Yemenity2010's Blog

Nästa vecka i Sana’a?

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 12/02/2011

– Jag tror att alla som kallar sig mellanösternexperter kan packa ihop och gå hem efter det här…

Kommentar i SVT:s ”Aktuellt” igår, fredag 11 februari. De senaste veckorna har tydligen överraskat de flesta som tror sig veta något. Efter Tunisiens omvälvning (som knappt berörts i nyhetsflödet efter utvecklingen i Egypten) har så just Egyptens långvarige president – i praktiken diktator – under över 30 år Hosni Mubarak har förklarat sig på väg att avgå. Nyheten har naturligtvis noterats av alla större medier, exempelvis BBC och Al Jazeera English, som i processen verkar ha fått en större publik i USA än tidigare, i alla fall enligt The Nation.

Den amerikanske pastorn och aktivisten Jim Wallis har hunnit skriva ett öppet brev till ‘det nya Egypten’ och erkänner att för USA har ekonomiska intressen gått före principer i utikespolitiken, särskilt när det gäller mellanöstern. Verklig förändring kräver uppoffringar för alla, avslutar han i ett inlägg på Huffington Post. Där finns även en rapport från Scott McLeod, amerikansk professor vid ett universitet i Kairo, om konsekvenserna av Mubaraks ”långa avsked” och oförmåga att tolka innebörden av protesterna på ett tidigare stadium. Vad spelade religionen för roll? Många utanför landet undrar. Enligt en egyptisk tidning, AlMasry AlYoum (som med ledning av min erkänt bristfälliga arabiska betyder ‘Egypten idag’) var dock både muslimer och kristna ute på gatorna och krävde presidentens avgång. Och kommer de så kallade progressiva krafterna att vinna? Kvinnor och ungdomar driver på utvecklingen, enligt den här analysenAJE.

Betyder det här att Jemen står på tur? Deras ledare Ali Abdullah Saleh har varit vid makten ungefär lika länge, visserligen omvald ett par gånger under tiden eftersom hans land åtminstone formellt är en republik, men ändå… Även Saleh har militärbakgrund (som Mubarak) och han leder en form av polisstat med omfattande säkerhetsstyrkor, övervakning och kontroll av medborgarna. Frågan, den som ständigt ställs om Egypten, gäller även Jemen  kanske i ännu högre grad; vad skulle komma i stället? I Jemen finns ett flertal partier i parlamentet, men av väldigt olika slag. Vilken fraktion är starkast – de mest fundamentalistiska islamisterna eller någon annan? Där finns dessutom sedan lång tid ett väpnat motstånd (i ett välbeväpnat land) mest aktivt i norra delen mot gränsen mot Saudiarabien där den shiitiska Houthi-milisen finns, liksom i delar av gamla Sydjemen där separatister vill skilja staterna åt, de två självständiga jemenitiska territorier som enades 1990.

En journalist från radions P4 ringde mig för någon vecka sedan och ställde några frågor om Jemen, efter att ha fått numret av min tidigare arbetsgivare. Hon skulle eventuellt ringa igen nästa dag, men troligen (ja, säkerligen) var nyhetsfokus mer inriktat på Egypten. Vad jag vet om utvecklingen i Jemen den här månaden har jag fått från nyhetsbevakning av demonstrationer i huvudstaden Sana’a, men även via kontakt med vänner i Taiz där vissa manifestationer har förekommit men hittills inte alls i samma omfattning. Nu idag ser jag dock en del twitter-inlägg som talar om demonstrationer i Taiz på morgonen, möjligen för att fira Mubaraqs fall. Hur stora de är eller var har jag inget grepp om just nu. Dessutom verkar det hållas manifestationer för regeringen i Sana’a. De jemenitiska tidningarna på nätet brukar inte vara så snabba med den typen av nyhetsförmedling och balanserar också mellan behovet av att berätta vad som händer i landet och av att få fortsätta publiceras.

En statistisk sammanställning från The Economist kallad ”The Shoe Thrower’s Index” visar att Jemen är det land i arabvärlden som sannolikt är närmast en radikal omvälvning. Varför då? Komponenter som korruption, inkomstnivåer och censur har vägts ihop, liksom hur länge regeringen har varit vid makten.

När jag arbetade i Ecuador under tre år i mitten av 00-talet fanns där redan en tradition av att kasta ut presidenter cirka två år (och därmed en halv mandatperiod) efter att de blivit valda till sitt ämbete. Det hände även 2005 när jag var där, i det här fallet den före detta militären (just det, en till) Lucio Gutiérrez. Där hade proteströrelser en tendens att komma och gå väldigt snabbt, ibland till synes tyna bort för att sedan accelerera och explodera. Där är även naturen explosiv, med ett flertal aktiva eller vilande vulkaner i den andinska bergskedjan. Ofta användes bilden att de värsta vulkanerna var de som inte haft utbrott på lång tid, som Cotopaxi, eftersom det skulle kunna ha så förödande följder när det väl smäller. Andra som Tungurahua har varit konstant oroliga under ett par decennier med återkommande eruptioner och vissa skadeverkningar men inget som sätter hela landet i gungning. Kan man säga samma sak om politik?

Jemen brukar beskrivas som en sönderfallande stat där det bara är en tidsfråga innan allt kollapsar. Men är det troligare att nästa regeringsbyte i regionen inträffar där, eller innebär de återkommande konflikterna att somliga spänningar redan är så öppna och regeringen så beredd på dem att risken för en riktig revolution i stället minskar? Jag är absolut inte redo att profetera om en långvarig (och i så fall skenbar) stabilitet i ett land med så många svårlösta problem, men landet är redan så stämplat som ett hopplöst fall och en ”accident waiting to happen” att man kanske borde ställa en alternativ analys till buds också. I Tunisien och Egypten verkar missnöjet har legat under lock en lång tid för att sedan släppas löst på kort tid med en kraft som regimerna inte varit beredda på. De två länderna är också ansedda som mer ‘moderna’ och ‘upplysta’ av västvärlden som gärna jämför Jemen med en medeltida feodalstat, vad det nu innebär i praktiken när arbetslösheten ökar samtidigt som priserna på dagligvaror också stiger. En sak jag tror mig ha lärt mig av året i ett av arabvärldens på ytan sett mest konservativa länder är att allt är motsägelsefullt. Det finns all anledning att intressera sig för vad som kan hända i det hörnet av arabiska halvön, men kommer det att hända på samma sätt som i de nordafrikanska och mer turistorienterade arabstaterna vi haft ögonen på nu? Det kan hända imorgon, eller inte alls, eller på ett mycket värre sätt under en utdragen process som skulle kunna kallas rent fullskaligt inbördeskrig. Vem vet ? Ingen.

Risken för uppror i Jemen förnekas av utrikesministern Abu Bakr al-Qirbi vilket återges av landets nyhetsbyrå Sabanews, som borde kunna kallas ganska regeringstrogen.

– Jemens regering har i många år haft en ständig dialog med oppositionen med målet att reformera konstitutionen och valsystemet, säger ministern till Sabanews.

Han tror inte heller på en splittring som i aktuella fallet Sudan och hävdar att landet saknar etniska skillnader och i stället hålls ihop av en gemensam kultur och ett språk. Den förklaringsmodellen som orsak till sammanhållning kan definitivt diskuteras, men den som lever får se…

Syrien spekuleras det också om som ett tänkbart nästa-uppror-land, men den här analysen från AJE är mer tveksam till det. Säkerhetsapparaten är för stark, fruktan är ett vapen och presidenten/diktatorn Assad är på ett paradoxalt sätt mer populär i ”tystnadens rike”.

Relaterat: Jemenitiska bloggare ”tar internet med storm” enligt ett inlägg hos Yemen Observer. Inte minst aktivister för kvinnors rättigheter använder det här mediet mer och mer. Men kan man säga vad som helst utan att censuren slår till? Intressant läsning, om man kommer över den otympliga redigeringen på Observers websida, som även tar upp den ofrånkomliga vattenkrisen; en oroande prognos är att vattnet i Jemen tar slut år 2025, om ingen av de rådande trenderna vänds och inget radikalt åtgärdsprogram kommer till skott. Världsbanken ligger bakom undersökningen. Dags att återuppliva de traditioner av att ta vara på vattnet som funnits tidigare i landets historia, det är en av slutsatserna. I den här artikeln anges dock inte så många detaljer kring detta.

Bonus – Boktips: Har visserligen bara kommit ungefär halvvägs in i den, men reportageboken ”Arabia Felix i terrorns tid” (2007) av den svenska journalisten Eva Sohlman är riktigt intressant. Politiker på högsta nivå, några av de får kvarvarande judarna och kvinnor på qat-party är några av de intervjuade. Och det handlar givetvis om Jemen, som ”kan vara Kafkalikt byråkratiskt, men om man har tur och de rätta kontakterna kan dörrar mirakulöst öppnas och problem lösas blixtsnabbt” (reflektion på sidan 32). Jag lär återkomma till den boken.

För övrigt har jag tillbringat stor del av förra veckan på Göteborgs internationella filmfestival och skrivit mer om det på russin.nu. Spontana favoriter var dokumentären om finanskrisen, ”Inside Job”, den tunga men trovärdiga relationsupplösningsskildringen ”Blue Valentine” och den annorlunda, (bokstavligt talat) konstnärliga  ”The Mill and the Cross”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: