Yemenity2010's Blog

Sana’a mina ord…

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 08/04/2010

Efter tre månader i Jemen, som till cirka 98 procent tillbringats inom staden Taiz gränser, kom jag – nästan impulsartat – slutligen iväg till huvudstaden Sana’a. Bilvägen mellan de två storheterna (nummer ett och tre i storleksordning i landet) är cirka 20 mil, men att resa markburet kräver tillstånd från turistpolisen och med ett residensvisa är flygpriset högst överkomligt. Luftledes tar det en knapp halvtimme i stället. Den här gången blev det Yemenia, det äldre av de två nationella flygbolagen som var det billigaste alternativet i jämförelse med konkurrenten Saeeda/Felix. En del turbulens på ditvägen uppstod och piloten verkade sicksacka mellan de mest brokiga molnbildningarna, medan återresan var stabilare i det avseendet. Men hur började allt egentligen; alltså – stadens egen tillblivelse?

”This was the spot. Sam bounded down the mountain and pegged out a foundation trench, only to have his guideline stolen by a bird. The bird flew off with the line and dropped it on the east of the plain. To Sam, this was a clear sign. So it was there, on the future site of the Palace of Ghumdan, under the rising of Taurus with Venus and Mars in conjunction, that he came to build the world’s first city: San’a.” (ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith. Just det – den boken igen…)

Strax efter syndafloden bör väl resan ha börjat. Vi känner honom nog främst som Sem, en av sönerna till Noa i Gamla Testamentet. Shem är kanske det troligaste korrekta uttalet av hans egentliga namn. Enligt en myt var det han som grundade Sana’a, huvudstad i nuvarande republiken Jemen. Det finns naturligtvis fler skapelseberättelser än så (och, anmärker någon, flera stavningsprinciper när det gäller själva namnet med vårt västerländska alfabet som instrument). Ingen vet så mycket säkert om det verkliga ursprunget till den sydarabiska, eller jemenitiska kulturen och identiteten, fortsätter Mackintosh-Smith, men den kan i alla fall sägas ha funnits här i närmare 3000 år – eller mer.

Jag hade turen att bo några dagar hos en amerikansk familj med residens i de centrala delarna av staden, som kanske har två miljoner invånare. Centrum i sig är dock större än i Taiz, och ett spontant intryck efter att ha vistats konstant i en stad som ständigt tycks vara en tryckkokare där det är svårt att ta ett steg utan att trampa på någon annan, är – utrymmet. Bredare gator, fler hållpunkter och rena landmärken gör orienteringen smidigare, i alla fall för personer med mitt lågt utvecklade lokalsinne och behov av att rita upp en visuell kartbild i huvudet.

Gamla staden är känd för sina bruntonade byggnader med mycket speciell profil och keramiska utstrålning – troligen konstruerade av något lerliknande material för tusentalet år sedan (enligt UNESCO som placerat staden på sin världsarvslista). I brist på medföljande turistguide och grundligt historiskt material att läsa, spekulerar jag en aning nu och hoppas att senare besök sprider ljus över frågetecknen. För det här var förhoppningsvis inte sista gången jag kom dit. Men en sådan miljö innehåller numera naturligtvis också ett antal gatuförsäljare och jag har börjat inse begränsningarna i utbudet, eller kanske framförallt min egen oförmåga att skilja mellan det åtminstone halvgenuina och vad som inte är annat än – ren kitsch. Traditionella (ja, eller?) dräkter, tyger, de böjda knivarna med tillhörande bälten – som jag fortfarande inte skaffat någon, men det är väl bara en tidsfråga. Väntar på den rätta… Det är lätt att ‘get lost’ inne i de gamla kvarteren med alla sina smala gränder, tvära krökar och oregelbundna organisation överlag. En av huvudingångarna är Bab al-Yemen (Jemens port) men det finns fler. Själv kom jag in en väg, ut en helt annan och tog första bästa taxi därifrån, eftersom tröttheten tog överhanden och inte minst hotande vätskebrist.

Moskéer finns det förmodligen ett oräkneligt antal av; bland annat en gigantisk variant, nästan nybyggd med presidentens välsignelse på ett markområde som både är centralt beläget och samtidigt på en sträcka av aningen ödslig karaktär på väg bort från smeten. På andra sidan vägen ligger Pizza Hut. I Sana’a finns överhuvudtaget mer av kosmopolitiska kulturinslag, mer kommers och välväxta varuhus – kort sagt, mer av allting och framförallt större, än vad jag vant mig vid de senaste månaderna. I området där jag residerade under de här dagarna finns flera ambassader med sina synliga säkerhetspådrag som betongklossar och utfällbara spikmattor utanför murarna. Störst av dem alla är troligen Saudiarabiens beskickning som förefaller ta ett helt kvarter i anspråk. Reservation: USA:s motsvarighet hade jag inte tillfälle att jämföra med den här gången, men de brukar ju ha en förmåga att ockupera ansenligt utrymme de också…

Höjdskillnaden skapar ett annat klimat än i Taiz – kyligare och torrare, vilket påminner om min tidigare arbetsort Quito som ju ligger på närmare 3000 meters höjd över havet i Anderna. Sana’a är anlagd på en platå cirka 2000 meter över samma standardjämförelseobjekt. Och väl tilbaka i Taiz märks det tydligare hur vi går mot en varmare årstid, vilket även inkluderar en del blåst och mer intensivt insektsliv omkring oss. Inte minst myggorna förökar sig med tidigare oanad hastighet. Förhoppningsvis är de inte av typen högriskmoskiter, alltså malariabärande på den här höjden över havet (cirka 1400 meter) men man vet ju aldrig säkert. En dos klorin i kläckningsmiljöer som vattentunnorna på gården är ett vanligt motmedel, har jag fått lära mig de senaste dagarna.

Gitarrer. De finns, men inte överallt, i Jemen. En baktanke med besöket i storstaden var ett eventuellt hinna leta upp välsorterade instrumentbutiker för ändamålet, men det får bli ett projekt att spinna vidare på. Idén är att expempelvis kunna erbjuda nybörjarkurser här i Taiz. Gitarren är inte precis ett klassiskt jemenitiskt instrument, men det sägs finnas ett intresse för det bland den uppväxande generationen.

För övrigt har jag också lärt känna lite av den gamla staden i Taiz, med hjälp av studenterna i en mindre grupp från ett universitet i staden som ville ha en kurs i skrivande – vilket jag försöker ombesörja och samtidigt lära mig mer om vad som rör sig i huvudet på yngre urbana jemeniter. Intressant – både kursen hittills, och besöket i de krokiga gränderna med flera äldre hus som i vissa fall både är väl bevarade och bebodda, men i andra fall varken eller. En av förklaringarna till det senare är folktron på djinni, alltså onda andar, fick jag veta. Somliga hus anses med andra ord vara hemsökta och därför säkrast att hålla sig undan från (vilket provocerade fram ett spontant filmtips nedan). Den här veckan är de flesta kurserna på centret inställda på grund av något motsvarande påsklov (vilket inte standard i övrigt här) men själv kör jag mina pass, eftersom de inte är så många och vi inte ska komma ur rytmen redan i lindan. Möjligen blir det fler liknande grupper på mitt bord framöver, men vi får återkomma om det. Insha’allah…

Just det, det helt osökta filmtipset är den här veckan en klassiker från 1963 som jag inte sett förrän nu. I snyggt svartvita sekvenser och en stenskärpt ensemble under överinseende av av Robert Wise (som bland regisserat även ”Sound of Music”) berättas historien om Hill House, där mystiska saker händer – men exakt vad? Det är upp till publiken att ta ställning till; ”The Haunting” eller ”Det spökar på Hill House” lämnar mycket över till fantasin (och finns på DVD för den hugade, med tillhörande kommentarsspår från flera inblandade för den ännu mer hugade).

Annonser

Where the streets have no name

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 18/01/2010

Ja, visst måste U2 ha tänkt på Taiz, när de skrev den, numera klassikerstämplade, låten way back 1987 när vissa av oss fortfarande kunde kalla sig unga och nästan oskyldiga… Gator utan namn verkar det i alla fall finnas en uppsjö av här. Landmärken att hänga upp sig på? Försöker utmönstra några, men det är ingen självklar sak. Ser inte alla vinklar och vrår otäckt lika ut fortfarande efter ett par veckor?

Det här är landets tredje stad efter Sana’a och Aden, med en befolkning på mellan en halv miljon och två miljoner, beroende på vem du frågar. Definitivt uppenbart är att det rör sig många människor på en ganska begränsad landareal och karaktären på existensen blir därefter. Kuperad terräng har jag säkert nämnt tidigare, med en del vidunderliga utsikter om man befinner sig rätt plats, det vill säga utanför själva stadskärnan och en bit upp i någon backe. Men i vimlet gäller det att vara uppmärksam på den direkta omgivningen, vare sig man själv är bakom ratten eller på väg att korsa en gata som gångare.

Det här är inte, jag repeterar, inte den mest organiserade metropolis jag stött på i mitt liv. Trafiken erbjuder bland annat mopedister som med förkärlek färdas i fel körriktning – kaospiloter om några. Minibussarna dabab är ganska charmiga, även om jag bara åkt med dem ett par gånger hittills. De påminner om systemet i colombianska Medellín där jag tillbringade några dagar sommaren 2005 i ett tidigare liv.

Att köra bil här – och jag har bara högst nyligen börjat med det – är jämförbart med mina erfarenheter från Ecuador, men ett steg vidare ut i det oformliga. Det roligaste är blandningen mellan aggressivitet och generositet. Och att man i sådana här mer oorganiserade (men däremot organiska) trafikekosystem i vissa avseenden lättare kan rätta till misstag än i exempelvis en överkomplicerad cirkelkonstruerad fortskaffningsmedelsutmaning som…Göteborg – en stad jag i stort gillar, men helst inte själv framför ett motoriserat fordon i.

Fruktmarknaden, känd som ”markasin” (med min försvenskade stavningsmodell) är fascinerande livlig, men många av varorna är troligen importerade eftersom Jemen inte producerar så mycket i den vägen inom landet, efter vad jag läst mig till. Basarer i smala gränder är kanske en förhärskande sinnebild av mellanöstern för många, och den är inte helt fel heller. Det är förvånande många typer av varor som kan klämmas in i små butiker. Särskilt i en stad där stora varuhus och köpcentra i stort sett lyser i sin frånvaro.

Vacker stad? Tja, i ett elakt ögonblick tänker jag på Arjeplog – omgivningen är vackrare än staden. Men det är inte riktigt rättvist. Få platser på jorden förtjänar att jämställas med den norrbottniska inlandskommunens tätort, som inramas av majestätiska kullar och sjösystem men i sig är märkvärdigt glädjedödande arrangerad. Det finns definitivt ännu oskönare orter, men få där kontrasten mellan natur och civilisatorisk struktur är så markant – åtminstone i ett i-land. Nu var det visserligen över tio år sedan jag var där, men dock. Minnena kunna ej svika så djupt, eller? Och det var ett stickspår; Taiz är bra mycket större – kanske i klass med Göteborg, men jag kan som sagt inte avgöra det exakt.

Och det finns guldkorn rent arkitektoniskt. Häromdagen blev jag guidad runt i den gamla delen av staden av en ung konstnär som själv var väldigt tilltalad (läs: artistiskt inspirerad) av ett par moskéer, som mycket riktigt tillhörde de estetiska höjdpunkterna hittills i mina ögon. Även om de förmodligen är modesta i både storlek och dekorationsrikedom jämfört med vad som borde finnas i regionens riktiga metropoler. Jag har ju inte sett så fruktansvärt mycket av arabiska halvön med omnejd tidigare, så jag låter osvuret vara bäst i stilenlig svensk diplomat-anda. Husen byggs ofta efter en princip som är tilltalande – men är inte alltid färdigställda och genomförda med samma precision (eller resurser). Resultatet är en hejdlös blandning mellan högt och lågt, karaktär, historia och improviserat kaos. Mycket smuts samlas i gränderna, mer än jag väntade mig faktiskt – och bristen på papperskorgar är slående, även i förhållande till min förhandsbild.

Folk i allmänhet är tillmötesgående och lätta att prata med, såvitt vi förstår varandra. Ganska många har ändå lärt sig begriplig engelska, inte minst här på centret  eller en del college och liknande jag haft chansen att besöka – mitt intryck hittills är jag skulle klara mig betydligt bättre med bara engelska här än i Ecuador. Häromdagen fick jag förklara en del om Sverige – typiska maträtter, väderförhållanden och så vidare – för ett gäng engelskstuderande under något som egentligen var ett releaseparty för en ny bok om klassiska engelska författare, och som utvecklades till en rundtur på Art College i Taiz. Men en del av poängen med att vara här är ju chansen att faktiskt snappa upp något av arabiskan, detta väl utbredda tungomål som i sig representerar en värld i sig. Och jag jobbar vidare på det…

Ljudlandskapet påverkar nog atmosfären lika mycket som synintrycken. Böneutroparna vaknar tidigt och förefaller avlösa varann i något slags turordning. Råkar man vakna vid fyra-tiden på morgonen är det inte osannolikt att någon av dem åtminstone värmer upp med några fraser jag inte kan uttyda, medan klockan fem kanske är den officiella morgonbönen. Och sedan följer ytterligare fyra, åtminstone i teorin. Det känns inte helt exakt schemalagt och noggrant numrerat, det där systemet i praktiken. Men det har sin tjusning, vad den nu består i.  Kanske i det än så länge exotiska tonspråket och exalterade utförandet. Byggnadsarbeten på natten? Ibland undrar man, när något liknande trösk- eller sågverk plötsligt går igång och skär genom den då mer sparsamma kakofonin.  En strid ström av trafikrelaterade ljud är annars dominerande på dagen och en bit in på kvällen. Sirener ljuder påfallande ofta, som i många storstäder jag varit i. Men jag är tacksam över att inte behöva köra ambulans själv här.

Och ja, hittills har jag sett två eller tre kameler i gatuvimlet. De hann inte fastna på bild, men det kommer säkert fler chanser…

%d bloggare gillar detta: