…och resten är historia: Potent podcast från bildade britter
De är kunniga. Alltså, båda är väl vad man kan kalla diplomerade historiker. Sådana som skriver böcker i ämnet. Med lite olika inriktning. Som akademiker är den ene mer inriktad på Antiken och en bit framåt medan kollegan vanligen har sitt fokus på modernare historia. Vilket naturligtvis inte hindrar att båda är intresserade av andra epoker och ständigt verkar vilja veta mer om hur världen och händelseutvecklingen i den hänger ihop.
Tom Holland och Dominic Sandbrook är båda britter, vilket lyser igenom vid ett flertal tillfällen men knappast är ett hinder för att de ska intressera sig för mer än sitt eget hemland. De sammanstrålade härom året i podcasten The Rest Is History som nu kommit upp i över 200 avsnitt och idéerna tycks inte sina än så länge. Lite lagom tramsigt, skrev någon svensk recensent av podcaster, kanske i Aftonbladet. Och ja, de vågar hålla en lättsam ton och har glimten i ögat även när de går igenom ett antal stora tunga seriösa ämnen. Ibland anser de sig själva ha kunskaper nog för att ägna en timme åt en period, en personlighet eller ett fenomen, medan de vid andra tillfällen plockar in gäster som fördjupat sig i något område.
Har Robin Hood verkligen funnits? Hur blev Agatha Christie en av världshistoriens mest lästa författare? Hur uppstod det babyloniska riket för några tusen år sedan?
Här varvas inslag från ett spann på just ett antal tusen år, inom det som vi brukar kalla dokumenterad historia. Vissa delar av världen har tidigare dokument än andra, som bekant. Allt före det räknas ofta generellt som förhistoria och i Norden har vi förhållandevis kort historia av skriftställning och dokumentation. Mongolernas framfart under medeltiden, vikingarnas dito, amerikanska inbördeskriget, tidstypiska undersökningar som Vladimir Putin och dagens Ryssland i förhållande till Sovjetunionen, Winston Churchill såväl som den aktuella kaotiska brittiska inrikespolitiken, Marilyn Monroe, en specialserie om Portugals påfallande händelserika historia… Liksom Qatar i ett nötskal inför det straxligen stundande och hett omdiskuterade fotbollsmästerskapet som arrangeras där. Bara några exempel på ämnesval i programmet hittills.
Historia som ämne för podcaster finns det nu ingen brist på. Några specialiserar sig på just ett område och återger i kronologisk ordning allt viktigt som hänt under hundratals år eller ibland längre än så. De har sin tjusning, och jag följer med ojämna mellanrum ett gäng sådana. Fördelen med just den här podcasten är studsandet mellan stolarna, epokerna som blandas och förmågan att snabbt ta tag i ett ämne som ligger i tiden, att beta av i stora drag under ett avsnitt eller lägga ner tid och flera personer på samma tråd. Du vet aldrig riktigt vad som kommer upp nästa gång. Om de inte har förannonserat om det.
Tom Holland har som sagt ägnat sig åt mycket åt Antiken och romarriket, liksom på senare år även kristendomens historia i boken Dominion som jag håller på att plöja igenom. Eller, plöja är nog fel ord, jag tar den i portioner. Det är en liten tegelsten – även med pocketpärmar. Och just det, han bör inte förväxlas med den aningen yngre skådespelaren som framförallt gjort sig känd som Spider-Man i de senaste inkarnationerna från Marvel. Bara noterar detta för säkerhets skull.
Texten är även publicerad på parallella bloggen Schemabrytande chockterapi
20 år sedan 9/11: relaterade filmtips
I dag har alltså två decennier passerat sedan dagen då fyra trafikflygplan medvetet kraschades in i skyskrapor i New York, amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon samt en åker, efter att passagerarna på ett av planen ingripit mot kaparna. Sedan dess har ett flertal filmer producerats om händelsen i sig och inte minst vad som hänt i kölvattnet av terrorattackerna. Många är bra – andra inte. På russin.nu har vi samlat ett antal recensioner av filmer och TV-serier, dramatiseringar såväl som dokumentärer, under ett gemensamt tematiskt tak; ”11:e september och därefter”. Där ryms allt från Paul Greengrass ”United 93” om planet som troligen inte träffade det tänkta målet, över Michael Moores dokumentär ”Fahrenheit 9/11” som kritiserar regeringen Bush och dess agerande i anslutning till attackerna; nyligen släppta ”The Mauritanian” om terrormisstänka fångar på Guantánamo-basen, miniserien ”The Looming Tower” om underrättelsetjänsternas oförmåga att samarbeta före dåden, till standupshowen ”The Axis of Avil Comedy Tour”. Med mycket mera…
11 september innebär för övrigt även 48 år sedan militärkuppen i Chile. Även där finns några relaterade filmer recenserade, som svenska ”Svarta nejlikan” och chilenska ”No” om folkomröstningen som i princip avslutade militärdiktaturen general Pinochet byggt upp i det landet efter sagda statskupp 1973. En historia som i dag hamnat i skuggan av den händelse datumet främst förknippas med, men ändå kan vara värd att utforska mer för den som är intresserad. Den kanske bästa internationella filmen om 1973-kuppen hittills, Costa-Gavras ”Försvunnen” har vi tyvärr ännu inte russinserat…
…och just det: apropå terrordåden och dess efterdyningar, har ett par spännande podcastserier producerats senaste året om vad som ledde fram till amerikanska invasionen av Irak 2003 och vad som blev resultatet av det. Dit hör femte säsongen av amerikanska Slow Burn liksom fjolårets The Fault Line, gjort av en brittisk journalist och tidigare förärad några rader på den här bloggen. Historien rör sig ständigt framåt, men lär vi oss något av den?
Texten är även publicerad på fairslavetrade.se och Schemabrytande chockterapi
Förändrad pedagogik under pandemin – även för folkhögskolor
Vad? Vilken överraskning! Jo, som för alla andra utbildningsinstitutioner i landet (och större delen av världen) har folkhögskolorna påverkats av pandemiperioden 2020-2021. Oavsett hur mycket av den som passerat och hur mycket som egentligen är kvar, har vi inom den här skolsektorn varit tvungna att lära oss en del nya saker…
Nyligen släpptes en rapport från Folkbildningsrådet, alltså den myndighet som reglerar verksamheter för bland annat folkhögskolor i Sverige. Hur mycket mer eller mindre arbete har det inneburit för pedagoger och annat personal att jobba så mycket på distans? Och inte minst, hur har det slagit ut för de studerande? Som en del av oss själva på fältet har kunnat konstatera, så blir det delvis mer att göra under de nya förutsättningarna, även om man har kunnat reducera sin pendling genom att inte alltid vara på plats. För deltagare på kurserna fungerar distansstudier nästan bättre än ‘det vanliga’ medan andra inte alls kommer till sin rätt. Fler mer detaljerade jämförelser, analyser och slutsatser finns alltså i rapporten ”Folkhögskolan mitt i pandemin”.
Källa: ”Folkhögskola på distans: Merjobb för lärarna, men deltagare fick chans att glänsa” (Folkbildningsrådet 2021-05-21)
Tidigare publicerat på Schemabrytande chockterapi
Aktuella reportage om Jemen i Sveriges Radio
Foto: J. Lindahl (2010)
Från att länge ha varit ett underutforskat land i svenska medier har det börjat bli betydligt mer av rapportering inifrån Jemen. En godtagbar orsak till bristen på resande reportrar i landet kan mycket väl vara svårigheterna att just röra sig fritt därinne under det inbördeskrigstillstånd som nu varat i flera år. Men i portioner har det ändå presenterats inblickar från det sargade landet söder om Saudiarabien. Troligen är det Sveriges Radio som varit flitigast i frågan, inte minst på senare tid. Senaste reportaget sändes i förmiddags i Godmorgon världen. Då intervjuades människorättsorganisationer i huvudstaden Sana’a av reportern Johan-Mathias Sommarström. Han har även skickat iväg en del andra rapporter från Jemen i vinter. Länkar till en bunt av dem kan hittas här. Det är nu något över tio år sedan jag själv tillbringade ett år i landet, och om det blir något mer besök är högst osäkert. Behoven i Jemen tycks vara enorma och flera hjälporganisationer verkar i alla fall försöka lindra svälten och andra problem som följt med inbördeskriget. Dit hör UNHCR, Rädda Barnen med flera. Det viktigaste för att på allvar kunna förbättra situationen måste dock ändå vara att få slut på själva kriget – vilket i sig ser ut att vara komplicerat. Radiorapporterna i framförallt P1 är dock välkomna, om än inte de mest upplyftande i nuläget.
Tio år sedan i dag: Den stora festen väntar
Det här inlägget publicerades första gången 14 november 2010 från Taiz i Jemen och återutkastas oavkortat, inklusive tidsbundna nyhetskommenterarer och då aktuella referenser, på dagen ett decennium senare. Bara för att.
Snart är det högtid igen. Och nu är det den verkligt stora och viktiga storhelgen för året, till minne av hur patriarken Abraham, eller Ibrahim, var nära att offra sin egen son till Gud men hindrades i sista stund och slaktade ett uppdykande kreatur i stället. I Bibeln är det Isak som höll på att stryka med, men i muslimsk tradition refereras i stället till Ismael. Firandet kallas allmänt Eid al-kabir, eller Eid al-Adha, delvis beroende på i vilket land man befinner sig, misstänker jag.
Vi börjar värma upp inför den stora begivenheten. En del människor ger sig iväg på pilgrumsresa – hajj – till Mekka. Och jemeniterna har ju närmare dit än många andra av sina trossyskon världen runt. Men framförallt är det viktigt för de flesta familjer att ha ett djur att slakta. Lamm eller get verkar vara det vanligaste men kor går nog också bra. Kyckling kan möjligen accepteras, ryktesvis, men är nog inte idealiskt för ändamålet.
Närmaste veckan går mycket på lågvarv, såsom lektioner och dylika normala vardagsinslag. Men det gäller att handla det som behövs innan tisdag, troligen. Sedan stängs det mesta igen under minst en vecka. Trafiken under delar av dygnet, tillika den generella intensiteten i stadslivet är ännu tydligare än vanligt när folk förbereder sig för vilodagarna. Exakt när Eid al-kabir inleds är som vanligt inte riktigt exakt preciserat, än. Men nästan. Månen brukar vara ett riktmärke i sådana sammanhang och möjligen är det så den här gången också. Den 16:e november, alltså nu på tisdag, är det vanligaste budet hittills.
Tiden går. Nu återstår knappt två månader kvar av mitt kontrakt och sedan kan vad som helst hända… Jag ska tillbaka till Sverige och utvärdera året med arbetsgivaren, till att börja med. Och vad göra med tiden som är kvar? Prioritera mellan skrivkurser och gitarrgrupper, framförallt. Ett ständigt dilemma är att de flesta intresserade föredrar samma tider, sen eftermiddag, men det är svårt att genomföra i praktiken. Jag är tacksam för dem som klarar av att komma på andra tider; förmiddag eller tidig kväll efter arbetet eller andra studier. Och för dem som inte lämnar regelbundna sena återbud på grund av hastigt uppkomna familjeangelägenheter eller andra prioriterade plikter. Mycket som är svårt att styra över häromkring. Ombyggnadsarbetet på Swedish Training Center (som håller på att byta namn till International Training & Development Center) är för övrigt inte avslutat ännu (som synes på bilden ovan). Kontorslokaler och klassrum genomgår fortfarande renoveringar och befinner sig i varierande stadier av färdighet och användbarhet.
Häromveckan åkte vi förresten iväg ner till Aden över helgen, en handfull ur den utländska kolonin i Taiz. Där var det varmare än här, men inte lika hett som i våras, då jag själv för första gången besökte rikets andra stad. Havet var dock fortfarande kvar. Överlag har det blivit kyligare sista månaden. Air conditioning inomhus behöver knappt användas ens sporadiskt längre, och fläkten på natten ersätts av en filt.
Påbörjad lektyr: ”Laxfiske i Jemen” av Paul Torday, en roman med satirisk ådra, där premissen faktiskt är att en visionär schejk vill plantera in laxar i landets kyligare områden, i några av de få vattendragen, och skapa en ny turistindustri. Motvilligt lovar en hunsad tjänsteman på en brittisk fiskerimyndighet att hjälpa till med projekteringen. To Be Continued…
Jemen har varit en del i nyheterna världen över igen. Apropå detta, här är några nyhetsrapporter och vidhängande analyser värda en bläng: GlobalPost kommenterar händelserna efter de misstänkta paketen som upptäcktes i flygfrakter härifrån nyligen. Al Jazeera English nagelfar samma tema. The Economist poängterar (som många andra) att det inte finns några enkla lösningar på säkerhetsfrågorna och att grannländerna borde involveras mer i den internationella strategin (som framförallt dikteras av USA). Och CNN bidrar med en analys av antropologiprofessorn Daniel Martin Varisco som besökt Jemen upprepade gånger under de senaste 30 åren och ger ett komprimerat historiskt perspektiv på problemen. En intressant inifrån-vinkel tillhandahålls av tidningsredaktören Faris Sanabani i en krönika för Yemen Times som också går bakom rubrikerna och försöker förklara uppkomsten av extremism i området. Och Al Jazeera English (återigen) påminner om att landets stapplande ekonomi är ett minst lika stort hinder för utveckling.
För övrigt: Ja, det har varit en hård och händelserik höst på många fronter i världen. Republikanerna vann mark i USA:s kongressval – det enda partiet med rejält inflytande i den industrialiserade världen vars representanter nästan mangrant förnekar klimatproblematiken. Till exempel. Burma har också haft val, som inte oväntat anses ha varit mindre än riktigt rättvisa… Men de släppte i alla fall ut Aung San Suu Kyi från husarresten till slut. Pakistan och Indonesien har drabbats av flera följande naturkatastrofer, Benin översvämmas värre än vanligt och (ja, det är väl inte på samma nivå, men…) som grädde på moset åkte mitt favoritfotbollslag sedan över 30 år, Åtvidabergs FF direkt ur Allsvenskan igen efter endast ett år i högsta serien. Med små marginaler, ska påpekas. Och IFK Göteborg svek grymt genom att tappa poäng mot charmlösa Gefle i sista omgången. Suck och snyft.
Då behövs konstruktiva kulturyttringar för att skymta ljuset i tunneln. Har ni någon gång sett den steroidladdade actionfilmen ”300” om spänstiga och mer än stridsvilliga spartaner som försvarar sig mot en, lindrigt uttryckt, numerärt överlägsen persisk armé? Här är en mexikansk variant, eller åtminstone en trailer som kan tänkas anspela på debatten kring illegal invandring i det norra grannlandet. Och som för många i min generation (alltså uppväxta under 1980-talet) har Michael Jacksons då banbrytande musikvideo ”Beat It” fastnat i minnet. Nu var tydligen tiden mogen för en homáge från en mer digitaliserad era – Tweet It! Dessutom: Jars are back! Igen! Jars Of Clay alltså. Ska väl skaffa ”Shelter” vid hemkomsten. För dem som inte har en susning om vilka de är – här är en aktuell recension. Chao for Now.
Nio hårda fakta om Jemen just nu
Ett virus har tagit världen på sängen och hela kontinenter kämpar med sina strategier för att hålla samhällsapparaten igång och samtidigt undvika dödsfall som kan räknas i tusental. Världens rikaste länder är starkt påverkade. Men hur är det med de fattigaste? FN-organet OCHA räknar upp nio saker värda att veta om läget i Jemen just nu. Dit hör den allmänna situationen efter sex års inbördeskrig; 80 procent av befolkningen behöver någon form av hjälp utifrån för att klara dagen. Ja, viruset är på väg in där också. Vad kan det leda till i ett land med sjukvården redan överpressad av krig och andra ständiga kriser, där tillgången på rent vatten är en lyxvara få förunnad och människors immunförsvar är markant nedsatt? Flera FN-program i ett land med miljontals undernärda invånare (inte minst barn) är på väg att stängas på grund av bristande finansiering. Valutan riskerar att kollapsa helt, liksom hela sjukvårdssystemet. Och inbördeskriget – där flera grannländer är direkt inblandade – verkar aldrig ta slut.
FN:s hjälporgan efterlyser helt enkelt mer pengar för att kunna fortsätta lindra de katastrofala konsekvenserna av alla problem landet brottas med. Var för sig skulle de olika faktorerna; inbördeskrig, vattenbrist, undernäring – med mera – vara ödesdigra. Kombinerat är det nästan helt omätbart. Och numera verkar det vara ett högst begränsat antal organisationer som kan arbeta i landet med humanitärt stöd. För tio år sedan, då jag tillbringade ett år i Jemen för ett projektarbete, var läget visserligen bekymmersamt på flera sätt, men nu är katastrofläget nästan omöjligt att överblicka. Fortsättning följer…
Läs mer: ”Nine things you need to know about Yemen right now” / UN Humanitarian, 20 april 2020
Coronainformation på olika språk i Sverige
Anteckningar från en tid när vuxenutbildning fortfarande bedrevs i lektionssalar. Foto: PJ Lindahl
Ja, det har hänt saker senaste tiden.För många av oss som arbetar med pedagogik och undervisning i olika former har just formerna förändrats drastiskt i vår. Orsaken? Det där viruset. En av utmaningarna är att börja bedriva distansundervisning med kort varsel, något som vi kanske borde ha varit beredda på tidigare, men jag medger att det inte är enkelt. Och framförallt är det ovant, särskilt när vi verkar i folkhögskolemiljö. Nu är även den akuta information om utbrottet av coronavirus i Sverige något avgörande, inte minst när det gäller tillgången av aktuella uppgifter på olika språk. För någon månad sedan drog jag ut en del kortfattade textblad om reseinformation och hygienrutiner på olika språk till en grupp studerande där alla kommer från andra länder. Sedan dess har utbudet ökat, såväl skriftligt som ljudligt.
Här är några exempel som kan vara till nytta i den nuvarande situationen:
Tell Corona: inspelade meddelanden om coronaviruset på bland annat engelska, arabiska, tigrinya, dari, somaliska och kinesiska levererade av kända svenskar med varierande bakgrunder och hemspråk. Bakom initiativet står journalisten Nuri Kino med stöd av flera större svenska massmedier.
Dagens Nyheter resenterar nyheter om viruset på arabiska och tigrinya i samarbete med alkompis.se.
Sveriges Radio har nyheter på sex olika språk, vilket kan vara en extra värdefull tillgång just nu.
Och här är Folkhälsomyndighetens aktuella material om coronaviruset på just olika språk.
Det var en början… Vad fungerar bäst i praktiken? Vilka nyheter och vilken information går bäst fram? Fortsättning följer…
Även publicerat på Schemabrytande chockterapi
Tillbakablick på ett träd utöver det vanliga
‘Det konstiga trädet’, beläget vid en resrutt i västra Jemen. Foto: J. Lindahl (2010).
Det har nu gått ett decennium sedan jag startade den här bloggen. Närmare bestämt strax före nyår 2009-2010, när jag var på väg till Jemen för ett projektarbete som sedan pågick under ett år och möjligen var det mest lärorika året i mitt liv. Hittills i alla fall. Insikten att det passerat just tio år provocerar givetvis fram idén att med jämna mellanrum uppmärksamma den projektperioden med diverse återblickar. Hittills har det… Ja, ni kanske märker hur mycket det blivit av det. Men bättring utlovas. Eller, det är åtminstone en målsättning att det är ett löfte, som någon svensk politiker formulerade sig en gång. I februari 2010 publicerade jag ett par olika inlägg med iakttagelser från landet, som då inte var lika krigsdrabbat som nu. Inte i de områden där jag själv vistades, bör kanske tilläggas. Helt konfliktfritt i hela landet var det inte heller då. Men det gick att resa i stort sett utan problem inom vissa områden, och vid ett sådant tillfälle kunde jag stifta bekantskap med ett träd. Just det. På väg mellan staden Taiz och byn Ghubeyra i västra delen av Jemen stod det. Förhoppningsvis finns det kvar även i dag. Det ser inte ut som alla andra träd. Originalinlägget om platsen och besöket i Ghubeyra finns naturligtvis kvar här också. Fortsättning följer, förhoppningsvis…
Decenniets bästa filmer korade!
Så var det avklarat och publicerat också. Årtiondets bästa filmer, enligt redaktionen på russin.nu. Nyligen var det de mest framstående TV-serierna som korades, helt subjektivt, av oss. Och nu alltså – filmerna. Av någon anledning förekommer science fiction-genren flitigt i rangordningen, liksom animerade filmer, action och en eller annan musikal. Jovisst. Regissörer som Christopher Nolan, Darren Aronofsky, Martin Scorsese, Quentin Tarantino och Alfonso Cuarón slogs om de högre placeringarna. Och allra överst hittar vi… ”Interstellar”. Mer kött på benen finns på alltså på russin.
I förbifarten kan jag nämna att min egen personliga 40-bästalista från 2010-2019 finns in english på Cast Against Hype, en sida jag uppdaterar alldeles för sällan men ändå vill vurma lite för när det ändå uppstår en godtagbar ursäkt…
TexMex Times 2018: Chichén Itzá – mäktigt monument och mål för massturism
El Castillo (‘Slottet’), pyramiden som ståtar centralt på området vi känner som Chichén Itzá. Foto: Johan Lindahl
Många är kallade, men man kan inte utvälja alla på en gång. Till exempel de som anordnar turistutflykter till diverse mål runtom på Yucatán-halvön. Det finns mycket att besöka där. Inte minst på grund av det rikliga kvarvarande arvet och lämningarna efter mayakulturen. Frågan är om Chichén Itzá är det mest kända exemplet på det.
Cenotes. Så här kan de se ut. Foto: Johan Lindahl
De drygt fyra dagar som vi tillbringar just på Yucatán, med bas i Mérida under sommaren 2018, är alltför få. Vilket min fru upprepar några gånger under vistelsen – och jag nödgas hålla med. Hon har varit här förr, men det var ganska många år sedan. Och du orkar helt enkelt inte med allting du skulle kunna göra. Men en dag åker vi med en grupp på cirka femton personer och en engagerad guide som, om jag minns rätt, heter Manuel. Inklusive en längre paus vid en så kallad cenote, en djup urgröpning i berget där djupa vattensamlingar bildats. Enligt en person på plats kan de vara följden av meteoritnedslag för miljontals år sedan, men det verkar finnas alternativa förklaringar till att grundvattnet exponeras på det här sättet. Just den här mäter kanske 20 meter över vattenytan och dubbelt så många under densamma. Många prövar på att ta en simtur. Dammen har tydligen förbindelse med andra vattendrag eftersom vattnet ändå cirkulerar och inte stagnerat. Runt den här representanten för ett fascinerande naturfenomen, beläget i utkanten av en mindre by nära Chichén Itzá, har det uppstått en liten turistindustri. En mindre anläggning. Men jämfört med det som väntar något senare är det ändå en lugn och fridsam plats. De här krokarna besöks av, ja, jag vet ärligt talat inte hur många människor om året. Men den här dagen i början av juli talar vi ändå om flera hundra besökare samtidigt, eller fler. Kommersen är därefter och börjar redan när vi kliver ur turistbussen innan vi kommit in genom entrén till själva ruinområdet. Hattar, cigaretter, t-shirts… Alla möjliga souvenirer säljs inne i ett butikskomplex vid entrén samt i ett otal stånd längs vandringslederna inne på området.
Ett världsarv och en av de mest arkeologiskt intressanta platserna på jorden. Följaktligen ett flitigt frekventerat mål för turister från alla hörn. Foto: Johan Lindahl
För fem år sedan besökte vi ruinstaden Teotihuacan strax norr om Mexico City. Även det välbesökt men inte riktigt på den här skalan. En sak som vi kan klara av direkt: jag skulle väldigt gärna göra jämförelser mellan upplevelsen av att gå upp på solpyramiden i Teotihuacan och motsvarande pyramid som är den mest kända sinnebilden för Chichén Itzá. Men det är inte längre möjligt. Inga turister tillåts bestiga trapporna upp till toppen. En förklaring vi får från guiden är att byggnaderna här börjar bli slitna och söndriga. Av en trevlig taxichaufför på väg till flygplatsen några dagar senare får vi en annan förklaring. En japanska ska ha ramlat ner och slagit ihjäl sig för några år sedan, vilket påverkat säkerhetsföreskrifterna på flera sådana här anläggningar.
Varmt och fuktigt i luften. Nu är tydligen den här tiden på året inte den allra varmaste eftersom det ändå ofta kommer regnskurar på eftermiddagarna. Vi når fram till anläggningen ungefär samtidigt som semifinalen i fotbolls-VM mellan England och Kroatien utspelas, vilket visas på några TV-skärmar i det lilla köpcentret. Första delmomentet inne bland ruinerna är inte helt opassande en grundkurs i maya-versionen av fotboll som
Jovisst. En utstuderad selfie med omsorgsfullt utvald bakgrund hör till en visit här.
kanske stod på sin höjdpunkt för något tusental år sedan. Den där man använde olika kroppsdelar för att inom ett lag försöka få en boll genom en järnring. En ganska avancerad övning som slutade med att offer krävdes. Det blir överhuvudtaget en hel del om offerkulturen under den här rundturen. Det var en del av samhället, men inte allt. Nu påpekar vår guide att det finns olika tolkningar av hur de är fotbollsmatchernas efterspel egentligen blev. Var det verkligen det vinnande lagets lagkapten som fick förtroendet att halshugga förlorarens motsvarighet som ett offer till gudarna, eller var mayafolket sådana perfektionister att det i själva verket var tvärt om? Fundera på det. Och hur det eventuellt kan ha påverkat motivationen att vinna matchen. Det är mycket vi inte vet säkert. Särskilt om hur människor under olika kulturer och tidevarv egentligen har tänkt och hur deras världsåskådning, cosmovision, påverkat samhället och dess enskilda medborgare.
En engagerad guide är alltid en fördel i sådana här sammanhang. Foto: Johan Lindahl
Runtom på området finns överhuvudtaget flera stenbyggnader med inskriptioner, dekorationer och symbolik som vi serveras inblickar om i i rask takt. Att även mayafolkets kultur innebar inslag från andra folkslag som toltecer och andra. Vilka djur hade de viktigaste rollen som symboler? Inte minst ormar och jaguarer. Hur gick olika ritualer till? Samhällets uppbyggnad – vilka roller skulle just du haft att spela om du levt där och då? Det är mycket att smälta, medan det är lätt att själv smälta bort i värmen. Elakt uttryckt kan man visst kalla det här för en turistfälla, där man ibland inte ser skogen för alla träd. Men ändå: det är ett minnesvärt majestätiskt monument över en svunnen civilisation och ett incitament att forska vidare.
Yemenity2010 
leave a comment