Yemenity2010's Blog

Obekväma allianser i Jemen på väg att splittras?

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 10/09/2017

På ena sidan: den så kallade Saudikoalitionen. På den andra en obekväm allians mellan de shiamuslimska Houthi-rebellerna och den tidigare presidenten Saleh. Båda sidorna har regelbundet anklagats av utomstående observatörer för brott mot  mänskliga rättigheter och brott mot… Ja, det mesta man kan bryta mot, även om det är krig det handlar om. Om detta har det rapporterats en del i olika medier världen runt de senaste åren, om än inte i den omfattning det skulle kunna ha gjorts med tanke på hur allvarliga konsekvenser konflikten har fått för civilbefolkningen i Jemen, redan tidigare det fattigaste landet på den arabiska halvön. Och ett av de ostadigaste, med ytterligare väpnade grupper som IS och al-Qaida verksamma i vissa områden. Nyligen har mer internationell uppmärksamhet ägnats det faktum att en koleraepidemi brutit ut i landet med tusentals drabbade människor. Om allt detta och möjliga begynnande splittringar inom de allianser som strider mot varandra berättas i ett av de senaste avsnitten av australiska radioprogrammet/podcasten ”Late Night Live”.

Förre presidenten Ali Abdullah Saleh förde under flera år krig mot Houthi-milisen i norra delen av Jemen (något som pågick under det år jag själv tillbringade i landet, 2010). Sedermera upptog deras respektive styrkor alltså ett samarbete mot en gemensam fiende, alltså de saudiarabiska och andra arabiska trupper som stöder, eller åtminstone utger sig för att stödja den (i alla fall i teorin) nuvarande presidenten Hadi. Nu kan det synas sprickor i Saleh/Houthi-alliansen, bland alla andra komplikationer i denna alltmer sönderfallande stat. Hör mer i ”Yemen Update”, ursprungligen  7 september, där Oxford-forskaren Elisabeth Kendall reder ut vad som går att reda ut om den senaste händelseutvecklingen. Och i sammanhanget även poängterar hur svårt det är att verkligen få veta något säkert, hur riskfyllt det är för oberoende journalister och andra källor inifrån Jemen att kommunicera något som inte är propaganda för ena eller andra sidan i inbördeskriget. Om man nu kan tala om bara två sidor…

 

BILDER: Gata i Taiz, Jemen; den kuperade terrängen utanför samma stad (båda tagna våren 2010). 

Annonser

Sverige får smek och stryk av Transparency International

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 28/01/2016

Tredje plats i världen. Av 167 undersökta. Det är dags för organisationen Transparency Internationals årliga genomgång av vilka länder som är/anses/upplevs mest och minst korrupta i världen. Höga poäng innebär bedömningen att korruptionen är på en låg nivå och vice versa. De nordeuropeiska nationerna hamnar av tradition högt upp på listan – det vill säga, vi anses relativt sett ganska anständiga på det här evigt aktuella området. Lika traditionellt kan man säga att det ofta är fattiga länder som hamnar längst ner på listan och därmed anses ha störst problem. Vad skapar vad? Vad är hönan och vad är ägget? Det diskuteras väl ganska regelbundet, utan att det finns en självklar konsensus kring svaret. Enligt TI har i alla fall länder som Grekland, Senegal och Storbritannien visat en utveckling åt rätt håll på senare år, medan det motsatta gäller för exempelvis Australien, Brasilien, Spanien och Turkiet. Materiellt välstånd (eller brist på) är inte hela förklaringen. Man kan notera att det polariserade men trots allt flitigt oljeexporterande Venezuela parkerar nere på plats 158 ihop med Haiti och Guinea-Bissau. Eller att det lilla undanskymda bergslandet Bhutan i Himalaya når 27:e plats, följt av Botswana; båda före mer bemedlade stater som Israel, Spanien och Sydkorea. Liksom att Ryssland som vanligt ligger långt ner, nu som nummer 119 tillsammans med det hårt prövade västafrikanska Sierra Leone.

Värst är det dock på fattiga, konfliktdrabbade platser som Somalia, Afghanistan och Södra Sudan. Samt det slutna Nordkorea, vilket varje år väcker min spontana reaktion ‘hur bär man sig åt för att bedöma det landet överhuvudtaget?’. Om jag får tid att detaljgranska årets rapport kanske jag kan återkomma om det. Bäst då? Jo, Danmark och Finland parkerar högst upp, följda av Sverige, Nya Zealand, Holland och Norge. Det var väl trevligt? Är allt väl häruppe? Tydligen inte. Ett exempel är svensk-finska TeliaSoneras misstänkta mutbrott i Uzbekistan. Vilket inte är unikt. Flera länder ur rikemansklubben anklagas i rapporten för att inte göra tillräckligt när det gäller deras största företag och deras skumraskaffärer utomlands. Den obekvämaste frågan i sammanhanget ställs direkt i en av rapportens rubriker; exporterar högpresterande länder korruption till andra länder?

Som vanligt finns betydligt mycket mer fakta och statistik att hämta från Transparency Internationals ”Corruption Perceptions Index”. För den som har tid över. Om jag själv hinner djupdyka i det förorenade träsket inom en snar framtid, kanske det blir en uppföljning i ämnet. Kanske.

Oh, förresten, hur kan man enklast förklara vad det här egentligen handlar om? Här är TI:s egen korta informationsvideo, framställd för tre år sedan.

Andinsk ankomst: Presidenten lämnar palatset – Quito, 20 april 2005

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 19/07/2015

burned-tires-quito-april2005Tillbakablick på händelser i Ecuador för tio år sedan. Vad hände egentligen efter att undantagstillstånd utlysts och upphävts, samtidigt som konflikten mellan president och kongress och inte minst många missnöjda medborgare definitivt inte hade kommit till en tillfredsställande lösning för alla parter? Det här, ungefär:

cotopaxi-blogotyp1PRESIDENT GUTIÉRREZ AVGÅR

Extrainsatt nyhetsbrev för dem som orkar bry sig

Quito 20 april

om aftonen

Ecuadors president heter sedan några timmar tillbaka Alfredo Palacio. Före detta översten Lucio Gutiérrez gav upp efter protesterna, gav sig iväg från sitt palats vid 14-tiden i eftermiddags och är numera även före detta president. I skrivande stund är ingen riktigt säker på exakt var han är eller vart han tänkt sig att ta vägen. Det har talats om Panamá, Venezuela och Brasilien, men det finns önskemål om att han hålls kvar i landet och får svara inför domstolar för en del av de beslut som fattades under krisen som pågått i ett par månader och egentligen inte är slut än.

Just nu finns fortfarande ett missnöje med hela den ”politiska klassen”, ett missnöje som blivit synligt genom fortsatta protester på gatorna och krav på att ”alla ska bort”. Det vill säga alla i kongressen och kanske fler styrande instanser i samhället. Demonstrationerna, som byggts upp och blivit mer och mer folkliga och spontana de senaste dagarna, slutade inte när Gutiérrez kastade in handduken. Det mesta av vikt som inträffat under dagen har vi följt via TV-kanaler här och nu följer ett försök till sammanfattning av det mest avgörande…

Själv tog jag en promenad vid lunchtid kring de större gatorna på gångavstånd från vår bostad. Vid ett par större gatukorsningar hade flera personer, mest ungdomar, samlats och spärrat av framfarten för biltrafiken. De ropade slagord mot regeringen och brände bildäck, bland annat. Men det här var inte det mest massiva demonstrationerna under dagen. Strax efter att återkomsten till lägenheten meddelade EcuaVisa att polischefen i staden avgått, utled på alla våldsamma konfrontationer uppenbarligen. Bilder visade hur militärer stod uppradade omkring det historiska centret och presidentpalatset i väntan på ankommande demonstranter. En kvinna rapporterades ha dödats efter att ha fallit av flaket på en bil och blivit påkörd av ett annat fordon. Hon tillhörde de grupper som kommit till Quito för att stödja regeringen.

Oppositionen i kongressen flyttade ut till ett annat hus och drev igenom krav på presidentens avgång. De hade nu majoritet, bland annat för att åtminstone en ledamot i Gutiérrez stödpartier bytte sida. Det här hände omkring 13.30 lokal tid. Gutiérrez talesman Oscar Ayerve kom strax efteråt med ett vagt uttalande som uppmanade till dialog och han hävdade att presidenten arbetade på som vanligt. Strax efter det kom uppgifter om att militären dragit tillbaka sitt stöd från presidenten och det följdes av bilder som visade hur vaktstyrkan vid presidentpalatset avlägsnades. Sedan såg det ut som om Gutiérrez själv lämnade huset via en bakdörr och klev in i en väntande bil. Det visade sig senare vara en skenmanöver. Någon halvtimme senare kom före detta vicepresidenten Palacio till kongressen och svors in.

– Idag avslutades diktaturen, terron och rädslan i landet, sade han bland annat i ett kort men laddat anförande.

Han har under en längre tid distanserat sig från Gutiérrez arbetsmetoder och hamnat utanför den krets som drivit igenom besluten, anses det. Lucio själv rapporterades i samma veva ha sökt politisk asyl i Panamá, och inte bara han utan även den ex-president som nyss kommit tillbaka därifrån; Abdalá Bucaram. Detsamma gällde den ordförande för högsta domstolen som tillsatts av Gutiérrez och låtit Bucaram återvända från exilen. (Verkar det rörigt det här så har ni min fulla sympati). De här uppgifterna dementerades dock ganska omgående av Panamás ambassadör. Bilder visade tusentals med nu snarast firande quiteños framför presidentpalatset Carondelet.

quito-demonstr-bil-april2005

– Jag tror att Quito skrev ett nytt kapitel i sin historia, sade provinsen Pichinchas prefekt (ungefärligen landshövding eller guvernör) Ramiro González ifrån en TV-studio.

Därefter kom en rättning; Gutiérrez hade i själva verket rymt i en helikopter. Men vart? Och en brand hade uppstått i hälsoministeriet, som snart utsattes för plundring. En förklaring är att det huset användes som högkvarter för planeringen av regeringens motattacker i olika former den senaste månaden. Vid 15-tiden fick vi veta att flygplatsen i Quito stängts av. Det var av speciellt intresse eftersom vi hade hoppats kunna hämta två personer med ankommande flyg på kvällen. (De ringde dock senare från Bogotá där de blivit strandade på ett lyxhotell i väntan på fortsättningen). En hysterisk reporter sluddrade obegripligheter medan bilder visade något slags jakt på ett litet flygplan inne på landningsbanan. Efterhand klarnade sammanhanget: Gutiérrez hade landat i en helikopter och forslats över till det lilla planet, men flera civilpersoner hade tagit sig in på området och hindrade planet från att lyfta. Efter några undanmanövrer återvände Gutiérrez med följe till helikoptern som sedan satte av någonstans österut, troligen mot en militärbas utanför staden. Men många motstridiga rykten var i omlopp under resten av dagen. Parallellt med detta började nye presidentens ministrar annonseras ut. Och en kort presentation av Palacios visades. Han är läkare, närmare bestämt hjärtspecialist, delvis utbildad i USA och sedan värvad till politiken av Gutiérrez inför den förra valkampanjen. Det skar sig dock mellan dem ganska tidigt under mandatperioden.

Vissa farhågor uppstod om vem försvarsmakten egentligen lydde. Delar av den föreföll ju uppenbarligen hjälpa Lucio i hans nöd. Och ungefär samtidigt började det bli tydligt att många demonstranter ville se mer manfall än bara den redan avsatte presidenten. De hindrade flera kongressledamöter från att ta sig in och ut ur de berörda byggnaderna. Palacio själv försökte länge förgäves ta sig ut ur det tillfälliga kongresskomplexet och vidare till presidentpalatset utan att lyckas forcera mängden.

– Med Quito leker man inte, sjöng flera demonstranter och vissa våldsamheter uppstod.

Programledarna manade till lugn och besinning men undrade om det inte krävdes ett ingripande av Paco Velasco som medlare mellan folk och folkvalda. Velasco? Ett nytt namn som många ecuatorianer – och vi utbölingar – fått lära sig nu sista veckan. Han är chef för den idealistiska radiostation, La Luna, som anses ha ökat det folkliga engagemanget radikalt och kanske beseglat Gutiérrez öde.

– Det man sår får man skörda, konstaterade en programledare på Canal Uno, med tanke på Gutiérrez egen kupp mot presidenten Jamil Mahuad för fem år sedan.

Det var länge sedan en president i Ecuador höll sig kvar på posten hela sin mandatperiod, som är fyra år. Förmodligen var det nästan tio år sedan. Rapporterna fortsätter strömma in på flera kanaler under kvällen. Det är väl bara den kristna kanalen AsomaVisión som helt verkar ägna sig åt andra övningar. Flera civilpersoner sägs ha anhållits för att ha skjutit mot demonstranterna under dagen. Andra för stöld och skadegörelse på hälsoministeriet. Och på flera håll i staden råder anarki, vad vi kan se. Men just där vi bor är det oförskämt lugnt. Vi hoppas att det fortsätter så. Vad som händer imorgon och under veckoslutet blir intressant att se. För, som någon av TV-personligheterna sade, det är svårt att tala om en seger för folket (vilket många upplever att det är) när det fortfarande är så kaotiskt på flera ställen.

Det senaste budet just nu när vi närmar oss klockan 23, om Lucio Gutiérrez förehavanden och framtidplaner, är att han sökt asyl i Brasilien. Dessförinnan var Venezuela ett hett tips. Abdalá Bucaram är också eftersökt och den direkta orsaken till att även flygplatsen i Guayaquil stängdes av under kvällen.

Mitaddelmundo-spring2005

Texten skickades ursprungligen ut som ett nyhetsmail från Quito 20 april 2005. Ja, det där var väl klimax på det politiska dramat i Ecuador den våren. Nästa återblick? Möjligen glimtar från en tur till Colombia sommaren samma år. Stay tuned…

Tagged with: , , ,

Andinsk ankomst: Undantagstillstånd i Quito, våren 2005

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 02/05/2015

demonstr1-quito-april2005Flashback del 5: Jag har tidigare publicerat några gamla nyhetsbrev från tiden jag och min dåvarande fru arbetade i Ecuador. Nu är det tio år sedan våren 2005, då en del politisk turbulens pågick i landet, ett land som visserligen hade vant sig vid instabilitet i det styrande skiktet, men dock – huvudstaden var skådeplats för återkommande demonstrationer för och emot regeringen. Här är det första av två nyhetsbrev jag skickade ut under ett par händelserika dagar i slutet av april 2005:

cotopaxi-blogotyp1QUITO 20 APRIL 2005: Det är tisdag kväll när jag skriver den här inledningen och mycket har hänt i Ecuador den sista veckan. Så mycket att det blir svårare för varje dag att försöka sammanfatta intrycken. Just den här kvällen har nya demonstrationer genomförts i huvudstaden Quito, mot regeringen och framförallt mot president Lucio Gutiérrez. I måndags började större demonstrationer mot regeringen genomföras i de andra större städerna som Guayaquil (under ledning av deras borgmästare Jaime Nebot) och Cuenca. Landet har laddat upp för en riktig konfrontation under några månader, minst. Jag kryssar mellan kanalerna på TV:n, som varit påslagen betydligt oftare de senaste dagarna än den vanligtvis är på en hel månad. Direktsändningar från området kring kongressen och presidentpalatset avlöser varann, när det inte görs avstickare till rapporterna om den nyvalde påven , eller tvåloperor, eller reklaminslag om hudkrämer och barnschampoo…

Vi går tillbaka några dagar i tiden, till morgonen efter att presidenten och före detta yrkesmilitären Lucio Gutiérrez införde ett undantagstillstånd som varade i 19 timmar.

EN DAG AV UNDANTAG -ELLER?

– Det kryllar av poliser här utanför.

Marie-Louise har varit ute på morgonpromenad och noterar att de parallella gatorna mellan vilka vi bor har poliser posterade vid varje gathörn. De är klädda ungefär som trafikpoliserna brukar vara och verkar ganska uttråkade, men det här har varit en vecka av oroligheter på en del håll i huvudstaden och vi har inte riktigt koll på läget. Det är lördag morgon och kvällen före har vi återkommit till Quito från Shell-Mera i provinsen Pastaza. Det har varit några rätt hyfsade dagar vid kyrkans radiostation. Aldrig problemfritt, men det börjar kännas som en viss framåtanda återvänt där. Vi var nöjda med att kunna ta oss fram på fredagen utan störningar, eftersom det varit en del vägspärrar på grund av protesterna mot regeringen under veckan. Vanligtvis brukar vi alltså inte se på TV så ofta, men de senaste dagarna har vi kollat nyheterna på kvällen för att se hur situationen utvecklar sig. Ecuador har i princip haft en allvarlig politisk kris i fyra månader. I december bytte presidenten i princip ut hela högsta domstolen och det ingreppet utlöste kontinuerliga protester, men det är nu i april som det öppna missnöjet börjat manifesteras på allvar. Radio Luna i Quito har under den senaste veckan utvecklats till forumet framför andra för oppositionella idéer. Strejkerna i provinsen Pichincha verkar inte riktigt ha varit den framgång som organisatörerna från de etablerade politiska partierna i oppositionen hoppats på – men när den här radiokanalen uppmanar folk att börja slamra med kastruller på gatorna för att få regeringen att lyssna, då tröttnar Lucio och annonserar på fredagkvällen den 15 april klockan 21.30 ut ”Estado de emergencia” – undantagstillstånd – i huvudstaden. Det är vi lyckligt ovetande om då, men på lördagmorgonen går det sakta upp ett ljus för oss. Men frågan är vad det egentligen innebär? I teorin är i alla fall en del normala demokratiska rättigheter indragna. Yttrandefriheten begränsas, demonstrationer är i princip förbjudna även om de är fredliga, militären kan gå in och göra husrannsakan eller kolla korrespondens utan att be om tillåtelse från någon myndighet. Bland annat.

Poliserna på våra granngator verkar dock inte så angelägna att ingripa när några grupper med ungdomar passerar på väg till något som kan vara organiserade demonstrationer längre ner på stan. På TV är det till att börja med väldigt tyst och vi börjar undra om total censur trätt i kraft. En kanal, EcuaVisa, sänder dock en intervju med vicepresidenten Alfredo Palacio, som öppet motsätter sig beslutet. Det samtalet visar sig senare vara en repris från kvällen före. Vi får också reda på att ganska omgående efter offentliggörandet hade många människor samlats på Avenida Shyris och ropat ”Fuera Lucio” – ”Ut med Lucio”, ungefär. Och en samling på samma plats vid Carolina-parken, är utlyst till lunchtid på lördagen. Radiokanalerna är överlag lika tystlåtna som TV-stationerna, med några markanta undantag, främst då Radio Luna som vi lyckas ratta in efter ett tag.

Men hur ser det egentligen ut nere på stan? Jo, på många ställen är det ”business as usual”, faktiskt. Inne på de närmaste köpcentren ser det ut ungefär som det gör vilken lördag som helst. Mat går att handla som vanligt, ungefär. Människor promenerar längs paradgatorna eller roar sig i parkerna som vanligt, ungefär. Men vid 12.30-snåret har det samlats en del mindre tunghäftade quiteños på den planerade mötesplatsen och skanderar ”Ut med Lucio” eller ”Ut med allihop” – med flera varianter. Många bilar tutar också friskt, ett rytmiskt fyra-trycks-intervall som också lanserats av Radio Luna, såvitt jag förstår. Hemgjorda dekaler i bilfönster och på plakat förklarar att ”Yo también soy forajido”. ”Jag är också förbrytare” kan vara en duglig översättning. Det är epitetet som presidenten använt för att benämna sina mest högröstade motståndare och som nu många stolt stämplar på sig själva. Nidbilder av exempelvis presidenten och USA:s ambassadör pryder ett lastbilsflak. Det här är inte någon av de allra största demonstrationerna som varit, kanske något tusental personer hunnit samlas den stund jag är där. Men militärerna lyser i sin frånvaro just vid den här manifestationen. Förklaringarna till det droppar in så småningom och vilket som har mest betydelse är svårt att svara på. Men en orsak sägs vara att den högste militäre ledaren, motsvarigheten till ÖB, Luis Aguas, inte ställt sig bakom aktionen från Gutiérrez. Presidenten kanske inte har hela militärmakten i sin ficka, som det ofta antagits.

På eftermiddagen börjar TV-kanalerna visa nyhetsinslag igen och klockan 16.45 kliver Lucio G in i rutan och håller en presskonferens där han förklarar sig vara nöjd med resultatet av undantagstillståndet och tycker att det räcker nu. Klädd i kostym och inte militär utstyrsel som han annars använder en hel del, berättar han att han har stämt träff med kongressens talman och inkallat hela den beslutande församlingen till ett extramöte på söndagen. Främst för att diskutera vad som bör göras för att skapa den ”bästa högsta domstol som landet haft”. Denna domstol som avsatts och tillsatts, återinsatts och justerats under sådana former att det ser ut som en parodi på ett rättssamhälle i mångas ögon. Gutiérrez hoppas också i sitt tal att Gud ska lysa upp sinnena hos ecuadorianerna och att man i en anda av dialog och patriotism ska söka lösningar på alla stora problem som finns. Han tackar också folket för dess förståelse. Sedan går han ut, medan reportrarna söker kommentarer från två av de personer som tillhör presidentens hjärntrust; ministern Oscar Ayerve och ledamoten Gilmar Gutiérrez – ja, han är presidentens bror.

Radio Luna rapporterar att fler personer sökt sig till demonstrationerna vid Avenida Shyris och gläder sig över detta. En representant för den delegation som förhandlar om frihandelsavtalet TLC med USA förklarar att han säger upp sig från den posten. Mauricio Pinto säger sig vara djupt trogen demokratin, som regeringen nu förbrutit sig mot. Men vilka är det som reagerar hårdast mot presidentens metoder? Det som kallas den ”politiska klassen” utmålas ofta som enig i sitt fördömande. De som är ute på gatorna ser i regel ut att höra till medelklassen, den lilla som finns. Men det är nog en del studenter också. På universiteten brukar en kultur av ifrågasättande uppstå. På lördagkvällen, efter en tur till flygplatsen för att hämta en besökare, är vi en stund hemma hos några vi känner. Där framförs åsikten att protesterna är överdrivna och alla bilar som tutar ger huvudvärk. Många ecuatorianer anser sig förmodligen inte ha någon röst att förlora. Skiljelinjen går inte i första hand mellan demokrati och diktatur, utan mellan möjligheten att få finanserna att gå ihop eller inte. Eller mellan något slags ordning och uppenbart kaos. Gutiérrez blev troligen vald 2002 för att många var trötta på de grupper som dominerar politiken och ville pröva något nytt.

quito-skylt-demokrati-april2005

På söndagen är vi på gudstjänst med ordinering av en pastor. Staden verkar nu ganska avslappnad och stämningen är hög i den tre timmar långa gudstjänsten. Efteråt hamnar jag i ett samtal med en annan av våra ecuatorianska vänner som är ganska reflektivt lagd. Han kallar Gutiérrez beteende för diktatoriskt, men undrar om en demokrati verkligen kan fungera i ett land med så stora ojämlikheter. Det är ofta ren populism som vinner valen, menar han. Och presidenten omges av en liten skara personer som han lyssnar på, medan de flesta ministrar inte har så mycket att säga till om. Det har varit en rekordhög omsättning på just ministrar i den nuvarande regeringen. Vår vän påpekar att militären går hårdare fram mot demonstranter ju närmare de kommer strategiska platser som kongressen och presidentpalatset (vilket kommer att visa sig igen på tisdagkvällen). Vi har vänner som demonstrerat mot regeringen, andra som visat sitt stöd för honom aktivt, under de senaste månaderna. I Oriente är viljan att avsätta honom inte så stor. Han kommer därifrån och har satsat mer på den delen av landet än vad hans föregångare verkar ha gjort. Många är också beroende av de projekt som dragit igång. Utan Lucio – inga mer pengar. Ungefär den inställningen påstås omfatta även USA, som är mitt uppe i avtalet om tidigare nämnda TLC. De antas inte vara så intresserade av att börja om igen med någon annan motpart.

Naturligtvis har ambassadören poängterat att regeringen måste respektera rättssamhället och inte ta sig vilka friheter som helst – för USA stöder ju aldrig diktaturer… I Quito är det fler som öppet kritiserar presidenten.

– Alla vet att han stulit ur statskassan.

Det omdömet gäller i och för sig Abdalá Bucaram. Ex-presidenten som fick återvända till landet efter att högsta domstolen släppt anklagelserna mot honom. Det hör till saken att Gutiérrez var Bucarams högra hand, militäradjutant är väl titeln, den korta tid som Bucaram styrde landet på 90- talet innan han avsattes för bristande mental hälsa.

Det har utvecklats ett propagandakrig mellan olika intressen den här månaden. Regeringen slog tillbaka mot sina kritiker och siktade in sig på Izquierda Democrática (mycket ungefärligt motsvarande socialdemokraterna i Sverige).

– Jag ställer inte upp på strejken. Vilka tjänar på att landet kastas in i kaos igen? Jo, politrukerna i Izquierda Democrática. Under deras tid vid makten kom det nya skattehöjningar varje år. Under Lucio… (vacker musik tonar upp)…har inga prishöjningar skett. Varken gas, elektricitet, transporter – etc. Vi har valt våra ledare för att de ska arbeta, inte för att starta inbördeskrig mellan ecuatorianer. Så låt oss arbeta!

Så löd ett av de reklaminslag som sponsrats av regeringen i början av april, då strejkhoten låg i luften och hotade lamslå delar av landet under åtminstone några dagar. Allierade med regeringen företog en del andra kontrahot. Borgmästaren i Tena mer än antydde möjligheten av att stänga av dricksvattnet till Quito, som hämtas till största delen från dammar i Oriente.

– Statsterrorism, dundrade borgmästaren i Quito, Paco Moncayo, också han exmilitär och en av presidentens ljudligaste kritiker.

Onsdag morgon och förmiddag:

– Om han hade varit en normal person hade han avgått nu. Men han är inte normal, så han kommer aldrig att avgå.

Marie-Louise kommer tillbaka från en litet ärende några kvarter bort och har med sig ett färskt citat från en kvinna som varit ute och demonstrerat i helgen. Nyhetssändningarna sammanfattar händelserna från igår kväll. En man dödades under konfrontationer med polisen. Det var den chilenske fotografen Julio Augusto Garcia som bott i Ecuador sedan han flytt från Pinochets diktatur på 1970-talet. Ett hundratal skadade, antas det. Polisen har använt många tårgasbomber den här gången också. Nu påstås även att regeringen betalar busslaster med supportrar från Guayaquil och Oriente för att komma upp till Quito så snabbt som möjligt. Renán Borbúa, kusin till presidenten och ordförande för presidentens parti Sociedad Patriótica ska ha tagit detta kreativa initiativ.

Det är dock många rykten i omlopp just nu. Utbildningsministern har svårt att bestämma om skolorna ska stängas av säkerhetsskäl eller inte. Han fattade ett beslut vid åttatiden, ungefär när alla barn lagom anlänt till sina skolsalar. Gator och huvudleder stängs av och det drar ihop sig till sammandrabbningar ner på Avenida Shyris, berättar vår hemhjälp som kom hit för en stund sedan. En av våra vänner är instängd på skolan där hon arbetar, eftersom inga bussar kan ta sig fram och köra hem eleverna. Vår hemhjälps barn hade i alla fall kommit hem nu. Deras skola ligger ganska nära Shyris. Och ikväll får vi förmodligen hämta några unga damer vid flygplatsen och inhysa dem i bäddsoffan. Vad som kommer att hända, det vet väl bara den Gud som politikerna är så förtjusta i att hänvisa till, oavsett vilket parti de tillhör. Själva hoppas vi att Han håller sin hand över detta lilla splittrade land. I helgen är det meningen att vi ska åka till Lumbaqui i provinsen Sucumbíos, alltså österöver härifrån Quito. Om inget oförutsett inträffar. Vulkanen Reventador har pyrt en del på sistone, men det kanske stannar vid rök och lite aska.

quito-utmedalla-april2005

Not: Innehållet i det ursprungliga nyhetsbrevet har redigerats något, men inte mycket. Några tidigare återpublicerade rapporter från tiden i Ecuador kretsar kring ämnen som kanoniseringsceremonier och kulturanpassning.

Tagged with: , , ,

The MO of ISIS according to PBS

Posted in Blog Entry in English, Tema: Politik by yemenity2010 on 12/11/2014

– These guys are crazy. But there’s method to the madness.

Ali Soufan, representing something called The Soufan Group, interviewed in the documentary ”The Rise of ISIS”, published on October 28 by American Public Service Broadcaster PBS, available online here on the other side of the Atlantic as well.

– They’re trying to create a real state, not some postmodern virtual, al-Qaeda style thing that only exist in your head. They’re trying to create something that looks like a real state. It’s a very different model.

David Kilcullen, American military advisor according to the show, describing the MO (or modus operandi) of ISIS or the Islamic State and comparing them to al-Qaeda. They’re not exactly the same thing… Well, we’ve heard that before, right? We’re all learning. Much have been said and written about ISIS, ISIL or IS or whatever the official acronym eventually will be. Everyone everywhere involved in international politics seems to have an opinion about the group, or army, or band of brutal brothers, or… take your pick. And a lot of what’s being said is about ventilating thoughts on how and when everyone else in a position to do something about it, should have done something about it, before it came to this place. Where we are now. Or at least where the people in the affected region find themselves.

ISIS have experienced military staff in their ranks, and captured American weapons as an added bonus. They know how to organize their troops, plan ahead, use sophisticated military equipment and also how to improvise. Syria and Iraq are their main battle field right now, but at least according to what we are told by experts (real or purported ones) it’s not going to end there. This recent documentary probably isn’t the definitive account of what has led to this development, but it does provide quite a lot of background information and analysis into roughly one hour. It obviously has a strong US perspective on the matter, and does contain some pretty graphic footage from the war zones where ISIS has moved forward, including short but effective sequences showing mass executions of enemy soldiers. For your information.

The images are effective. While the interviewed people are close to 100 percent either military, intelligence or political analysts, mostly from the US (and a few Iraqi ones) as far as I could tell. Also, nearly all of them are men, middle-aged or older. That seems like a norm in these kinds of strategic policy-minded, sort of in-depth documentaries. And it begs the simple question: Why?

One important point the documentary makes is the need for the sunni and shia muslims in Iraq to reach an agreement, see eye to eye to avoid a disaster. But there’s a long and complicated relationship history there, and obviously a bumpy road ahead…

Val. Igen

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 13/09/2014

Imorgon är det dags igen. Att ta sitt demokratiska ansvar och rösta fram en regering värd namnet. Opinionsundersökningarna har visat upp ojämna feberkurvor över vilka partier som för närvarande röner mest sympati och förtroende hos väljarkåren. I nuläget verkar experterna mest bara rörande överens om att det blir… kaos. Troligt överläge för oppositionspartierna på den så kallade rödgröna planhalvan. Men samtidigt med en brist på verklig majoritet som i sin tur öppnar dörren för att Sverigedemokraterna (som ju ökat oroväckande men tyvärr inte helt oväntat i väljarstödsmätningarna bit för bit nu närmare valet vi kommer) ska kunna roffa åt sig rollen som vågmästare. Vilket skulle kunna få övriga partier att möjligen bryta med blockpolitiken och undvika mer inflytande för Jimmie Åkesson med anhang. Men det kommer knappast att bli ett smidigt maktskifte. Om det blir ett sådant.

För fyra år sedan skrev jag ner några reflektioner inför riksdagsvalet då, lite på distans eftersom jag arbetade i mellanöstern det året. Att ett parti som Sverigedemokraterna var på väg in i det svenska parlamentet uppmärksammades av internationella nyhetskanalen Al Jazeera English, som även sände reportage från Södertälje, en stad som (vilket kanske är bekant) åtminstone för några år sedan hade tagit emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika mäktat med.

Den gången skickade jag min egen röst via posten från ett land som några månader senare inte ansågs vara tillräckligt tillräkneligt av omvärlden för att ens våga ta emot någon post från överhuvudtaget, om jag minns rätt. Detta efter att försändelser därifrån innehållande explosiva komponenter upptäckts på några internationella flygplatser. Återigen, om jag minns  rätt. Den här gången blir det troligen enklare. I en skolmatsal några kvarter från bostaden i den, åtminstone synbarligt, lummiga sensommarljumma svenska småstadsidyllen.

Fortsättning följer, förhoppningsvis…

Tagged with: ,

Världen idag enligt vidsynta vinterpratare

Posted in Tema: Kultur, Tema: Politik by yemenity2010 on 30/12/2013

– Hon talar bättre engelska än jag – efter att ha blivit skjuten i huvudet.
Professor Hans Rosling (som själv inte blivit skjuten) om pakistanska skolflickan och utbildningsaktivisten Malala Yousafzai (som blev det, men överlevde och fortsatte sin kamp).

barngubeyrabearb1B

Vi är aldrig nöjda. Vi får inte vara nöjda. Nöjda människor är farliga för det ekonomiska systemet som kräver att vi måste konsumera. Mera. Och ännu mera. En del av Fredrik Lindströms beska droppar i hans ”Vinter i P1” i veckan. Språkvetaren/TV-profilen/författaren Lindström levererade sina visdomar på juldagen, följd av Rosling dagen efter. Själv avlyssnade jag deras respektive värdskap i nedladdad form i stort sett omedelbart efter varandra, vilket provocerade fram spontana reflektioner kring om världen blir bättre eller sämre. Lindström (allmänt knappast känd som en domedagsprofeterande dysterkvist) antog i detta sammanhang rollen som syrligt ifrågasättande av den moderna livsstilen och kanske inte minst ekonomismens framhävda roll i den. Det finns andra former av samvaro än bara den som bygger på konsumtion, trodde eller åtminstone hoppades han. Och kan det vara så att den västliga civilisationen redan fallit, utan att vi vet om det? Romerska medborgare märkte inte så stor skillnad år 476, när deras imperium officiellt avvecklades enligt den historieskrivning vi utgår från numera.

Rosling, känd från bland annat organisationen Gapminder och allt fler gästspel som expert på global utveckling i diverse sammanhang, poängterade (som han ofta gör) hur mycket i världen som faktiskt blivit bättre det senaste halvseklet, men som människor exempelvis i Sverige inte har insett. Extrem fattigdom i världen minskar, majoriteten av alla barn mässlingvaccineras, det föds färre barn per kvinna i Addis Abeba än i Stockholm och barnadödligheten i världen har minskat radikalt – vilket i sig inte innebär att världen överbefolkas per automatik. Sammanhangen kan vara komplexa, men Roslings påstridiga pedagogik får det att verka så mycket enklare (och bättre). Men han vill inte kallas optimist. Det finns fog för att se ljusare på omvärlden än för 30 år sedan, men fortfarande kvarstår en mängd utmaningar, betonade han.

Lyssna på båda. Programmen och pratarna. Båda har spännande saker att säga och de gör det på ett akut underhållande sätt. ”Vinter i P1” finns som sagt att ladda ner från Sveriges Radios hemsida. Och att västvärlden är på dekis är ju ingenting nytt. Själv blev jag, om inte förr, övertygad om vår förestående kollaps när jag såg dokumentären ”Four Horsemen” på Göteborgs filmfestival för några år sedan. Inte minst på grund av påståendet att när kockar blir celebriteter, så har en civilisation historiskt sett passerat sitt bäst-före-datum…

Another Terror Alert in Yemen – How Serious This Time?

Posted in Blog Entry in English, Tema: Politik by yemenity2010 on 06/08/2013

kullarnaharögonTerror alert in Yemen – again. Apparently there is a threat real enough that the US strongly encourages its own citizens in Yemen to leave the country. It’s not the first time, or the first time several embassies close down temporarily. But some reports suggest the capital Sana’a ”is experiencing unprecented security measures” (BBC).

It reminds me of the time I spent there, and maybe most of all the very first week, in the beginning of 2010. The so-called underwear bomber from Nigeria had tried to blow up an American plane in late december, instructed by Al Qaeda operatives in Yemen, it was reported. There had also been strikes from government forces (or someone supporting them from the outside, possibly) against suspected terrorists in Yemen.

I was just settling into the situation and risk assessment was not really up to me at that point. I simply didn’t know enough. But my superiors in Taiz had to start interpreting the signs and possible evacuation was discussed when several embassies in Sana’a (as I remember it, the US, French and British ones) closed down. As it turned out, they opened again within a week or so. But it was enough time that I began to realize that this project could prove to be the shortest job I’d ever had. That week hundreds of mostly young people lined up to register for new courses at the institute where I was expected to eventually add some more cultural activities (the job description was vague, but also intriguing). There were probably no direct threats to the institution itself, though it was one of the foreign installations in the city. But there were rumours concerning a young man, reportedly carrying some kind of explosive device in a belt, walking around town but no one seemed to know if he had a specific target in mind or not. Happily, things calmed down and things gradually took on a rhythm with daily routines; planning, buying groceries, doing laundry, trying out the Yemeni cuisine, visiting the prison and trying to realize different creative ideas little by little. And getting to know people, not least.

Something I realize clearly while re-reading my blog posts from that time, is that I was reluctant to deal too explicitly with sensitive political issues. Simply put, I was advised to be cautious and it was common sense to follow that advice, especially at these early stages. Yemen is really not a place you can easily sum up and evaluate in a short while. And a lot has happened these last years, such as the ‘Spring’ process taking off soon after I left in January 2011. Sadly, the Taiz area which a few years ago was considered one of the safest in Yemen, doesn’t seem so secure anymore, at least not for foreigners – according to most available sources I know of.MoskéSanaa1

So, how serious is the terror threat this time? We’ll see. I will definitely not try to make any predictions, especially not from a distance… Or to quote the final sentences of the book ”The Woman Who Fell from the Sky” by Jennifer Steil: ”The only way to stand a chance of knowing what is really going on in Yemen is to be there. And even then the truth is elusive”.

More on the topic can be found at Al Jazeera English, Al Arabiya, CNN and Yemen Times.

Tagged with: , , , , ,

Om drönare och annan dramatik i Jemen

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 28/03/2013

”Jemen väntar på våren” är rubriken för ett reportage i senaste numret av OmVärlden, släppt häromveckan och lanserat i stor stil på omslaget. Om inte annat levereras några spännande, iögenenfallande bilder av Jacob Zocherman parat med kortare betraktelser av Sara Assarsson i det som främst är en visuell odyssé genom den ombytliga terrängen på södra arabiska halvön. Kontentan av innehållet är i alla fall att det mesta inte blivit så mycket bättre i landet sedan långvarige presidenten Ali Abdullah Saleh under mindre frivilliga former lämnade över makten efter protesterna som började för två år sedan.

Brottsligheten har ökat betydligt, matpriserna också och enligt FN är ungefär en miljon barn undernärda. Dessutom fortsätter tillgången på vatten och hälsovård vara ett problem, särskilt på landsbygden. Och så var det det här med förekomsten av al-Qaida-anknutna grupper som i sin tur motiverar USA:s fortsatta militära närvaro, inklusive de nu alltmer omdebatterade drönarna. Förarlösa flygplan som kan slå till när som helst, var som helst men väldigt ofta just i Jemen. Det var även ämnet för ett av de senaste avsnitten av ”Konflikt” i Sveriges Radios P1. Det finns att tillgå på SR:s hemsida och är nedladdningsbart som poddradio – ett format jag själv använt mig flitigt av för att hänga med i händelseutvecklingen överhuvudtaget i världen på senare år.

Ja, var ska det ta vägen med drönarna? Tidningen Time ägnade också ett längre reportage om innebörden av deras ökade användning i olika syften. När det gäller Jemen är den stora frågan hur mycket förlusterna av civila medborgares liv i samband med tillslagen mot misstänkta terrorister kommer att påverka utvecklingen. Leder det i längden till en reducering av antalet extremister och potentiella efterföljare till exempelvis 9/11-konspiratörerna – eller tvärtom?

Tagged with: , ,

Besvikelse och bristande jämlikhet i Jemen två år efter ‘arabiska våren’

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/02/2013

window-ceiling-taizDet har hunnit gå två år sedan mitt korta ettåriga äventyr i Jemen tog slut. Strax efter det drog den så kallade arabiska våren igång med massrörelser och drastiska politiska förändringar i flera länder i mellanöstern. Däribland Jemen. Med ojämna mellanrum har jag försökt hålla mig uppdaterad om vad som händer och ibland försöka förmedla något av det som rapporteras, men nu var det ett tag sedan sist.

Idag sände i alla fall P1:s ”Studio ett” ett reportage av Daniel Öhman med kompletterande kommentarer av Lotten Collin om landet.

– Revolutionen har kommit av sig, enligt påannonseringen av inslaget.

Och många är uppenbarligen besvikna över bristen på förändringar efter president Salehs avgång. Många vittnar om de skador de ådragit sig i samband med protester och manifestationer under de senaste årens konflikter. En del av skulden för pågående våldsamheter från regeringens sida läggs av missnöjda medborgare på den stora grannen i norr, Saudiarabien, som med sina oljepengar påstås påverka mycket av den politiska utvecklingen (eller brist på sådan).

– Saudierna kidnappade vår revolution, säger en demonstrant.

Stämmer det? De har i alla fall inflytande och kan tänkas tjäna på att Jemen fortsätter vara ‘svagt’ analyserar någon, enligt devisen ‘stabilitet före demokrati’. Inget unikt resonemang i realpolitikens värld i så fall, kan man tillägga. Jemen har också blivit ett av de länder där USA använder sitt nya favoritvapen, förarlösa flygplan mest kända som drönare, mot misstänkta terrorister. Problemen och de politiska komplikationerna är fortfarande många.

myndighet-sanaa-skylt

De senaste månaderna har en del andra upplysande men inte alltid uppmuntrande rapporter emanerat från Jemen, exempelvis när det gäller jämlikhetsfrågor och kvinnors rättigheter.

– Ingen räddning, men gärna en smula solidaritet, efterlyste exempelvis bloggaren Woman from Yemen i december och syftade på kvinnor i arabvärlden i allmänhet och Jemen i synnerhet.

Hon menar att språkbruket kring förtryckta arabiska kvinnor ofta får en kolonial retorisk prägel över sig. Fokus hamnar oftare på muslimska kvinnor som symboler för förtryckta genom religiösa och kulturella traditioner, än på oppressiva regeringar som undvikit att befatta sig med jämlikhetsfrågor.

Många kvinnor hade ledande roller i gatuprotesterna för två år sedan, men vad har de för inflytande nu? Det analyserar Atiaf Said Alwazir på forumet Open Democracy. De har ingen lätt väg framför sig för att vinna mer respekt och undvika utfrysning av de etablerade politiska partierna som finns i landet. De utsätts för hot, förtal och trakasserier för att hålla sig tysta. Men betyder inte att de borde tappa hoppet. ”Revolutionen gav kvinnor en röst, stärkte deras självförtroende och fick dem att tro att det omöjliga är möjligt” hävdar Alwazir.

Varför döljer inte män sina ansikten också? frågar jemenitiskan Hind Aleryani i ett inlägg publicerat på bland annat svenskbaserade sajten Your Middle East. Som barn kan pojkar och flickor leka på relativ lika villkor, reflekterar hon, men ju mer åren går desto mer skilda blir förutsättningarna. Män har kvar sin rörelsefrihet medan kvinnorna blir alltmer instängda. Aleryani noterar den starka fixering vid kvinnan som frestelse som genomsyrar kulturen och jämför sedan med upplevelsen att vistas i ett västerländskt land med helt andra normer och kulturella koder.

Många afrikanska kvinnor i Jemen drabbas av ödet att säljas och utnyttjas. Nätverk involverade i human trafficking ökar sin närvaro i landet, avslöjas i en artikel av Rebecca MurrayInter Press Service, även publicerad på Alternet. De kan komma från Somalia (och att det finns många flyktingar från just Somalia i Jemen är något jag har tydliga minnesbilder av själv). Även invandrare från Etiopien är vanligt förekommande. Prostitution för motsvarande två dollar per kund är något som existerar exempelvis i hamnstaden Aden. Överhuvudtaget är invandringen högre än någon gång de senaste sex åren, enligt representanter från FN:s flyktingorgan UNHCR som uttalar sig, över 100 000 dokumenterade personer under 2011 och förmodligen fler under 2012. Och den verkliga siffran är troligen högre. Smuggling och trafficking, liksom misshandel och annat utnyttjande har ökat markant, enligt UNHCR. Även jemenitiska flickor från fattiga familjer faller offer för så kallad sexturism och luras in i korta, destruktiva äktenskap med män från framförallt Saudiarabien. Allt som allt frodas den här typen av internationell ‘business’ medan västvärlden främst fokuserar på problemen med pirater i området, konstaterar Nicoletta Giordano från organisationen IOM (International Organisation of Migration). Och vad krävs för att påverka de priorieringarna? Det kan man fråga sig.

%d bloggare gillar detta: