Yemenity2010's Blog

Sports Bar – Saba Style

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 22/07/2010

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Annonser

Skaparkraft – och dess motsats

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 01/06/2010

Textilorgie, torrläggning och en aning terror i tillvarons utkant men ändå med effekter på vardagen: några av höjdpunkterna i Taiz den senaste veckan. Kreativitet och destruktivitet, sida vid sida. Det är oftast lättare att riva ner än att bygga upp, men många satsar i alla fall på det senare…

Så har det hänt igen. Tanken var tömd hastigt men egentligen inte så plötsligt. Har vi en permanent läcka någonstans i systemet? Eller räcker det med att några studenter glömmer stänga av kranarna i ett badrum som inte används så mycket efter att vissa kurser avslutats för terminen, och vi förlorar H2O kontinuerligt den vägen under några dagar? Frågorna är många och  här är vatten en dyrgrip att slå vakt om, med tanke på de dystra prognoserna kring hotande grundvattenutarmning i landet inom en snar framtid (ett ämne som i sig tarvar en mer fördjupad och uttömmande analys, vilket jag ska försöka åstadkomma inom en ännu snarare framtid). Nu på förmiddagen kom i alla fall vattenlastbilen. Det brukar skilja minst en dag mellan utannonserad leverans och de facto genomförande. Den här gången var det åtminstone två (och här var jag på väg att vitsa till det om en amerikansk förhörsmetod som inkluderar vatten och handdukar och fått en del internationell uppmärksamhet, men insåg att mellanöstern kanske inte är rätt ställe att skämta om sådana saker). Men med tanke på vad många medborgare här dagligen utstår var det egentligen banalt. Vi var bara helt utan vatten i ett halvt dygn. Som av en ödets ironi uppstod en vattenläcka i angränsande fastighet ungefär precis när vi fick påfyllning, och vatten började välla in genom ett avbrutet rör in till vårt område.

Centrets årliga hantverksutställning har varit öppen den här veckan; med tonvikt på sömnad, broderier och väverier, men även lite målad konst mitt i allt. De ursprungliga tre dagarna förlängdes med lika många till, innan årets mässa avslutades idag den 1 juni. Tydligen har tidigare års motsvarigheter ibland pågått i ett par veckor, men det visste ju inte vi relativa nykomlingar förrän veteranerna i personalen berättade det…på ett väldigt sent stadium. Själv har jag i alla fall hunnit skaffa en mahwaz nu, det vill säga ett tyg som män bär om livet i stället för byxor här, många av dem i alla fall. Dessutom något jag tror är rökelse och ska sprida väldoft omkring sig när man tänder på.

Övriga kulturnyheter i korthet: Nyligen anordnades en konstutställning i Qahira-fästningen som ståtar över staden. Konstnären heter Abdelgani… men vad var efternamnet nu igen? Vernissagen företogs en het förmiddag uppe på den fästning som jag dittills faktiskt inte hade besökt förut, trots att den ligger bara någon kilometer upp i backen från centret. Spännande motiv med mycket mystik och symbolik, inte minst månar i flera fall, särskilt i personporträtten. De har en andlig innebörd, sägs det här. En engelsktalande guide förklarade flera begrepp för mig, liksom att konstnären (som jag inte hann kommunicera i nämnvärd utsträckning) sålt åtminstone en tavla på fransk mark.

Häromveckan blev jag inbjuden till en kulturdag på stadens universitet, den avdelning som benämns Faculty of Arts och där en del av studenterna även går olika kurser  hos oss, exempelvis mina skrivkurser. Drama, dansuppvisning och datakunskaper med mera; högteknologi och högt tempo i vissa fall, men också en del kaos, snubblande på mikrofonsladdar – och hög volym som vanligt. Det intensiva och temperamentsladdade men även situationskomiska dramat på arabiska, fick jag förklarat för mig efteråt – det handlade om följderna av qat-bruket. Familjer kastades in i kaos och demoniska gestalter uppenbarade sig, om jag förstod det rätt. Men det kanske jag inte gjorde.

Det koreografiska inslaget framfördes av unga flickor från någon privatskola till ett soul-R&B-stycke med titeln ”We’re All In This Together” som jag via lite efterforskningar (googling, OK?) härledde till filmen ”High School Musical” (de är väl uppe i en trilogi nu – fråga mig inte vilken av dem). Rörelseschemat imponerade i alla fall. Och så fick vi en (lite för lång) demonstration av utvecklingen i software, med inriktning på röststyrda kommandon som ska vara framtidens melodi för ett etablerat företag vars produkter jag själv inte anlitar särskilt mycket längre, eftersom de inte alls är så dominerande i vare sig mjuk- eller hårdvaruvärlden som de en gång var.

Strömförsörjningen är verkligen sagolikt svagpresterande nu när enighetsfestligheterna är över i Taiz och presidenten åkt hem till huvudstaden igen. Undrar hur länge stadens dieselreserver klarar av trycket att leverera till alla generatorer som får arbeta övertid? Vår vaktmästare hade lite problem häromdagen att få tag i bränsle och kunna fylla vår tank. Men det sägs finnas fler förklaringar till de ökade elavbrotten. Sabotage mot kraftstationer i det oroliga Marib-området, rapporterar i alla fall de nationella medierna, som Yemen Times och Yemen Observer.

Utrikes kulturkommentarer: Tyskland!? Gör de musik överhuvudtaget efter Bach? De tog tydligen hem EM-schlagern i år. För Sverige sägs det ha slutat mindre väl, men tänk positivt: Det kunde ha varit värre. Vi kunde ha skickat Christer Sjögren häromåret (se analys i nyhetsbrev nummer 70 med rubriken ”Vad borde Christer ha gjort?” här) och blivit portade för all framtid – eller är det, hemska tanke, precis vad som krävs för att vi ska utmärka oss numera? I så fall kanske det är mer hedersamt att ta nederlaget med fattning och mössan i vacker hand.

Howard Jones, Ultravox och Jakob Hellman! De lever – och ska turnera i Sverige i sommar!  De som är födda före 1961 eller efter 1978 har ingen rimlig chans att inse vidden av detta, men många av oss i Generation X vet i alla fall vilka de var… och fortfarande är, uppenbarligen. Undrens tid är inte förbi.

Böcker du inte visste existerade (men upphittade i hyllorna i vår bibliotek)… kapitel 47: ”The Hungry Archaeologist in France” av Glyn Daniel, utgiven av Faber and Faber anno 1963. Konsumentupplysande undertitel: ”A travelling guide to caves, graves and good living in the Dordogne and Brittany”. Entusiasmen över den hungriga huvudtiteln avtar snabbt vid en genombläddring av innehållet. Det här är mest för de fanatiskt fascinerade av franska fornminnen. För resten av oss… en dammig historia.

Folkligt, festligt och flaggrikt

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 22/05/2010

Ett par gitarrer är nu införskaffade till centret, efter visst besvär. Detta tilldrog sig under en tvådagars intensiv tur till huvudstaden Sana’a och tillbaka. Det började i torsdags morse klockan 5.30 då jag åkte med föreståndarparet i bil uppåt landet, genom bland annat Al-Qaida (en by några mil norr om Taiz) och Ibb (ryktesvis en av de rikaste städerna i landet och dessutom välsignad med de kanske grönaste omgivningarna). Dessutom stiger man uppåt i nivå över havet, mot den högplatå där Sana’a anlades för ganska länge sedan (se tidigare inlägg här). Det här var för min del första gången jag reste landvägen mellan Taiz och huvudstaden, och det är definitivt värt de cirka fem timmarna att ha gjort det i alla fall en gång. Och det kan ju bli fler.

Vid ankomsten plockade vi upp kollegan Carolina som varit på snabbvisit i Sverige, ordnade diverse praktiska ärenden och hann med kaffe, eller i mitt fall ginger infusion with honey, högst upp i Burj al-Salam, ett hotell beläget i den gamla stadens troligen mest högresta byggnad (vilken av en händelse bestegs nyligen av en fransk friklättringsentusiast, förevigat av tidskriften Yemen Today). Bilen blev under tiden bortforslad av nitiska trafikpoliser då den parkerats för nära Bab al-Yemen, huvudingången till de här klassiska kvarteren. Exakt vilka regler som egentligen gäller i sådana lägen var som så mycket annat oklart, men med hjälp av välvilliga turistpoliser och en garvad myndighetskontaktsförmedlare som brukar ordna många av våra viktiga dokument, lokaliserades Toyotan till en uppsamlingsplats där den kunde lösas ut för vad som med svenska mått skulle varit en struntsumma.

Gitarrerna, då. De är inte det mest typiska stränginstrumentet här, men vi har tyckt oss skönja ett ökande intresse för även sådana fenomen. Baskurser kan vara på gång, förhoppningsvis. Två stycken i anständig klass – gitarrer, alltså – köptes in efter några varv runt i de centrala delarna och hjälp av mer insatta personer. Det är klart, väl inne i en av butikerna hälsade oss en yngre kund med orden ”jag tvivlar på att ni hittar så mycket av kvalitet härinne”. Ändå bestämde jag mig för att en av de nylonsträngade gurorna som hängde i taket faktiskt var värd priset på närmare 150 dollar, eller 35 000 yemeni riyal. Då hade vi redan dristat oss investera i en annan med stålsträngar i något som snarare liknade en exklusivare souvenirbutik med enstaka instrument mitt i grannlåten. Innan året är slut måste jag väl annars, givetvis, lägga beslag på en egen oud – den traditionella motsvarigheten här.

Förberedelser för firandet pågick också i Sana’a med mycket ljus, glam och dekorationer på allmänna byggnader. Just det – exakt vilket firande? På tillbakavägen var poliskontrollerna fler än vanligt (enligt kollegerna som kunde jämföra), och ännu fler väpnade uniformerade män syntes inne i Taiz, med tanke på presidentens närvaro och högtidlighållandet av de två tidigare Jemen-staternas enande 1990. Presidentens konvoj utsattes faktiskt för ett attentatsförsök för någon vecka sedan, men ledaren själv hade då redan tagit flyget hit, enligt uppgiften i pressen. Olika steg i den utdragna enhetsprocessen som pågick under drygt 20 år återges här.

Ali Abdullah Salehs hälsning till folket, förmedlad av en jemenitisk nyhetsbyrå, inleds så här: ”It is my pleasure to express my best wishes and greetings and congratulate all Yemeni men, women, youths and elders on the 20th anniversary of the national day and the elapse of two decades on the achievement of the homeland’s unity and the establishment of the Republic of Yemen on the 22nd of May 1990.” Han har också gjort en del andra tillkännagivanden angående bland annat frisläppande av fängslade journalister i samband med festligheterna.

Flaggor och fotografier av president Saleh frodas som aldrig förr, eller åtminstone som aldrig tidigare i år, denna vecka. Vägar har förbättrats, gropar grävts igen och fasader putsats eller målats om radikalt. Staden – alltså Taiz – blir om inte annat snyggare och i vissa fall mer funktionell för befolkningen. En del prioriteringar kan givetvis diskuteras, som de blinkande lyktorna överallt nattetid, liknande en del storvulna former av julfirande i USA och ibland även Sverige. Paneler täcks med gula, gröna och röda glödlampor (eller vad det nu är). Laserstrålar sköt ut från fästningen Al-Qahira som vakar över staden igår kväll och generöst utdragna färgglada fyrverkerier lyste upp natthimlen. Återstår att se hur mycket elektricitet vi tilldelas i stan tiden närmast efter de här dagarnas excesser. Generatorn lär snart gå varm igen, anar vi. Idag har enheten firats framförallt på fotbollsstadion här i Taiz, med diverse dansuppvisningar för att illustrera nationens historia och dylikt. Tyvärr var jag inte där, men har sett några av höjdpunkterna i jemenitisk TV under kvällen; samt en lång rad dignitärer i kö för att hälsa på Saleh i en hotellobby, visat i ett snart sagt oredigerat inslag som startade häromkvarten och kanske fortfarande pågår medan jag skriver de här raderna.

Kort nyhetsrunda i övrigt: Två små flickor från en kidnappad tysk familj har hittats av saudisk säkerhetspolis någonstans i det omtvistade gränsområdet mellan Saudiarabien och Jemen. De tillhörde ett följe utlänningar som rövades bort i regionen för drygt ett år sedan. Några ur gruppen hittades döda strax efter försvinnandet, och resten är det osäkert om fortfarande. Många frågor återstår, men här är några av de aktuella uppgifterna i fallet från Al-Jazeera.

”Yemen is the most gorgeous place you’ll probably never visit.” Så inleds en text om turism i Jemen, från den fristående nyhetsförmedlaren/bloggen Sana’a Bureau. Varför? Jemen borde bli nästa Egypten, tycker landets vice turistminister:

– Vi har historia, kultur, stränder och äventyr!

Och hans departement har stora visioner att utveckla besöksnäringen, som ett alternativ till andra fallerande industrier i landet. Kommer de att lyckas? Ja, det beror väl på den allmänna säkerhetssituationen om inte annat. Några av de mest attraktiva presumtiva turistmålen som Marib är just nu i stort sett off limits för utlänningar på grund av tidigare inträffade attacker. Läs gärna mer här.

Gester och ordlösa uttryck i olika kulturer kan skapa utmaningar för nykomlingar, så även i Jemen. Men nu har hjälpen anlänt i form av Yemen Times kortkurs kring jemenitiska handrörelser och minspel. Hit hör inte minst favoriten ”Min hinna” som används ofta när man vill beskriva något som ”mycket bra” eller ännu bättre. Gesten går ut på att man snabbt drar med fingret över nästippen. Ett välkomnande kan ske genom att man placerar handen ovanpå huvudet. Om en person däremot håller med handen om hakan och samtidigt lutar huvudet lite åt sidan, är det snarare fråga om besvikelse eller missnöje med något en annan har sagt eller gjort. Och det finns fler att hålla reda på, tro inget annat.

And now for something completely… Till slut har även jag sett och hört Sveriges ambassadör i Eurovision Song Contest via tävlingens officiella websajt. Ibland går det att spela upp rörliga videoklipp från nätet även här, om man väljer en lämplig lågtrafiktid. Hur det lät? Anna Bergendahl har en stark röst och framför en maffig modern hymn som stiger successivt i slagstyrka och utstrålar mer värme än våra senaste bidrag har gjort – men refrängen kanske inte är vad som krävs för att de beslutande öststatarna ska falla ihop i outsäglig vördnad i den grad vi skulle vilja… Men allt det där visste väl ni andra redan. Har förstått att den Stora Finalen i Oslo utspelas kommande vecka, alltså parallellt med vårt eget sägenomsusade evenemang Yemeni Handicraft Exhibition 2010, som förhoppningsvis synas närmare i nästa rapport härifrån.

Sista stycket: ”Blackwater – världens mäktigaste privatarmé”. Bok av undersökande journalisten Jeremy Scahill. Läst 67 sidor så här långt. Verkar bra. Återkommer i mån av tid med mer uttömmande utvärdering senare.


Wedding Week

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 23/03/2010

Ibland tätnar aktivitetsflödet här nere.  Bröllop (ungefär, någotsånär, inte exakt autentiskt men väldigt verkligt) och samtidigt besök av ett utländskt working visitor-team. Dessutom har jag nu äntligen ett så kallat residence visa och därmed tillåtelse att stanna här ett tag till även efter att mitt nuvarande turistvisum går ut om halvannan vecka. Arbetstillståndet dök till slut upp via en kurir i huvudstaden Sana’a, dit alla nödvändiga papper skickats för någon månad sedan (till saken hör att ytterligare ett arbetstillstånd skulle ordnas för en av våra lärarinnor som anlänt nyligen och att kuriren troligen ville ordna allt i samma svep). Efter ett besök på det lokala immigrationskontoret ihop med vår manager Ulf och en illustrativ grundkurs i jemenitisk administrativ praxis (fler än en signatur krävs) har jag en ny välkommen stämpel i passet. Annars; generatorproblem kan uppstå när dieseln plötsligt tar slut i tanken och batterier börjar strejka… som om inte gångna veckan hade nog av daller i luften ändå. Vi har också haft besök av en grupp amerikaner som arrangerat workshops och diskussionscaféer samt hälsat på barnhem och byar en bit bort.

Somliga kan konsten att hålla takten, balansen och tungan rätt i mun samtidigt...

Och så, icke precis minst av allt, bröllop: ett amerikanskt blivande äkta par som faktiskt träffats här i landet påbörjade sina festligheter Yemeni Style just här och nu. Vilket bland annat innebar en bilkaravan genom staden, inklusive trumslagare på taket till en av bilarna (som råkade vara just den jag färdades i) och en välutsmyckad Toyota Landcruiser för brudparet. Addera ett tvåsiffrigt antal medföljande fordon i kortegen som tillsammans gav upphov till en del trafikstockningar – men det förefaller helt normalt i sådana sammanhang här. Och vid ett tillfälle ska en av bilarna ha varit lite för nära att köra över en polis för sitt eget bästa…

Dessförinnan hade bruden tillsammans  med några hundra kvinnor haft sin förfest med ett schema som vi män inte lär få reda på hela omfattningen av.  Någonsin. När vi tilläts komma in i lokalen lite försiktigt i slutet på galan var dock fortfarande ljudnivån i högtalarna påfallande hög (och jag är ändå ganska luttrad av flera orsaker numera). Det aktuella ljudspåret så dags var för övrigt en instrumentalversion av George Michaels 80-talssnyftare ”Careless Whisper”, om ni undrar. Urvalet kan ha varit ganska eklektiskt i stort, ryktesvis. Och folket på den här festen var en blandning av jemeniter och utbölingar från flera världsdelar. Efter det lilla smakprovet på den förbjudna frukten började alltså hjulen rulla. Man måste beundra de två trumpojkarnas uthållighet, där de tronande på takräcket höll igång rytmen i över en timme i sträck under färden, även när kortegen stannade längs vägen och brudgummen dansade på gatan med gäster, ackompanjerade av en del fyrverkerier – men faktiskt inga kalashnikov-salvor i luften, som kan vara ett inslag på bröllop här (men också utgör en skönjbar säkerhetsrisk).

Dagen efter, mer av liknande vara. Och överraskningar. Nu tonvikt på männens eget firande med brudgummen. Först ett gäng av vänner och bekanta på taket till kulturhuset, med middag och några tal. Sedan ett program planerat att hållas på en annan plats i närheten, utomhus, men där säkerhetspolisen nu kommit fram till att det inte var… säkert nog. Så festen fick flytta in till centrets volleybollplan – också utomhus, givetvis, med viss försening (säg två timmar ) som följd, och en hel del palavrande som uppvärmning. Sällan har vi haft beväpnade vakter inne på området som nu blev fallet. De brukar hålla sig utanför annars. Och alla besökare visiterades vid entrén. Men när det kom igång blev det en het tillställning. Dansmusik (och inte svensk dansbandsstandard utan orientalisk techno med mera) via ett inhyrt band och många närvarande som gärna visade talanger (eller brist på) som dansare. Dessutom skumsprutande, eldkastande (med hjälp av cigarettändare och insektsdödande spray), svärdsvingande och diverse andra koreografiska eller potentiellt kaosbringande inslag i vimlet. Några av damerna i grannskapet (det vill säga inne på centret) ertappades med att spionera från ett tak strax ovanför planen, men vi män är ju ett förlåtande släkte…

Det officiella, juridiskt giltiga bröllopet firas senare i vår på en annan del av klotet. Själv tar jag mig förmodligen inte dit, men det här var en fascinerande (och möjligen, för min del, unik engångs-) upplevelse – den segregerade kulturnormen till trots. Den här veckan är förmodligen ännu ett bröllop på gång i kvarteret. Sådant avslöjas, vilket jag kanske tidigare nämnt, genom att det berörda hushållet delar med sig av sin favoritmusik genom generöst uppskruvade ljudanläggningar från morgon till, ganska ofta, sen kväll. Just här på vår gata börjar vi kanske få en överdos den här månaden…

Apropå allt detta: Tidningen Time rapporterade ganska nyligen från en jemenitisk by med ett anslående namn. Där avslöjas (bokstavligen) en del av det jag kan ha missat under veckans festligheter:

”At weddings, as in most other aspects of life in this deeply conservative country, women are sequestered from men. Inside the house of Habiba’s sister, the women of Al-Qaeda were loud and gregarious, donning slinky gowns and makeup for the all-women wedding party and passing out khat, a mildly narcotic leaf that most of the country chews. Like many other Yemenis, they were strongly opposed to U.S. policy in the Middle East, and the political commentary flowed easily as they offered me perfume and sweets and begged me to show them ”Western” dancing when the party got going.” (Ur Postcard from Yemen av Abigail Hauslohnerläs vid uppväckt intresse mer här.)


Att följa strömmen – del 2

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 15/02/2010

Har jag sagt något om ojämn tillförsel av elektricitet och oundgängligheten av en generator till hands förut? Ja, det har jag. Den allmänna strömleveransen är fortfarande ojämn och det går tydligen i perioder hur ojämn den är. Myndigheten som kontrollerar den slår synbarligen av och på reglagen för att balansera behoven mellan olika stadsdelar. Att detta händer flera gånger om dagen är inte alls ovanligt. På sista tiden har även spänningsfall varit märkbara även när strömmen är påslagen.

Har det något med årstider att göra? Svårt för mig att svara på än så länge, men hittills har vi haft vinter här i Taiz. Det innebär torrt – och enligt jemeniterna även kyligt – väder. Det motsvarar ungefär svensk vår eller försommar i temperaturväg. Många av dem är nyfikna på hur klimatet är i Sverige (när de får reda på var jag är ifrån). Och efter vad jag hör hemifrån är det fortfarande klassisk nordisk vinter, sådan den brukade vara, som gäller. Att säga något om 10-15 minusgrader och snö däruppe, det brukar göra visst intryck här. Nu har det faktiskt förekommit kraftiga regnskurar ett par dagar den senaste veckan och det tyder enligt vissa på att våren är på väg. Andra påminner om att den inte brukar börja förrän i april. Den varmaste tiden på året ska inträffa ungefär samtidigt som den svenska sommaren – men vara märkbart varmare än då. Då är det dags att ta semester och åka härifrån ett tag, lyder återkommande rekommendationer jag fått. Så kanske det blir också, men det är ju långt dit…

Tagged with: , ,
%d bloggare gillar detta: