Yemenity2010's Blog

Fredspris till Jemenitiska – i alla fall 33 %

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 09/10/2011

En tredjedel av Nobels fredspris 2011 hamnade alltså i Jemen, hos aktivisten Tawakkul Karman. Hon var en av tre kvinnor som prisas i år. De andra två kommer från Liberia, av vilka en alltså är deras nuvarande president Ellen Johnson-Sirleaf och den andra är Leylah Gbowee.

Ur det officiella pressuttalandet från Nobelkommittén: Alla tre belönas för sina icke-våldsamma sätt att kämpa för kvinnors säkerhet och deras rätt till deltagande i fredsskapande arbete. Man noterar att Sirleaf är Afrikas första demokratiskt valda president, medan Gbowee mobiliserade kvinnor och förenade dem från skiftande etniska och religiösa grupper vilket starkt bidrog till slutet på inbördeskrig i samma land, Liberia. Och att Karman har haft en ledande roll i kampen för demokrati och fred i Jemen under den ”arabiska våren”.

För att koncentrera sig en smula på Karman, den förmodligen globalt minst kända i trion, så är hon 32 år gammal, driver organisationen Women Journalists Without Chains och var tidigt en av ledarna för protesterna mot president Saleh i våras.

– Det här priset är för hela det jemenitiska folket, för martyrerna och de som stått upp mot Saleh och hans gäng. Varje tyrann och diktator är upprörda över priset eftersom det konfronterar orättvisa, ska hon ha hälsat genom en nyhetsbyrå efter tillkännagivandet på fredagen och återges i Huffington Post.

Karman kommer från Taiz men bor numera i Sana’a och är medlem i det islamistiska Islah-partiet. Fadern har tidigare varit minister i president Salehs regering, men Tawakkul har länge kämpat mot Saleh och organiserat inte minst ungdomar i en oppositionell rörelse. För Al Jazeera English deklarerar hon att en fredlig revolution är ‘enda vägen’ för landet. Priset i sig kom som en total överraskning – hon säger sig inte ha haft en aning om att hon varit nominerad. Sedan 2006 har hon varit inblandad i regelbundna protestaktioner mot regeringen. I år har hon hittills frihetsberövats två gånger för sina aktiviteter.

– Priset representerar framtiden. Erkännandet har gett mig en stark uppmuntran att fortsätta på den inslagna vägen. Nästa viktiga steg är att återuppbygga vår nation. Det tog Saleh 33 år att förstöra den, förklarar hon för AJE.

Det senaste halvåret har hon i princip haft ett tält på ”förändringstorget” i Sana’a som sitt hem. Som inspirationskällor anger hon Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King.

De tre pristagarna gratuleras av organisationen WACC (World Association for Christian Communication) vars generalsekreterare Karin Achtelstetter uttrycker glädje över att tre kvinnor som arbetat utan tanke på egen vinning för fred och lika rättigheter uppmärksammas internationellt på det här sättet. WACC sammanställer varje år en undersökning, Who Makes the News? om hur kvinnor skildras i massmedia och i hur hög grad de kommer fram överhuvudtaget.

Apropå Gbowee har hon ganska nyligen publicerat en bok, ”Mighty Be Our Powers”, via Beast Books som ingår i samma koncern som nyhetssajten The Daily Beast – och de passar givetvis på att puffa för boken i samband med priset.

The Daily Beast samarbetar numera även med Newsweek, som häromveckan granskade världens länder ur jämlikhetssynpunkt. Vissa mönster utkristalliseras där, som att de de 20 ‘bästa’ nationerna i regel har demokratiska styrelseskick och BNP över 200 miljarder dollar. Längst ner på listan återfinns fattiga stater, ibland krigsdrabbade och beroende av bidrag från västvärlden. Samtidigt förändras förhållanden på vissa håll. 2003 instiftades en lag i Rwanda, som fortfarande förknippas med folkmordet 1994. En tredjedel av platserna i parlamentet ska nu innehas av kvinnor. Verkligheten just nu är att, ja, de har faktiskt över 50 procent kvinnlig representation där och de rankas av World Economic Forum som ledande i ekonomisk innovation av de östafrikanska länderna.

Områdena som ingått i Newsweeks undersökning är rättvisa, hälsa, utbildning, ekonomi och politisk representation. Sammantaget heter vinnaren Island; före Sverige, Kanada, Danmark och Finland. De tilldelas alla över 90 poäng på en 100-gradig skala. I botten hamnar Chad, Afghanistan (där över 85 procent av alla födslar sker utan någon medicinsk hjälp), Jemen (där våld i hemmet inte anses olagligt), Kongo-Kinshasa (där våldtäkterna uppgår till över 1000 om dagen) och Mali.

Enligt norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjørn Jagland kan demokrati och varaktig fred i världen inte uppnås utan att kvinnor får samma möjligheter som män att utöva inflytande på alla nivåer i samhället.

Priset ska ha diskuterats i radions Studio ett i fredags, med medverkan av svenska skribenten Tanya Holm som bor i Sana’a. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på det själv än, men här är länken till programmet tillsvidare.

Mer Jemen-relaterat i förbifarten: libanesiska bloggaren Mira Baz levde flera år i Jemen och levererar fortfarande intressanta iakttagelser om den tiden, nu senast en jämförelse mellan Sana’a och Beirut. Delvis lika – men ändå mycket olika…

Jemen skakar i skuggan av andra storkonflikter

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 06/09/2011

Nordafrika har fått mycket uppmärksamhet, då i första hand Libyen och dess – som det verkar – nu störtade långlivade härskare Khadaffi. Så även Syrien, där Bashar al-Assads regim tycks hålla stånd än så länge om än med väldigt brutala metoder. Jemen har däremot nästan försvunnit i det internationella nyhetsflödet, konstaterar Tom Finn vars rapport med rubriken ”Yemen’s Shaky Arab Spring” publicerades nyligen i The Daily Beast.

Det pågår fortfarande en kraftmätning mellan president Ali Abdullah Saleh och hans motståndare, nu sedan drygt ett halvår tillbaka. Många har skadats och dödats på gatorna i huvudstaden Sana’a, i Taiz (där jag själv arbetade förra året) och andra platser i landet. Många av presidentens tidigare allierade, inklusive klanledare och militärer i höga positioner, har lämnat honom. Själv är Saleh fortfarande i Saudiarabien efter ett attentat mot honom i juni då han brännskadades allvarligt, men han är formellt fortfarande vid makten och ingen har hittills lyckats få honom att lämna ifrån sig den frivilligt. Just nu är det hans närmaste medarbetare Abd al Rab al Mansour al Haddi som håller i tyglarna på hemmaplan.

Presidentens frånvaro har till synes också fått många demonstranter att tappa tempo. De är konfunderade över vad som egentligen krävs nu.

– Salehs avresa har tagit vinden ur våra segel, säger en av dem till The Daily Beast.

Den politiska oppositionen består av flera olika grupper som försöker samarbeta i ett gemensamt råd. Men med tanke på de inbördes skillnaderna är det ingen enkel uppgift, klargör Tom Finn. Här finns representanter för det traditionsbundna islamiska Islah-partiet, separatister från tidigare Sydjemen, shiamuslimer från Houthi-milisen i norra Jemen (som i flera år fört ett eget krig med regeringen) liksom alla de ungdomar som protesterat sedan i februari för mer demokrati men inte tillhör ett bestämt parti. Det är imponerande att de lyckas samarbeta i någon form överhuvudtaget, tycker Tom Finn. Och påminner om att Saleh varit väldigt skicklig på att söndra och härska under över 30 år vid rodret. Om denne skulle återvända till Sana’a kunde det kanske hjälpa oppositionen att ena sig, men lika gärna innebära öppet inbördeskrig, spekulerar artikelförfattaren.

I samband med Khadaffis fall i Libyen demonstrerade 200 unga män och kvinnor i Taiz för att fira detta faktum, men de skingrades snabbt av trupper från presidentens republikanska garde som använde vattenkanoner och skjutvapen med gummikulor. En protestledare lovade dock att deras kamp inte är över.

KÄLLA: ”Yemen’s Shaky Arab Spring” av Tom Finn, The Daily Beast 2 september 2011

Hur skadad är Saleh – och vad händer nu?

Posted in Tema: Politik, Uncategorized by yemenity2010 on 07/06/2011

Attentat mot presidenten, som nu sägs ha tagit sin tillflykt till Saudiarabien för vård. Detta efter en eskalerande väpnad konflikt i huvudstaden under slutet av maj och hårda tillslag från säkerhetsstyrkor mot demonstranter i exempelvis Taiz, där jag arbetade förra året. Precis när jag håller på att avsluta redigeringen av det här inlägget, är Taiz förstanyhet i Sveriges Radios nyhetssändning. Beväpnade oppositionella grupper ska ha tagit kontroll över staden. Utvecklingen i Jemen har varit än mer dramatisk den senaste tiden. Och vad händer härnäst? Snillen spekulerar, världen över.

President Ali Abdullah Saleh har skadats i en raketattack mot hans palatskomplex, såsom återgivet i flera världsliga medier, exempelvis Huffington Post. Förloppet enligt World Socialist Web Site: Rebeller hävdade först att presidenten dödats men denne framträdde ganska fort i stats-TV med ett inspelat meddelande. Bara ljud, kan noteras. Och han lät inte kärnfrisk. Elva personer dödades i attacken och flera andra skadades, bland annat parlamentets överhuvud och premiärministern. Det har överhuvudtaget skjutits en del mellan regeringstrupper och milis från al-Ahmar-klanen (som länge var Salehs allierade). Många dödsoffer har skördats de sista veckorna och bland annat högkvarteret för det nationella flygbolaget Yemenia har förstörts. Nu ska alltså Saleh ha åkt norrut till Saudiarabien med flera medarbetare och familjemedlemmar i sällskap. Vicepresidenten Abd al-Rab Mansur al-Hadi har tillfälligtvis tagit över rodret i Sana’a. Ahmar-familjen har förnekat ansvaret för attentatet och en del hävdar att det var ett ”inside job”. Uppgifterna om hur svårt skadad Saleh egentligen blev har varierat kraftigt och i sig gett upphov till många spekulationer (och är det något jemeniter är specialister på, så är det spekulationer och att inte ta några offentliga rapporter för sanningen rakt av, som jag minns det).

Spänd vapenvila råder enligt Al Jazeera English. Rick Nelson från Center for Strategic and International Studies i Washington, anser det osannolikt att Saleh kommer tillbaka till Jemen och att någon av hans allierade kan behålla greppet om makten. Saleh är på bättringsvägen under omvårdnad i saudiarabien, samtidigt som oppositionen i parlamentet påstås vara positiva till att hans vicepresident styr tillsvidare, meddelar BBC. Men det råder nu ett farligt maktvacuum i landet, enligt experter som uttalar sig för GlobalPost.

– Det verkar som om han är ute ur bilden nu, säger Theodore Karasik om Saleh och tror att saudierna kommer att behålla presidenten ”som en gäst”.

Karasik arbetar för analytiskt institut i Dubai. Fares Braizat som representerar ett politiskt förskningscenter i Doha, Qatar,  håller med och menar att saudierna vill se ett slut på ”fiaskot i Jemen”.

Sana’a är en förvirrad stad i början av juni, enligt Jeb Boone som rapporterar för Time. Gator gapade mestadels tomma i lördags morse, medan en del lastbilar packade med möbler och annat bagage syntes lämna staden. Tusentals familjer har övergett huvudstaden sedan våldsamheterna började, ofta på väg mot sina hembyar, rapporterar Boone. Samtidigt fortsätter många i demokratirörelsen att undra över var Saleh egentligen håller hus och vad saudiernas agenda är.

– Efter allt vi har offrat och alla liv som gått förlorade, så försöker Saleh och Saudiarabien lura oss igen. Det här är inte slutet. Det kommer att bli mer våld. Saleh är inte färdig än, säger Jamal Nasser, talesman för landets för närvarande största protestorganisation.

Många gläder sig dock över händelseutvecklingen, berättar Tanya Holm på det internetbaserade kulturmagasinet Voltaire om stämningen i Sana’a.

– Saleh lämnade Jemen och det enda sätt på vilket han kan återvända är som brottsling i en domstol. Rättvisan behöver ännu skipas och detta återstår. Saleh är en mördare och som sådan kommer han att dömas, efter allt han gjort mot oss i 33 år. Men just nu firar vi att vi har segrat. Vi firar att nu blir det demokrati och jämlikhet i Jemen, förklarar en av de ungdomar som varit aktiva i proteströrelsen i huvudstaden.

– Jag vill att Jemen ska vara demokratiskt, att alla ska ha rättigheter, också kvinnor. Jag vill att människor ska vara jämlika och att landet ska vara bra för hela folket, inte bara för vissa. Vi behöver nya tankar för att bygga ett nytt samhälle. Därför behövs utbildning. Jag vill att framtidens människor ser på Jemen och ser att vi är utbildade och kan mycket, menar Layla al-Ragag, som också varit med och manifesterat sitt motstånd mot regeringen.

Många har dödats i Taiz under den senaste tiden också. Säkerhetsstyrkor slog i slutet av maj ner på ett områden som varit en stadig demonstrationsplats i staden under fyra månader. Uppgifter talade om upp till 50 dödade under ett par dagars aktion, följt av en upprensning för att eliminera alla spår av de långvariga protesterna. En bekant som fortfarande arbetar i Taiz och bestämt sig för att vara kvar där ett tag till, berättade nyligen att skottlossning ibland hörts till hans bostad och att stämningen under våren blivit alltmer ansträngd. Från andra har jag hört att tillgång till hushållsgas och bensin blivit betydligt sämre och det har varit svårt att bedriva de dagliga rutinerna, även om det varit möjligt. Vissa delar av staden har man helt enkelt gjort bäst i att hålla sig borta från, inte minst i de centrala delarna. Det utbildningscenter där jag själv arbetade förra året har delvis kunnat hålla igång under våren, men periodvis fått stänga igen och begränsa sina aktiviteter. Uppgifterna har varierat under en tid och jag vågar inte svara på exakt vad som gäller just nu.

Är kaoset i landet goda nyheter för al-Qaida? Det fokuset figurerar inte oväntat i en del amerikansk press. De jemenitiska styrkor som tränats av USA för att hålla terrorister i schack är nu upptagna med att skydda regeringen.

– Trenden är negativ. Regeringen befinner sig i kaos och al-Qaedas manöverutrymme har ökat, säger Edmund Hull som var amerikansk ambassadör i Jemen mellan 2001 och 2004.

Borde vi frukta ett Jemen efter Saleh? En väntande ”implosion eller köpslående mellan stammar?” frågar CNN. Brittiske utrikesministern William Hague sägs vara ”väldigt oroad” och fruktar ett värsta-scenario där Jemen blir som ett Somalia, med manöverutrymme för al-Qaida nära Saudiarabien och en av världens viktigaste farleder vattenvägen. Och frågan är vad den mäktiga stamsammanslutningen al-Hashid kommer att göra. De stödde tidigare president Saleh och var en avgörande del av hans maktbas. Efterhand har allt fler av deras ledare vänt sig emot honom, inklusive Hamid al-Ahmar som leder partiet Al-Islah. Saleh beskyllde alltså Al-Ahmar-klanen för raketattacken mot honom. Den bar alla spår av professionella militärers inblandning, menade han. Och sådana finns definitivt i den inflytelserika klanen, inte minst brigadgeneralen Mohsen al-Ahmar som tog avstånd från Salehs regim i mars.

Nu är det i alla fall dags att sluta behandla Saleh med silkesvantar, tyckte Letta Tayler från Human Rights Watch i slutet av maj, alltså innan presidenten attackerades:

– Jemens understödjare och grannar har rätt att bekymra sig för den Jemen-baserade grenen av al-Qaida och fråga sig om gruppen tjänar på ett säkerhetsvacuum efter att Saleh avgår. Men en utrikespolitik som grundar sig enbart på säkerhetsfrågor är dömd att misslyckas genom att alienera lokalbefolkningen, skrev Tayler och uppmanade USA, EU och arabländerna att frysa bland annat all vapenexport till Jemen så länge som regeringen där slog ner våldsamt mot demonstranterna.

Är utvecklingen i Jemen en vändpunkt för arabvärlden? Libanesiska The Daily Star presenterar några reaktioner från arabvärlden. Tidningens ledare talar också om behärskad glädje i Sana’a efter Salehs avfärd till Saudi.

– Komplexiteten i den politiska dynamiken i Jemen får nästan Libanon att verka okomplicerat, skriver Daily Star. Nu ska ungdomar som arbetat hårt på att få bort Saleh kunna komma överens med konservativa klanmedlemmar och olika agendor får konkurrera med varandra i regionens fattigaste land och ett av de mest beväpnade, konstaterar tidningen.

Dr Larbi Sadiki från universitetet i Exeter, skrev på Al Jazeera English om Jemens utmaningar, den 22 maj, också det innan attentatet mot presidenten alltså:

– Det har aldrig funnits ett enda Jemen, och det kommer kanske heller aldrig att finnas ett, skriver Sadiki.

Men motståndet har visat på en enhet för frihet och värdighet, ett eko av vad som hänt i Tunisien och Egypten, fortsätter han och beskriver Jemen som ett fascinerande lapptäcke av färger, klimat, landskap, sekter och stammar, historier och identiteter. Ett fantastiskt fält för antropologer att utforska. Att försöka skapa ett enat land med lag och ordning har varit ett arbetssätt, eller åtminstone ett ”systematiskt narrativ” för Saleh som med västlig uppbackning kommit att ta makten för given. Som sina avpolletterade kolleger i Tunisien och Egypten har han berusats av sitt långa regentskap, enligt Sadiki. Men de unga protestanterna kommer från olika organisationer utan gemensam ideologi eller partitillhörighet. Och bland alla motståndare till presidenten finns flera forna ärkefiender, hemmahörande i Islah Party (motsvarande muslimska brödraskapet), shiamuslimska Houthi-sekten i norr, salafister (konservativa sunnimuslimer), socialister och nasserister – med mera. Läget är som sagt komplicerat. Och det lär inte bli enklare.

Mellanöstern med mera, maj 2011…

Posted in Tema: Politik, Uncategorized by yemenity2010 on 11/05/2011

Fem miljoner. Så många afghanska flyktingar finns det i Iran. En av de nya tankeväckande lärdomarna från en konferens jag råkade hamna på förra veckan i Örebro, något jag kanske hinner utveckla mer inom en hyfsat snar framtid. Annars har jag inte haft önskvärd tid att hålla reda på utvecklingen i omvärlden och mellanöstern, eller framförallt, att skriva något substantielllt om den på den här sidan under de senaste veckorna. Det mest intressanta som finns att säga, har som vanligt sagts av andra, och här följer några exempel:

Usama bin Ladin sägs nu vara död. På allvar. Även om min första spontana reaktion (som säkert inte var unik) efter beskedet var ett ‘är de verkliga säkra att det var han? Hur ska vi för övrigt reagera på händelsen? Några förslag från aktivisten Jim Wallis som poängterar – liksom många andra – att problemet med terrorism knappast är löst på en permanent basis och att krigen som följde efter 9/11 inte heller gjort världen bättre eller säkrare: ”The Bible takes evil seriously and clearly says that evildoers should be held accountable for their deeds, and the state has the legitimate and important role of bringing to justice those who perpetrate terrible crimes. Osama bin Laden was perhaps the most monstrous face of the monster of terrorism in our time. But killing bin Laden has certainly not ended the problem or threat of terrorism. And it also does not vindicate the decade of perpetual war, which has been the U.S. response to the horrible attacks on 9/11 that have also resulted in thousands of other innocent casualties in Afghanistan and Iraq.”

Och vad händer egentligen med en kropp som begravs i havet – och med havet omkring den? Några vetenskapliga och världsliga uppgifter från Dave Gilson, publicerat på Mother Jones. Är det exempelvis miljövänligt? Och hur vanligt är det numera? ”I have noticed a great increase in interest in burial at sea,” says Ann Rodney, an environmental protection specialist in the New England office of the Environmental Protection Agency’s ocean and coastal unit, which oversees burials in American waters. The agency doesn’t have hard data on how many Americans choose sea burial, but Rodney suspects the numbers, though small, are growing. ”Ten years ago, I might get one or two calls a year about it. Now I get at least one call a week.”

Kan den tidigare amerikanska Bush-administrationen ta åt sig äran för de nuvarande demokratirörelserna i mellanöstern? En som verkligen tvivlar på det är professor James Zogby som bedrivit en hel del studier av regionen och människors attityder där. På Huffington Post utvecklar han sina argument i frågan: ”Contrary to the Bush administration’s ideologically inspired projections, the invasion and occupation of Iraq and Israel’s war on its neighbors did not lead to democracy or even to progressive change. Instead, what was left in the wake of each of these conflicts was death and destruction, bitterness and suffering, and a deepened sectarian divide, coupled with a spreading of extremist fervor and intensified regional tension. Arab populations became roiled, Arab governments that had been making even modest moves toward change, pulled back and, overall, the region became more repressive and less free.”

Proteströrelserna som startade i Tunisien och Egypten i vintras är något annat, betonar Zogby: ” They have been inspirational — creating a new pride amongst publics who had long felt deflated and powerless to make change. They have been contagious – with tactics and slogans being copied or adapted to local settings, despite each country’s unique characteristics. And they have been purely Arab and, it bears repeating, self-generated. There were no would be ”Lawrences” or ”Rumsfelds” at work in any of these uprisings fashioning themselves as the shapers of the Arab’s destiny.”

Just i Jemen har president Saleh sagt sig vara beredd att avgå inom kort, men förhandlingarna om förutsättningarna verkar inte flyta helt obehindrat. Det är fortfarande osäkert, och enligt en bekant som är kvar i staden Taiz är läget fortfarande mycket mer spänt än det var innan demonstrationerna drog igång. Det finns dem som hävdar att Salehs regim är bättre för kvinnor än de alternativ som står till buds (inte minst det konservativa partiet Al-Islah) och några av de rösterna kommer till tals i ett reportage på den svenska bloggen Voltaire. Samtidigt har Saleh uttalat sig kritiskt om blandningen av män och kvinnor på gatan, som ‘o-islamisk’ verksamhet. Senast idag har det för övrigt kommit rapporter om flera döda i städerna Sana’a, Taiz, Hudaida och Dhamar efter skottlossning från säkerhetsstyrkor mot demonstranter.

The Economist tyckte till om situationen i Jemen för någon månad sedan: ”That things should have come to such a pass is not entirely Mr Saleh’s fault. His starkly impoverished, spectacularly rugged and bandit-ridden country is famously hard to govern. But his style of rule, with its acrobatic juggling of alliances with religious and tribal leaders, combined with nepotism and pleas for help from foreign powers spooked by Yemen’s chronic instability, has put the country into an increasingly untenable limbo. Even as regional clouds of revolutionary fervour gathered earlier this year, Mr Saleh provoked trouble with his plan to amend the constitution to allow himself more terms of office after his current one expires in 2013.”

And now for something…not entirely unrelated. Filmregissören Oliver Stone har tillsammans med historikern Peter Kuznick skrivit ett slags öppet brev till Barack Obama, vars regim blivit något av en besvikelse för dem, bland annat ifråga om ekonomin och synen på USA:s roll i världen.”Instead of modelling himself after Gorbachev and boldly championing deeply felt convictions and transformative policies, Obama has taken a page from the Bill (and Hillary) Clinton playbook and governed as a right-leaning centrist. While trying naively to ingratiate himself with an opposition bent solely on his defeat, he has repeatedly turned his back on those who put him in office. Surrounding himself with Wall Street-friendly advisers and military hawks, he has sent more than 30,000 additional troops to Afghanistan; bailed out Wall Street banks while paying scant attention to the plight of the poor and working class; and enacted a tepid version of health reform that, while expanding coverage, represented a boondoggle for the insurance industry. And he has continued many of Bush’s civil rights abuses, secrecy obsessions and neoliberal policies that allow the continued looting of the real economy by those who are obscenely wealthy.”

Tyska forskare har grävt i arkiven och hittat mindre smickrande bekännelser från sina landsmän i armen under andra världskriget. Och så har vårt eget ikoniska internationella varumärke IKEA hamnat i skottgluggen för dålig behandling av amerikanska anställda, vilket föranleder syrliga kommentarer på Alternet: ”When it comes to ubiquitous symbols of mass American culture, the 1999 movie Fight Club aptly reminded us that bland Ikea furniture is now on par with Mom and Apple Pie. The film, of course, was lamenting more the ennui of homogenization than Ikea’s particular business model, because Ikea’s market saturation was always considered somewhat laudable thanks to the company’s seemingly special ethos. Based in Sweden, the blue-and-yellow behemoth was known to consumers as one of the few courageous anti-Walmarts in the big-box world — a firm whose Scandinavian-socialist flavor appeared to assure us that it was probably treating its workers better than most multinationals, thus giving America a rare haven of guilt-free shopping.”

Språkspaning! Vilka är bäst på engelska som andraspråk? Ja, enligt en undersökning är de skandinaviska länderna rätt bra, medan latinamerikaner är bland de sämsta. Kan ha något samband med att spanska är så stort i sig att det minskar motivationen , med utgångspunkt från mina arbetsår i den regionen.

”Several factors correlate with English ability.  Wealthy countries do better overall. But smaller wealthy countries do better still: the larger the number of speakers of a country’s main language, the worse that country tends to be at English. This is one reason Scandinavians do so well: what use is Swedish outside Sweden?  It may also explain why Spain was the worst performer in western Europe, and why Latin America was the worst-performing region: Spanish’s role as an international language in a big region dampens incentives to learn English.” konstaterar The Economist också.

Slutligen, tro det eller ej, två nyskrivna skivrecensioner på mitt alternativa forum Folket Jublar, av gruppen Moon Safari och filmmusiken till Inception. Inte helt dagsfärska produkter i sitt slag, men av den mer långlivade sorten, tror jag…

%d bloggare gillar detta: