Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här. 

Annons