Yemenity2010's Blog

Passionerat anförande i Oslo av prisad jemenitiska

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 10/12/2011

Nobelpriset. Vi hade en plansch på väggen i det allaktivitetshus i Taiz där jag tillbringade mycket av min arbetstid förra året, en plansch som förklarade fenomenet med en internationell prisutdelning i det ganska avlägsna Sverige (och kan skymtas till höger på bilden nedan). Då anade jag knappast att året efter skulle ett av prisen delas ut till en jemenitisk medborgare.

Nu är det nobelska fredspriset 2011 utdelat till tre kvinnor som hjälpt till att förändra sina hemländer med icke-våldsmetoder. Två av dem var med när Liberia lämnade sitt långvariga inbördeskrigande och lyckades bygga upp en demokrati. En av dem är numera president, Ellen Johnson-Sirleaf medan hennes kollega i kampen Leymah Gbowee skrivit en bok om händelserna för några år sedan. För den tredje pristagaren pågår kampen fortfarande.

32-åriga Tawakkul Karman från Jemen höll ett långt och passionerat anförande på arabiska om Jemens revolution – som hon kallar den – och satte den även i ett större sammanhang. Hon påminde om att landets proteströrelse inte fått samma internationella genomslag och solidaritet som de i Tunisien, Libyen och Egypten, men betonade samtidigt att hennes lands födslovåndor på väg mot sann demokrati inte pågår i ett vacuum. Och de nya digitala sociala medierna har bidragit till utvecklingen. Talet utstrålade stark optimism trots tuffa odds, något som kan krävas i ett land med så många utmaningar inför framtiden. Men hon skrädde inte heller orden vad gäller den långvarige makthavaren Salehs styre och dess konsekvenser. Landet har fått lida länge nog av dennes förtryck nu, tycker hon och radade upp de olika stegen i den revolutionära processen. Dit hör i princip en uppgörelse med och nedmontering av hela den gamla maktapparaten inklusive armé och säkerhetstjänst, följt av nya institutioner som måste byggas upp för att skapa en riktig demokrati. Och det är de unga som gått i spetsen för den hoppingivande utvecklingen hittills, menar Karman.

I det här korta klippet tar de tre kvinnorna emot sina priser. Tyvärr har jag inte hittat hela ceremonin eller talen på SVT Play, men det kanske kommer… Att tre kvinnor delar på priset var på tiden, framhåller trion i i en intervju för CNN. Läs även gärna Tanya Holms längre artikel om Jemens protester i kulturmagasinet Voltaire. Leymah Gbowee intervjuades för övrigt ganska nyligen av Jon Stewart i The Daily Show på Comedy Central.

Konflikten i Jemen fortsätter under tiden, även under väpnade former. Nyligen såg jag twitterkommentaren ”så här ser en jemenitisk vapenvila ut” kopplat till ett YouTube-klipp från Taiz där eldgivning lyser upp nattmörkret i staden. Förra veckan fick jag också informationer om att skottlossning mellan regeringens styrkor och fientliga klaner pågått i stadsdelen där ITDC ligger, alltså det utbildningscenter där jag arbetade under 2010, tidigare känt som Swedish Training Center. Verksamhet pågår annars fortfarande där, med över 100 studerande på olika kurser.

Bonus: Varför det kan vara svårt att fotografera folk i Jemen – dokumenterares dilemman enligt Yemen Times.

Annonser

Nästa vecka i Sana’a?

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 12/02/2011

– Jag tror att alla som kallar sig mellanösternexperter kan packa ihop och gå hem efter det här…

Kommentar i SVT:s ”Aktuellt” igår, fredag 11 februari. De senaste veckorna har tydligen överraskat de flesta som tror sig veta något. Efter Tunisiens omvälvning (som knappt berörts i nyhetsflödet efter utvecklingen i Egypten) har så just Egyptens långvarige president – i praktiken diktator – under över 30 år Hosni Mubarak har förklarat sig på väg att avgå. Nyheten har naturligtvis noterats av alla större medier, exempelvis BBC och Al Jazeera English, som i processen verkar ha fått en större publik i USA än tidigare, i alla fall enligt The Nation.

Den amerikanske pastorn och aktivisten Jim Wallis har hunnit skriva ett öppet brev till ‘det nya Egypten’ och erkänner att för USA har ekonomiska intressen gått före principer i utikespolitiken, särskilt när det gäller mellanöstern. Verklig förändring kräver uppoffringar för alla, avslutar han i ett inlägg på Huffington Post. Där finns även en rapport från Scott McLeod, amerikansk professor vid ett universitet i Kairo, om konsekvenserna av Mubaraks ”långa avsked” och oförmåga att tolka innebörden av protesterna på ett tidigare stadium. Vad spelade religionen för roll? Många utanför landet undrar. Enligt en egyptisk tidning, AlMasry AlYoum (som med ledning av min erkänt bristfälliga arabiska betyder ‘Egypten idag’) var dock både muslimer och kristna ute på gatorna och krävde presidentens avgång. Och kommer de så kallade progressiva krafterna att vinna? Kvinnor och ungdomar driver på utvecklingen, enligt den här analysenAJE.

Betyder det här att Jemen står på tur? Deras ledare Ali Abdullah Saleh har varit vid makten ungefär lika länge, visserligen omvald ett par gånger under tiden eftersom hans land åtminstone formellt är en republik, men ändå… Även Saleh har militärbakgrund (som Mubarak) och han leder en form av polisstat med omfattande säkerhetsstyrkor, övervakning och kontroll av medborgarna. Frågan, den som ständigt ställs om Egypten, gäller även Jemen  kanske i ännu högre grad; vad skulle komma i stället? I Jemen finns ett flertal partier i parlamentet, men av väldigt olika slag. Vilken fraktion är starkast – de mest fundamentalistiska islamisterna eller någon annan? Där finns dessutom sedan lång tid ett väpnat motstånd (i ett välbeväpnat land) mest aktivt i norra delen mot gränsen mot Saudiarabien där den shiitiska Houthi-milisen finns, liksom i delar av gamla Sydjemen där separatister vill skilja staterna åt, de två självständiga jemenitiska territorier som enades 1990.

En journalist från radions P4 ringde mig för någon vecka sedan och ställde några frågor om Jemen, efter att ha fått numret av min tidigare arbetsgivare. Hon skulle eventuellt ringa igen nästa dag, men troligen (ja, säkerligen) var nyhetsfokus mer inriktat på Egypten. Vad jag vet om utvecklingen i Jemen den här månaden har jag fått från nyhetsbevakning av demonstrationer i huvudstaden Sana’a, men även via kontakt med vänner i Taiz där vissa manifestationer har förekommit men hittills inte alls i samma omfattning. Nu idag ser jag dock en del twitter-inlägg som talar om demonstrationer i Taiz på morgonen, möjligen för att fira Mubaraqs fall. Hur stora de är eller var har jag inget grepp om just nu. Dessutom verkar det hållas manifestationer för regeringen i Sana’a. De jemenitiska tidningarna på nätet brukar inte vara så snabba med den typen av nyhetsförmedling och balanserar också mellan behovet av att berätta vad som händer i landet och av att få fortsätta publiceras.

En statistisk sammanställning från The Economist kallad ”The Shoe Thrower’s Index” visar att Jemen är det land i arabvärlden som sannolikt är närmast en radikal omvälvning. Varför då? Komponenter som korruption, inkomstnivåer och censur har vägts ihop, liksom hur länge regeringen har varit vid makten.

När jag arbetade i Ecuador under tre år i mitten av 00-talet fanns där redan en tradition av att kasta ut presidenter cirka två år (och därmed en halv mandatperiod) efter att de blivit valda till sitt ämbete. Det hände även 2005 när jag var där, i det här fallet den före detta militären (just det, en till) Lucio Gutiérrez. Där hade proteströrelser en tendens att komma och gå väldigt snabbt, ibland till synes tyna bort för att sedan accelerera och explodera. Där är även naturen explosiv, med ett flertal aktiva eller vilande vulkaner i den andinska bergskedjan. Ofta användes bilden att de värsta vulkanerna var de som inte haft utbrott på lång tid, som Cotopaxi, eftersom det skulle kunna ha så förödande följder när det väl smäller. Andra som Tungurahua har varit konstant oroliga under ett par decennier med återkommande eruptioner och vissa skadeverkningar men inget som sätter hela landet i gungning. Kan man säga samma sak om politik?

Jemen brukar beskrivas som en sönderfallande stat där det bara är en tidsfråga innan allt kollapsar. Men är det troligare att nästa regeringsbyte i regionen inträffar där, eller innebär de återkommande konflikterna att somliga spänningar redan är så öppna och regeringen så beredd på dem att risken för en riktig revolution i stället minskar? Jag är absolut inte redo att profetera om en långvarig (och i så fall skenbar) stabilitet i ett land med så många svårlösta problem, men landet är redan så stämplat som ett hopplöst fall och en ”accident waiting to happen” att man kanske borde ställa en alternativ analys till buds också. I Tunisien och Egypten verkar missnöjet har legat under lock en lång tid för att sedan släppas löst på kort tid med en kraft som regimerna inte varit beredda på. De två länderna är också ansedda som mer ‘moderna’ och ‘upplysta’ av västvärlden som gärna jämför Jemen med en medeltida feodalstat, vad det nu innebär i praktiken när arbetslösheten ökar samtidigt som priserna på dagligvaror också stiger. En sak jag tror mig ha lärt mig av året i ett av arabvärldens på ytan sett mest konservativa länder är att allt är motsägelsefullt. Det finns all anledning att intressera sig för vad som kan hända i det hörnet av arabiska halvön, men kommer det att hända på samma sätt som i de nordafrikanska och mer turistorienterade arabstaterna vi haft ögonen på nu? Det kan hända imorgon, eller inte alls, eller på ett mycket värre sätt under en utdragen process som skulle kunna kallas rent fullskaligt inbördeskrig. Vem vet ? Ingen.

Risken för uppror i Jemen förnekas av utrikesministern Abu Bakr al-Qirbi vilket återges av landets nyhetsbyrå Sabanews, som borde kunna kallas ganska regeringstrogen.

– Jemens regering har i många år haft en ständig dialog med oppositionen med målet att reformera konstitutionen och valsystemet, säger ministern till Sabanews.

Han tror inte heller på en splittring som i aktuella fallet Sudan och hävdar att landet saknar etniska skillnader och i stället hålls ihop av en gemensam kultur och ett språk. Den förklaringsmodellen som orsak till sammanhållning kan definitivt diskuteras, men den som lever får se…

Syrien spekuleras det också om som ett tänkbart nästa-uppror-land, men den här analysen från AJE är mer tveksam till det. Säkerhetsapparaten är för stark, fruktan är ett vapen och presidenten/diktatorn Assad är på ett paradoxalt sätt mer populär i ”tystnadens rike”.

Relaterat: Jemenitiska bloggare ”tar internet med storm” enligt ett inlägg hos Yemen Observer. Inte minst aktivister för kvinnors rättigheter använder det här mediet mer och mer. Men kan man säga vad som helst utan att censuren slår till? Intressant läsning, om man kommer över den otympliga redigeringen på Observers websida, som även tar upp den ofrånkomliga vattenkrisen; en oroande prognos är att vattnet i Jemen tar slut år 2025, om ingen av de rådande trenderna vänds och inget radikalt åtgärdsprogram kommer till skott. Världsbanken ligger bakom undersökningen. Dags att återuppliva de traditioner av att ta vara på vattnet som funnits tidigare i landets historia, det är en av slutsatserna. I den här artikeln anges dock inte så många detaljer kring detta.

Bonus – Boktips: Har visserligen bara kommit ungefär halvvägs in i den, men reportageboken ”Arabia Felix i terrorns tid” (2007) av den svenska journalisten Eva Sohlman är riktigt intressant. Politiker på högsta nivå, några av de får kvarvarande judarna och kvinnor på qat-party är några av de intervjuade. Och det handlar givetvis om Jemen, som ”kan vara Kafkalikt byråkratiskt, men om man har tur och de rätta kontakterna kan dörrar mirakulöst öppnas och problem lösas blixtsnabbt” (reflektion på sidan 32). Jag lär återkomma till den boken.

För övrigt har jag tillbringat stor del av förra veckan på Göteborgs internationella filmfestival och skrivit mer om det på russin.nu. Spontana favoriter var dokumentären om finanskrisen, ”Inside Job”, den tunga men trovärdiga relationsupplösningsskildringen ”Blue Valentine” och den annorlunda, (bokstavligt talat) konstnärliga  ”The Mill and the Cross”.

Music On My Mind – Part 1

Posted in Blog Entry in English, Direkt från Jemen by yemenity2010 on 13/12/2010

– It sounds like Arabic music.

A Yemeni student commenting on ”Viva la Vida” performed by the somewhat famous British band Coldplay, which appears to be completely unknown in this country. Anyway, most of the students in the group who listened to it, seemed to like the song which basically is a catchy pop tune with sweeping string arrangements and and an obvious melancholy atmosphere.

Music has often been described as a force that can break barriers and open doors. Sounds like a cliché, but sometimes these contain a lot of truth. During my regular courses with creative exercises, I’ve tried to make some experiments in the classroom, to find out kind of music they like – and not so much, respectively. The idea is simple; once or twice in each lesson, I let them listen to a song and write down their personal thoughts, associations, opinions and possible imagery that arises from the tune. I sometimes combine that with homeworks, where they write about musical themes, not least to find out what can they tell me about the musical landscape of the Middle East. It’s been educational, at least for me, and I hope, sometimes even for the groups I’m teaching and interacting with.

Many young people here listen to music on their cellphones or portable mp3 players. The CD market seems to be mainly ‘piratized’ (which also goes for the distribution of films, by the way). What they call quiet music is often preferred. Although that seems like a paradox when there’s a wedding in the neighbourhood and the party music is anything but quiet, subtle and discreet… Preferrably also played with the volume turned up to eleven (if you’ve seen the spoof ”This Is Spinal Tap” from 1984 you know what I’m referring to). Generally people here – the mostly young people I get in touch with in this city – don’t like it too messy or complex, although music with an effective crosspollination between eastern and western harmonies seem to work pretty well.

In the process I’ve learnt something about famous musicians and artists from this part of the world such as Om Kalthoum, Amr Diab and the legendary Palestinian singstress Fairouz who apparently never smiles in public, out of principle and some lifelong sorrow due to her people’s suffering (at least according to the story I’ve been told here). So called western music is reaching into this hemisphere as well. Celine Dion is overall very well-known and popular (for some reason I am trying to figure out, since I might be one of the few people on earth who find her voice and appearance more annoying than uplifting). Bands like Backstreet Boys, Westlife and some hip hop acts are also frequently mentioned when the topic comes up.

Several times I have heard the comment that they like to understand the message of the music to appreciate it; hence if it’s in Arabic or English it makes it easier. But that’s not always the case. Songs from Latin America with lyrics in Spanish or Portuguese and a somewhat melancholy disposition often get positive responses. And the same goes for entries from my own Nordic home country. Sometimes I’ve chosen instrumental music from films like ”Chariots of Fire” or ”The Mission”; on other occasions progressive rock, pop songs, cross-over in different shapes, Armenian dance tunes, Brazilian soft slightly samba-inspired songs or Indian wedding anthems with powerful vocal performances… The responses are not always predictable – which I appreciate from my perspective.

Examples of comments from the students:

– The song started with a nice quiet music that touched the core of our hearts (about the ballad ”Lay it Down” by Jaci Velasquez).

– The music makes me relax and I dream of another world (about a Christmas tune sung by Carola, a female singer well-known in Scandinavia but not so much in the rest of the world).

– I liked the music. I listened to it before when I saw TV they put the music when they showed some tourist scenery (Vangelis ”Chariots of Fire”).

Transcendence is an interesting word that no one can really explain but almost every creative individual seem to strive for. Then the eternal question for the recipients of music, paintings and other works of art is – how much of your response is emotional and what can sincerely be described as analytical, conscious decisions? Some students have tried to convince me that their opinions are based solely on how much thay understand of the lyrics, and what concrete things they can learn from them. They claim that it’s all logical and not emotional, but the majority seem to react also in a spontaneous, intuitive way like most of us do, whether we are aware of it or not. Yes, music in itself can be a controversial thing in this region, because of traditions and some scholars’ views based on a strict interpretation of religious doctrine, but those opinions rarely come across in the groups I meet. It happens, at least the assessment that music with too many instruments and too loud voices can be deemed not pure enough, but not very often.

So why does all this matter? Because I believe that music really can function as a uniting force, a builder of bridges that shows the similarities that exist between people, the ability to react spontaneously and intuitively. Then of course, we should never stop thinking, not ‘checking our brains at the door’ as the saying goes, but as experienced by someone grown up in a church environment where we sometimes deny that we are trying to ‘create an atmosphere’ I would claim that it’s perfectly alright to search for ways to influence other people emotionally and to make space for other values than just cold calculating logic – if, and that’s an important if, we are honest about it and admit that we are doing just that.

Music is also, I emphasize that again, a means to make people from different backgrounds come together and share experiences as well as a part of their respective cultural baggage. Sometimes we disagree about what really constitutes good art, but there is always room for surprises. And those are generally a healthy experience. People who never get or don’t allow themselves to be really surprised are probably either comatose, emotionally handicapped or downright dangerous to be around…

Ashufaqom, insha’allah.

Live Eid

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 11/09/2010

Gatan utanför fylls stadigt på av människor som sätter sig i rader och ber, ackompanjerat av  melodiska böneutrop från ovanligt kraftfulla högtalare. Biltrafiken har stängts av. Klockan är drygt 5.30 på morgonen, fredagen den 10 september och jag har blivit tipsad om att något slags evenemang brukar arrangeras just här i övergången mellan ramadan och eid al-fitr, men jag har inte förstått exakt vad – förrän nu. Utropen är tillräckligt högljudda för att jag inte ska kunna somna om, så det är lika bra att gå upp och kasta en glimt ut i grannskapet. Tidigare under natten vaknade jag, vid tvåtiden om jag minns rätt, av nästan lika oignorerbara utrop någonstans ifrån; kanske strax intill det också. Det lät i alla fall så. Mycket av livet under ramadan har ju omdygnsrytmiserats och nätterna aktiverat till synes de flesta invånare i Taiz, medan dagarna varit sömniga transportsträckor. Morgonritualen pågår någon dryg timme och omfattar till slut säkert ett par hundra deltagare. Hur många liknande samlingar som arrangeras samtidigt i staden har jag inget direkt grepp om. Men den här gatan lämpar sig nog ganska bra för ändamålet, med sina relativa bredd och samtidigt möjlighet att spärra av utan att orsaka trafikkaos i hela metropolen.

 

Eid al-fitr markerar den traditionella och officiella avslutningen på fastemånaden, vilket kan innebära flera saker; affärerna stänger under ett par dagar, medan folket börjar äta på vanliga tider och många åker till sina hembyar för att hälsa på släkten. Det kallas en fest men är samtidigt en tid som är lugnare än det normala samhällslivet. Det låter lite olika beroende på vem man frågar. Helgen håller i sig under ett par dagar (eller en vecka, återigen beroende på vem du frågar). Det smäller ganska regelbundet, vilket verkar vara en del av firandet. Efter ett drygt dygn av högtiden är jag redan trött på det. Men det hör väl till ännu en ny erfarenhet, innan jag ska försöka dra igång diverse kursverksamheter och liknande aktiviteter igen. Enligt planen…

 

Uppföljning: Apropå de vattenproblem jag skrivit om på sistone så har det ju varit världsvattenvecka i Stockholm. De har bland annat antagit ett uttalande:

– Brist på vatten och sanitet gör människor fattiga. Otillräcklig tillgång till vatten berövar miljardtals människor, särskilt kvinnor och flickor, möjligheter, värdighet, säkerhet och välbefinnande, konstateras det bland annat där.

Och här är ett positivt vattenförsörjningsexempel från Kambodja.

 

Nu vet jag också ungefär varför det verkar så hopplöst att lära sig det arabiska alfabetet och skrivsystemet. Forskarvärlden har tydligen (det slutgiltiga?) svaret och menar att det handlar om hur man använder höger respektive vänster hjärnhalva:  ”The University of Haifa team say people use both sides of their brain when they begin reading a language – but when learning Arabic this is wasting effort. The detail of Arabic characters means students should use only the left side of their brain because that side is better at distinguishing detail.” Mer från BBC här.

Revisited: Rösten som tystnade för tidigt

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 18/08/2010

Den Där Rösten gjorde outplånliga intryck på mig redan i slutet av 1980-talet. Materialet sagda stämband hade att arbeta med var visserligen ojämnt, men när samklangen däremellan stod i zenit var himlen nära. Kopplingen mellan Jemen och artisten ifråga var ingen direkt nyhet för mig, men nyligen bidrog Yemen Today med mer kött på benen…

”En av mina favoritröster tystnade nyligen för gott, när Ofra Haza gick bort. Ingen större nyhet i Sverige, förrän GT/Expressen hittade rätt rubrik – ”Carolas vän dog i aids”. Kvällspressen har inte heller förändrats så mycket efter årsskiftet…” Så här skrev jag i ledaren till den obetydligt spridda och inflytelserika tidskriften Folket Jublar*, i mars år 2000. Att Haza var av israelisk nationalitet hindrade inte att hon ofta skyltade med sina jemenitiska rötter. Och exakt var fanns de någonstans? Jo, enligt Yemen Today som stöder sig på uppgifter från den jemenitiske rabbinen Yahya Yousef Salem kom släkten Haza’a ursprungligen från Taiz.

Det stora genombrottet för Haza kom med låten ”Im nin’ alu”, som hunnit släppas i flera versioner. Själv förknippar jag den med anno 1988 då albumet ”Shaday” gick ut på den globala marknaden. YT hävdar att den kunde höras på MTV flitigt i slutet av det decenniet, liksom fortfarande ganska frekvent i jemenitiska taxibilar. Nyckelstroferna på hebreiska kan översättas med ”…även om de rikas portar är stängda, kommer himlens portar aldrig att stängas” och byggde i sin tur på ett poem av Rabbi Salim al-Shabazi. Han levde och verkade i staden Shabaz i närheten av Taiz under 1600-talet, en tid då judisk jemenitisk litteratur (liksom forskning och filosofi) sägs ha utvecklats markant, men också en svår period för minoriteten under zaidiska imamers styre. Shabazi beskrivs som en mystiker men framförallt en väldigt produktiv skriftställare med omkring 15 000 poem på sitt samvete. Språket var en jemenitisk dialekt, ibland en kombination av arabiska och hebreiska i samma text. Hans teknik var troligen också inspirerad av sufiska diktare, alltså muslimska mystiker från framförallt Nordafrika och det Spanien som då dominerades av de nordafrikanska morerna.

Den första versionen av ”Im nin’ alu” fanns med på albumet ”Fifty Gates of Wisdom: Yemenite Songs” där Ofra Haza hade samlat ihop en räcka traditionella jemenitiska sånger byggda på Shabazis texter, fortsätter Yemen Today och påminner om att även Madonna använt sig av samma text på låten ”Isaac” från 2005. Madonna, en gång i tiden stämplad som en ”Material Girl”, är ju numera efterföljare av Kabbalah, en så kallat mystisk variant av judendomen. På hennes inspelning medverkade sångaren Yitzhak Sinwani som också är av judisk-jemenitisk härkomst.

Artikeln i stort fick mig att nu under semestern i Sverige plocka fram de gamla Ofra Haza-album jag redan hade hemma (på CD eller… LP!) och fylla på med något ytterligare av de som saknades i samlingen. Som jag sade, allt är inte guld som glimmar här, men några spår är (eller borde vara) modern musikhistoria. För att vara mer konkret och pedagogisk har jag destillerat fram fem favoriter:

1. ”Im nin’ alu” (1988). Givetvis. Andäktig hymn och attackerande rytmer i samma andetag. Själv försökte jag mixa den elegant med en böneutropare från Jerusalem i introduktionen till ett specialarbete som radiojournaliststuderande i Jönköping våren 1992. Om jag minns rätt menade min huvudlärare i utvärderingen att de två rösterna inte var i samma liga och därför inte lämpade sig för en naturlig övergång i programmet. Jag förmodar att Haza räknades till den högre skolan. Låten finns även i en aningen omgjord tagning från 1997.

2. ”Middle East” (1989). Fred på jorden! Och mer specifikt i mellanöstern. Det som kunde ha blivit olidligt inställsamt låter fullständigt äkta och intagande med en effektiv cross-over-appeal byggd på influenser från öst, väst och en del däremellan.

3. ”You” (1997). Den sista skivan som släpptes under hennes livstid är delvis alldeles för tam och tillrättalagd, men har några höjdpunkter som den här suggestiva och bönfallande balladen där Rösten Verkligen Kommer till sin Fulla Rätt. Magic stuff.

4. ”Daw da Hiya” (1992). Albumet ”Kirya” håller kanske den högsta genomgående kvalitets- och musikaliska spänningsnivån och här är en av anledningarna. Iggy Pop (!) hälsar på, bidrar med basröst och agerar snarast vokal antipod till Ofras vilda wailande i en sorgtyngd skildring av tvångsäktenskap och traditionens makt i ett sammanhang någon gång, någonstans, där kärleken kan få betalas i blod.

5. ”My Love Is For Real” med Paula Abdul (1995). Ofra medverkade med jämna mellanrum på andra artisters alster och strängt taget har hon väl gjort ännu bättre saker i eget namn. Men det här är ändå utmärkt som exempel på hur hennes assistans kan lyfta slutresultatet till höjder som huvudattraktionen aldrig hade mäktat med på egen hand. Koreografen/sångerskan/med mera Abdul har ju inte världens mest kraftfulla och flexibla stämband, om vi säger så… Den bastanta produktionen och Hazas klagosång som svävar över allt GÖR låten.

…och Carola-kopplingen? Tja, den kan ju ha berott på att båda medverkade i Schlager-EM 1983, året då fröken Häggkvist blev ett folkhemsnamn och landade på tredjeplats i finalen. Ofra Haza kom tvåa. Hur mycket kontakt de behöll sedan dess vågar jag faktiskt inte svara på, men kvällspressen brukar ju veta bäst…

Källhänvisningar: ”Should they be closed?” av Mira Baz, Yemen Today, juli 2010

Mer om Ofra Haza finns på All Music Guide och Wikipedia.

*Folket Jublar publicerades oregelbundet i pappersform mellan 1984 och inledningen till det nuvarande millenniet, som ett slags hobbyprojekt för mig personligen med kreativa bidrag från släkt och vänner. Numera lever namnet kvar i form av en webbsida med varierat innehåll, men tyvärr inte heller uppdaterad så ofta som den borde.

För övrigt: ”Agora”, en film på historisk mellanösterbotten, hade nyligen DVD-premiär. Hur bra är den egentligen? Bra fråga, men jag har i alla fall recenserat den på russin.nu.

Har ni fått nog av material relaterat till fotbolls-VM, som tog slut för över en månad sedan? Naturligtvis inte. Så jag tar sista chansen innan det är försent… Uppenbarligen gick priserna på qat upp under turneringens gång, om man får tro Yemen Times. Och visst finns det fler sociologiska och transnationalekonomiska analyser att dra ur det avslutade evenemanget, som här från Truthdig.

Tagged with: , , , , ,

Arabrakadabra, absolut

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 17/02/2010

Imorgon är det dags – till slut. Efter att ha plockat upp enstaka hälsningsfraser, räkneord och annat instrumentellt när man vistas i ett arabland, så är första lilla privatlektionen inbokad till imorgon förmiddag. Förhoppningsvis blir det av regelbundet en gång i veckan under en tid framöver – hur länge vet jag inte alls exakt just nu. Läraren är en av studenterna på centret där jag arbetar, en kille med många järn i den berömda elden, bland annat extraknäck med att lära ut basal arabiska till nykomlingar. Som mig.

Problemet hittills med det här språket verkar från mitt perspektiv vara att det vimlar av korta, kärnfulla ord och fraser som låter påfallande lika varandra. Och i regel påminner de inte om svenska eller något annat språk jag läst på ett sätt som gör det lättare att memorera dem. Nu finns det, vid närmare eftertanke, ganska många glosor och uttryck även i våra germanska och latinska språktrådar som hämtats från arabiskan (kaffe, socker, alkemi, chiffer, schackmatt – etc). Men ändå. Det här är troligen inte världens svåraste språk, men tillräckligt av en utmaning – inte minst för att de har ett helt eget alfabet att försöka få grepp om. Och så läser de ju som bekant baklänges. Helt objektivt.

Vilket är världens tungroddaste tungomål för utbölingar då? Tidskriften The Economist gjorde ett försöka att besvara frågan ganska nyligen (http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=15108609) . Latin är en prövning för många engelsktalande, inte minst på grund av verbformerna; och grammatiken i latinska språk som spanska är inte att leka med, konstaterar de (i det senare fallet är jag kapabel att ha en åsikt – och hålla med). Franska och engelska har nästan rekordmånga alternativa sätt att stava till likalydande ljud. Franskan har till exempel 13 olika stavningsvarianter för det synbarligen simpla ljudet ”o”. Men ”English is a relatively simple language, absurdly spelled” argumenterar den engelskspråkiga publikationen. I många asiatiska språk, som mandarin (världens mest talade?) ändrar orden betydelse beroende på betoning. Och i Botswana finns ett tusental personer vars modersmål heter !Xóõ, vilket kräver avancerade gymnastiska övningar för hals och gom genom inte inte minst 22 olika klickljud. Turkarna är uppfinningsrika när det gäller att bygga ihop flera ord till sinnesvidgande långa sammanhängande fraser. Men värstingen av alla, enligt Economist, heter tuyuca och talas någonstans i östra Amazonas. Där stöter man i princip på alla utmaningar ett språk kan erbjuda; framförallt långa fraser och ovanligt många genus, samt obligatoriska verb-ändelser som i sig förklarar hur en person kommit över information om det han eller hon uttalar sig om – genom egna iakttagelser eller i andra hand, och så vidare. ”Evidential languages force speakers to think hard about how they learned what they say they know” sammanfattar artikelförfattaren, som också kort kommer in på frågan om hur mycket ett givet språk påverkar själva sättet att tänka i den berörda kulturen, liksom det faktum att många spännande språk är på god (eller ond) väg att helt försvinna inom några generationer. Dit hör bland annat tuyuca…

…men knappast arabiska, som rimligtvis talas av ett par hundra miljoner människor (även om jag inte letat upp den senaste statistiken än). Det låter inte exakt likadant i hela området – från arabiska halvön där jag alltså vistas just nu, till Mauretanien på afrikanska västkusten – och osannolikt homogent vore det väl annars. I korthet kan man dela in språket i tre varianter: modern standardararabiska som ska kunna förstås av hela arabvärlden och som innefattar det mesta av det som skrivs och publiceras numera; klassisk arabiska som Koranen och klassisk litteratur är författad på; samt inte oväntat ett antal regionala och lokala dialekter som används till vardags*. Och så mycket har jag förstått att Jemen inte är ett undantag när det gäller förekomsten av slanguttryck och högst egna lingvistiska piruetter. Time to learn how to dance, entonces. Chao for Now, Au revoir mes amies och Ashufaqom ba’aden.

* Källa: Mastering Arabic (Jane Wightwick och Mahmoud Gaafar – Palgrave Macmillan Master Series, 2007)

Arabiska influenser i svenskan, enligt Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arabiska_lånord_i_svenskan

…but not so strange fruits

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 10/02/2010

”Southern trees bear strange fruit, blood on the leaves and blood at the root…”

Ur den gränsöverskridande 1930-talslåten ”Strange Fruit”, skriven av Abel Meeropol men mest känd genom Billie Holidays inspelningar – och för tio år sedan utsedd till det Seklets Bästa Låt överhuvudtaget av tidningen Time.

Ghubeyra är en by belägen cirka sex mil från staden Taiz där jag alltså tillbringar det mesta av tiden i Jemen. Torsdagen den 4 februari tar vi en av centrets Toyotor (ej tillhörande den nu återkallade Prius-parken utan en robust Landcruiser av tidigare årgång). För mig är det här första besöket, men inte för resesällskapet, föreståndarfamiljen Edström, som åkt hit ett par gånger förut och etablerat en kontakt.

Resan dit är en del av charmen, inte minst åsynen av det mycket märkliga – och förmodligen mycket ålderstigna – träd som ståtar i sin breda, knotiga prakt utanför en by någon mil innan resans mål (om jag gör rätt uppskattning, styrd av eftertankens kranka blekhet). För att ingen ska missa det exceptionella med växten så har en skylt med texten ”Strange Tree” på både engelska och arabiska placerats på platsen. Det här är ett av de tillfällen då bilder bokstavligen säger mer än åtminstone ett par hundra ord, så jag slösar inte mer med beskrivningarna här. Frukten är väl i det här fallet inte det märkligaste med trädet, utan snarare stam och grenverk, apropå dagens inledande spontana och helt osökta musikhistoriekortlektion…

Innan dess har vi för övrigt stannat till i en annan by där det hålls marknad och vår vaktmästare Muhammed gör några sista-minuten-inköp till de väntande värdarna. Kommersen är livlig och trafiken tät även om den tvingas krypköra och tränga sig fram i vimlet längs huvudleden som flankeras av marknadsstånd på båda sidor. Tyvärr ger den här hållplatsen också ytterligare ett tillfälle att studera de skrämmande mängder skräp som lämnas lite varstans och sedan sprids vidare med vinden varthelst det finns en fri yta (eller buskar att fastna i). Plastpåsar, framför allt, finns det alldeles för många av i fel forum. De allmänstädes närvarande getterna äter en del, men inte ens de kan ta hela ansvaret för allt som människor lämnar efter sig. Frågan är hur det här mönstret ska brytas – och om jemeniter i allmänhet uppfattar det som ett problem? Jag får väl återkomma med en gallup framöver. Kanske.

Väl framme i Ghubeyra hålls en liten ceremoni med anföranden och framförallt utdelning av ryggsäckar som sponsrats från Sverige, till alla skolbarnen på plats. Högtiden följs av en guidad tur i en wadi, alltså en dalgång där det odlas bland annat mango, bananer och andra förhoppningsvis C-vitaminförhöjande och smaklöksfrestande vegetabilier. Där nere är grönskan mer påtaglig än den oftast är i det ofta sandbruna landskapet så här års. (Det ser dock annorlunda ut i stort när regnperioderna sätter igång senare under året, har jag blivit förvarnad om. Det vill säga grönare.) Vi får också en ambitiöst utformad lunch med många och spännande ingredienser hemma hos en familj från byn. En kulinarisk lärdom från dagen är att honung blandat med kaffe anses vara ett delikat komplement till efterrätten. Kan vara bra att veta, men själv föredrar jag fortfarande honung ihop med te i stället.

Tagged with: , , , , ,

I stället för puckelpist

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 06/02/2010

Hört talas om Mikael Strandberg? Det hade nog inte jag, åtminstone inte så att jag lagt det på minnet. Men det känns verkligen som om jag borde ha gjort det… I tidskriften Yemen Today (december 2009, som jag sent omsider plöjt igenom) intervjuas han om sitt senaste planerade projekt; att korsa hela arabvärlden från Oman till Mauretanien, med kamel.

Det är inte första gången han ger sig ut på sådana strapatser. Det började för över 20 år sedan med en cykeltur från Chile till Alaska, genom bland annat colombiansk regnskog där cykeln fick bäras genom träsken. Några år senare gick tvåhjulingen från Norge till Sydafrika via Sahara, 1997 tog han hästvägen genom Patagonien, följt år 2000 av en promenad genom maasaiernas marker i östafrika och så 2004 en skidfärd genom Sibirien. Varför göra det enkelt för sig?

– Jag har alltid valt min egen väg. Få människor gör det, förklarar han för Yemen Today som också kan avslöja att Strandberg växte upp i ”a remote Swedish Village boasting more dogs than people”.

Men han verkar inte vara ute efter äventyret för dess egen skull utan vill även lära sig mer och kunna utbilda andra. En av poängerna är att välja ett fortskaffningsmedel som är representativt för den aktuella regionen. Som sällskap den här gången har han två beduiner och en amerikansk väninna med samma intressen, berättar tidskriften. Arabiska har han studerat i två månader just i Jemen som förberedelse och han säger sig alltid ha varit intresserad av arabvärlden. Rutten kommer att gå genom två öknar med förväntade höga temperaturer (motpolen till den sibiriska utflykten, kan man ana). Startpunkten är alltså tänkt att vara Oman och nästa nationalstat i ordningen blir Jemen, vilket kan innebära flera utmaningar, såväl på grund av landskapet som säkerhetsläget och reserestriktionerna inom landet. Men det går inte att undvika, enligt Strandberg som ser den arabiska världens vagga just här.

– Det här är fortfarande juvelen i kronan, menar han.

När avlöper expeditionen då? Ja, det borde bli ganska snart, att döma av utforskarens egen resedagbok på www.mikaelstrandberg.com/. Men det finns fortfarande frågetecken kring finansieringen, framgår det.

Fortsättning följer därmed…

(Källa: ”Traversing Arabia by Camel” av David MacDonald – Yemen Today, december 2009)


Tagged with: , ,

Where the streets have no name

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 18/01/2010

Ja, visst måste U2 ha tänkt på Taiz, när de skrev den, numera klassikerstämplade, låten way back 1987 när vissa av oss fortfarande kunde kalla sig unga och nästan oskyldiga… Gator utan namn verkar det i alla fall finnas en uppsjö av här. Landmärken att hänga upp sig på? Försöker utmönstra några, men det är ingen självklar sak. Ser inte alla vinklar och vrår otäckt lika ut fortfarande efter ett par veckor?

Det här är landets tredje stad efter Sana’a och Aden, med en befolkning på mellan en halv miljon och två miljoner, beroende på vem du frågar. Definitivt uppenbart är att det rör sig många människor på en ganska begränsad landareal och karaktären på existensen blir därefter. Kuperad terräng har jag säkert nämnt tidigare, med en del vidunderliga utsikter om man befinner sig rätt plats, det vill säga utanför själva stadskärnan och en bit upp i någon backe. Men i vimlet gäller det att vara uppmärksam på den direkta omgivningen, vare sig man själv är bakom ratten eller på väg att korsa en gata som gångare.

Det här är inte, jag repeterar, inte den mest organiserade metropolis jag stött på i mitt liv. Trafiken erbjuder bland annat mopedister som med förkärlek färdas i fel körriktning – kaospiloter om några. Minibussarna dabab är ganska charmiga, även om jag bara åkt med dem ett par gånger hittills. De påminner om systemet i colombianska Medellín där jag tillbringade några dagar sommaren 2005 i ett tidigare liv.

Att köra bil här – och jag har bara högst nyligen börjat med det – är jämförbart med mina erfarenheter från Ecuador, men ett steg vidare ut i det oformliga. Det roligaste är blandningen mellan aggressivitet och generositet. Och att man i sådana här mer oorganiserade (men däremot organiska) trafikekosystem i vissa avseenden lättare kan rätta till misstag än i exempelvis en överkomplicerad cirkelkonstruerad fortskaffningsmedelsutmaning som…Göteborg – en stad jag i stort gillar, men helst inte själv framför ett motoriserat fordon i.

Fruktmarknaden, känd som ”markasin” (med min försvenskade stavningsmodell) är fascinerande livlig, men många av varorna är troligen importerade eftersom Jemen inte producerar så mycket i den vägen inom landet, efter vad jag läst mig till. Basarer i smala gränder är kanske en förhärskande sinnebild av mellanöstern för många, och den är inte helt fel heller. Det är förvånande många typer av varor som kan klämmas in i små butiker. Särskilt i en stad där stora varuhus och köpcentra i stort sett lyser i sin frånvaro.

Vacker stad? Tja, i ett elakt ögonblick tänker jag på Arjeplog – omgivningen är vackrare än staden. Men det är inte riktigt rättvist. Få platser på jorden förtjänar att jämställas med den norrbottniska inlandskommunens tätort, som inramas av majestätiska kullar och sjösystem men i sig är märkvärdigt glädjedödande arrangerad. Det finns definitivt ännu oskönare orter, men få där kontrasten mellan natur och civilisatorisk struktur är så markant – åtminstone i ett i-land. Nu var det visserligen över tio år sedan jag var där, men dock. Minnena kunna ej svika så djupt, eller? Och det var ett stickspår; Taiz är bra mycket större – kanske i klass med Göteborg, men jag kan som sagt inte avgöra det exakt.

Och det finns guldkorn rent arkitektoniskt. Häromdagen blev jag guidad runt i den gamla delen av staden av en ung konstnär som själv var väldigt tilltalad (läs: artistiskt inspirerad) av ett par moskéer, som mycket riktigt tillhörde de estetiska höjdpunkterna hittills i mina ögon. Även om de förmodligen är modesta i både storlek och dekorationsrikedom jämfört med vad som borde finnas i regionens riktiga metropoler. Jag har ju inte sett så fruktansvärt mycket av arabiska halvön med omnejd tidigare, så jag låter osvuret vara bäst i stilenlig svensk diplomat-anda. Husen byggs ofta efter en princip som är tilltalande – men är inte alltid färdigställda och genomförda med samma precision (eller resurser). Resultatet är en hejdlös blandning mellan högt och lågt, karaktär, historia och improviserat kaos. Mycket smuts samlas i gränderna, mer än jag väntade mig faktiskt – och bristen på papperskorgar är slående, även i förhållande till min förhandsbild.

Folk i allmänhet är tillmötesgående och lätta att prata med, såvitt vi förstår varandra. Ganska många har ändå lärt sig begriplig engelska, inte minst här på centret  eller en del college och liknande jag haft chansen att besöka – mitt intryck hittills är jag skulle klara mig betydligt bättre med bara engelska här än i Ecuador. Häromdagen fick jag förklara en del om Sverige – typiska maträtter, väderförhållanden och så vidare – för ett gäng engelskstuderande under något som egentligen var ett releaseparty för en ny bok om klassiska engelska författare, och som utvecklades till en rundtur på Art College i Taiz. Men en del av poängen med att vara här är ju chansen att faktiskt snappa upp något av arabiskan, detta väl utbredda tungomål som i sig representerar en värld i sig. Och jag jobbar vidare på det…

Ljudlandskapet påverkar nog atmosfären lika mycket som synintrycken. Böneutroparna vaknar tidigt och förefaller avlösa varann i något slags turordning. Råkar man vakna vid fyra-tiden på morgonen är det inte osannolikt att någon av dem åtminstone värmer upp med några fraser jag inte kan uttyda, medan klockan fem kanske är den officiella morgonbönen. Och sedan följer ytterligare fyra, åtminstone i teorin. Det känns inte helt exakt schemalagt och noggrant numrerat, det där systemet i praktiken. Men det har sin tjusning, vad den nu består i.  Kanske i det än så länge exotiska tonspråket och exalterade utförandet. Byggnadsarbeten på natten? Ibland undrar man, när något liknande trösk- eller sågverk plötsligt går igång och skär genom den då mer sparsamma kakofonin.  En strid ström av trafikrelaterade ljud är annars dominerande på dagen och en bit in på kvällen. Sirener ljuder påfallande ofta, som i många storstäder jag varit i. Men jag är tacksam över att inte behöva köra ambulans själv här.

Och ja, hittills har jag sett två eller tre kameler i gatuvimlet. De hann inte fastna på bild, men det kommer säkert fler chanser…

Bokslukare på gott och ont

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 13/01/2010

Termiter gillar tyska böcker. Och franska, berättar bibliotekarien Hadeel när hon visar runt på övervåningen i det nybyggda kulturhuset på Swedish Training Center i Taiz. Tydligen är det de språkområdena som blivit värst ansatta när ”de vita myrorna” varit framme och decimerat utbudet, vilket också kan bero på att de böckerna varit minst använda och därför tacksamma väntande rov för insekterna.

Utlåningsfrekvensen kunde kanske vara högre, vilket är något att arbeta med. Mycket av utbudet, jag skulle säga majoriteten, är på engelska och omfattar främst romaner, biografier och barnböcker. Många är säkert på en för svår nivå för arabisktalande som just börjat lära sig engelska, och dessutom är det sällan pinfärska utgåvor vi talar om. Men det är ändå ganska roligt att gå omkring där ibland och botanisera bland banden. Många verk av den typ vi kallar klassiker finns representerade. Annat är populärlitteratur, kioskvältare från det  hyfsat nära förflutna, och så vidare. Från tjocka volymer av Winston Churchill, över John le Carré, Shakespeare, ”Frankenstein”, Victor Hugo, Bill Gates och Patricia Cornwell till en och annan svensk skrift, av stora nationalskalder som…eh… Stanley Sjöberg.

I den arabiska avdelningen (som hittills är alldeles för anspråkslös i omfång) finns det sådant jag kan dechiffrera på grund av dubbelspråkiga titlar eller rent av kända verk på två språk parallellt, som en serie Agatha Christie-deckare. Och en hel del som jag givetvis inte har en aning om vad de innehåller. Bok heter för övrigt ”kitab” på arabiska, enligt min spontana fonetiska transkription utifrån muntlig information. En av mina uppgifter kan vara att hitta nya uppslag för att förnya bibliotekets inriktning, om det ska ha en funktion i framtiden. Om ett halvår kommer en ny manager till centret och vi får se vad han har för visioner och prioriteringar. Bibliotekarien menar i alla fall att någon form av caféverksamhet här uppe på andra våningen kunde vara ett sätt att locka fler av studenterna hit upp. För det fattas dock att det lilla köket där blir mer välutrustat. Just nu finns bara en diskbänk. Den som lever och läser får se.

Dagens värda vetande: Några millennier tillbaka i tiden var Jemen en nyckelpunkt för handelskaravaner mellan Asien och Europa. Inte minst exporterade man stora mängder av aromatiska substanser som rökelse och myrra till romarriket. I relativa termer borde området här ha haft en ekonomi motsvarande dagens oljerika stater (Jemen har en del olja, men inte alls i samma omfattning som grannländerna på arabiska halvön). Uttrycket ”Arabia Felix” eller ”Det lyckliga Arabien” myntades troligen någon gång vid den tiden. Av vem vet jag däremot inte exakt… De första årtiondena efter Kristus blev mer turbulenta, med olika erövrare som kom och gick – liksom i stora delar av mellanöstern och vår del av världen. Det är något av det man kan läsa om i boken ”Yemen – Travels in Dictionary Land” som jag skaffade före avresan. Författaren Tim Mackintosh-Smith är en britt som bor här i landet sedan ett antal år och publicerade skriften redan 1997. Men när man letar efter litteratur om Jemen på nätet, så verkar det här vara en av dem som rankas högst i kvalitetshänseende. ”This book is a classic” hävdar The Independent i ett citat som givetvis gärna återges av utgivaren på omslaget till min pocketupplaga. Jag har inte ens läst halva än, men återkommer säkert till den…

Intresserad av Jemen, sett ur nationell medial synvinkel? Besök gärna någon av de här tidningarnas websidor: Yemen Times (http://www.yementimes.com/) eller Yemen Today (http://www.yemen-today.com/go/).

%d bloggare gillar detta: