Yemenity2010's Blog

Andinsk ankomst avsnitt 2 – Santo Domingo tur och retur

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 13/09/2013

Flashbacken fortsätter. Augusti 2003. Strax efter ankomsten till Ecuador för en arbetsperiod på tre år, går resan en helg ihop med ett par mer rutinerade svenska medarbetare från huvudstaden Quito till Santo Domingo.

cotopaxi-blogotyp1”Staden ligger ungefär precis där kustlandet går över i bergskedjan, den rent andinska delen av landet kanske man kan kalla det. Det vill säga, från huvudstaden Quito åker vi västerut, över bergskammen och ett kuperat landskap, mest neråt av naturliga skäl, men det blir en del backar både upp och ner. Det är ett fantastiskt landskap som ständigt överraskar även om man åkt vägen förr. Strax utanför Quito pågår ett ombyggnadsarbete, vilket det alltid verkar göra någonstans längs varje väg i landet. (OK, har man åkt flitigt längs E20 som vi gjorde i våras låter det kanske inte så chockerande, men förhållandena här är i varje fall något mer… utmanande för både byggbransch och bilister).

Det här är en av landets mest anlitade genomfartsleder eftersom den binder samman kusten (la costa) med bergen (sierran). Det betyder såväl bilar och bussar som långtradare och lastbilar modell något mindre. Leden löper längs med sluttningarna och slingrar sig fram. Det finns värre vägar i landet, ska sägas. Här är det asfalterat hela vägen och med synliga linjer mellan körfälten, även om de inte respekteras fullt ut. Det finns också räcken vid de flesta raviner. Åker man neråt har man oftast branterna till höger om sig. Hur väl man ser bråddjupen beror på vädret och dimman kan bli tämligen tät, framförallt på de högsta höjderna. Quito ligger ju i en sänka på cirka 2800 meters höjd över havet och först bär det uppåt en bit innan det börjar gå utför. Många omkörningar blir det, eftersom alla fordon inte kan hålla samma takt i kurvorna. Vid de mest hårnålsliknande svängarna står varningsskyltar pedagogiskt utposterade, men hade det varit i Sverige skulle de nog varit mångdubbelt fler. Längs med vägen syns flera hus, ofta boningshus som det ser ut, barn som leker nära vägbanan, hela familjer som väntar på lift eller eventuellt vill sälja något. Kor går och betar eller ligger lojt mellan trafikflödet och ravinerna.

Ju längre ner man kommer desto grönare blir omgivningarna. Klimatet skiftar från den torra höghöjdsluften till den fuktigare och varmare subtropiska varan. Utanför en av byarna på vägen, Tandapi, har någon eller några skapat ett konstverk som kan väcka motstridiga känslor. Ett barskt avlångt ansikte med underrubriken ”El poder brutal”, den brutala makten, ungefär.

Vi kommer till församlingen Dios es amor (Gud är kärlek) lagom (fint svenskt ord det där) till den första planerade samlingen klockan fyra på eftermiddagen. Det handlar om äktenskapet och riktar sig framförallt till gifta par. I kyrkan finns till att börja med bara en handfull personer, men efterhand droppar fler in och uppgår så småningom i alla fall till ett 20-tal – i olika åldrar. Kris & utveckling, faran i talande tystnad i ett förhållande och hur man hanterar de konflikter man inte kommer undan – det är några av frågorna som avhandlas. Med jämna mellanrum bryter någon in med en fråga, oftast ganska invecklad och mångbottnad, som en egen liten berättelse med behov av respons utifrån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I pausen finns chansen att skriva ner fler frågor på nästa tema; sexualiteten och dess roll i äktenskapet. Och det uppstår ingen brist på frågor. På lapparna som lämnas i en låda tas flera ämnen upp, ofta kontroversiella och för en del närmast stötande – kanske en generationsfråga vad man vill diskutera öppet, även om frågorna ställs anonymt. Abort – kan det försvaras i några lägen, exempelvis om man måste välja mellan moderns och barnets liv, är en av frågorna. Stämningen är dock inte särskild spänd utan diskussionen löper smärtfritt fram till att frågan om oralsex är förenligt med Bibeln kommer upp. Då är det en av de äldre medlemmarna som lämnar lokalen.

Santo Domingo var för inte så länge sedan ett mindre samhälle, men växer snabbt. En av de snabbast växande städerna i Sydamerika, säger en del. En man i församlingen som bott här i över 20 år tror att staden med omgivningar nu har en halv miljon innevånare. Från början kallades platsen för Santo Domingo de los Colorados (färgade), efter indianstammen Tsáchila, kända för att männen färgade håret med röd växtfärg. Att kallas för Indios Colorados är dock inget de själva godkänt. Idag finns bara 2000 av dem kvar, utspridda i olika grupperingar längs vägarna mot Quevedo, Chone och Quinindé, längre ut mot kustlandet. Nu kan man lite skämtsamt ersätta colorados med colombianos, eftersom många människor från Ecuadors norra grannland hittat hit. Det beror dels på oroligheterna i hemlandet, men det har också blivit lättare att röra sig över gränserna i och med ett avtal, förkortat ALCA, som trätt i kraft relativt nyligen. Det är möjligt att de amerikanska staterna är på väg att bygga upp något liknande EU, men än så längre handlar det främst om frihandelsavtal mellan staterna. Santo Domingo har sedan 1960-talet varit landets kanske viktigaste knytpunkt för olika transporter och är en bra bas för den som vill göra affärer. Runtomkring finns viktiga produktionsenheter för bland annat bananer och palmolja.

Det här är ingen typisk turistort i något avseende, men för den som vill fördjupa sig i fågel-, fjärils- och blombeståndet, något Ecuador är känt för, kan en bra början vara Tinalandia, ungefär 17 km öster om staden. Det är dock inget vi hinner med den här gången.

På kvällen åker vi ut till Pactokyrkans lägergård, campamento som det kallas här. Den ligger bara någon mil utanför stadskärnan, men efter att man svängt in på avtagsvägen dit är det snittfart på 15-20 km/h som gäller. Det är en smal och slingrig skogsväg med många gropar, ett inte helt ovanligt fenomen i Ecuador.

Väl framme väntar en anläggning som ligger idylliskt vid en flod. Vädret är varmt och fuktigt även efter mörkrets inbrott. Flerbäddsrum med hög lyhördhetsfaktor, men inte så lite av just den lägergårdskänsla alla med uppväxt inom scout eller andra kyrkliga ungdomsverksamheter känner igen och kanske får nostalgiska vibrationer av. Föreståndaren beklagar att inte fler hittar hit, det där med marknadsföring är inte så lätt. Nu är det ganska gles beläggning för det mesta, men ibland kommer större ungdomsgrupper som sätter anläggningen på prov. De kan vara fler än de drygt 200 bäddar som erbjuds.

Morgonen efter tar vi frukost med utsikt över flodfåran och sedan åker vi in till centrum igen. I kyrkan börjar man dagens övningar med lovsång till ackompanjemang av dragspel och bombo, det vill säga en trumma som kan jämföras med conga eller dylikt. Det är faktiskt en omväxling mot det vanliga soundet i samfundets församlingar, där de elektriska instrumenten tagit över och även den lovsångsstil som exporterats från USA och Australien och även dominerar på många håll i Sverige. I den här samlingen sjunger man dock flera sånger jag själv känner igen från mitt första besök i landet för elva år sedan, men som blivit bortrationaliserade på de flesta håll sedan dess.
Sedan följer söndagsskola – escuela dominical – för både barn och vuxna. De senare inne i kyrksalen fortsätter diskussioner om olika etiska frågor innan den ”riktiga” gudstjänsten tar vid. Barnen kommer åter in en stund för att framföra några sånger. Annars fortsätter de att vara för sig utanför med sina aktiviteter, som efter mötet övergår i fotboll på den lilla kyrktomten.

Vi äter lunch på en av de mer tjusigt inredda restaurangerna som finns, med en bakfull (?) barpianist som bonus. Han ser flera gånger ut att vilja somna över sin klaviatur. Priser varierar kraftigt i Ecuador när man äter ute. Här kostar det i nivå med en svensk servering, det vill säga mellan 70-100 kr för à la carte-rätterna. Det går att äta lunch för 15-20 kronor på flera ställen också, med varierande kvalitet. Man vet aldrig i förväg vad som verkligen är värt priset. Eller vilket som är mest hälsosamt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPå vägen ut ur staden stannar vi till vid en fruktmarknad och lägger beslag på några bananstockar till högst humana priser, plus en del andra av de frukter som hittills är svåra att hitta i svenska livsmedelsbutiker. Bananerna är ju ett kapitel för sig. Vi skaffar ett ”cabeza” (huvud) med oritos, den minsta sötaste sorten och ett huvud med verdes, den största varianten i sin gröna omogna form, lämplig för matlagning.

På återresan har man fördelen att åka på ”insidan” närmare bergväggen, men ju närmare Quito man kommer desto mer stiger det. Det sägs att bilmotorn tappar 30 procent av sin kapacitet i trakten kring krönet. Dimman går inte lika lågt som sist, men ett problem är att flera mötande fordon, inte minst lastbilar har lyktorna släckta. Tydligen är det en spridd uppfattning att man sparar batteriet på det sättet. Men vi kommer fram efter att ha avverkat de 13-14 milen på drygt tre timmar.”

Fakta från: Ecuador & Galápagos Handbook (Robert & Daisy Kunstaetter, Footprint Handbooks, Bath, England 2001)

Not: Tidigare publicerat som nyhetsbrev i augusti 2003 och på en hemsida som åtminstone för närvarande är lagd på is. Texten har behållit sin ursprungliga form, förutom ett par rena stavnings-och korrekturfel som rättats till. Första delen av Andinsk ankomst finns här.

Annonser
Tagged with: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: