Yemenity2010's Blog

Sneda tankar, sena kvällar och Sverige från spansk synvinkel – Årets bästa podcaster och radioprogram 2016

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 29/12/2016

Texten har tidigare publicerats på Fair Slave Trade

logo-fst-temapodcast

För fjärde året i följd klämtar klockan: dags att kröna årets bästa podcaster och radioprogram, allt utifrån strikt personliga kriterier. Jämfört med fjolårets lista har en del förändringar skett och nytillkomna kringkastare har letat sig in, tack och lov. Trist vore det väl annars. Inget är beständigt här i världen och de audiella etermedierna är en arena för upp- och nedgångar, nystarter och nedläggningar, liksom fladdrande formkurvor och fantastiska fenomen som plötsligt bara lyser upp natthimlen – utan visuella hjälpmedel. För mig personligen är det ofta med någon av de här sändningarna i sällskap som jag tillbringar tiden på tåg eller buss till och från arbetet i veckorna. Drygt en timme dit och ungefär lika mycket tillbaka hem igen (beroende på färdmedel) – det ger utrymme för viss bildning och underhållning i skön förening i förbifarten.

För övrigt har platserna på listan fördubblats. För att få plats med mer, helt enkelt. Här är de 20 i topp, med fjolårets placering inom parentes. Begreppet ”ny” innebär, bara för tydlighetens skull, att programmet är nytt på listan, inte nödvändigtvis nystartat under året som gick.

1. Snedtänkt med Kalle Lind (ny).

– Och nästa vecka ska vi tala om någonting betydligt smalare.

Så brukar han avsluta sina sessioner, herr Lind. Årets raket! Podden som pratar om det ’andra poddar inte pratar om’. Pretentiöst, eller hur? Men oavsett om det handlar om ämnen jag redan tror mig vara intresserad av eller inte, så lyckas Lind med sina alternerande samtalspartners alltid komma med nya insikter och iakttagelser som gör livet lite rikare eller åtminstone roligare. Henning Sjöström, referenshumor, frikyrkopop, Svenskfinland, musikaler, Björn Afzelius, reklam… Hugg in och frossa! Bordet är berett!

2. Late Night Live (1). Min gamle följeslagare som jag egentligen bara följt i några år, men uppenbarligen är något slags kulturell institution i egen rätt Down Under, Mr Phillip Adams, ångar på. Tar pauser av hälsoskäl ibland – åldern tar ut sin rätt, antar jag. Men den slutgiltiga pensionen har inte infallit än, tack och lov. Vad händer i världen egentligen just nu – och vad har hänt genom historien. Och framförallt varför? Analyser och diskussioner inkluderande ett nätverk av återkommande och nytillkomna gäster med specialkunskaper på diverse områden hjälper gladeligen till att bidra med sina ofta uppfriskande subjektiva synpunkter.

3. USA-valpodden (ny). Chans att nörda ner sig och få veta ALLT om det där valet vi trodde att vi redan visste allt om… Sara Stenholm med anhang bad inte om ursäkt för att verkligen gå in i uppdraget med hull och hår, till fromma för oss som av av olika anledningar intog ohälsosamt mycket information om en valkampanj vars resultat vi världen över kommer att få leva med under flera år framöver.

4. The Documentary – BBC (3). Det amerikanska valet har givetvis bevakats intill uthärdlighetens gräns, men BBC-reportrarna hittade nya vinklar inte minst genom att resa runt i amerikat och bredda bilden. Liksom de lyckats leverera nya lärdomar om rytmikens historia, prosopagnosia (oförmågan att känna igen ansikten), Syriens konflikter och historia, latinamerikanska likutgrävare i rättvisans tjänst… Och mycket annat.

5. A Cast of Kings (2). Firma Chen & Robinson. Fortfarande på tronen, så långt jag kan se, ifråga om att nagelfara ”Game of Thrones” utan och innan. Jag har gett Aftonbladets variant ”Tronspelet” chansen att konkurrera i kategorin. De har sina ’moments’, men framstår som förhållandevis flegmatiska vid en direkt jämförelse.

6. The Film Programme (4). Still goin’ strong, som de säger. Om film, för filmfantaster. Från BBC.

7. Spanarna i P1 (9). De kom en gång för länge sedan och vägrar ge sig.

8. Relevant Podcast (ny).De flamsar en del. Och blir sedan dödligt allvarliga. Det handlar om livet, universum och hur inte minst kristen tro samverkar med eller mot samtiden och dess kulturella uttryck. De stora frågorna på ett lättflytande sätt. Magasinet på nätet har jag uppskattat länge. Det tog lite längre att tränga in i podden och dess upplägg med längre verbala drabbningar mellan redaktörerna innan ett par intervjuer brukar avrunda varje episod. Men i höst har jag mer och mer fastnat för de här postmodernt medvetna, möjligen hipsterifierade och synnerligen talträngda amerikanernas take on reality, inte minst deras sammanställning av de 50 viktigaste popkulturella företeelserna under året.

9. BBC Witness (ny). Världshistorien sedd genom korta nedslag som oftast klockar in kring tio minuter och tar oss till något vi trodde vi kände till eller kanske totalt missat, någonstans, någon gång…

10. Människor och tro (5). Har det funnits mindre nu än tidigare år att ventilera kring hur samhället och religiösa föreställningar i Sverige och världen i stort förhåller sig till varandra? Dum fråga. Alltså fortsätter de fylla en viktig funktion.

11. P1 Kultur-podd (ny). Omorganisation på kulturdepartementet i Sveriges Radios P1 och därmed en ny form för bevakning av allt som kan passa in under det här taket. Tillräckligt mycket är tillräckligt upplysande och mångsidigt för att kvala på in på listan som nykomling.

12. Medierna i P1 (6). Ett koncentrat av veckan som gick ur ett medialt bevakningsperspektiv. Ett program som fortsätter fylla sin funktion.

13. Haciendo el sueco (10). Sverige för nybörjare, på spanska. Målgruppen är väl främst spansktalande som vistas här i Norden, eller ändå vill veta hur allting verkar häruppe. Personligt och spontant, med oftast kortare dagliga  inlägg är det ändå bra språkträning och ger en del oanade perspektiv.

14. Decoding Westworld (ny). Efter att ha strålat samman kring kritiska analyser av ”Game of Thrones” under några år nu, bestämde sig radarparet David Chen och Joanna Robinson för att göra samma sak med höstens HBO-fenomen ”Westworld”. Inte mig emot. Kanske lite mycket av detaljanalys och nergrottning i allehanda teoribyggande, men de har drivet och entusiasmen som ställer många andra i skamvrån.

15. Freakonomics Radio (bubblare). Ramlade ut från listan i fjol, kanske främst på grund av bristande produktivitet. En uppryckning kan skönjas och de rör sig tillbaka in mot finrummen igen. Inte minst sviten om medicinens och läkekonstens historia i slutet av året var en pärla.

16. Konflikt i P1 (7). Eländes elände. Ibland orkar man inte med mer. Men ”Konflikt” är ändå fortsatt ett forum för att bringa något slags ordning i och förståelse för varför alla inte bara bestämmer sig för att vara vänner.

17. Vetenskapsradion Historia (ny). Koncentrerade historiska insikter och upptäckter med kopplingar till vårt nu, paketerade i ett lättillgängligt format som inbjuder till att allmänbilda sig regelbundet utan att det känns betungande. Snarare inspirerande.

18. Creepypodden med Jack Werner (ny). Huuuu, så många hemska historier det finns att berätta egentligen. Och hur vällustigt man kan vilja försjunka i dem ibland. Vandringslegender, vardagsmystik, noveller av okänt ursprung huserande i olika hörn av nätet…

19. Gradvall (ny). Långvarige popkulturskribenten Jan Gradvall prövar sina vingar i ett nytt medium. Det märks att det inte är radio han sysslat med mest i karriären, men kärleken till ämnet (musik) och intresset för de intervjuade artisterna väger upp de bristerna till största delen. Kan bli en kommande klättrare på listan…

20. Bildningsbyrån (ny). Begreppet ’politiskt korrekt’ och normkritik ur olika vinklar är några av de ämnen som luftats av detta lilla program från Utbildningsradion i år. Verkar lovande. Får stå på tillväxt.

BUBBLARE:

This American Life (bubblare). Hmmmm…. Verkar den här rubriken lockande eller inte? OK, jag ger det en chans. Tyvärr, den här veckan hinner jag inte. Och mobilen börjar bli full igen. Jag måste rensa. Så där håller det på. Det är inte alltid lika angeläget att ägna en timme åt vad de nystat ihop, men ibland visar det sig vara nästan sinnesvidgande fängslande.

OmVärlden Podd (bubblare). Inte så regelbundet produktiva, men slår till med ett spännande avsnitt då och då, främst på temat globala utvecklingsfrågor.

Sent ska segraren sända – årets bästa podcaster och radioprogram 2015

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 31/12/2015

Not: Har tidigare publicerats på fairslavetrade.se

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 06/10/2015

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

 

Not: Har även publicerats på Fair Slave Trade.

Adjö OmVärlden. Vila (helst inte) i frid.

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 28/12/2014

Vad? hade jag inte precis betalat in prenumerationsavgiften? Jo, det hade jag. Men avin med återbäringen, eller rättare sagt återbetalningen, kom strax före jul också. Huvudsaken är annars den här: tidningen OmVärlden läggs ner. I alla fall i pappersform. Något slags nätnärvaro ska tydligen finnas kvar, men exakt hur den ska se ut och vem som ska sköta den, är inte solklart. Att döma av ledaren i det historiska sista numret, där den sista chefredaktören Anki Wood tackar läsarna för förtroendet.

Tidskriften som ges ut av biståndsorganet Sida, har genomgått flera faser och bytt ansikte några gånger. Framförallt framstod formomstöpningen för några år sedan från dagstidningsliknande tabloid till glansigare magasinsformat som en radikal estetisk omvandling. Innehållet fortsatte vara sig ganska likt, men fick en attraktivare inramning. Redaktionerna har avlöst varandra i och med upphandlingsprocesser från ägarna som vi utanför knappast har någon riktig inblick i. Men stilen höll i stort sett i sig. Och substansen.

Det finns ju inte så många andra tidningar eller tidskrifter som bevakar biståndsfrågor aktivt och regelbundet. OmVärlden har haft som uppgift att vara en fristående röst och analysera objektivt, även om de ägs av en institution som Sida. Eller ägdes, då. Vad kommer i stället, om något?

I sista numret intervjuas i alla fall nya biståndsministern Isabella Lövin, från den där regeringen som verkade bli kortvarig eller riskerade att spricka och omformas komplett efter det utlysta nyval, som plötsligt avlystes och i stället ska ersättas med… något slags överenskommelse över blockgränserna. Spännande.

Andra intressanta rubriker är ”Israel beslagtar svenskt bistånd i Palestina”, vilket bland annat berör kraftverk i Gaza, och ”Dalarna får mer bistånd än Bangladesh” med anledningar av avräkningar från biståndsbudgeten för flyktingmottagande i Sverige. ”Vapentillverkare sponsrade Röda korset” syftar på – gissa vad? – Saabs samarbete med hjälporganisationen under tyfonen på Filippinerna. Och samma organisation håller som kanske bekant på att hämta sig från skandalen häromåret, när en hög chef slarvade och svindlade bort ett antal miljoner från deras kassa för bättre behövande; också ämne för ett reportage här.

I traditionell ordning rankar tidskriften också det gångna årets mesta makthavare i biståndsdebatten. Vilka platsar? Nämnda biståndsminister Lövin har raskt rusat in på silverplatsen, medan hemvändande S-höjdaren Margot Wallström är fyra. Sidas egen generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka får nöja sig med niondeplatsen. Magnus Walan från ideella organet Diakonia är trea. Bland andra. Just det, vem syns och hörs mest? Låter namnet Hans ”Gapminder” Rosling bekant? Formellt är han professor internationell hälsa. I praktiken har han ju blivit ett ‘hushållsnamn’ som dyker upp överallt. Och beslutet att själv åka till Liberia för att slåss mot ebola-utbrottet har inte direkt skadat hans anseende.

Några tidigare höjdare som helt fallit bort från listan i år är före detta biståndsministern Gunilla Carlsson och entreprenören Percy Barnevik. Däremot bubblar Sverigedemokraternas just nu sjukskrivne partiledare Jimmie Åkesson strax utanför de tio i topp. Jo, så är det.

Fler utblickar i världen väntar i detta sista nummer som jag ännu inte plöjt igenom till slut. OmVärlden går i alla fall inte ut med huvudet sänkt genom bakdörren, utan gör en snygg sorti. Au revoir…?

Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 19/10/2014

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

sanaacity1Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

DSC07103En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här

Space the Place to Be According to This Year’s Academy Awards?

Posted in Blog Entry in English, Tema: Kultur by yemenity2010 on 02/03/2014

The race is on again. Tonight a number of awards will be handed out to people involved in the film industry. I really shouldn’t have, but still I couldn’t resist the temptation of predicting the outcome in the most talked-about categories. Even though I haven’t seen more than a few of the movies that really matter in this context. And the Big Big Winner, I presume, will be one that I wish I had seen, but for some reason I haven’t gotten around to it yet. However, it will be available on DVD in Sweden next week, according to usually reliable sources. More clues: It has a Mexican director, takes place in outer space (or at least outside the earth’s atmosphere) and stars an accomplished actress who once upon a time got her big breakthrough driving a bus at high speed to avoid being blown up by a bomb someone thought it prudent to place underneath said vehicle.

 

Other nominated films which I have seen and I hope will get some worthy attention are ”Captain Phillips” and ”12 Years a Slave” (which I have reviewed here). More details can be found at my more explicitly drama-dedicated forum Cast Against Hype.

 

 

 

Andinsk ankomst del 4: Kanonisering, kultur och katedraler

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Kultur, Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 01/01/2014

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFlashback del fyra. Ecuador, tio år tillbaka i tiden. Jag och min dåvarande fru hade nyligen påbörjat en treårig arbetsperiod i landet Här är utdrag från ett nyhetsbrev ursprungligen skickat i november 2003. Tema: kultur, katolska helgon och kolonial arkitektur – och så litet sport också…

cotopaxi-blogotyp1Vi har varit på kanoniseringsmöte i katolska kyrkan. Det började med en gudstjänst i vad som borde vara en av stadens större helgedomar, även om bilden som då tornar upp sig för de flesta torde vara en 1600-talsbyggnad i kolonialstil. Den här, belägen vid gatan Mariana de Jesús, ser snarare ut som något ur det svenska miljonprogrammet – exteriört i alla fall. Innanför portarna är den sakral så det räcker, eller kanske jämförbar med Immanuelskyrkan i Stockholm.

Påven må vara vid mindre god hälsa, men han har på senare tid ändå orkat helgonförklara några trossyskon ur det förgångna. Senast var det Moder Teresa. Näst senast var tydligen tre missionspionjärer från 1800- och tidigt 1900-tal som startade ordnar och gav sig in på nya fält i Asien och Afrika. Daniel Comboni, Arnold Janssen och José Freinademetz har nu ”San” framför sina namn i den spanskspråkiga sfären. Men den här högtiden firades förmodligen på flera håll runt om i världen av katolikerna.

Mycket i mötesfirandet kändes märkvärdigt bekant för oss. Musiken låg nästan i linje med Missionskyrkans kyrkokonferens i somras, med lite gospelansatser, lovsånger som vi åtminstone i något fall trodde oss ha hört förr och afrikansk dans i processionen som inledde och avslutade samlingen. Däremot är väl fenomenet att en dansös håller upp ett porträtt av Jungfru Maria inte standard i de protestantisk-kongregationalistiska-evangelikala kretsar där vi själva har vår bakgrund. Det i stort välregisserade mötet tog något över två timmar och följdes av en lunch i en idrottshall intill. Vi delade bord med några nunnor, bland andra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA…om bollsport & brända barn
Santo Domingo är platsen för Pactokyrkans lägergård. Det ligger mellan kusten och bergen ganska exakt. Där var vi återigen förra helgen, då det anordnades pastorsdagar i ganska lättsam anda. Några möten morgon och kväll med undervisning av mogna svenska missionsarbetare (det vill säga andra än vi) var det tyngsta inslaget för den inre människan. Den yttre hade ett ypperligt tillfälle att svedas av solen i samband med utövande av sport och vi tog den chansen i varierande omfattning. Vi kan nu säga att vi prövat på Ecuavolley, den form av volleyboll som är vanligast här och spelas mellan två lag med tre spelare var och, vilket vi lärt oss den hårda vägen, med en tyngre boll än i ”normal” volleyboll. Ett gringolag, bestående av oss två undertecknade och en ung nordamerikanska som arbetar i Guayaquil, blev både mörbultade och närmast massakrerade rent resultatmässigt mot ett lag som bytte hela laguppställningen vid tre tillfällen under matchens gång. Det kommer att krävas en del träning på detta område framöver, uppenbarligen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA…om Cuenca
Den första studieperioden är över och vi klarade oss faktiskt vidare till våra respektive nästkommande nivåer med hyfsad marginal. Den lediga veckan mellan blocken tillbringade vi delvis i Cuenca, landets tredje största stad och den kanske mest kulturhistoriskt intressanta. Utan att anstränga oss för att hinna med allt man kan göra i staden med omnejd, hade vi några trevliga och tillbakalutade dagar. Måndagen 3 november firade staden sin självständighet för 183:e året, med en del aktiviteter som militärparader och kulturevenemang, med närvarande president. Något som verkligen utmärker staden är alla dess kyrkor. Stora, i flera fall vitkalkade, och oftast arv från den koloniala epoken. Den största, ”La catedral inmaculata”, ritades på 1800-talet av en tysk vid namn Stiehle.

Meningen var att den skulle bli störst i Sydamerika, men under byggprocessen upptäcktes att grunden inte riktigt höll för alla tänkta torn. För att vara säker på att allt inte skulle rasa, lät man bli att fullborda konstruktionen. Den är imponerande nog ändå. Muséer finns det också några stycken av, som till exempel om urbefolkningens kulturer och områdets historia från istiden och fram till kolonisationen på 1500-talet. Cuenca var från 500 f Kr tillhåll för Cañari-stammen, senare erövrad av Inka-imperiet, som sedan i sin tur besegrades av spanjorerna. Det finns en lång historia av hantverkskunnande i olika former och det är fortfarande ett slående inslag i stadsbilden. Nästan varje form av hantverk – i trä, läder, tyger…och så vidare – som Ecuador är känt för, finns representerat här. För att inte tala om Panama-hatten, som ju inte alls kommer från Panama utan från Ecuador. Men det visste ni redan.

…och så den utlovade kulturkvarten från Quito.
Hur är medieklimatet här egentligen? Radion har vi tidigare nämnt lite om. Den är kommersiell, med många musikkanaler för olika genrer. Men även en del nyhetssändningar, framförallt på morgonen i de kanaler vi hittills lyssnat mest på, HCJB och Radio Concierto. Den senare spelar annars mycket 1970-och 80-talsmusik och hör man något svenskt där är det förmodligen ABBA. En irriterande ovana överallt verkar dock vara idén att ingen låt någonsin skall av- eller påannonseras. Men vi kanske har fastnat för fel kanaler.

OLYMPUS DIGITAL CAMERADagstidningar finns det flera. I Quito är det El Comercio som är störst, bäst och med snyggast layout. I övrigt finns Hoy (Idag), La Hora (Timmen, men det kan tolkas flerdimensionellt) och en del tunnare blad med bara bröst och döda kroppar på framsidan, samt en publikation som heter Metro… Här säljs också Guayaquils större nyhetsblad, som El Universo (riktigt bra) och El Expreso (mer medioker). Bland veckotidningarna kan nämnas Vistazo (Blick) vars omslag nästan alltid pryds av en attraktiv dam, känd från TV eller dylikt, klädd i… ja, ju mindre desto bättre är väl principen. Om detta ger associationer till, säg, Café i Sverige kan man tillägga att innehållet är betydligt bredare och ger en överblick över vad som rör sig i riket.

Vad rör sig då just nu?
En följetong är rättegången mot Texaco, som började borra efter olja i djungeln för 30 år sedan och lämnade en del oönskat material efter sig. Stämningsansökan mot dem har valsat runt i nordamerikanska domstolar i tio år innan ärendet flyttades över till Ecuador. För ungefär två veckor sedan började förhandlingarna i Nueva Loja (även känd som Lago Agrio) en bit österut, nära gränsen till Colombia. Bakom anmälan står bland annat organisationer för indiangrupper och andra boende i området, med stöd från miljövänner och NGO’s, bland annat i USA – exempelvis Amazonwatch. Texacos advokat började diplomatiskt med att förklara för domaren att han inte hade kompetensen att avgöra det här målet. Rättegången pågår alltjämt och vittnesmål presenteras allteftersom, angående följderna av nedskräpningen. Det har dumpats en del mörk vätska i stora pölar runt om i östra Ecuador och undersökningar har påvisat ökade antal cancerfall i bosättningar där. Till att börja med verkade inte Texacos företrädare förneka detta, utan försvarade sig främst med att dagens Chevron-Texaco inte är samma företag som hade ansvaret för borrningarna. Den delen av koncernen ska istället ha gått upp i ett annat Texaco, existerande parallellt med det nuvarande…ungefär. Men om de skulle förlora kan det bli höga skadestånd, en siffra på fem miljarder dollar har nämnts. Tidningar som New York Times har också haft folk på plats för att följa utgången, som kan få betydelse på flera platser i världen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tagged with: , , ,

Världen idag enligt vidsynta vinterpratare

Posted in Tema: Kultur, Tema: Politik by yemenity2010 on 30/12/2013

– Hon talar bättre engelska än jag – efter att ha blivit skjuten i huvudet.
Professor Hans Rosling (som själv inte blivit skjuten) om pakistanska skolflickan och utbildningsaktivisten Malala Yousafzai (som blev det, men överlevde och fortsatte sin kamp).

barngubeyrabearb1B

Vi är aldrig nöjda. Vi får inte vara nöjda. Nöjda människor är farliga för det ekonomiska systemet som kräver att vi måste konsumera. Mera. Och ännu mera. En del av Fredrik Lindströms beska droppar i hans ”Vinter i P1” i veckan. Språkvetaren/TV-profilen/författaren Lindström levererade sina visdomar på juldagen, följd av Rosling dagen efter. Själv avlyssnade jag deras respektive värdskap i nedladdad form i stort sett omedelbart efter varandra, vilket provocerade fram spontana reflektioner kring om världen blir bättre eller sämre. Lindström (allmänt knappast känd som en domedagsprofeterande dysterkvist) antog i detta sammanhang rollen som syrligt ifrågasättande av den moderna livsstilen och kanske inte minst ekonomismens framhävda roll i den. Det finns andra former av samvaro än bara den som bygger på konsumtion, trodde eller åtminstone hoppades han. Och kan det vara så att den västliga civilisationen redan fallit, utan att vi vet om det? Romerska medborgare märkte inte så stor skillnad år 476, när deras imperium officiellt avvecklades enligt den historieskrivning vi utgår från numera.

Rosling, känd från bland annat organisationen Gapminder och allt fler gästspel som expert på global utveckling i diverse sammanhang, poängterade (som han ofta gör) hur mycket i världen som faktiskt blivit bättre det senaste halvseklet, men som människor exempelvis i Sverige inte har insett. Extrem fattigdom i världen minskar, majoriteten av alla barn mässlingvaccineras, det föds färre barn per kvinna i Addis Abeba än i Stockholm och barnadödligheten i världen har minskat radikalt – vilket i sig inte innebär att världen överbefolkas per automatik. Sammanhangen kan vara komplexa, men Roslings påstridiga pedagogik får det att verka så mycket enklare (och bättre). Men han vill inte kallas optimist. Det finns fog för att se ljusare på omvärlden än för 30 år sedan, men fortfarande kvarstår en mängd utmaningar, betonade han.

Lyssna på båda. Programmen och pratarna. Båda har spännande saker att säga och de gör det på ett akut underhållande sätt. ”Vinter i P1” finns som sagt att ladda ner från Sveriges Radios hemsida. Och att västvärlden är på dekis är ju ingenting nytt. Själv blev jag, om inte förr, övertygad om vår förestående kollaps när jag såg dokumentären ”Four Horsemen” på Göteborgs filmfestival för några år sedan. Inte minst på grund av påståendet att när kockar blir celebriteter, så har en civilisation historiskt sett passerat sitt bäst-före-datum…

The Newsroom – Sana’a Steil

Posted in Blog Entry in English, Tema: Kultur by yemenity2010 on 21/09/2013

The truth is not always easy to find, but a fascinating place it is. New York journalist Jennifer Steil tried running a newspaper in Yemen a few years ago and shares her experiences in The Woman Who Fell from the Sky, a candid account of life and work in one of the oldest known civilizations on earth.

Sanaa-oldcity-flag

Among all the thank-you’s in the introductory pages, there is one dedicated to ”all the taxidrivers who kept their hands on the wheel”. Apparently, as described by the author in one  of the anecdotes later on, not all of them did…

But that’s more of a parenthesis. This contains a lot more than complaints and observations on the less appealing traits of Yemen. Cause that’s where the action takes place. Most of it in the capital Sana’a, supposedly one of the oldest cities on earth – some say 2500 years old, which is mentioned by the author. No one knows for sure. Personally I’m fascinated with her story not least because I spent one year in the same country, though most of the time in the city of Taiz. Also, my journalistic training adds to the common denominators. But I probably wouldn’t have fared so well running a newspaper in Yemen. That’s the challenge New Yorker Jennifer Steil decides to take on some time in 2006. To begin with, it’s only about visiting and teaching some journalistic principles for a few weeks, but she is asked to come back and embarks on an adventure where the cultural clashes become an everyday thing, it seems. Interestingly enough, a lot of it seems to come as a surprise to her, but she also appears to be a fast learner.

A general observation is that Steil’s revealing storytelling includes many details that could very possibly get people involved in trouble. Sometimes she leaves names out, often at least surnames remain undisclosed, and in the fine print you come across the disclaimer that she’s changed some ‘names and details’ and dealt with these issues before publishing the book. Granted, things like the female garments come up and Steil takes time to explain the difference between abaya and balto (two similar kinds of robes) as well as niqab (covers the face except the eyes), hijab (covers the hair) and burqa (hides the face and leaves only a grille for the eyes). At least what they mean in Yemen. For the record, the words I heard mostly were makrama instead of hijab and lithma – another epithet for niqab, the way I understood it.

One of the main dilemmas facing the new temporary editor of Yemen Observer in 2006 is obviously the lack of properly trained reporters. There are a couple of English-language papers in the country but it’s difficult to find staff combining knowledge of English and journalistic education. Also, Steil comments on cultural traits like ”The Yemeni education system does not encourage critical thinking. Children learn almost entirely by rote, and corporal punishment is common”. This and other cultural differences lead to a series of conflicts and frustrations in the process of finding news, writing, editing and producing the paper as a whole. Some of the predominantly young staffers catch on faster and Steil is obviously fonder of some of them, like the always curious and hardworking woman Zuhra. More troubling and unpredictable is the interaction with Observer’s owner Faris al-Sanabani, a man with more of a business-like background. Although educated in the US and with some big visions, he seems to be torn between loyalties; keeping good relations with the government does not always easily go hand in hand with being an independent publisher.

Remember, this was a few years before the so called ‘Arab Spring’ and Yemen had for almost three decades been ruled by authoritarian ex-military officer Ali Abdullah Saleh. Was he a dictator? Not strictly speaking.  As the author explains, Yemen at the time was at least a nominal democracy with some separated branches of government and a parliament with 301 elected members. Yes, there were elections even before the upheaval that started roughly two years ago. The system was more democratic than in many other neighbouring nations. But – Saleh as president and his party still controlled more power than would be accepted in a real democracy, the whole system was known for its corruption and presidential elections were for many years a formality, even if there were opponents. And campaigning.

Is there a form of recklessness inherited in the culture? Well, that might be a provoking statement, but the author makes some telling observations about the Yemeni mindset that are not completely misplaced, such as the frequent use of ”insha’allah” (roughly translated as ‘if God wants…’) as an excuse when things do no go as planned. It just wasn’t meant to be. ”The absence of personal responsibility bothers me” Steil writes (on page 158 to be exact) adding that her female reporters seem to work harder to get the stories finished in time, while the men ”spend the bulk of their time justifying their minimal efforts”. The latter have, in her view, in general had a more privileged upbringing and so… Well, the point is hard to miss. And the notion that girls usually have more obstacles to confront than boys in this respect is probably hard to argue with. bookrevies-blogotype1

Another worthwhile observation that at least seemed valid a few years ago (but may have to be reconsidered after what we’ve seen from the Yemeni version of the ‘Arab spring’ in the news in recent years) is the lack of witnesses in the stories published on especially dramatic events. The reporters seldom come near for example fresh crime scenes and as a rule they get most of their information from so called official sources, something also attributed to ordinary people often being afraid to talk to the press in these cases. This results in ”dull and often misleading stories” according to Steil. This while the country for years has been of interest to international media mainly for the terrorist groups based in the country, due to corruption and poverty. Steil emphasizes the government’s failing in translating the oil revenues to adequate services for people in general as a cause for that situation.

Although the lion’s share of the book takes place in 2006, the epilogue and afterword deals with some later developments, both personal and somewhat political, wrapping up the accounts during the fall of 2010. The conclusion after spending what turns out to be a couple of years in Yemen, is obviously a scepticism towards most of the reports coming out of there. ”It’s not a country a reporter can figure out in a flying visit… The only way to stand a chance of knowing what is really going on in Yemen is to be there. And even then the truth is elusive.” Hard to argue with that one as well.

By the way – I wonder what Aaron Sorkin could make out of this story if he decided to give it a shot?

Reviewed: The Woman Who Fell from the Sky by Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Related: Steil’s official homepage

Intriguing ‘Game’ Seen from Different Perspectives

Posted in Blog Entry in English, Tema: Kultur by yemenity2010 on 16/07/2013

It might seem like everyone is watching it. Obviously, it’s just a minority of the population on this planet. Still, if you get caught up in the machinations of ”Game of Thrones”, it might be difficult to leave… So, I couldn’t resist writing a few sentences myself and adding some comments from different perspectives about the HBO fantasy show. You can find it on one of my other forums, Cast Against Hype.

Some basic issues:

What are the core ingredients in most dramatical storytelling?

How do you create an interesting podcast about TV shows like this?

Is ”Game of Thrones” a great way of describing human history through metaphors and fictitious characters? One historian seems to think so.

Or is it, like one writer suggests, too grim for its own good?

Read more at Cast Against Hype.

There is also a version in Swedish available at Fair Slave Trade.

Somewhat related stuff: ”I’m a rebellious woman. I’m against traditions, stereotypes, and society rules that are imposed on us under no basis or logical ground.” Yemeni filmmaker Alaa Al-Eryani speaks up, interviewed by Yemen Times recently. Film producing, writing and human rights activism seem to be equally important to this up-and-coming talent, according to the newspaper.

%d bloggare gillar detta: