Hunger affects half the Yemeni population

Saltah – a typical Yemeni lunch. Now the food crisis in the nation is rapidly getting worse, according to several sources like aid agencies and the United Nations.

One million children acutely malnourished. Hundreds of thousands facing starvation. That’s the food situation in Yemen, according to UNICEF. According to a UNICEF representative almost 60 percent of the children in the country suffer from chronic malnutrition, which makes Yemen the second worst place in the world in that respect, with only Afghanistan having a more severe situation. As reported by Al Jazeera English, several aid agencies believe this nation is ”on the brink of a humanitarian disaster”. For example, Joy Singhal of Oxfam claims that 44 percent, almost half of the population are suffering from hunger. In a country heavily dependent on imports of many basic foods, rising prices and ever higher unemployment are taking its toll. The turmoil and constant conflicts during the last year, have made an already difficult situation even more dire. Among those promising more aid to Yemen are The European Union, saying it will give an extra six million dollars to fight the food crisis.

Source: ”Malnutrition soars in conflict-ridden Yemen” / Al Jazeera English 16 July 2012

More on this can be found in a recent report from UN:s World Food Programme, titled ”The State of Food Security and Nutrition in Yemen – Comprehensive Food Security Survey 2012”. Some of its conclusions are that that the food prices have ”risen dramatically”, the poorest people are most vulnerable, one-quarter of all food is bought with borrowed money and that the civil unrest – not unexpectedly – are creating more problems in this area.

Tragedy in Taiz

– Did you hear the news from Taiz today?

I hadn’t, when I received the first message on my cellphone, from a former colleague since my time in Yemen. I was in church at the time, unable to access the internet and search for more information, but after a couple of messages back and forth, I realized something really serious had occurred at or close to the centre where I worked in 2010.

Now, reality has started to sink in. An American teacher and deputy director at  the International Training & Development Center in Taiz was shot dead today while driving to work in his car. According to news reports from CNN, BBC and Al Jazeera English, the shooters could be linked to al-Qaida.

– It’s tragic, and most of all for the people. They are the ones suffering when extreme groups try to kill the people trying to help them, said the former director at the centre, Ulf Edström, speaking to Swedish media on Sunday morning.

He was the one in charge of the institute in Taiz when I started my cultural project there, until a new team of managers took over the responsibility.

Why did this happen? Of course a lot of people are asking that question now – including me. Foreigners in Yemen can be targets for terrorists and extreme factions; that’s nothing new. But the city of Taiz was comparably calm and stable for a long time, unlike the border area with Saudi Arabia or parts of former Southern Yemen where separatists as well as militants from al-Qaida have had a growing presence. Last year when discontent with the 30-year-rule of president Saleh escalated, the second largest city of Yemen also became a battle ground. What happened now in Taiz is a tragedy for the family of the teacher, for the centre and people that have attended courses there or in other ways been impacted by it. And that’s quite a lot of people.

Tragedi i Taiz

– Har du hört nyheterna från Taiz idag?

Ungefär så löd det första meddelandet i mobilen från en före detta kollega sedan tiden i Jemen. Jag var i kyrkan, i färd med att ta hand om en grupp i söndagsskolan, men insåg efter ett par meddelanden fram och tillbaka att något allvarligt hänt i anslutning till centret där jag arbetade under 2010.

Nu har verkligheten börjat sjunka in. En amerikansk lärare och vice föreståndare vid International Training & Development Center i Taiz sköts idag ihjäl av beväpnade män på motorcykel när han färdades i sin bil. Enligt SVT:s ”Rapport” misstänks gärningsmännen ha kopplingar till al-Qaida.

– Det är tragiskt, och det är mest tragiskt för folket. Det är de som lider och det är de som drabbas när extrema grupper försöker döda dem som försöker hjälpa, säger tidigare föreståndaren Ulf Edström till SVT.

Han ledde verksamheten på centret (då känt som Swedish Training Center) under en stor del av en tid när jag själv var där, innan ett nytt ledarteam tog över ansvaret.

Varför? Är det givetvis många som frågar sig nu. Att utlänningar utgör mål för extremister är inte nytt i Jemen, men staden Taiz var tidigare relativt lugn och stabil i förhållande till exempelvis nordligaste delen av landet vid gränsen mot Saudiarabien, eller delar av Sydjemen med både separatister och militanta medlemmar av al-Qaida. Situationen har dock förändrats drastiskt sedan protesterna mot president Saleh inleddes förra våren. Han avgick nyligen efter över 30 års styre, men ingen kan säga säkert i vilken riktning landet i stort kommer att utvecklas nu. Det som hänt idag är en tragedi både för anhöriga, för centret och berörda människor i staden. Och det är ganska många.

Fler rapporter finns på Dagens Nyheter, BBC , CNN och Al Jazeera English.

Saudigate – en sann svensk solskenshistoria

Vapenexport. En gång i tiden var det ett ämne för diskussion i Sverige. Åtminstone som jag minns 1980-talet då jag själv gick på gymnasiet och visste mer om världens tillstånd och lösningarna på alla problem än någonsin tidigare – eller senare. Sedan verkar frågan ha legat i dvala och inte uppmärksammats särskilt intensivt under en lång period – säger jag med viss generalisering – men de senaste åren har den vaknat till liv så smått igen. Vi behöver påminnas om att Sverige är en av världens per capita största producenter och distributörer av militärmaterial.

Och nu har en bomb, eller vad det nu bör kallas, briserat i form av ett hemligt avtal Sveriges försvarsindustri ska ha skrivit med Saudiarabien och som avslöjats av Sveriges Radio, om hjälp med projektering av någon form av ”avancerad vapenfabrik” enligt SR. Tydligen har planeringen pågått sedan 2007 om uppgifterna stämmer, men först nu läckt ut. Veckans fortlöpande följetong på det politiska planet och i alla upptänkliga debattforum, ser inte ut att ta slut än. Och Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors framstår som än mer av en mystiskt undanglidande moderat mollusk än någonsin. Men dilemmat varken börjar eller slutar med honom eller hans numera makthavande parti. Vi har ju – som många påpekat – en lång tradition av att framförallt exportera vapen till diverse tvivelaktiga stater som sedan använt varorna för att förtrycka sina egna folk, ockupera andra stater eller… Vad allt kan man inte använda välsvarvade skandinaviska vapen till?

Min egen huvudsakliga hållning, även om man kan bli mer cynisk med åren och undra om det lönar sig att ha en  åsikt överhuvudtaget, är att vi efter så lång tid av så kallad utveckling borde kunna satsa på att ställa om det mesta av vår vapenindustri till något annat. Vi är ju så innovativa här i Norden, eller hur…? Hur vi än gör med den industri vi nu har, kommer frågor om korruption, hyckleri och delaktighet i att göra världen till en ännu sämre plats än den redan är, att återkomma. En positiv effekt av det som nu avslöjats är om inte annat att diskussionen åtminstone för en tid har vaknat till liv igen. Frågan är hur länge.

Relaterade länkar: Sveriges Radios ursprungliga reportage, uttalanden från Svenska Freds och Kristna freds. Diskussion och satir i ”Godmorgon världen”.

För övrigt: Vad tycker människor i arabvärlden om exempelvis religiösa värderingar, militärens inflytande, korruption och Israel? Al Jazeera English sammanfattar en undersökning av Arab Centre for Research and Policy Studies (ACRPS). Jag kanske hinner fördjupa mig i den vid något annat tillfälle.

Och finns det större problem än Joseph Kony att diskutera när det gäller Uganda, apropå den virala video som fått stor global uppmärksamhet den senaste veckan? Vad är förresten sanningen om Kony? The Guardian försöker reda ut…

Och så ett anförande av självaste Bono under en amerikansk politisk bönefrukost från 2006, i repris tack vare Sojourners.

Intelligent Designs in an Age of Terror?

The international film festival in Gothenburg took place again recently. I had the privilege to see the British political thriller ”Page Eight”, which was… OK, maybe not great, but definitely good. And as a bonus, the director David Hare took some questions from the audience afterwards. The theme is terrorism, or more exactly, how to respond to it from the perspective of the British intelligence agency MI5. They’ve had a hard time since 9/11 according to Mr Hare, partly because they refused to produce evidence of weapons of mass destruction when the Prime minister needed a case to go to war in Iraq along with the US.

MI5 is, by the way, the branch of British Intelligence that operates within British shores, as opposed to MI6 (where James Bond would have been employed, had he existed in real life). The latter branch was more willing to provide the ‘intel’ that Tony Blair was asking for, than MI5.

– Both have had difficult years, says David Hare who thought the time was ripe for a film on the topic, just like John le Carré wrote novels about the Cold War.

The people in ”Page Eight”, especially the leading character, MI5 investigator Johnny is portrayed in a rather sympathetic way, as played by the veteran Bill Nighy (”Love Actually”, ”The Constant Gardener”) whom Hare has worked with on several occasions.

– I didn’t write the part for him, but when I’d written 30 pages it was obvious it was him. And he wanted to play this part; he’s very mysterious and very attractive to women. Two things that all actors dream of playing…

Hare also got the Australian actress Judy Davis to play a part, but it didn’t come easy.

– I struggled to get her. In Australia she’s regarded as such a great actress that she hardly acts at all! But her agent said to her: if you don’t do this, what will you ever do?

All in all, the cast was made up of mostly experienced and skilled actors (like Rachel Weisz, Michael Gambon and Ralph Fiennes) who together formed ”a nauseatingly happy family” in Hare’s words. And he admits he needed it, since the film was made principally for British TV with a five-week shooting schedule and a very modest budget. Not like when Hare was involved in making films like ”The Hours ” and ”The Reader”.

– You won’t believe how long we went on filming those…

Now everyone had to be on top of their game, with no time to ‘hang around’.

– I would hate to do it with actors less good than this lot. But these are all actors that can do anything, says Hare who considers the chance to visit film festivals is a nice bonus considering the circumstances while making ”Page Eight”.

But he also notes the fact that many of the best writers in America now works in television, such as Aaron Sorkin.

– After ”Social Network” he’s the most admired screenwriter in America and what is he doing? An HBO series. And why? Because that’s where the intelligent people are and also where the writer is the person who drives the medium. The writer’s the most important person in the room. Well, that is never true in Hollywood – on the contrary…

One question from the audience considered the less flattering portrayal of politicians. Hare agrees, even if the thinks his own creation, the Prime minister played by Ralph Fiennes is more ”formidable, intelligent, resolute and strong” than real politicians usually are. But Hare’s experience with world leaders he ”occasionally has bumped into” are different from other people.

– One thing that western world leaders think is that our civilization is under attack from muslim fundamentalists, who are coming to destroy us. This is what they believe and they believe that everything they do is justified by this threat, Hare explains, while adding briefly that Barack Obama is cleverer than the rest and doesn’t necessarily sees the world the same way.

But the themes in the film are not only what kind of information is passed on to politicians, but also in what way it is obtained. Such as torture, which has been illegal within Britain for more than 400 years.

– There may be a threat, but obviously the film is about the means by which we fight that threat. And obviously a lot of people in MI5 have been very squeamish and disapproving of some of the methods that have been too easily adopted by politicians.

Also, a number of films from the Arab world was shown in Gothenburg. Sad to say, I only saw two of them, of which the Egyptian ”Cairo 678”, about sexual harrassments in society, really impressed me. Three women confronts abuses in different ways, while their destinies begin to converge. The Palestinian drama ”Habibi” had an interesting theme; love in times of conflict and against the odds, but it still felt a bit unfinished and less involving than it should have. Partly because of the male protagonist who was a lot less vivid and intriguing than the female one; i.e. the love of his life.

(More film festival reviews in Swedish are available at russin.nu)

Speaking of films: Not as good as the book – or will it be? ”Salmon Fishing in the Yemen” by Paul Torday was a treat, and soon the film is about to open, as it happens directed by a Swede.

Somewhat related topics: Al Jazeera English has covered a lot of what’s happening in the Middle East lately and here’s a page with an overview of the coverage.

The International Food Policy Research Institute recently released a report titled ”Beyond the Arab Awakening”. Haven’t read much of it yet, but the researchers point out that ”Results suggest that poverty and income inequality in the Arab world are likely higher than official numbers have long suggested.”

The Yemeni water crisis isn’t going away anytime soon, it seems. Could it even lead to wars? Here’s an update from a news channel and the blog The Wadi. I wrote on this topic about 1,5 years ago here.

Saleh säger upp sig – sägs det

Så, Jemens president Ali Abdullah Saleh har tydligen skrivit på ett avtal om att avgå. Detta meddelades i veckan efter ett möte i Saudiarabiens huvudstad Riyadh. Flera medier internationellt och i Sverige ägnade ämnet viss uppmärksamhet. Se bland annat Al Jazeera English, BBC, The Guardian och Sveriges Radios Studio ett där saken kommenterades av reportern Lotten Collin som nyligen besökte Jemen, samt frilansjournalisten Tanya Holm som bor i huvudstaden Sana’a. Avtalet som förhandlats fram med hjälp av USA och Jemens grannstater i Gulfen innebär att presidenten avgår i utbyte mot åtalsimmunitet. Inte alla gillar villkoren, framgår av rapporterna; det gäller bland annat representanter för de mestadels unga demonstranter som visat sitt missnöje under våren. Saleh borde ställas inför rätta för sina brott mot folket, menar många av dem. Presidenten sägs dock snarare vara på väg till USA för läkarvård. Han har fortfarande inte återhämtat sig helt efter den granatattack som drabbade honom i presidentpalatset i somras och tillbringade efter det flera månader i Saudiarabien.

Enligt planen ska makten i första skedet överlämnas till Salehs högra hand Abdrabuh Mansour Hadi, som  ska sätta ihop en samlingsregering och sedan kalla till nytt presidentval inom 90 dagar.

Bonus: Professor Joseph Massad analyserar den arabiska historien av revolter från 1800-talet och framåt, liksom västvärldens vanligaste reaktioner på dem (publicerat på Al Jazeera English).

Själv har jag haft nästan fullt upp med att undervisa högstadieelever i spanska och sådant som betalar hyran. Därför överlåter jag med varm hand de aktuella analyserna åt ovanstående källor. Men visst är utvecklingen spännande – och fortfarande väldigt oförutsägbar. Fortsättning följer, som jag brukar avsluta med när jag för tillfället inte har något smartare att säga…

Fredspris till Jemenitiska – i alla fall 33 %

En tredjedel av Nobels fredspris 2011 hamnade alltså i Jemen, hos aktivisten Tawakkul Karman. Hon var en av tre kvinnor som prisas i år. De andra två kommer från Liberia, av vilka en alltså är deras nuvarande president Ellen Johnson-Sirleaf och den andra är Leylah Gbowee.

Ur det officiella pressuttalandet från Nobelkommittén: Alla tre belönas för sina icke-våldsamma sätt att kämpa för kvinnors säkerhet och deras rätt till deltagande i fredsskapande arbete. Man noterar att Sirleaf är Afrikas första demokratiskt valda president, medan Gbowee mobiliserade kvinnor och förenade dem från skiftande etniska och religiösa grupper vilket starkt bidrog till slutet på inbördeskrig i samma land, Liberia. Och att Karman har haft en ledande roll i kampen för demokrati och fred i Jemen under den ”arabiska våren”.

För att koncentrera sig en smula på Karman, den förmodligen globalt minst kända i trion, så är hon 32 år gammal, driver organisationen Women Journalists Without Chains och var tidigt en av ledarna för protesterna mot president Saleh i våras.

– Det här priset är för hela det jemenitiska folket, för martyrerna och de som stått upp mot Saleh och hans gäng. Varje tyrann och diktator är upprörda över priset eftersom det konfronterar orättvisa, ska hon ha hälsat genom en nyhetsbyrå efter tillkännagivandet på fredagen och återges i Huffington Post.

Karman kommer från Taiz men bor numera i Sana’a och är medlem i det islamistiska Islah-partiet. Fadern har tidigare varit minister i president Salehs regering, men Tawakkul har länge kämpat mot Saleh och organiserat inte minst ungdomar i en oppositionell rörelse. För Al Jazeera English deklarerar hon att en fredlig revolution är ‘enda vägen’ för landet. Priset i sig kom som en total överraskning – hon säger sig inte ha haft en aning om att hon varit nominerad. Sedan 2006 har hon varit inblandad i regelbundna protestaktioner mot regeringen. I år har hon hittills frihetsberövats två gånger för sina aktiviteter.

– Priset representerar framtiden. Erkännandet har gett mig en stark uppmuntran att fortsätta på den inslagna vägen. Nästa viktiga steg är att återuppbygga vår nation. Det tog Saleh 33 år att förstöra den, förklarar hon för AJE.

Det senaste halvåret har hon i princip haft ett tält på ”förändringstorget” i Sana’a som sitt hem. Som inspirationskällor anger hon Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King.

De tre pristagarna gratuleras av organisationen WACC (World Association for Christian Communication) vars generalsekreterare Karin Achtelstetter uttrycker glädje över att tre kvinnor som arbetat utan tanke på egen vinning för fred och lika rättigheter uppmärksammas internationellt på det här sättet. WACC sammanställer varje år en undersökning, Who Makes the News? om hur kvinnor skildras i massmedia och i hur hög grad de kommer fram överhuvudtaget.

Apropå Gbowee har hon ganska nyligen publicerat en bok, ”Mighty Be Our Powers”, via Beast Books som ingår i samma koncern som nyhetssajten The Daily Beast – och de passar givetvis på att puffa för boken i samband med priset.

The Daily Beast samarbetar numera även med Newsweek, som häromveckan granskade världens länder ur jämlikhetssynpunkt. Vissa mönster utkristalliseras där, som att de de 20 ‘bästa’ nationerna i regel har demokratiska styrelseskick och BNP över 200 miljarder dollar. Längst ner på listan återfinns fattiga stater, ibland krigsdrabbade och beroende av bidrag från västvärlden. Samtidigt förändras förhållanden på vissa håll. 2003 instiftades en lag i Rwanda, som fortfarande förknippas med folkmordet 1994. En tredjedel av platserna i parlamentet ska nu innehas av kvinnor. Verkligheten just nu är att, ja, de har faktiskt över 50 procent kvinnlig representation där och de rankas av World Economic Forum som ledande i ekonomisk innovation av de östafrikanska länderna.

Områdena som ingått i Newsweeks undersökning är rättvisa, hälsa, utbildning, ekonomi och politisk representation. Sammantaget heter vinnaren Island; före Sverige, Kanada, Danmark och Finland. De tilldelas alla över 90 poäng på en 100-gradig skala. I botten hamnar Chad, Afghanistan (där över 85 procent av alla födslar sker utan någon medicinsk hjälp), Jemen (där våld i hemmet inte anses olagligt), Kongo-Kinshasa (där våldtäkterna uppgår till över 1000 om dagen) och Mali.

Enligt norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjørn Jagland kan demokrati och varaktig fred i världen inte uppnås utan att kvinnor får samma möjligheter som män att utöva inflytande på alla nivåer i samhället.

Priset ska ha diskuterats i radions Studio ett i fredags, med medverkan av svenska skribenten Tanya Holm som bor i Sana’a. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på det själv än, men här är länken till programmet tillsvidare.

Mer Jemen-relaterat i förbifarten: libanesiska bloggaren Mira Baz levde flera år i Jemen och levererar fortfarande intressanta iakttagelser om den tiden, nu senast en jämförelse mellan Sana’a och Beirut. Delvis lika – men ändå mycket olika…

”Independent” Experts Successful in a Climate of Fear

The media analyzing magazine ”Listening Post” on Al Jazeera English (also available on the web) is usually an interesting watch when I take the time to see the weekly half hour show. Recently they investigated how American media outlets managed to stay objective after terror struck New York ten years ago. Not that well, which might not be news. Specifically, ”Listening Post” took a closer look at these mainly retired military officers and such who were enlisted by the national newsrooms to explain what was happening and why. Many of these had not only been briefed and prepared through the ”Pentagon Pundits Program” where the experts gathered at the US defence headquarters to discuss the main issues and talking points that should be presented to the public. Many of them also had their own financial stakes in the growing defence and security industrial complex.

A ”climate of fear” helped make the media and citizens alike more susceptible to the messages delivered without being filtered as much as they should by the big American networks. The reporter David Barstow from New York Times spent a couple of years finding out how it happened. Not least before the invasion of Iraq 2003, reports on weapons of mass destruction and other arguments supporting military action were valuable to president Bush and his administration, especially when presented by people portrayed as independent and objective – without really being so. The organization FAIR also counted almost 400 interviews on the subject during a few weeks shortly before the invasion, where only in three cases opponents of the war were given the opportunity to make their case. Not only TV and radio but also newspapers had trouble striking a balance, including New York Times. They are now considered by many – including themselves, it seems – to have gone through their weakest journalistic and least analytical era in the aftermath of 9/11.

Al Jazeera, then a relatively fresh satellite TV station aiming at the Arab world was on the other hand deeply disliked by the Bush government, because of their reporting on the Iraq war. The president is said to have been seriously considering bombing their Qatar headquarters, but was supposedly talked out of it by the British prime minister Tony Blair. When the war in Iraq started getting more troublesome and scandals like the abuses at Abu Ghraib prison were known, the US media gradually regained their investigative abilities.

Not: inlägget finns i en svensk och aningen längre version på russin.nu.

Hur skadad är Saleh – och vad händer nu?

Attentat mot presidenten, som nu sägs ha tagit sin tillflykt till Saudiarabien för vård. Detta efter en eskalerande väpnad konflikt i huvudstaden under slutet av maj och hårda tillslag från säkerhetsstyrkor mot demonstranter i exempelvis Taiz, där jag arbetade förra året. Precis när jag håller på att avsluta redigeringen av det här inlägget, är Taiz förstanyhet i Sveriges Radios nyhetssändning. Beväpnade oppositionella grupper ska ha tagit kontroll över staden. Utvecklingen i Jemen har varit än mer dramatisk den senaste tiden. Och vad händer härnäst? Snillen spekulerar, världen över.

President Ali Abdullah Saleh har skadats i en raketattack mot hans palatskomplex, såsom återgivet i flera världsliga medier, exempelvis Huffington Post. Förloppet enligt World Socialist Web Site: Rebeller hävdade först att presidenten dödats men denne framträdde ganska fort i stats-TV med ett inspelat meddelande. Bara ljud, kan noteras. Och han lät inte kärnfrisk. Elva personer dödades i attacken och flera andra skadades, bland annat parlamentets överhuvud och premiärministern. Det har överhuvudtaget skjutits en del mellan regeringstrupper och milis från al-Ahmar-klanen (som länge var Salehs allierade). Många dödsoffer har skördats de sista veckorna och bland annat högkvarteret för det nationella flygbolaget Yemenia har förstörts. Nu ska alltså Saleh ha åkt norrut till Saudiarabien med flera medarbetare och familjemedlemmar i sällskap. Vicepresidenten Abd al-Rab Mansur al-Hadi har tillfälligtvis tagit över rodret i Sana’a. Ahmar-familjen har förnekat ansvaret för attentatet och en del hävdar att det var ett ”inside job”. Uppgifterna om hur svårt skadad Saleh egentligen blev har varierat kraftigt och i sig gett upphov till många spekulationer (och är det något jemeniter är specialister på, så är det spekulationer och att inte ta några offentliga rapporter för sanningen rakt av, som jag minns det).

Spänd vapenvila råder enligt Al Jazeera English. Rick Nelson från Center for Strategic and International Studies i Washington, anser det osannolikt att Saleh kommer tillbaka till Jemen och att någon av hans allierade kan behålla greppet om makten. Saleh är på bättringsvägen under omvårdnad i saudiarabien, samtidigt som oppositionen i parlamentet påstås vara positiva till att hans vicepresident styr tillsvidare, meddelar BBC. Men det råder nu ett farligt maktvacuum i landet, enligt experter som uttalar sig för GlobalPost.

– Det verkar som om han är ute ur bilden nu, säger Theodore Karasik om Saleh och tror att saudierna kommer att behålla presidenten ”som en gäst”.

Karasik arbetar för analytiskt institut i Dubai. Fares Braizat som representerar ett politiskt förskningscenter i Doha, Qatar,  håller med och menar att saudierna vill se ett slut på ”fiaskot i Jemen”.

Sana’a är en förvirrad stad i början av juni, enligt Jeb Boone som rapporterar för Time. Gator gapade mestadels tomma i lördags morse, medan en del lastbilar packade med möbler och annat bagage syntes lämna staden. Tusentals familjer har övergett huvudstaden sedan våldsamheterna började, ofta på väg mot sina hembyar, rapporterar Boone. Samtidigt fortsätter många i demokratirörelsen att undra över var Saleh egentligen håller hus och vad saudiernas agenda är.

– Efter allt vi har offrat och alla liv som gått förlorade, så försöker Saleh och Saudiarabien lura oss igen. Det här är inte slutet. Det kommer att bli mer våld. Saleh är inte färdig än, säger Jamal Nasser, talesman för landets för närvarande största protestorganisation.

Många gläder sig dock över händelseutvecklingen, berättar Tanya Holm på det internetbaserade kulturmagasinet Voltaire om stämningen i Sana’a.

– Saleh lämnade Jemen och det enda sätt på vilket han kan återvända är som brottsling i en domstol. Rättvisan behöver ännu skipas och detta återstår. Saleh är en mördare och som sådan kommer han att dömas, efter allt han gjort mot oss i 33 år. Men just nu firar vi att vi har segrat. Vi firar att nu blir det demokrati och jämlikhet i Jemen, förklarar en av de ungdomar som varit aktiva i proteströrelsen i huvudstaden.

– Jag vill att Jemen ska vara demokratiskt, att alla ska ha rättigheter, också kvinnor. Jag vill att människor ska vara jämlika och att landet ska vara bra för hela folket, inte bara för vissa. Vi behöver nya tankar för att bygga ett nytt samhälle. Därför behövs utbildning. Jag vill att framtidens människor ser på Jemen och ser att vi är utbildade och kan mycket, menar Layla al-Ragag, som också varit med och manifesterat sitt motstånd mot regeringen.

Många har dödats i Taiz under den senaste tiden också. Säkerhetsstyrkor slog i slutet av maj ner på ett områden som varit en stadig demonstrationsplats i staden under fyra månader. Uppgifter talade om upp till 50 dödade under ett par dagars aktion, följt av en upprensning för att eliminera alla spår av de långvariga protesterna. En bekant som fortfarande arbetar i Taiz och bestämt sig för att vara kvar där ett tag till, berättade nyligen att skottlossning ibland hörts till hans bostad och att stämningen under våren blivit alltmer ansträngd. Från andra har jag hört att tillgång till hushållsgas och bensin blivit betydligt sämre och det har varit svårt att bedriva de dagliga rutinerna, även om det varit möjligt. Vissa delar av staden har man helt enkelt gjort bäst i att hålla sig borta från, inte minst i de centrala delarna. Det utbildningscenter där jag själv arbetade förra året har delvis kunnat hålla igång under våren, men periodvis fått stänga igen och begränsa sina aktiviteter. Uppgifterna har varierat under en tid och jag vågar inte svara på exakt vad som gäller just nu.

Är kaoset i landet goda nyheter för al-Qaida? Det fokuset figurerar inte oväntat i en del amerikansk press. De jemenitiska styrkor som tränats av USA för att hålla terrorister i schack är nu upptagna med att skydda regeringen.

– Trenden är negativ. Regeringen befinner sig i kaos och al-Qaedas manöverutrymme har ökat, säger Edmund Hull som var amerikansk ambassadör i Jemen mellan 2001 och 2004.

Borde vi frukta ett Jemen efter Saleh? En väntande ”implosion eller köpslående mellan stammar?” frågar CNN. Brittiske utrikesministern William Hague sägs vara ”väldigt oroad” och fruktar ett värsta-scenario där Jemen blir som ett Somalia, med manöverutrymme för al-Qaida nära Saudiarabien och en av världens viktigaste farleder vattenvägen. Och frågan är vad den mäktiga stamsammanslutningen al-Hashid kommer att göra. De stödde tidigare president Saleh och var en avgörande del av hans maktbas. Efterhand har allt fler av deras ledare vänt sig emot honom, inklusive Hamid al-Ahmar som leder partiet Al-Islah. Saleh beskyllde alltså Al-Ahmar-klanen för raketattacken mot honom. Den bar alla spår av professionella militärers inblandning, menade han. Och sådana finns definitivt i den inflytelserika klanen, inte minst brigadgeneralen Mohsen al-Ahmar som tog avstånd från Salehs regim i mars.

Nu är det i alla fall dags att sluta behandla Saleh med silkesvantar, tyckte Letta Tayler från Human Rights Watch i slutet av maj, alltså innan presidenten attackerades:

– Jemens understödjare och grannar har rätt att bekymra sig för den Jemen-baserade grenen av al-Qaida och fråga sig om gruppen tjänar på ett säkerhetsvacuum efter att Saleh avgår. Men en utrikespolitik som grundar sig enbart på säkerhetsfrågor är dömd att misslyckas genom att alienera lokalbefolkningen, skrev Tayler och uppmanade USA, EU och arabländerna att frysa bland annat all vapenexport till Jemen så länge som regeringen där slog ner våldsamt mot demonstranterna.

Är utvecklingen i Jemen en vändpunkt för arabvärlden? Libanesiska The Daily Star presenterar några reaktioner från arabvärlden. Tidningens ledare talar också om behärskad glädje i Sana’a efter Salehs avfärd till Saudi.

– Komplexiteten i den politiska dynamiken i Jemen får nästan Libanon att verka okomplicerat, skriver Daily Star. Nu ska ungdomar som arbetat hårt på att få bort Saleh kunna komma överens med konservativa klanmedlemmar och olika agendor får konkurrera med varandra i regionens fattigaste land och ett av de mest beväpnade, konstaterar tidningen.

Dr Larbi Sadiki från universitetet i Exeter, skrev på Al Jazeera English om Jemens utmaningar, den 22 maj, också det innan attentatet mot presidenten alltså:

– Det har aldrig funnits ett enda Jemen, och det kommer kanske heller aldrig att finnas ett, skriver Sadiki.

Men motståndet har visat på en enhet för frihet och värdighet, ett eko av vad som hänt i Tunisien och Egypten, fortsätter han och beskriver Jemen som ett fascinerande lapptäcke av färger, klimat, landskap, sekter och stammar, historier och identiteter. Ett fantastiskt fält för antropologer att utforska. Att försöka skapa ett enat land med lag och ordning har varit ett arbetssätt, eller åtminstone ett ”systematiskt narrativ” för Saleh som med västlig uppbackning kommit att ta makten för given. Som sina avpolletterade kolleger i Tunisien och Egypten har han berusats av sitt långa regentskap, enligt Sadiki. Men de unga protestanterna kommer från olika organisationer utan gemensam ideologi eller partitillhörighet. Och bland alla motståndare till presidenten finns flera forna ärkefiender, hemmahörande i Islah Party (motsvarande muslimska brödraskapet), shiamuslimska Houthi-sekten i norr, salafister (konservativa sunnimuslimer), socialister och nasserister – med mera. Läget är som sagt komplicerat. Och det lär inte bli enklare.

Vem vill dansa efter Saleh?

Oroligheterna har eskalerat under protesterna mot regeringen i Jemen under en längre tid. Igår exploderade de, med skottlossning mot demonstranter i Sana’a och långt fler dödade än i tidigare konfrontationer.

– Vi trodde att Jemen skulle bli nästa Egypten, men nu börjar det mer likna Libyen, säger Nadia al-Sakkaf till SR:s ”Konflikt”, sänt i P1 idag lördag 19 mars. Hon är chefredaktör för tidningen Yemen Times, ett av mina husorgan under fjolåret.

Det har varit en händelserik vecka i Jemen. Just när jag i princip avslutat arbetet med en artikel på frilandsbasis om framförallt bakgrunden till vad som händer just där just nu, så kommer nyheterna på fredag eftermiddag att veckans stora demonstration – de koncentreras ju ofta till fredagar, även om det inte verkar vara händelselöst däremellan heller – slutat i tragik. Uppgifterna varierar, men minst 40 personer ska ha dödats när de fortsatte sina protester i Sana’a. Krypskyttar på tak ska ha varit en del av de skyldiga, enligt rapporter i bland annat BBC och Al Jazeera English. Enligt ”Konflikt” har nu myndigheterna i veckan även deporterat flera utländska journalister från landet, vilket sällan är ett lovande tecken. President Saleh har hävdat att hans trupper inte ligger bakom det eskalerade våldet, vilket väcker tvivel hos många, samtidigt som undantagstillstånd införts.

Jag vet också att flera av de utlänningar jag känner i Taiz har tidigarelagt planerade utresor eller bestämt sig för att lämna landet på obestämd tid även om det inte ingick i planerna, ofta på rekommendation av arbetsgivarna. I princip kan vad som helst hända i landet nu. Utresetillstånd har uppdaterats och resväskor har packats för alla eventualiteter.

Fattigdomen och frustrationen är utbredd i Jemen, inte minst bland unga människor som utgör en majoritet av befolkningen. Det är en av de viktigare detaljer som poängteras av tidskriften Time i ett reportage från landet häromveckan.

– Om du är en ung jemenit, har du inga skäl att hoppas. Det finns ingen anledning att tro att ditt liv blir bättre än dina föräldrars.

Det säger redan nämnda redaktör Nadia al-Sakkaf till  Time. Och visst fick jag liknande intryck utifrån vad framförallt unga vuxna i Taiz uttryckte om framtiden. Universitetsutbildning och höga ambitioner garanterar ingenting. Vad som verkligen räknas är inte vad du kan utan vem du känner, eller vem din familj känner alternativt är släkt med, eller vilken by du kommer ifrån… Ungefär så, rent krasst. Det kan vara kärnan bakom de frustrationer som resulterat i protesterna där nu. Men förklaringen ”det är bara för att…” som sällan håller sträck i något sammanhang, även om man hör den inledningen alltför ofta vad det sedan gäller, den gäller ännu mindre i Jemen. Som utlänning är det omöjligt att förstå dynamiken helt och hållet. Vad har då Time förstått, eller i varje fall trott sig förstå nu då?

En del av det fyrsidiga reportaget i senaste numret är repetitioner för alla som sedan tidigare intresserat sig för landet: terrorvinkeln, att al-Qaida har en aktiv gren i landet och att en och annan av USA svartlistad schejk (som Anwar al-Awlaki) gömmer sig där, att regeringen även kämpar mot separatister i söder liksom shiamuslimska rebeller från Houthi-klanen i norr. Men på senare tid har alltså ytterligare en synlig dimension tillkommit, såsom i bland annat Tunisien, Egypten och Libyen; öppna regelbundna manifestationer mot president Ali Abdullah Saleh i rikets större städer. Presidenten har även drabbats av avhopp från klaner som tidigare stött hans regerande koalition General People’s Congress (GPC). Saleh är numera 68 år och har styrt i 32 år (vilket om inte annat visar att han är en överlevare, med tanke på att hans närmaste föregångare Ibrahim al-Hamdi och Ahmad al-Ghashmi föll offer för attentat. Se historik här på Encyclopedia of the Nations.)

En sak som Time noterar är att omvärldens fixering vid terrorism som ett problem för Jemen, ofta uppfattas som överdrivet av jemeniterna själva. Huvudstaden Sana’a är normalt sett betydligt säkrare än exempelvis Islamabad, Kabul och Bagdad. Och de gånger jag själv åkte dit var knappast rädsla den dominerande känslan. Snarare insikten om att landet skulle kunna haft mycket mer turism om det inte vore för terrorstämpeln och många länders (inklusive Sveriges) avrådanden från resor dit, något som också framhålls av landets utrikesminister Abubakr Al-Qirbi i artikeln. Hur säkert det är nu efter den senaste månadens manifestationer och de militära tillslagen mot missnöjesaktionerna är naturligtvis en annan historia. Men fattigdomen är stor i landet, vilket leder tillbaka till citatet från Yemen Times redaktör tidigare.

Några siffror i sammanhanget: USA stödde förra året Jemens arbete mot terrorism med 150 miljoner dollar, en summa som mångdubblats från åren innan. Det humanitära stödet därifrån uppgick till 42,5 miljoner dollar, alltså knappt en tredjedel. 74 procent av jemeniterna är yngre än 30 år, vilket är ovanligt mycket även i arabvärlden.  Nästan hälften av medborgarna i åldern 15 till 29 år går varken i skolan eller har betalt arbete. Och mer än hälften av de 173 internerna på den (trots Obamas vallöften) ännu inte nedlagda ökända inhysningsenheten vid Guantánamo Bay är jemeniter.

Och om nu Saleh tvingas träda tillbaka och lämna plats är fältet ganska öppet för vilka som skulle kunna ta över makten. Listan över kandiderande och konkurrerande partier och ideologier är så splittrad att alla säkra förutsägelser är fåfänga. Jag är i alla fall inte tillräckligt djärv för att försöka. Time verkar överens, och avrundar med ett känt citat av Saleh: ”Att styra Jemen är som att dansa på ormhuvuden”. Vem som än efterträder honom när den tiden väl kommer (imorgon, nästa månad eller om flera år) kan få anledning att ångra sig…

Källa: Yemen: The Most Dangerous Domino av Bobby Ghosh, Time 14 mars 2011

Några nedslag i medierapporteringen just från Jemen och mellanöstern på senaste tiden, inklusive kortnyheter om ökade våldsinslag och vidhängande analyser:

Ansedda magasinet The Economist sammanfattar nuläget i Jemen (innan fredagens händelser). Är Jemen kaotiskt till sin natur? Analytikern Abdulhani al-Iryani beskriver sitt land för Al Jazeera English. Och har somaliska legoknektar anlitats av regeringen för att slå ner upproren? Frågan har väckts av FN-organet UNHCR och refereras av AlertNet. Är alla jemeniter överens om att presidenten ska bort? Yemen Times frågar ‘folk på gatan’ och får skiftande svar. En demonstrant i Sana’a hävdar att Saleh är en splittrare och om han försvinner från posten kommer landet kunna enas. En ny president från södra delen av landet, där många vill ha självständighet, vore ingen dum idé. En affärsman som sympatiserar med Saleh tvivlar däremot på att en ny snabbt tillsatt president skulle klara sig kvar mer än en månad. Typiskt för jemeniter är också att de alltid hamnar i konflikt med varandra men i sista minuten kommer fram till en kompromiss, enligt honom. Under den senaste tiden har också al-Qaida ökat sina aktiviteter i Jemen, enligt samma tidning. Framförallt med attacker mot landets säkerhetsstyrkor i kända osäkra områden som Abyan och Marib. Och FN undrade redan före fredagens händelser över situationen för mänskliga rättigheter i Jemen, Bahrein och Saudiarabien. Vad har EU officiellt sagt om Jemen så här långt? Yemen Online citerar ett återhållet uttalande av Catherine Ashton från den 11 mars. Och vem är egentligen vem i Jemens opposition? Al Jazeera English gör en kartläggning över det konservativa Islah-partiet, socialister och mäktiga klaner som familjen Al-Ahmar.

Har kvinnor en ovanligt viktig roll i mellanösterns protestvåg? Ja, i alla fall enligt aktivisten Naomi Wolf. Särskilt i Egypten var de mer än bara ‘där’ – de var drivande och där ligger nyckeln till förändring i hela regionen, tror hon. Alf Svensson är fortfarande bekymrad över vad Muslimska brödraskapet kan ställa till med i Egypten och betonar att demokrati hänger ihop med människovärde. Ungefär. Bland annat. Inlägget i Svenska Dagbladet är en aning för mycket ”all over the map” för att jag ska förstå exakt vad som är det viktigaste budskapet och vem det riktar sig till, men det är värt att läsa i alla fall. Och vad borde USA göra i samband med den här händelseutvecklingen? Kanske Obama gör mer än det märks? Ja, ialla fall enligt professor Ian Buruma.

Och har protesterna i Jemen skapat en smältdegel? Det frågar sig Elham Manea i engelska The Guardian. Hon framhåller att de unga demonstranterna drivs framförallt av ekonomiska och politiska orsaker i ett land med grovt räknat 35 procents arbetslöshet. Men bland demonstranterna finns nu allt från socialister och liberaler till konservativa salafi-muslimer. Gemensamt är att de ropar på förändring och mer verklig demokrati, men frågan är om det går att uppnå på fredlig väg som läget är nu. Ja, vem vet någonting säkert? Fortsättning följer, som det brukar heta.