Andinsk ankomst del 4: Kanonisering, kultur och katedraler

Flashback del fyra. Ecuador, tio år tillbaka i tiden. Jag och min dåvarande fru hade nyligen påbörjat en treårig arbetsperiod i landet Här är utdrag från ett nyhetsbrev ursprungligen skickat i november 2003. Tema: kultur, katolska helgon och kolonial arkitektur – och så litet sport också…

Vi har varit på kanoniseringsmöte i katolska kyrkan. Det började med en gudstjänst i vad som borde vara en av stadens större helgedomar, även om bilden som då tornar upp sig för de flesta torde vara en 1600-talsbyggnad i kolonialstil. Den här, belägen vid gatan Mariana de Jesús, ser snarare ut som något ur det svenska miljonprogrammet – exteriört i alla fall. Innanför portarna är den sakral så det räcker, eller kanske jämförbar med Immanuelskyrkan i Stockholm.

Påven må vara vid mindre god hälsa, men han har på senare tid ändå orkat helgonförklara några trossyskon ur det förgångna. Senast var det Moder Teresa. Näst senast var tydligen tre missionspionjärer från 1800- och tidigt 1900-tal som startade ordnar och gav sig in på nya fält i Asien och Afrika. Daniel Comboni, Arnold Janssen och José Freinademetz har nu ”San” framför sina namn i den spanskspråkiga sfären. Men den här högtiden firades förmodligen på flera håll runt om i världen av katolikerna.

Mycket i mötesfirandet kändes märkvärdigt bekant för oss. Musiken låg nästan i linje med Missionskyrkans kyrkokonferens i somras, med lite gospelansatser, lovsånger som vi åtminstone i något fall trodde oss ha hört förr och afrikansk dans i processionen som inledde och avslutade samlingen. Däremot är väl fenomenet att en dansös håller upp ett porträtt av Jungfru Maria inte standard i de protestantisk-kongregationalistiska-evangelikala kretsar där vi själva har vår bakgrund. Det i stort välregisserade mötet tog något över två timmar och följdes av en lunch i en idrottshall intill. Vi delade bord med några nunnor, bland andra.

…om bollsport & brända barn
Santo Domingo är platsen för Pactokyrkans lägergård. Det ligger mellan kusten och bergen ganska exakt. Där var vi återigen förra helgen, då det anordnades pastorsdagar i ganska lättsam anda. Några möten morgon och kväll med undervisning av mogna svenska missionsarbetare (det vill säga andra än vi) var det tyngsta inslaget för den inre människan. Den yttre hade ett ypperligt tillfälle att svedas av solen i samband med utövande av sport och vi tog den chansen i varierande omfattning. Vi kan nu säga att vi prövat på Ecuavolley, den form av volleyboll som är vanligast här och spelas mellan två lag med tre spelare var och, vilket vi lärt oss den hårda vägen, med en tyngre boll än i ”normal” volleyboll. Ett gringolag, bestående av oss två undertecknade och en ung nordamerikanska som arbetar i Guayaquil, blev både mörbultade och närmast massakrerade rent resultatmässigt mot ett lag som bytte hela laguppställningen vid tre tillfällen under matchens gång. Det kommer att krävas en del träning på detta område framöver, uppenbarligen.

…om Cuenca
Den första studieperioden är över och vi klarade oss faktiskt vidare till våra respektive nästkommande nivåer med hyfsad marginal. Den lediga veckan mellan blocken tillbringade vi delvis i Cuenca, landets tredje största stad och den kanske mest kulturhistoriskt intressanta. Utan att anstränga oss för att hinna med allt man kan göra i staden med omnejd, hade vi några trevliga och tillbakalutade dagar. Måndagen 3 november firade staden sin självständighet för 183:e året, med en del aktiviteter som militärparader och kulturevenemang, med närvarande president. Något som verkligen utmärker staden är alla dess kyrkor. Stora, i flera fall vitkalkade, och oftast arv från den koloniala epoken. Den största, ”La catedral inmaculata”, ritades på 1800-talet av en tysk vid namn Stiehle.

Meningen var att den skulle bli störst i Sydamerika, men under byggprocessen upptäcktes att grunden inte riktigt höll för alla tänkta torn. För att vara säker på att allt inte skulle rasa, lät man bli att fullborda konstruktionen. Den är imponerande nog ändå. Muséer finns det också några stycken av, som till exempel om urbefolkningens kulturer och områdets historia från istiden och fram till kolonisationen på 1500-talet. Cuenca var från 500 f Kr tillhåll för Cañari-stammen, senare erövrad av Inka-imperiet, som sedan i sin tur besegrades av spanjorerna. Det finns en lång historia av hantverkskunnande i olika former och det är fortfarande ett slående inslag i stadsbilden. Nästan varje form av hantverk – i trä, läder, tyger…och så vidare – som Ecuador är känt för, finns representerat här. För att inte tala om Panama-hatten, som ju inte alls kommer från Panama utan från Ecuador. Men det visste ni redan.

…och så den utlovade kulturkvarten från Quito.
Hur är medieklimatet här egentligen? Radion har vi tidigare nämnt lite om. Den är kommersiell, med många musikkanaler för olika genrer. Men även en del nyhetssändningar, framförallt på morgonen i de kanaler vi hittills lyssnat mest på, HCJB och Radio Concierto. Den senare spelar annars mycket 1970-och 80-talsmusik och hör man något svenskt där är det förmodligen ABBA. En irriterande ovana överallt verkar dock vara idén att ingen låt någonsin skall av- eller påannonseras. Men vi kanske har fastnat för fel kanaler.

Dagstidningar finns det flera. I Quito är det El Comercio som är störst, bäst och med snyggast layout. I övrigt finns Hoy (Idag), La Hora (Timmen, men det kan tolkas flerdimensionellt) och en del tunnare blad med bara bröst och döda kroppar på framsidan, samt en publikation som heter Metro… Här säljs också Guayaquils större nyhetsblad, som El Universo (riktigt bra) och El Expreso (mer medioker). Bland veckotidningarna kan nämnas Vistazo (Blick) vars omslag nästan alltid pryds av en attraktiv dam, känd från TV eller dylikt, klädd i… ja, ju mindre desto bättre är väl principen. Om detta ger associationer till, säg, Café i Sverige kan man tillägga att innehållet är betydligt bredare och ger en överblick över vad som rör sig i riket.

Vad rör sig då just nu?
En följetong är rättegången mot Texaco, som började borra efter olja i djungeln för 30 år sedan och lämnade en del oönskat material efter sig. Stämningsansökan mot dem har valsat runt i nordamerikanska domstolar i tio år innan ärendet flyttades över till Ecuador. För ungefär två veckor sedan började förhandlingarna i Nueva Loja (även känd som Lago Agrio) en bit österut, nära gränsen till Colombia. Bakom anmälan står bland annat organisationer för indiangrupper och andra boende i området, med stöd från miljövänner och NGO’s, bland annat i USA – exempelvis Amazonwatch. Texacos advokat började diplomatiskt med att förklara för domaren att han inte hade kompetensen att avgöra det här målet. Rättegången pågår alltjämt och vittnesmål presenteras allteftersom, angående följderna av nedskräpningen. Det har dumpats en del mörk vätska i stora pölar runt om i östra Ecuador och undersökningar har påvisat ökade antal cancerfall i bosättningar där. Till att börja med verkade inte Texacos företrädare förneka detta, utan försvarade sig främst med att dagens Chevron-Texaco inte är samma företag som hade ansvaret för borrningarna. Den delen av koncernen ska istället ha gått upp i ett annat Texaco, existerande parallellt med det nuvarande…ungefär. Men om de skulle förlora kan det bli höga skadestånd, en siffra på fem miljarder dollar har nämnts. Tidningar som New York Times har också haft folk på plats för att följa utgången, som kan få betydelse på flera platser i världen.

Annons