Yemenity2010's Blog

TexMex Times 2017: Gómez Farías – en hållplats på vägen till himlen?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 10/09/2017

Himlen. Riktigt dit når vi inte den här gången heller, av tidsbrist. Så kan det gå. Det ska annars vara en upplevelse utöver det vanliga. Att med hjälp av ett fyrhjulsdrivet fordon och tillhörande förare ta sig upp för berget och spana in det speciella djur- och naturlivet på nära håll. Sådana utflykter erbjuds mot beställning, om så önskas. Verkar spännande. Väldigt.

Men vi tar det från början. Gómez Farías är en liten by, eller ett mindre samhälle i södra delen av provinsen Tamaulipas. Här marknadsförs ett flertal aktiviteter med turistprägel och överhuvudtaget syns en pittoresk liten samling hus längs vägen som slingrar sig genom en ofta ganska tät vegetation på en uppåtstigande väg. Samhället ligger enklast uttryckt vid foten av ett berg.

Förra gången vi var här var för över fem år sedan, kring nyår. Klimatet var klart kyligare och torrare. Ekocentret CIE  imponerade inte minst genom sin blotta existens och idéerna bakom det. Och i grunden tycks det inte ha förändrats så mycket sedan dess. Här finns inomhusinslag med bilder, ljud och information om naturlivet i området. Däribland diverse utrotningshotade djurarter och andra illustra arter längs promenaden runt organiserade gångar.

Ett nytt inslag här blir vi varse när en uppdykande guide på stället tar oss med in i en byggnad där man skaffat sig en liten lekkamrat av det mer oförutsägbara och svårtyglade slaget. En jaguar. Svart jaguar uppenbarligen. Sådana finns alltså. Den här ska, om jag minns rätt, ha varit kanske nio månader gammal den varma julidagen vi kommer dit och fortfarande på ett sätt en baby (eller hur nu den fysiska utvecklingen definieras för just det här kattdjuret). Skötarna plockar fram den och försöker flirta med den i akt och mening att provocera fram en smula synligt intresse för besökarna – det vill säga oss. Det är tydligen inte första gången den får träffa utomstående. Och vi får veta att den ibland kan vara en aning bitsk. Bokstavligen. Guiden som tagit oss med in hit berättar att han själv blivit biten vid åtminstone ett tillfälle. Och att det kändes. Sådant slipper vi, men katten är inte heller så sällskaplig den här gången. Den försvinner gärna uppför eller nerför någon av trapporna i huset där det vistas. Men det är om inte annat en lite speciell känsla att ha träffat en av Sydamerikas mer sägenomsusade djurarter i de övre våningarna av näringspyramiden på det här sättet.

Utsikten är som tidigare ganska majestätisk från det här centret, liksom den kan vara från andra hållpunkter i samhället. Men ännu mer så här, lite högre upp, där vi kan spana ut över en riklig grönska inklusive kaktusplantager.

Himlen, ja. Att fara ännu högre upp, ja, förmodligen ganska mycket högre upp på berget och lära känna växtlighet och vad som nu finns där lite närmare. Det kräver mer tid. Och tålamod. Och planering. Men någon gång kanske det ska bli av också. Nästa gång vi kommer till Mexiko? Förhoppningsvis ska det inte dröja fem år till dess i alla fall, kan man försiktigt hoppas.

BILDER, uppifrån och ner: En av flera tjusiga utsikter från Gómez Farías ut i grönskan; Fysisk karta över nejden, inne på Ekologiska centret CIE; Svårflirtad svart jaguar; Informationsskylt om centret; Kommunhuset i Gómez Farías. 

Relaterat: För några dagar sedan inträffade som många vet en kraftig jordbävning i Mexiko, närmare bestämt i den sydvästliga delen där inte minst  provinserna Chiapas och Oaxaca drabbats, men även huvudstaden Mexico City betydligt längre norrut kände av skälvningarna i jordskorpan. Antalet dödsoffer räknas fortfarande och rapporter om följderna av jordbävningen har rapporterats av bland andra Sveriges Radio, Al Jazeera English, mexikanska El Universal (på spanska) och brittiska BBC.

Annonser

TexMex Times 2017: Spännande men långtifrån späckad strandsträcka

Posted in Tema: Latinamerika, Tema: Vatten, TexMex Times by yemenity2010 on 27/08/2017

Välkommen till Mellanöstern! Stranden heter Playa Bagdad. Av orsaker jag hittills inte lyckats utröna på ett fullständigt tillfredsställande sätt. Tydligen har den haft några andra namn tidigare. Av kartan kan man luras tro att gränsstaden Matamoros ligger precis i strandbrynet. Så är inte riktigt fallet. Man får åka i alla fall 30-40 minuter österut för att verkligen komma ut till kustlinjen. Av någon anledning har jag tidigare inte förärat den här stranden en visit under mina vistelser i provinsen Tamaulipas med omnejd. Däremot motsvarande attraktioner på andra sidan gränsen – men dem kan vi återkomma till.

Mitt i juli kunde man tro att stranden skulle vara späckad. Med folk. Nu kommer vi dit en sen onsdag eftermiddag och tillbringar några timmar där, i visst sällskap med andra utspridda besökare samt en och annan ambulerande försäljare. Men det råder knappast någon trängsel. Kanske för att de flesta inte har semester än, trots allt. Som svensk kan du frestas fundera på när semestrarna för de flesta överhuvudtaget börjar här. Men i regel har de inte lika många veckors betald ledighet som vi brukar vara bortskämda med heller. Det vill säga i den mån vi har fast anställning, vilket jag själv långtifrån haft hela livet.

Det är ändå ganska behagligt här på Playa Bagdad, med hjälp av vinden som lättar upp luftlagren under en i stort sett molnfri himmel med en strålande sol som borde ta sin tribut trots att det inte längre är mitt på dagen. Det mest oväntade som händer är när en gringo dyker upp. I varje fall ser han ut som en sådan vid första anblicken. Och det tillhör inte vanligheterna här.

Han undrar om jag har eld, eller rättare sagt om jag röker. Exakt vad det är han skulle vilja ha eller kan erbjuda är jag inte säker på eftersom jag svarar att jag inte röker. Inget överhuvudtaget. Eftersom han börjar konversationen på engelska tror jag själv att det är hans första språk, men inser efter en stund att det inte är det. Vi hinner småprata några minuter och han förklarar att han faktiskt är mexikan, med ett visst blandat ursprung, och och brukar ha svårigheter att övertyga omgivningen om att han är en riktig landsman. Jag kan förstå det med tanke på att han är relativt blond. Enligt egen utsago är han ute och ryggsäcksreser och tillbringar några veckor i trakten. Turister och andra tillresande är som sagt annars inte det man mest stöter på just här i och omkring Matamoros.

I anslutning till stranden ligger även en inhägnad marinbas, som man skulle kunna anta vara en typ av militär anläggning, men inte överdrivet omfångsrik sådan. Dess exakta funktion har jag inte lyckats slå fast hittills, efter några enklare sökningar nätledes. Här ståtar också en staty, som inte tycks ha utrustats med någon av de vanligt förekommande skyltarna som förklarar bortom allt rimligt tvivel vem det ska föreställa. Men det skulle kunna vara upptäckaren Columbus (på spanska mer känd som Cristóbal Colón), som vi självklart förväntas känna igen från alla de mytbildande porträtt vi matats med genom historien. Min hustru är åtminstone ganska säker på att det ska föreställa honom, italienaren (eller var han nu egentligen kom ifrån) som med spanska sponsorer i ryggen tog en tripp över Atlanten i slutet av 1400-talet och drog igång en del drastiska förändringar i världshistorien. En komplicerad karaktär vars betydelse för utvecklingen på den amerikanska kontinenten knappast kan sammanfattas i svart och vitt. Men där står han, med blicken och ett manande finger riktade mot en punkt någonstans i fjärran. Förmodligen längre bort än den redan nämnda marinbasen som ligger strax intill.

Vi lämnar stranden innan mörkrets inbrott. Det sägs inte vara helt säkert där senare på kvällen. På återseende?

 

BILDER, uppifrån och ner: Entrén till stranden utanför Matamoros; Emilia med bil i förgrund och staty i bakgrunden; Solskyddstält och cykelvagnsburna försäljare på stranden; Horisonten österut med enstaka badgäster i strandkanten; Stilstudie av celeber figur förevigad i sten. 

TexMex Times 2017: Svaga stämplar och spännande språksfärer

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 20/08/2017

– Den där killen måste ha stämplat hela dagen.

Nej. Det är inte en arbetsförmedlare som talar. Det är min någotsånär raka översättning av kommentarer från en gränsvakt i samspråk med kolleger i Brownsville lördag 1 juli 2017. Vi har passerat bron från Matamoros på väg mot den amerikanska sidan för en dagsutflykt av det slag som många tamaulipecos* regelbundet roar sig med här. För mig är det lite av ett dejá vú i fler än ett avseende. Det var sådär fem och ett halvt år sedan jag första gången hälsade på min då blivande fru i Matamoros och reste samma rutt från Sverige. Flyg från Göteborg via Frankfurt och Houston till Brownsville, Texas. Att korsa gränsen från USA till Mexiko brukar gå ganska smidigt. Det är heller inte särskilt svårt att kliva in på ett av de mexikanska gränskontoren och få en stämpel för att registreras i landet när man kommer dit landvägen. Däremot är det nästan alltid köbildning över bron norröver när man kommer landvägen. Och fler frågor vid gränsen. Då är det en fördel att ha en stämpel från USA:s egna myndigheter, en stämpel som faktiskt syns. Vi har trots allt passerat genom passkontrollen i Houston några dagar tidigare.

Man kan tycka att det vore en smal sak. De har kärnvapen. De har förmodligen flera nobelpristagare än något annat land i historien. Världens överlägset högsta försvarsbudget. Check. En nationell idrottsliga som kallas för Världsserien. Bara för att. Världens mest kända filmindustri, även om den inte längre är numerärt störst. Ni vet allt det där. Men bläck är tydligen en bristvara ibland. Om inte annat att döma av att de lyckats med detta två gånger, det vill säga 100 procent av de tillfällen jag kommit in i Förenta Staterna just genom Houston. Stämpeln syns knappt. Gränsvakterna i Brownsville som rimligtvis borde veta bestämt hur den ser ut, kan i alla fall uttyda den med visst besvär. Men jag kommer ihåg hur det var förra gången, att de alltid fick anstränga sig varje gång vi korsade gränsen för en utflykt in i det förlovade landet. Och det är av naturliga skäl svårt att justera en sådan stämpel i efterhand. Låt oss hoppas att den inte bleknar ännu mer under de kommande veckorna, tänker jag då. Det kommer dock att visa sig efterhand att just det är ett marginellt problem. Vi kommer att bli inkallade för extra inspektion flera gånger vid gränskontrollen av orsaker som jag nämnt i tidigare inlägg . Till slut blir vi alltid insläppta, men det faktum att min fru fick söka visum med ett svenskt pass reser en varningsflagg som helt rutinmässigt måste dubbelkollas inne på kontoret vid den amerikanska gränsstationen. Vi får helt enkelt vänja oss vid det.

I övrigt går den här första julidagens lilla shoppingrunda ungefär som planerat. Med besök på några av de större kedjorna som finns i en loop runtom Brownsville. Eller snarare flera sammanlänkade loopar. Något som fascinerat mig med den här staden de gånger jag varit här, är den stilistiskt smått smygkoloniala stadskärnan som rymmer viss bebyggelse; kyrkor, kontor, en och annan affär. Men den känns inte överdrivet tätbefolkad. Runt om löper de här ringlederna där trafiken susar omkring, där i stort sett alla restauranger, köpcentra och andra attraktioner finns, det syns inte heller så mycket av rena bostadsområden. Någonstans måste de finnas, har jag funderat med jämna mellanrum. Och i slutet av vår semester kommer vi att stifta lite närmare bekantskap med ett kvarter där folk faktiskt bor. Och i vissa fall hyr in sig tillfälligt i ett hus, som vi gör några dagar i slutet av juli.

Invånarantalet i staden med omnejd ska vara jämförbart med Uppsala i Sverige, närmare 200 000 bofasta men troligen inte riktigt där än. Men karaktären på staden är väldigt annorlunda. Den är nästan demonstrativt utspridd. Centrum förefaller som sagt komprimerat, medan kommersen är utstationerad på olika nästan öliknande tomter längs med de redan nämnda ringlederna. I det här hörnet av USA som min fru brukar kalla ’en förlängning av Mexiko’, hörs i princip lika mycket spanska som engelska. DalenThe Valley –  som området populärt benämns i folkmun, anses representera lite av en tredje kultur – Third Culture. Det är inte Mexiko – men inte heller det ‘riktiga’, vanliga USA. Vad som nu är det vanliga USA. Och dal förresten. Några berg av rang syns inte till på långt håll. Men något ska man väl det här gränsområdet, beläget i en långt ifrån kuperad terräng kallas. Och efter ett antal besök här, främst i form av sådana här dagsutflykter, har jag lärt mig uppskatta lite av den motsägelsefullt pittoreska charm som trakten erbjuder. En dragningskraft som jag fortfarande inte fullt ut lyckats formulera vad den består i. Men jag jobbar på det.

*Vanlig mexikansk term för befolkningen i den nordöstra provinsen Tamaulipas

 

BILDER, uppifrån och ner: 1) ‘Drick ingen alkohol när du kör bil’, budskap till bilisterna i kön vid gränskontrollen i Matamoros; 2) En liten hälsning från transportsäkerhetsavdelningen på flygplatsen i Houston; 3) I bilkön på väg norrut mot gränsen; 4) En liten skylt som registrerar exakt var gränsen går, belägen på bron över floden Río Grande (alternativt Río Bravo); 5) Köpcentrum i Brownsville. 

Relaterat bonustips: ”The Mexican-American War”, en liten historisk exposé i korta drag från den australiska podcasten ”Late Night Live”, där den intervjuade historikern Peter Guardino lägger ut texten om territorialkonflikten mellan de två länderna på 1840-talet.

TexMex Times 2017: Kulturcenter och kommande konsulat i Matamoros

Posted in Tema: Kultur, Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 12/08/2017

– Nej, det går inte att komma in just nu. Vi har problem med elektriciteten.

Det kanske var något mer som ställde till det för oss. Jag kommer inte ihåg alla detaljerna. Det vi (jag och min fru Emilia) tänkte besöka var ett museum för modern konst i Matamoros. Det finns faktiskt ett och annat museum i den här staden. Men hittills har vi haft otur eller dålig timing vad gäller öppettider och eventuella förhinder för att se vad de härbärgerar för hemligheter.

Det här museet är beläget nära gränsen till USA. Där finns också Imaculta, ett kulturcenter där vi istället klev in, på vinst och förlust. På nedre planet fanns då en tillfällig utställning med teckningar gjorda av skolelever. Alla teckningar hade en sak gemensamt: de följde ett mönster med hjul, kanske inspirerat av Mayakalendern eller något annat historiskt. Motiven och stilarterna inom den formen varierade däremot kraftigt. Och många av verken var ganska imponerande. När det gäller åldrarna på konstnärerna är vi inte riktigt säkra, men det kanske handlade om framför allt barn i lågstadie- och mellanstadieåldern. Och under de förutsättningarna visar många av dem otvetydig talang.

På övervåningen finns ett mindre bibliotek. Jag vet inte precis hur många allmänna bibliotek som finns i Matamoros, men jag tror inte de är så många. Vi tillbringade i alla fall en stund där inne och hittade en del material om stadens historia. Bland annat vet jag nu att staden under en kort period på 1870-talet var provinshuvudstad för Tamaulipas. Någon stark personlighet i staden såg till att det blev så, men efter dennes död återvände huvudstadsansvaret till Victoria några timmar söderut, där det stannat sedan dess.

Utanför kulturhuset finns ett antal parkbänkar med konstnärliga motiv alternativt visdomsord eller olika former av aforismer och humor som bonus. Har ni hört klassikern ’En kvinna utan man är som en fisk utan cykel’? Det är tydligen en universellt förekommande devis. Granne med det här huset är ett annat museum tillägnat den lokala storheten Rigo Tovar. En sångare som en gång i tiden satte staden på kartan i Mexiko genom sina musikaliska hyllningar.

På på en annan tomt intill pågår ett bygge som verkar ha en del tid kvar för att färdigställas. Ryktesvis är det ett nytt amerikanskt konsulat som ska husera där i framtiden. Och på sedvanligt amerikanskt manér är det ett omfattande projekt. Deras diplomatiska installationer, var de än anläggs, tenderar att ta plats. I det här fallet ungefär ett kvarter nära gränsen på den mexikanska sidan. Exakt när det planeras vara färdigt? Ja, det är en av de där detaljerna jag glömde kolla, eller som det helt enkelt inte finns något svar på ännu. Oavsett när, så påverkar hela bygget karaktären och atmosfären i närområdet. Nästa gång vi kommer hit kanske allt står klart och inte bara består av byggnadsställningar och andra attiraljer som i de flesta fall är fördolda för oss utomstående. Fotoförbud gäller längs med större delen av den mur som omgärdar det kommande konsulatet. Säkerheten framför allt. Eller vad som nu är huvudskälet.

Fortsättning följer – nästa år i Matamoros?

 

 

 

BILDER, uppifrån och ner: Väldekorerad exteriör från kulturhuset Imaculta i Matamoros; Centrets logotyp vid ingången; Emilia med en historisk skrift i kulturhusets bibliotek; Bänk med budskap i parken utanför kulturcentret; Bilder av barn från utställning inne i centret. 

TexMex Times 2017: Jaså, här Oxxo?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 04/08/2017

De tycks finnas överallt. I åtminstone varannat gathörn. Vart man än kommer, eller i varje fall de platser jag besökt i Mexiko under mina sammanlagt tre vistelser där sedan första gången i slutet av 2011. I Sverige och på många andra platser är det ju 7-eleven som dominerar just den här subgenren av butiker. Men den har i alla fall viss konkurrens, om än kanske inte tillräckligt. Under en av de första rundorna på stan i Matamoros nu i sommar blev jag lätt förvånad när jag faktiskt såg en 7-elevenbutik där. Men det finns några stycken, inser jag efterhand. Enligt en av min frus mer välinformerade släktingar är det dock först på senare år som de börjat etablera sig som konkurrent på allvar. Men konkurrent till vadå?

Oxxo. En kedja av allestädes närvarande snabbhandelsbutiker, eller hur vi nu ska definiera dem. Sådana som innehåller basvaror och inte alltid av det mest hälsosamma slaget, sådana där vi kliver in och plockar åt oss det vi behöver för stunden eller för resten av resan. Läskedrycker, chips, kex. Snacks i allmänhet. De ståtar alltså flitigt i städerna. Liksom ofta längs vägarna och lika påfallande ofta i anslutning till en bensinmack. Det mönstret kan kännas igen från många hörn av världen. Bensinmackar med tillhörande butik. I Mexiko är det, så vitt jag förstår, fortfarande en nationaliserad kedja som driver alla bensinstationer. Pemex. Som torde vara en förkortning för Petrol Mexico eller dylikt. Prisläget på Oxxo ligger väl generellt lite högre än i andra butiker, som det brukar vara i sådana här sammanhang. Inte så mycket som avviker från världens normala gång alltså. Utom möjligen just det där, hur dominerande den här kedjan är. Man kan förledas tro att den har monopolställning, eller åtminstone har haft en sådan, vilket nu långsamt kanske börjar upplösas.

Om bakgrunden till dess uppkomst och starka ställning har jag inte gjort tillräckligt mycket efterforskningar, men det kanske är dags. Tydligt är i alla fall hur välbesökt den är. Inte minst butikerna i anslutning till trafiklederna där vanliga civila bilister, professionella resande såsom långtradarchaufförer eller federala poliser i sina svarta uniformer, färdandes på flakbilar med tillhörande maskingevär tar en paus innan de fortsätter mot nästa mål. Kanske något stadigare mål än de erbjuds på just Oxxo.

TexMex Times 2017: Om nordamerikansk noggrannhet och turbulens i Texas

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 22/07/2017

27 juni. Natten tillbringad på Landvetters flygplatshotell. Upp vid 4-tiden och över till själva flygplatsen. Lite ovanligt rörigt på Landvetter den här gången. Just det, semestertider. Fler än vi ska någonstans, uppenbarligen. Vem kunde ana? Och de där spännande egenincheckningsmaskinerna som funnits i några år nu, har de gjort livet lättare? Öppet för debatt!

Vi kommer i alla fall iväg till Frankfurt. Några timmars väntan. Från Lufthansa går vi över till United Airlines. Jag har åkt den här rutten tidigare, men det var över fem år sedan. Då vill jag minnas att Lufthansa samarbetade med Continental, ett bolag som jag tror numera gått ihop med just United. En lång flygtur väntar. Som jag minns det tar en flygning över Atlanten, åtminstone just den här sträckan, ungefär 2 timmar längre tid västerut an österut. Någonting med vindar och luftströmmar, ska det väl handla om. Den här resan blir också en påminnelse om att just amerikaner gör allting lite mer i flygsammanhang. Ni vet: säkerhet inte minst. De har sina skäl. Som regel är amerikansk personal i samband med flygresor ofta väldigt tjänstvilliga och serviceminded, samtidigt som vissa kan uppfattas som en aning bryska. De där vanliga artighetsfraserna och diplomatiska omformuleringarna som i stort sett alla andra nationaliteters motsvarigheter ägnar sig åt, är inte riktigt lika viktiga.

På servicen ombord ska vi inte klaga. Det är mycket professionellt, men jag påminns om just det där att amerikanska flygvärdar och -värdinnor kan vara lite rakare på sak och skarpare i sina tillsägelser utan omsvep om passagerare inte gör som de blivit tillsagda, exempelvis vid start och landning. Det blir som väntat en lång dag, särskilt eftersom ingen av oss egentligen sover under hela resan. Däremot hinner vi med några filmer var längs vägen, vilket hjälper till att döda av dessa över tio timmar som tillbringas över Atlanten. Väl framme i Houston: dess illustra flygplats uppkallad efter en amerikansk president vid namn Bush. Exakt vilken av de två George Bush som varit president som gett upphov till namnet framgår inte riktigt, men jag gissar vilt: den äldre. Att passera genom immigrationskontrollen på amerikanska flygplatser, oavsett om du bara passerar genom landet eller din slutdestination finns inom deras territorium, vet många hur det är. Det tar tid. Nu har det till viss del moderniserats, i alla fall för dem som har ESTA (vilket svenska passinnehavare normalt reser in i landet med) och kan göra en del med hjälp av självscanning. Nu väljer jag och Emilia att gå genom den vanliga visakontrollen båda två, eftersom hon har fått söka visum trots sitt svenska pass.

Orsaken till det är helt enkelt att hon – i eftertankens kranka blekhet – vistades i Jemen lite för länge, för nu flera år sedan. Vi träffades ju där. Jag åkte därifrån i januari 2011 efter avslutat projekt. Hon några månader senare, i slutet av mars samma år för att hälsa på mig i Sverige innan hon sedan återvände till Mexiko för att söka visum av mer permanent art till just Sverige. Många turer där. Numera, under ansökan om ESTA måste du ange om du vistats i något av en handfull länder i Mellanöstern senare än – just det – 1 mars 2011. Däribland Jemen. Detta gjorde att hon fick söka visum till USA för att kunna resa in där, vilket var en process vi gick genom i vintras. Med detta klart hade vi hoppats att det skulle gå lite smidigare genom kontrollen i USA. Den tulltjänsteman vi stöter på har dock följdfrågor som inte riktigt preciseras, men indikerar oklarheter att granska. Resultatet: ett par timmar extra för henne, mest i väntan ihop med andra väntande inne i extrakolldepartementet (eller vilket det officiella namnet borde vara). Medan jag väntar en rulltrappa ner med våra väskor. Just det; vi har en liten flygning till som väntar, men väskorna måste plockas upp och checkas in igen enligt amerikanska regler. Väl där har jag tillfälle att prata med andra personer som också väntar på anhöriga eller vänner och i vissa fall riskerar att förlora sina vidare förbindelser med nästa flyg. Så illa slutar det nu inte för oss. Vi har trots allt fyra timmars marginal från början och kan ta oss vidare med någon timme tillgodo för att hinna med en ytterligare säkerhetskontroll. Inklusive den den där amerikanska noggrannheten igen. De flesta som åkt flyg vet hur säkerhetskontroller brukar fungera. Många vet också att amerikanerna gör allting lite extra allt och med mer ordergivning sett till genomsnittet. Allt ska uttryckligen ur fickorna. Vilket får till följd att mitt boarding pass för nästa flyg lyckas fastna någonstans på vägen genom scanningen. Det blir några minuters palaver och en tjänsteman får leta inne i det allra heligaste innan det kommer fram igen. 

Sedan väntar ett plan modell mindre ner till Brownsville vid mexikanska gränsen. Jag har som sagt flugit den här rutten en gång tidigare och minns att planet då innehöll tre säten i varje rad, i det uppskattningsvis minsta trafikflygplan jag någonsin bordat. Nu är det faktiskt fyra. Kabinen är aningen större. Luftlagren något turbulenta i Texas den här aftonen, vilket vi märkt vid inflygningen till Houston och även till viss del på vägen till Brownsville. Men mer än lite extra skakigt ibland blir det inte. Vilket jag uppskattar. Vi kommer fram vid 22.30-tiden på kvällen. Väskorna som senast alltså skickats in på bandet i Houston med knapp marginal är med. Min frus släktingar kör oss över till Matamoros, vilket oftast är en smal sak vid den här tiden på dygnet. Det brukar inte vara några långa köer i sydlig riktning vid gränsen. Det är lite annorlunda när man ska ta sig från Mexico och in i USA. Men det kan vi återkomma till. Hasta la próxima…

 

Bilder: 1 och 2 – Frankfurt flygplats; 3 – Taiz i Jemen, 1 januari 2010; 4 – preview of coming attractions, liksom…

TexMex Times 2017 – en verbal trailer

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 17/07/2017

Mexiko. Det var ett tag sedan sist. Men nu har vi varit i landet ett par veckor, parat med utflykter norrut in i den stora grannstaten. Eller staterna. Ni vet vad jag menar. Senast vi tillbringade semestern i dessa trakter var sommaren 2014, mitt under brinnande fotbolls-VM, bland annat. Ett par artiklar om den resan finns sedan tidigare i arkiven…

Med vi menar jag mig och min fru Emilia, mexikansk medborgare – och nu dessutom svensk passinnehavare. Vilket i sig kan skapa en del intressanta situationer, att komma tillbaka till senare.

Klimatet kan kallas i princip detsamma. Inte svalare i alla fall. Juli i nordostligaste Mexiko och sydligaste delen av Texas erbjuder av tradition temperaturer som inte brukar understiga 30-35 grader Celsius och en luftfuktighetsfaktor som matchar dessa gradantal. Just nu skriver jag denna lilla introduktion med en dator utan svenskt tangentbord och inser hur ofta man vanligtvis brukar ord med tre hos oss populara bokstaver, just det, ni ser problemet. Det ska finnas en metod att plocka fram de vokalerna och kanske forenkla processen en smula.

Under de kommande veckorna, under och efter resan, ska det dyka upp en del rapporter om TexMex-land ur olika vinklar. Vad nytt? Vad minns jag tydligare sedan tidigare vistelser i och med chansen att uppleva det igen? Och har situationen, de generella intrycken paverkats av de politiska konvulsionerna inte minst i USA? Antagligen kommer fokus trots allt att kretsa kring ganska mycket vardagsliv och fenomen som vanligtvis inte provocerar fram braskande rubriker.

To be continued…

 

Bilder: Gata i centrala Matamoros (ovan), Emilia vid bilen, under en paus vid en sydlig tur genom provinsen Tamaulipas. 

Tagged with: , ,

Allmänbildning Anno 2016: Väldigt visuell version av en lång gräns

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 26/12/2016

logo-sc-allmanbildning2016-copyTja, ska det bli en mur här alltså? En kandidat i ett politiskt val någonstans nyligen föreslog under kampanjen bygget av en sådan. En lång en. The Intercept använde bilder och diverse data för att visuellt illustrera hur den där aktuella sträckan egentligen ser ut. Resultatet är en smula slående, om man säger så. Vi talar om en gräns på nästan 2000 miles, enligt amerikansk terminologi. Alltså drygt 3000 kilometer eller 300 mil om jag överslagsräknar rätt i hastigheten. Verkar det vara en bra idé att smälla upp en mur där? Tja, lyckligtvis behöver vi inte fundera mer på det, eftersom ingen skulle kunna bli vald till ett högre ämbete efter att ha lanserat en sådan världsfrånvänd vision. Ursäkta, jag blir avbruten här… Jaså, ja. Jag lyssnar. Vad? OK. Vi återkommer i ärendet. Min fru kommer för övrigt från en stad belägen vid just den här gränsen, så det kan bli spännande nästa gång vi ska dit på besök. ”Best of luck with the wall”, som de hälsar i anslutning till den grafiska utflykten som ni själva alltså kan studera via länken nedan.

Källa: ”Visualizing the U.S.-Mexico Border” / Josh Begley, The Intercept 26 oktober 2016

 

Not: Tidigare publicerad på Schemabrytande chockterapi

Tagged with: , ,

Ben som berättar i BBC

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 02/08/2016

Det som grävs ner i dag… Kan komma att grävas upp av argentinska forskare flera år senare och avslöja sanningar som en del individer (och institutioner) hade velat bevara. Det är temat för ett par avsnitt ur BBC:s podcast ”The Documentary” som ofta serverar oanade kunskaper och insikter om världens tillstånd. Här handlar det framförallt om förbrytelser mot mänskliga rättigheter som försiggått i Latinamerika under de senaste årtiondena, dels under perioden då många länder styrdes av militärjuntor – men även senare. Programmen följer en grupp hängivna utforskare av det förflutna på deras jakt efter vittnesbörd under jorden från Argentina till bland annat Colombia, Uruguay och Mexiko. ”Bones” på allvar, liksom.

Dokumentärerna finns på BBC-hemsidan, uppdelade på två avsnitt, cirka en halvtimme långa vardera. Rubriken är ”Listening to the Bones – Part One” respektive ”Part Two”. Även tillgängliga för prenumeration via iTunes.

(Tidigare publicerat på Schemabrytande chockterapi)

Tagged with: ,

Viva México! Men varför just idag?

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 16/09/2015

Det är idag det är. Inte femte maj, vilket många – framförallt amerikaner – tror. Mexikos nationaldag. Anledningen att jag själv bestämt mig för att försöka hålla reda på just detta, är väl främst att jag gifte mig med en mexikanska för några år sedan. 16 september alltså. Men varför? Jo, tidigt på morgonen denna dag, anno 1810, hov en herre vid namn Miguel Hidalgo upp sin röst i provinsen Guanajuato (belägen ganska centralt i landet, en del som ibland benämns ”Mexikos navel”) och uppmanade till uppror mot den spanska kronan som kontrollerade territoriet (liksom så många andra delar av kontinenten). Hidalgo själv fick plikta med sitt liv för sin uppstudsighet i mars året efter, men processen var igång och självständigheten som nation uppnåddes ett drygt decennium senare, år 1821 efter en serie bataljer och slikt som hörde till mönstret för de flesta områden som strävade efter – och till slut lyckades med – oberoende från just det långlivade spanska imperiet.

Mer om detta, inklusive en del ytterligare länkar vidare, finns på hemsidan för universitetet i Guadalajara i Mexiko. Obs! Ja, det är på spanska. Så ock informationen om frihetskampen på sidan México Desconocido. Femte maj då? Det berömda ”Cinco de mayo”-firandet utgår från ett slag 1861, då en fransk styrka invaderade landet, som slutat betala av på sina räntor för statliga lån som tagits från fransoser och andra. Trots numerär underlägsenhet och allmänt dåliga odds vann mexikanerna striden – men inte kriget. Då. Fransoserna intog senare huvudstaden Mexico City och behöll kontrollen ett par år till. Innan den inplanterade europeiske kejsaren Maximilian själv fick bita i det sura gräset…

Tagged with: , ,
%d bloggare gillar detta: