Yemenity2010's Blog

Sent ska segraren sända – årets bästa podcaster och radioprogram 2015

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 31/12/2015

Not: Har tidigare publicerats på fairslavetrade.se

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 06/10/2015

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

 

Not: Har även publicerats på Fair Slave Trade.

Viva México! Men varför just idag?

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 16/09/2015

Det är idag det är. Inte femte maj, vilket många – framförallt amerikaner – tror. Mexikos nationaldag. Anledningen att jag själv bestämt mig för att försöka hålla reda på just detta, är väl främst att jag gifte mig med en mexikanska för några år sedan. 16 september alltså. Men varför? Jo, tidigt på morgonen denna dag, anno 1810, hov en herre vid namn Miguel Hidalgo upp sin röst i provinsen Guanajuato (belägen ganska centralt i landet, en del som ibland benämns ”Mexikos navel”) och uppmanade till uppror mot den spanska kronan som kontrollerade territoriet (liksom så många andra delar av kontinenten). Hidalgo själv fick plikta med sitt liv för sin uppstudsighet i mars året efter, men processen var igång och självständigheten som nation uppnåddes ett drygt decennium senare, år 1821 efter en serie bataljer och slikt som hörde till mönstret för de flesta områden som strävade efter – och till slut lyckades med – oberoende från just det långlivade spanska imperiet.

Mer om detta, inklusive en del ytterligare länkar vidare, finns på hemsidan för universitetet i Guadalajara i Mexiko. Obs! Ja, det är på spanska. Så ock informationen om frihetskampen på sidan México Desconocido. Femte maj då? Det berömda ”Cinco de mayo”-firandet utgår från ett slag 1861, då en fransk styrka invaderade landet, som slutat betala av på sina räntor för statliga lån som tagits från fransoser och andra. Trots numerär underlägsenhet och allmänt dåliga odds vann mexikanerna striden – men inte kriget. Då. Fransoserna intog senare huvudstaden Mexico City och behöll kontrollen ett par år till. Innan den inplanterade europeiske kejsaren Maximilian själv fick bita i det sura gräset…

Tagged with: , ,

Andinsk ankomst: Presidenten lämnar palatset – Quito, 20 april 2005

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 19/07/2015

burned-tires-quito-april2005Tillbakablick på händelser i Ecuador för tio år sedan. Vad hände egentligen efter att undantagstillstånd utlysts och upphävts, samtidigt som konflikten mellan president och kongress och inte minst många missnöjda medborgare definitivt inte hade kommit till en tillfredsställande lösning för alla parter? Det här, ungefär:

cotopaxi-blogotyp1PRESIDENT GUTIÉRREZ AVGÅR

Extrainsatt nyhetsbrev för dem som orkar bry sig

Quito 20 april

om aftonen

Ecuadors president heter sedan några timmar tillbaka Alfredo Palacio. Före detta översten Lucio Gutiérrez gav upp efter protesterna, gav sig iväg från sitt palats vid 14-tiden i eftermiddags och är numera även före detta president. I skrivande stund är ingen riktigt säker på exakt var han är eller vart han tänkt sig att ta vägen. Det har talats om Panamá, Venezuela och Brasilien, men det finns önskemål om att han hålls kvar i landet och får svara inför domstolar för en del av de beslut som fattades under krisen som pågått i ett par månader och egentligen inte är slut än.

Just nu finns fortfarande ett missnöje med hela den ”politiska klassen”, ett missnöje som blivit synligt genom fortsatta protester på gatorna och krav på att ”alla ska bort”. Det vill säga alla i kongressen och kanske fler styrande instanser i samhället. Demonstrationerna, som byggts upp och blivit mer och mer folkliga och spontana de senaste dagarna, slutade inte när Gutiérrez kastade in handduken. Det mesta av vikt som inträffat under dagen har vi följt via TV-kanaler här och nu följer ett försök till sammanfattning av det mest avgörande…

Själv tog jag en promenad vid lunchtid kring de större gatorna på gångavstånd från vår bostad. Vid ett par större gatukorsningar hade flera personer, mest ungdomar, samlats och spärrat av framfarten för biltrafiken. De ropade slagord mot regeringen och brände bildäck, bland annat. Men det här var inte det mest massiva demonstrationerna under dagen. Strax efter att återkomsten till lägenheten meddelade EcuaVisa att polischefen i staden avgått, utled på alla våldsamma konfrontationer uppenbarligen. Bilder visade hur militärer stod uppradade omkring det historiska centret och presidentpalatset i väntan på ankommande demonstranter. En kvinna rapporterades ha dödats efter att ha fallit av flaket på en bil och blivit påkörd av ett annat fordon. Hon tillhörde de grupper som kommit till Quito för att stödja regeringen.

Oppositionen i kongressen flyttade ut till ett annat hus och drev igenom krav på presidentens avgång. De hade nu majoritet, bland annat för att åtminstone en ledamot i Gutiérrez stödpartier bytte sida. Det här hände omkring 13.30 lokal tid. Gutiérrez talesman Oscar Ayerve kom strax efteråt med ett vagt uttalande som uppmanade till dialog och han hävdade att presidenten arbetade på som vanligt. Strax efter det kom uppgifter om att militären dragit tillbaka sitt stöd från presidenten och det följdes av bilder som visade hur vaktstyrkan vid presidentpalatset avlägsnades. Sedan såg det ut som om Gutiérrez själv lämnade huset via en bakdörr och klev in i en väntande bil. Det visade sig senare vara en skenmanöver. Någon halvtimme senare kom före detta vicepresidenten Palacio till kongressen och svors in.

– Idag avslutades diktaturen, terron och rädslan i landet, sade han bland annat i ett kort men laddat anförande.

Han har under en längre tid distanserat sig från Gutiérrez arbetsmetoder och hamnat utanför den krets som drivit igenom besluten, anses det. Lucio själv rapporterades i samma veva ha sökt politisk asyl i Panamá, och inte bara han utan även den ex-president som nyss kommit tillbaka därifrån; Abdalá Bucaram. Detsamma gällde den ordförande för högsta domstolen som tillsatts av Gutiérrez och låtit Bucaram återvända från exilen. (Verkar det rörigt det här så har ni min fulla sympati). De här uppgifterna dementerades dock ganska omgående av Panamás ambassadör. Bilder visade tusentals med nu snarast firande quiteños framför presidentpalatset Carondelet.

quito-demonstr-bil-april2005

– Jag tror att Quito skrev ett nytt kapitel i sin historia, sade provinsen Pichinchas prefekt (ungefärligen landshövding eller guvernör) Ramiro González ifrån en TV-studio.

Därefter kom en rättning; Gutiérrez hade i själva verket rymt i en helikopter. Men vart? Och en brand hade uppstått i hälsoministeriet, som snart utsattes för plundring. En förklaring är att det huset användes som högkvarter för planeringen av regeringens motattacker i olika former den senaste månaden. Vid 15-tiden fick vi veta att flygplatsen i Quito stängts av. Det var av speciellt intresse eftersom vi hade hoppats kunna hämta två personer med ankommande flyg på kvällen. (De ringde dock senare från Bogotá där de blivit strandade på ett lyxhotell i väntan på fortsättningen). En hysterisk reporter sluddrade obegripligheter medan bilder visade något slags jakt på ett litet flygplan inne på landningsbanan. Efterhand klarnade sammanhanget: Gutiérrez hade landat i en helikopter och forslats över till det lilla planet, men flera civilpersoner hade tagit sig in på området och hindrade planet från att lyfta. Efter några undanmanövrer återvände Gutiérrez med följe till helikoptern som sedan satte av någonstans österut, troligen mot en militärbas utanför staden. Men många motstridiga rykten var i omlopp under resten av dagen. Parallellt med detta började nye presidentens ministrar annonseras ut. Och en kort presentation av Palacios visades. Han är läkare, närmare bestämt hjärtspecialist, delvis utbildad i USA och sedan värvad till politiken av Gutiérrez inför den förra valkampanjen. Det skar sig dock mellan dem ganska tidigt under mandatperioden.

Vissa farhågor uppstod om vem försvarsmakten egentligen lydde. Delar av den föreföll ju uppenbarligen hjälpa Lucio i hans nöd. Och ungefär samtidigt började det bli tydligt att många demonstranter ville se mer manfall än bara den redan avsatte presidenten. De hindrade flera kongressledamöter från att ta sig in och ut ur de berörda byggnaderna. Palacio själv försökte länge förgäves ta sig ut ur det tillfälliga kongresskomplexet och vidare till presidentpalatset utan att lyckas forcera mängden.

– Med Quito leker man inte, sjöng flera demonstranter och vissa våldsamheter uppstod.

Programledarna manade till lugn och besinning men undrade om det inte krävdes ett ingripande av Paco Velasco som medlare mellan folk och folkvalda. Velasco? Ett nytt namn som många ecuatorianer – och vi utbölingar – fått lära sig nu sista veckan. Han är chef för den idealistiska radiostation, La Luna, som anses ha ökat det folkliga engagemanget radikalt och kanske beseglat Gutiérrez öde.

– Det man sår får man skörda, konstaterade en programledare på Canal Uno, med tanke på Gutiérrez egen kupp mot presidenten Jamil Mahuad för fem år sedan.

Det var länge sedan en president i Ecuador höll sig kvar på posten hela sin mandatperiod, som är fyra år. Förmodligen var det nästan tio år sedan. Rapporterna fortsätter strömma in på flera kanaler under kvällen. Det är väl bara den kristna kanalen AsomaVisión som helt verkar ägna sig åt andra övningar. Flera civilpersoner sägs ha anhållits för att ha skjutit mot demonstranterna under dagen. Andra för stöld och skadegörelse på hälsoministeriet. Och på flera håll i staden råder anarki, vad vi kan se. Men just där vi bor är det oförskämt lugnt. Vi hoppas att det fortsätter så. Vad som händer imorgon och under veckoslutet blir intressant att se. För, som någon av TV-personligheterna sade, det är svårt att tala om en seger för folket (vilket många upplever att det är) när det fortfarande är så kaotiskt på flera ställen.

Det senaste budet just nu när vi närmar oss klockan 23, om Lucio Gutiérrez förehavanden och framtidplaner, är att han sökt asyl i Brasilien. Dessförinnan var Venezuela ett hett tips. Abdalá Bucaram är också eftersökt och den direkta orsaken till att även flygplatsen i Guayaquil stängdes av under kvällen.

Mitaddelmundo-spring2005

Texten skickades ursprungligen ut som ett nyhetsmail från Quito 20 april 2005. Ja, det där var väl klimax på det politiska dramat i Ecuador den våren. Nästa återblick? Möjligen glimtar från en tur till Colombia sommaren samma år. Stay tuned…

Tagged with: , , ,

Rosling förklarar flyktingströmmar från Syrien på tre minuter

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 12/06/2015

Not: Texten har även publicerats på Schemabrytande chockterapi.

 

Han är överallt, i stort sett. Den globalt uppmärksammade svenske professorn (i ämnet internationell hälsa, för att vara noggrann) Hans Rosling. Nu har han på ett pedagogiskt sätt med klossar och kartor gett sig på att förklara hur stora flyktingströmmar som uppstått i och med inbördeskriget i Syrien. Hur många människor det handlar om, vart de rör sig och vart de inte alls kommer i så stor utsträckning. Mer än hälften av befolkningen har lämnat sina vanliga bostadsorter. De flesta är fortfarande någonstans inom landet, några miljoner är i något av grannländerna medan ett par futtiga procent kommer till Europa. Och till vår världsdel är det inte så lätt att ta sig, vilket Rosling förklarar inom spannet av tre späckade minuter. Hur fungerar systemet egentligen? Och verkar det som om Europa vill låta fler syrier söka flyktingstatus? Se videon från Gapminder, som kan hittas bland annat via organisationens FaceBook-sida eller exempelvis via OmVärlden, som tillfogar några kommentarer.

Där finns för övrigt också en relativt aktuell artikel där samme Rosling kritiserar det så kallade Social Progress Index, som används för att jämföra olika länders framsteg idag. Visserligen ska deras sammanställningar ta mer hänsyn till hur länderna tar hand om sina medborgare, snarare än mäta deras bruttonationalprodukter. Men Rosling tycker ändå blir som en ”poängtabell i fotboll”. Det saknas historiska sammanhang. Dessutom jämförs hela stater i för stor utsträckning, medan utvecklingen i stort går mot ökad jämlikhet mellan länderna – men ökad ojämlikhet inom dem, enligt Rosling.

Det finns många sätt att jämföra länder i dag. I OmVärldens artikel nämns bland andra FN:s Human Development Index, Världsbankens World Development Indicators och World Happiness Report. Mycket att plöja igenom för den som har tid och engagemang i globala frågor, och inte minst om du undervisar i samhällskunskap eller geografi. Vilka jämförelser är mest rättvisande och har Hans Rosling facit i de flesta frågor? Viktiga frågor för framtiden…

Källor: Hans Rosling kritisk till nytt utvecklingsindex: ”Som en poängtabell i fotboll” /OmVärlden 12 maj 2015, Här är Hans Roslings Syrien-förklaring som sprider sig över nätet / OmVärlden 9 juni 2015, Gapminder på FaceBook, Svenska Wikipedia: Hans Rosling. 

Andinsk ankomst: Undantagstillstånd i Quito, våren 2005

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 02/05/2015

demonstr1-quito-april2005Flashback del 5: Jag har tidigare publicerat några gamla nyhetsbrev från tiden jag och min dåvarande fru arbetade i Ecuador. Nu är det tio år sedan våren 2005, då en del politisk turbulens pågick i landet, ett land som visserligen hade vant sig vid instabilitet i det styrande skiktet, men dock – huvudstaden var skådeplats för återkommande demonstrationer för och emot regeringen. Här är det första av två nyhetsbrev jag skickade ut under ett par händelserika dagar i slutet av april 2005:

cotopaxi-blogotyp1QUITO 20 APRIL 2005: Det är tisdag kväll när jag skriver den här inledningen och mycket har hänt i Ecuador den sista veckan. Så mycket att det blir svårare för varje dag att försöka sammanfatta intrycken. Just den här kvällen har nya demonstrationer genomförts i huvudstaden Quito, mot regeringen och framförallt mot president Lucio Gutiérrez. I måndags började större demonstrationer mot regeringen genomföras i de andra större städerna som Guayaquil (under ledning av deras borgmästare Jaime Nebot) och Cuenca. Landet har laddat upp för en riktig konfrontation under några månader, minst. Jag kryssar mellan kanalerna på TV:n, som varit påslagen betydligt oftare de senaste dagarna än den vanligtvis är på en hel månad. Direktsändningar från området kring kongressen och presidentpalatset avlöser varann, när det inte görs avstickare till rapporterna om den nyvalde påven , eller tvåloperor, eller reklaminslag om hudkrämer och barnschampoo…

Vi går tillbaka några dagar i tiden, till morgonen efter att presidenten och före detta yrkesmilitären Lucio Gutiérrez införde ett undantagstillstånd som varade i 19 timmar.

EN DAG AV UNDANTAG -ELLER?

– Det kryllar av poliser här utanför.

Marie-Louise har varit ute på morgonpromenad och noterar att de parallella gatorna mellan vilka vi bor har poliser posterade vid varje gathörn. De är klädda ungefär som trafikpoliserna brukar vara och verkar ganska uttråkade, men det här har varit en vecka av oroligheter på en del håll i huvudstaden och vi har inte riktigt koll på läget. Det är lördag morgon och kvällen före har vi återkommit till Quito från Shell-Mera i provinsen Pastaza. Det har varit några rätt hyfsade dagar vid kyrkans radiostation. Aldrig problemfritt, men det börjar kännas som en viss framåtanda återvänt där. Vi var nöjda med att kunna ta oss fram på fredagen utan störningar, eftersom det varit en del vägspärrar på grund av protesterna mot regeringen under veckan. Vanligtvis brukar vi alltså inte se på TV så ofta, men de senaste dagarna har vi kollat nyheterna på kvällen för att se hur situationen utvecklar sig. Ecuador har i princip haft en allvarlig politisk kris i fyra månader. I december bytte presidenten i princip ut hela högsta domstolen och det ingreppet utlöste kontinuerliga protester, men det är nu i april som det öppna missnöjet börjat manifesteras på allvar. Radio Luna i Quito har under den senaste veckan utvecklats till forumet framför andra för oppositionella idéer. Strejkerna i provinsen Pichincha verkar inte riktigt ha varit den framgång som organisatörerna från de etablerade politiska partierna i oppositionen hoppats på – men när den här radiokanalen uppmanar folk att börja slamra med kastruller på gatorna för att få regeringen att lyssna, då tröttnar Lucio och annonserar på fredagkvällen den 15 april klockan 21.30 ut ”Estado de emergencia” – undantagstillstånd – i huvudstaden. Det är vi lyckligt ovetande om då, men på lördagmorgonen går det sakta upp ett ljus för oss. Men frågan är vad det egentligen innebär? I teorin är i alla fall en del normala demokratiska rättigheter indragna. Yttrandefriheten begränsas, demonstrationer är i princip förbjudna även om de är fredliga, militären kan gå in och göra husrannsakan eller kolla korrespondens utan att be om tillåtelse från någon myndighet. Bland annat.

Poliserna på våra granngator verkar dock inte så angelägna att ingripa när några grupper med ungdomar passerar på väg till något som kan vara organiserade demonstrationer längre ner på stan. På TV är det till att börja med väldigt tyst och vi börjar undra om total censur trätt i kraft. En kanal, EcuaVisa, sänder dock en intervju med vicepresidenten Alfredo Palacio, som öppet motsätter sig beslutet. Det samtalet visar sig senare vara en repris från kvällen före. Vi får också reda på att ganska omgående efter offentliggörandet hade många människor samlats på Avenida Shyris och ropat ”Fuera Lucio” – ”Ut med Lucio”, ungefär. Och en samling på samma plats vid Carolina-parken, är utlyst till lunchtid på lördagen. Radiokanalerna är överlag lika tystlåtna som TV-stationerna, med några markanta undantag, främst då Radio Luna som vi lyckas ratta in efter ett tag.

Men hur ser det egentligen ut nere på stan? Jo, på många ställen är det ”business as usual”, faktiskt. Inne på de närmaste köpcentren ser det ut ungefär som det gör vilken lördag som helst. Mat går att handla som vanligt, ungefär. Människor promenerar längs paradgatorna eller roar sig i parkerna som vanligt, ungefär. Men vid 12.30-snåret har det samlats en del mindre tunghäftade quiteños på den planerade mötesplatsen och skanderar ”Ut med Lucio” eller ”Ut med allihop” – med flera varianter. Många bilar tutar också friskt, ett rytmiskt fyra-trycks-intervall som också lanserats av Radio Luna, såvitt jag förstår. Hemgjorda dekaler i bilfönster och på plakat förklarar att ”Yo también soy forajido”. ”Jag är också förbrytare” kan vara en duglig översättning. Det är epitetet som presidenten använt för att benämna sina mest högröstade motståndare och som nu många stolt stämplar på sig själva. Nidbilder av exempelvis presidenten och USA:s ambassadör pryder ett lastbilsflak. Det här är inte någon av de allra största demonstrationerna som varit, kanske något tusental personer hunnit samlas den stund jag är där. Men militärerna lyser i sin frånvaro just vid den här manifestationen. Förklaringarna till det droppar in så småningom och vilket som har mest betydelse är svårt att svara på. Men en orsak sägs vara att den högste militäre ledaren, motsvarigheten till ÖB, Luis Aguas, inte ställt sig bakom aktionen från Gutiérrez. Presidenten kanske inte har hela militärmakten i sin ficka, som det ofta antagits.

På eftermiddagen börjar TV-kanalerna visa nyhetsinslag igen och klockan 16.45 kliver Lucio G in i rutan och håller en presskonferens där han förklarar sig vara nöjd med resultatet av undantagstillståndet och tycker att det räcker nu. Klädd i kostym och inte militär utstyrsel som han annars använder en hel del, berättar han att han har stämt träff med kongressens talman och inkallat hela den beslutande församlingen till ett extramöte på söndagen. Främst för att diskutera vad som bör göras för att skapa den ”bästa högsta domstol som landet haft”. Denna domstol som avsatts och tillsatts, återinsatts och justerats under sådana former att det ser ut som en parodi på ett rättssamhälle i mångas ögon. Gutiérrez hoppas också i sitt tal att Gud ska lysa upp sinnena hos ecuadorianerna och att man i en anda av dialog och patriotism ska söka lösningar på alla stora problem som finns. Han tackar också folket för dess förståelse. Sedan går han ut, medan reportrarna söker kommentarer från två av de personer som tillhör presidentens hjärntrust; ministern Oscar Ayerve och ledamoten Gilmar Gutiérrez – ja, han är presidentens bror.

Radio Luna rapporterar att fler personer sökt sig till demonstrationerna vid Avenida Shyris och gläder sig över detta. En representant för den delegation som förhandlar om frihandelsavtalet TLC med USA förklarar att han säger upp sig från den posten. Mauricio Pinto säger sig vara djupt trogen demokratin, som regeringen nu förbrutit sig mot. Men vilka är det som reagerar hårdast mot presidentens metoder? Det som kallas den ”politiska klassen” utmålas ofta som enig i sitt fördömande. De som är ute på gatorna ser i regel ut att höra till medelklassen, den lilla som finns. Men det är nog en del studenter också. På universiteten brukar en kultur av ifrågasättande uppstå. På lördagkvällen, efter en tur till flygplatsen för att hämta en besökare, är vi en stund hemma hos några vi känner. Där framförs åsikten att protesterna är överdrivna och alla bilar som tutar ger huvudvärk. Många ecuatorianer anser sig förmodligen inte ha någon röst att förlora. Skiljelinjen går inte i första hand mellan demokrati och diktatur, utan mellan möjligheten att få finanserna att gå ihop eller inte. Eller mellan något slags ordning och uppenbart kaos. Gutiérrez blev troligen vald 2002 för att många var trötta på de grupper som dominerar politiken och ville pröva något nytt.

quito-skylt-demokrati-april2005

På söndagen är vi på gudstjänst med ordinering av en pastor. Staden verkar nu ganska avslappnad och stämningen är hög i den tre timmar långa gudstjänsten. Efteråt hamnar jag i ett samtal med en annan av våra ecuatorianska vänner som är ganska reflektivt lagd. Han kallar Gutiérrez beteende för diktatoriskt, men undrar om en demokrati verkligen kan fungera i ett land med så stora ojämlikheter. Det är ofta ren populism som vinner valen, menar han. Och presidenten omges av en liten skara personer som han lyssnar på, medan de flesta ministrar inte har så mycket att säga till om. Det har varit en rekordhög omsättning på just ministrar i den nuvarande regeringen. Vår vän påpekar att militären går hårdare fram mot demonstranter ju närmare de kommer strategiska platser som kongressen och presidentpalatset (vilket kommer att visa sig igen på tisdagkvällen). Vi har vänner som demonstrerat mot regeringen, andra som visat sitt stöd för honom aktivt, under de senaste månaderna. I Oriente är viljan att avsätta honom inte så stor. Han kommer därifrån och har satsat mer på den delen av landet än vad hans föregångare verkar ha gjort. Många är också beroende av de projekt som dragit igång. Utan Lucio – inga mer pengar. Ungefär den inställningen påstås omfatta även USA, som är mitt uppe i avtalet om tidigare nämnda TLC. De antas inte vara så intresserade av att börja om igen med någon annan motpart.

Naturligtvis har ambassadören poängterat att regeringen måste respektera rättssamhället och inte ta sig vilka friheter som helst – för USA stöder ju aldrig diktaturer… I Quito är det fler som öppet kritiserar presidenten.

– Alla vet att han stulit ur statskassan.

Det omdömet gäller i och för sig Abdalá Bucaram. Ex-presidenten som fick återvända till landet efter att högsta domstolen släppt anklagelserna mot honom. Det hör till saken att Gutiérrez var Bucarams högra hand, militäradjutant är väl titeln, den korta tid som Bucaram styrde landet på 90- talet innan han avsattes för bristande mental hälsa.

Det har utvecklats ett propagandakrig mellan olika intressen den här månaden. Regeringen slog tillbaka mot sina kritiker och siktade in sig på Izquierda Democrática (mycket ungefärligt motsvarande socialdemokraterna i Sverige).

– Jag ställer inte upp på strejken. Vilka tjänar på att landet kastas in i kaos igen? Jo, politrukerna i Izquierda Democrática. Under deras tid vid makten kom det nya skattehöjningar varje år. Under Lucio… (vacker musik tonar upp)…har inga prishöjningar skett. Varken gas, elektricitet, transporter – etc. Vi har valt våra ledare för att de ska arbeta, inte för att starta inbördeskrig mellan ecuatorianer. Så låt oss arbeta!

Så löd ett av de reklaminslag som sponsrats av regeringen i början av april, då strejkhoten låg i luften och hotade lamslå delar av landet under åtminstone några dagar. Allierade med regeringen företog en del andra kontrahot. Borgmästaren i Tena mer än antydde möjligheten av att stänga av dricksvattnet till Quito, som hämtas till största delen från dammar i Oriente.

– Statsterrorism, dundrade borgmästaren i Quito, Paco Moncayo, också han exmilitär och en av presidentens ljudligaste kritiker.

Onsdag morgon och förmiddag:

– Om han hade varit en normal person hade han avgått nu. Men han är inte normal, så han kommer aldrig att avgå.

Marie-Louise kommer tillbaka från en litet ärende några kvarter bort och har med sig ett färskt citat från en kvinna som varit ute och demonstrerat i helgen. Nyhetssändningarna sammanfattar händelserna från igår kväll. En man dödades under konfrontationer med polisen. Det var den chilenske fotografen Julio Augusto Garcia som bott i Ecuador sedan han flytt från Pinochets diktatur på 1970-talet. Ett hundratal skadade, antas det. Polisen har använt många tårgasbomber den här gången också. Nu påstås även att regeringen betalar busslaster med supportrar från Guayaquil och Oriente för att komma upp till Quito så snabbt som möjligt. Renán Borbúa, kusin till presidenten och ordförande för presidentens parti Sociedad Patriótica ska ha tagit detta kreativa initiativ.

Det är dock många rykten i omlopp just nu. Utbildningsministern har svårt att bestämma om skolorna ska stängas av säkerhetsskäl eller inte. Han fattade ett beslut vid åttatiden, ungefär när alla barn lagom anlänt till sina skolsalar. Gator och huvudleder stängs av och det drar ihop sig till sammandrabbningar ner på Avenida Shyris, berättar vår hemhjälp som kom hit för en stund sedan. En av våra vänner är instängd på skolan där hon arbetar, eftersom inga bussar kan ta sig fram och köra hem eleverna. Vår hemhjälps barn hade i alla fall kommit hem nu. Deras skola ligger ganska nära Shyris. Och ikväll får vi förmodligen hämta några unga damer vid flygplatsen och inhysa dem i bäddsoffan. Vad som kommer att hända, det vet väl bara den Gud som politikerna är så förtjusta i att hänvisa till, oavsett vilket parti de tillhör. Själva hoppas vi att Han håller sin hand över detta lilla splittrade land. I helgen är det meningen att vi ska åka till Lumbaqui i provinsen Sucumbíos, alltså österöver härifrån Quito. Om inget oförutsett inträffar. Vulkanen Reventador har pyrt en del på sistone, men det kanske stannar vid rök och lite aska.

quito-utmedalla-april2005

Not: Innehållet i det ursprungliga nyhetsbrevet har redigerats något, men inte mycket. Några tidigare återpublicerade rapporter från tiden i Ecuador kretsar kring ämnen som kanoniseringsceremonier och kulturanpassning.

Tagged with: , , ,

Massacre in My Lai Revisited by Reporter Who Uncovered It

Posted in Blog Entry in English by yemenity2010 on 31/03/2015

Many of us have heard the story of how a platoon (or batallion, or squadron or something – military lingo is not my particular area of expertise) of US soldiers practically wiped out a whole village in Vietnam, a place called My Lai, sometimes also referred to as Son My. Men, women, children – basically all of them unarmed civilians, were slaughtered. It happened in 1968, incidentally the year I was born in a completely different part of the world (where, nevertheless a lot of people at the time got involved in the movement against the war in Vietnam). But the Vietnam War has been the topic of many reports, chapters in history books, films etc, since then. The reporter who originally broke the story of My Lai was Seymour Hersh, then a young freelancer who found out what few other, more experienced colleagues managed to do, and what the American Military would rather have covered up. I came across a recent interview from Democracy Now, published (in audio, video and written transcript) with Hersh, where he retraces his steps and tells his story about the story, and how he came to visit the village almost half a century later. Read, listen or watch – or all of the above.  It might not be a terribly uplifting tale, but it’s an important one. And it’s not just about one village, but concerns the whole Vietnam War and its consequences.

– This history is pretty acute, because it does tell us about the present. We fought a war in a ssociety where we didn’t understand the culture. We didn’t have any respect for the culture. We didn’t know the language, as the now almost legendary investigative journalist Hersh puts it in the interview.

Related: The massacre in My Lai according to Wikipedia

 

 

Världens fattigaste städer – var finns de?

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 30/03/2015

Texten är även publicerad på Schemabrytande chockterapi.

Rikedom i naturresurser översätts inte automatiskt i välstånd för befolkningen på plats. Det visste vi redan. Om inte annat påminner The Guardian om det i sin komprimerade granskning av världens fattigaste städer. Av vilka de flesta verkar höra hemma på den afrikanska kontinenten. Traditionellt, påpekar artikelförfattaren Nick Compton, har den värsta fattigdomen i världen huserat på landsbygden, men i och med den ökade urbaniseringen flyttar fattigdomen med dit. Särskilt i Afrika söder om Sahara.

Hur man definierar ämnet och sammanställer data som visar hur var den materiella välfärden manifesterar sig mest, är lite komplicerat. FN, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) är några av de globala institutioner som ägnar sig åt det. Ett av alla sätt är att räkna ut hur många invånare i ett land eller en plats som lever (eller snarare överlever) på mindre än 1,25 dollar om dagen. Enligt IMF är Demokratiska republiken Kongo (alltså det stora Kongo) då värst ute, med konkurrens (om uttrycket tillåts) av Zimbabwe, Eritrea, Liberia och Burundi.

FN lanserade dock för några år sedan någonting kallat City Prosperity Index, vilken tar hänsyn till fler faktorer såsom produktivitet, livskvalitet, infrastruktur, jämlikhet med mera. En del stora städer rör sig uppåt och ser förbättringar (som Addis Abbeba i Etiopien och Dakar i Senegal) medan Zimbabwes huvudstad Harare är ett nedslående exempel på motsatsen. Där går det utför och slummen växer. Zambia är rikt på mineraler, men huvudstaden är den femte fattigaste i världen. Medellivslängden är 56 år.

Värst är det kanske ändå i västra Afrika. Där har flera svåra konflikter på senare år förvärrat situationen, som i Niger, Mali och Guinea. Och Liberia, vars huvudstad Monrovia kallas världens fattigaste av FN. Inbördeskrigen på 1990-talet har satt spår och infrastrukturen är ihålig. Systemen för vatten, el, transporter och hälsovård är alla bristfälliga. Kloaksystemen rämnar med jämna mellanrum och till råga på allt kom den dödliga sjukdomen ebola tillbaka förra året. Resurser finns i form av guld- och diamantfyndigheter, men inkomsterna från det kommer sällan den vanliga befolkningen till del.

Afrika är en stor kontinent, avslutar The Guardian, och det finns lika många berättelser om ökande välstånd i den världsdelen, men i och med de kraftigt växande städerna är det viktigt att vara uppmärksam på just fattigdomen i dem.

Källa: ”Which is the poorest city in the world?” (Nick Compton, The Guardian 12 mars 2015)

Climate Control – A Killer Idea?

Posted in Blog Entry in English by yemenity2010 on 24/02/2015

Climate Control gets a new meaning in this case. Apparently, or possibly, some governments might think that it would not be such a bad idea to use the weather – as a weapon. At least, according to this recent report in The Guardian, the CIA could be considering messing a bit with Mother Nature to produce, or change weather patterns. Removing carbon dioxide from the atmosphere or increasing the reflectivity of the earth are ways to do it. Now, that’s primarily aimed at dealing with climate change. But, it seems that thoughts of controlling the weather for military purposes are not completely new. Almost a century ago, the Brits were experimenting with ways to create artificial clouds, as a means to confuse enemy (read: German) airplanes. And the US military were into ‘wet jobs’ during the Vietnam War, such as increasing rainfall. Hm. What could possibly go wrong? Somewhere in Alaska there is apparently a secret facility dedicated to similar experiments. Or not? Conspiracy theories or credible ones and a legitimate concern for all of us? Who knows. It’s an intriguing topic, if nothing else…

Tagged with: ,

An Evening in Paris or Actually a Few Hours in Broad Daylight…

Posted in Blog Entry in English by yemenity2010 on 12/01/2015

Paris-streetcrossing1…or Something Happened on the way to the Eiffel Tower.

Paris. Last week (and probably still) a city in mourning after the shocking assassination of almost an entire magazine staff, by extremists later found and killed themselves in a confrontation with the French police. Personally I’ve really only been there once. And it was a brief, somewhat anticlimactic visit, just passing through. I know, probably not the best way to get to know this World Metropolis. But here’s what went down…

Paris-MilySmile21st of June, AD 2014. The beginning of our vacations. My wife and I boarded an Air France plane in Gothenburg around lunchtime and arrived at Charles de Gaulle airport outside of Paris roughly two hours later. We knew we had close to eight hours to spend there before the next flight to Mexico City in the evening. The plan was simply to do something in the magical French capital during that time; especially my wife wanted to have a look at the Eiffel Tower from some strategic location. Although, we were aware that plans do not always work out the way you, well, planned them…

First of all, neither one of us really knows Paris and its geography. But we did make an effort to actually realize the dream of seeing one of the world’s most well-known landmarks. However, everything tends to take time in these instances, doesn’t it? And there’s always something unexpected coming up. We bought tickets to a local train leaving the airport and calculated how much time we would need to get back and forth, with some room for the unexpected, and went on our merry way.

Paris-JL-stationWhat we didn’t know at the time was that some major music festival apparently took place in the city these days, which in turn affected the whole transportation system. Needless to say, the train was crowded and when we reached the northern traffic hub called Gare du Nord, it turned out that we had to get off instead of staying on the same train and get off at a later stop where we supposedly just would have needed to take one other local train for a few stops and be as close to the Tower as we wished. Gare du Nord, by the way, as also quite crowded. We were unsure of exactly which other connection we had to take to fill in the gap, and the information available was slightly confusing, at least for us lost novices in the Romance Capital of the World. Or whatever.

paris-bijouteriImprovisation. Sometimes the second best thing is just to roll with it and catch a glimpse of the place in question, take a look at what’s at hand and soak up a bit of atmosphere. So, what we did was to take a stroll around Gare du Nord and experience the street life of at least a reasonably interesting part of Paris. Basically, everything about the French capital is supposed to have a certain panache, a cosmopolitan character and a special scent you never forget, right?

Well, it had something. But we didn’t get further than that – this time. Getting back to Charles de Gaulle had its share of challenges as well, mainly more confusing information regarding from paris-streetview2which platform the CDG-bound trains really left Gare du Nord, considering the already mentioned music festival seemed to have temporarily altered all the normal schedules. It was hot, crowded and slightly chaotic. But yes, also quite lively and of course it’s a place you should visit, preferably with better planning and more time at your disposal.

We got back to the airport, had some overpriced, bland sandwiches at one of the cafés, while waiting for the next flight. After all, the main purpose of the trip was to get there. My wife’s homeland. The bridge between two continents, two worlds, geographically belonging to North America but culturally associated with what’s generally referred to as Latin America. And we did.

Paris-North-crowdedstreet

More on that, later…

Tagged with: , ,
%d bloggare gillar detta: