte för alla smaker, men ge dig själv chansen att avgöra om den råkar vara i din…


Texten har även publicerats på

Tagged with: , ,

Misären i Jemen syns mer i svenska medier

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 30/04/2018

Foto: J. Lindahl (2010)

Plötsligt, eller kanske i etapper om jag ska vara noga, har de kommit oftare. Rapporter om ett ofta förbisett land i svenska medier. Mer konkret på senare tid, rena reportage på plats inifrån inbördeskrigets och den växande humanitära katastrofens Jemen. För en tid sedan vaknade Sveriges Radio och Sveriges Television till och levererade några inslag. Nu senast är det Expressen och Blank Spot Project som på allvar börjat bevaka landet – som på grund av den komplicerade konfliktsituationen inte precis verkar enkelt att varken ta sig in i eller skaffa sig en rättvisande bild av. Själv har jag inte varit där sedan början av 2011, då jag åkte hem efter ett års projektarbete. Att försöka följa och verkligen förstå vad som hänt sedan dess har varit en utmaning. Men med tanke på kriget mellan Houthi-milisen och den saudiarabiskt ledda koalitionen (med flera andra grupper inblandade i varierande grad) och de redan existerande problem (vattenbrist, undernäring, folkhälsa) som förvärrats av kriget, behöver alla initiativ för att belysa det allvarliga läget uppmärksammas och uppmuntras. Vad gäller konkret hjälp till landets drabbade bedriver nu Röda Korset en kampanj, där alla har möjlighet att bidra.

Foto: J. Lindahl (2010)

För mer internationell publicitet och undersökande journalistik kring läget i Jemen, kan man gå till exempelvis amerikanska nätpublikationen The Intercept (med dess tillhörande podcast Intercepted). Liksom brittiska The Guardian eller The Real Story från BBC. Fler tips kan tillkomma framöver…

TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 12/11/2017

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.


TexMex Times 2017: Gómez Farías – en hållplats på vägen till himlen?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 10/09/2017

Himlen. Riktigt dit når vi inte den här gången heller, av tidsbrist. Så kan det gå. Det ska annars vara en upplevelse utöver det vanliga. Att med hjälp av ett fyrhjulsdrivet fordon och tillhörande förare ta sig upp för berget och spana in det speciella djur- och naturlivet på nära håll. Sådana utflykter erbjuds mot beställning, om så önskas. Verkar spännande. Väldigt.

Men vi tar det från början. Gómez Farías är en liten by, eller ett mindre samhälle i södra delen av provinsen Tamaulipas. Här marknadsförs ett flertal aktiviteter med turistprägel och överhuvudtaget syns en pittoresk liten samling hus längs vägen som slingrar sig genom en ofta ganska tät vegetation på en uppåtstigande väg. Samhället ligger enklast uttryckt vid foten av ett berg.

Förra gången vi var här var för över fem år sedan, kring nyår. Klimatet var klart kyligare och torrare. Ekocentret CIE  imponerade inte minst genom sin blotta existens och idéerna bakom det. Och i grunden tycks det inte ha förändrats så mycket sedan dess. Här finns inomhusinslag med bilder, ljud och information om naturlivet i området. Däribland diverse utrotningshotade djurarter och andra illustra arter längs promenaden runt organiserade gångar.

Ett nytt inslag här blir vi varse när en uppdykande guide på stället tar oss med in i en byggnad där man skaffat sig en liten lekkamrat av det mer oförutsägbara och svårtyglade slaget. En jaguar. Svart jaguar uppenbarligen. Sådana finns alltså. Den här ska, om jag minns rätt, ha varit kanske nio månader gammal den varma julidagen vi kommer dit och fortfarande på ett sätt en baby (eller hur nu den fysiska utvecklingen definieras för just det här kattdjuret). Skötarna plockar fram den och försöker flirta med den i akt och mening att provocera fram en smula synligt intresse för besökarna – det vill säga oss. Det är tydligen inte första gången den får träffa utomstående. Och vi får veta att den ibland kan vara en aning bitsk. Bokstavligen. Guiden som tagit oss med in hit berättar att han själv blivit biten vid åtminstone ett tillfälle. Och att det kändes. Sådant slipper vi, men katten är inte heller så sällskaplig den här gången. Den försvinner gärna uppför eller nerför någon av trapporna i huset där det vistas. Men det är om inte annat en lite speciell känsla att ha träffat en av Sydamerikas mer sägenomsusade djurarter i de övre våningarna av näringspyramiden på det här sättet.

Utsikten är som tidigare ganska majestätisk från det här centret, liksom den kan vara från andra hållpunkter i samhället. Men ännu mer så här, lite högre upp, där vi kan spana ut över en riklig grönska inklusive kaktusplantager.

Himlen, ja. Att fara ännu högre upp, ja, förmodligen ganska mycket högre upp på berget och lära känna växtlighet och vad som nu finns där lite närmare. Det kräver mer tid. Och tålamod. Och planering. Men någon gång kanske det ska bli av också. Nästa gång vi kommer till Mexiko? Förhoppningsvis ska det inte dröja fem år till dess i alla fall, kan man försiktigt hoppas.

BILDER, uppifrån och ner: En av flera tjusiga utsikter från Gómez Farías ut i grönskan; Fysisk karta över nejden, inne på Ekologiska centret CIE; Svårflirtad svart jaguar; Informationsskylt om centret; Kommunhuset i Gómez Farías. 

Relaterat: För några dagar sedan inträffade som många vet en kraftig jordbävning i Mexiko, närmare bestämt i den sydvästliga delen där inte minst  provinserna Chiapas och Oaxaca drabbats, men även huvudstaden Mexico City betydligt längre norrut kände av skälvningarna i jordskorpan. Antalet dödsoffer räknas fortfarande och rapporter om följderna av jordbävningen har rapporterats av bland andra Sveriges Radio, Al Jazeera English, mexikanska El Universal (på spanska) och brittiska BBC.

Obekväma allianser i Jemen på väg att splittras?

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 10/09/2017

På ena sidan: den så kallade Saudikoalitionen. På den andra en obekväm allians mellan de shiamuslimska Houthi-rebellerna och den tidigare presidenten Saleh. Båda sidorna har regelbundet anklagats av utomstående observatörer för brott mot  mänskliga rättigheter och brott mot… Ja, det mesta man kan bryta mot, även om det är krig det handlar om. Om detta har det rapporterats en del i olika medier världen runt de senaste åren, om än inte i den omfattning det skulle kunna ha gjorts med tanke på hur allvarliga konsekvenser konflikten har fått för civilbefolkningen i Jemen, redan tidigare det fattigaste landet på den arabiska halvön. Och ett av de ostadigaste, med ytterligare väpnade grupper som IS och al-Qaida verksamma i vissa områden. Nyligen har mer internationell uppmärksamhet ägnats det faktum att en koleraepidemi brutit ut i landet med tusentals drabbade människor. Om allt detta och möjliga begynnande splittringar inom de allianser som strider mot varandra berättas i ett av de senaste avsnitten av australiska radioprogrammet/podcasten ”Late Night Live”.

Förre presidenten Ali Abdullah Saleh förde under flera år krig mot Houthi-milisen i norra delen av Jemen (något som pågick under det år jag själv tillbringade i landet, 2010). Sedermera upptog deras respektive styrkor alltså ett samarbete mot en gemensam fiende, alltså de saudiarabiska och andra arabiska trupper som stöder, eller åtminstone utger sig för att stödja den (i alla fall i teorin) nuvarande presidenten Hadi. Nu kan det synas sprickor i Saleh/Houthi-alliansen, bland alla andra komplikationer i denna alltmer sönderfallande stat. Hör mer i ”Yemen Update”, ursprungligen  7 september, där Oxford-forskaren Elisabeth Kendall reder ut vad som går att reda ut om den senaste händelseutvecklingen. Och i sammanhanget även poängterar hur svårt det är att verkligen få veta något säkert, hur riskfyllt det är för oberoende journalister och andra källor inifrån Jemen att kommunicera något som inte är propaganda för ena eller andra sidan i inbördeskriget. Om man nu kan tala om bara två sidor…


BILDER: Gata i Taiz, Jemen; den kuperade terrängen utanför samma stad (båda tagna våren 2010). 

%d bloggare gillar detta: