Yemenity2010's Blog

Manufactured Destiny – kapitel 4

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/10/2012

Detta har hänt: Obama var större än McCain – redan innan rösterna hade räknats den 4 november 2008. Åtminstone i de stora svenska dagstidningar vars amerikanska valbevakning jag granskade i ett medievetenskapligt examensarbete våren 2009. Bra eller dåligt? Tja, de fick rätt i sina antaganden om vem som skulle gå segrande ur striden. I förra kapitlet publicerades de viktigaste resultaten ur min undersökning. Så…vad mer finns att säga i ämnet? Jo, lite till, tycker jag. Här är sista avsnittet i artikelserien Manufactured Destiny.

– Kvinnor älskar honom och män vill ta en öl med honom. Det är bara inte uppenbart att det skulle falla någon in att rösta på honom. Vi måste övertyga folk om att han har substans.

Diskussion i en fiktiv stabsledning kring den lika fiktive presidentkandidaten Matthew Santos i den nu nedlagda TV-serien ”Vita huset”, som levde i ett symbiosförhållande med verkligheten, typ ‘life imitates art imitates life’. Santos påstås ibland ha varit åtminstone delvis modellerad efter Barack Obama, då nytt stjärnskott i senaten. Sedan kom 2008 års verkliga valrörelse att påminna en del om sista säsongen av ”Vita huset” (inspelad 2006): en ung demokrat från en etnisk minoritet mot en äldre och ovanligt sekulär republikan, i sin tur respekterad av många men med problem att få med sig de konservativa kärnväljarna. Dessutom utser vinnaren en av sina hårdaste konkurrenter till utrikesminister efter valsegern, både i serien och i verkligheten. Och serien var alltså först ut i det avseendet. Där framkommer ofta behovet att formulera sig kort och snärtigt för att undvika alla missförstånd. Man lever i en värld av ‘sound bites’ där komplicerade sammanhang måste komprimeras så mycket det bara är möjligt, utanför de väggar där politiker och tjänstemän själva dunkar huvudena blodiga mot varandra kring detaljarbetet i propositioner och reservationer.

Amerikanske medieforskaren Neil Postman väckte på 1980-talet en del uppmärksamhet med boken ”Underhållning till döds” där han drev tesen att ett TV-dominerat samhälle förlorat förmågan till verklig kunskapsinhämtning. Han jämförde med utvecklingen av den tidiga nordamerikanska demokratin, där politiska debatter på 1800-talet ofta pågick i flera timmar, som när Abraham Lincoln debatterade med Stephen Douglas. Lyssnarna var intresserade, insatta och tålmodiga eftersom det skrivna språket var deras huvudsakliga metod för masskommunikation. Det tryckta ordet påverkade inte bara människans sätt att kommunicera, utan även formerna för att tänka och argumentera rationellt överhuvudtaget, resonerar Postman. Kulturen var litterär under en lång tid i det framväxande amerikanska samhällsbygget. Det är först de senaste decennierna i samband med TV-kulturen som det har förändrats, menar han. Och inte till det bättre. Med TV:n förvandlas även alla undervisande ambitioner ohjälpligt till underhållning enligt hans uppfattning.

Tryckt känns tryggt?

Rätt eller inte? Man kan diskutera i oändlighet om det tryckta ordets eventuella överlägsenhet  och ifall TV:n är ett reellt hot mot demokratin. Nu har jag just undersökt tryckta medier, som ju fortfarande har en relativt stark ställning i Sverige. Hur länge till återstår att se. Och det är inte självklart att den mest rättvisa eller balanserade rapporteringen tar plats i tryckt form. Hos oss har vi kanske fortfarande högre förväntningar på att public service-drivna etermedier ska hålla sig mer objektiva än privatägda skriftställare. Kanske.

I min undersökning konstaterar jag att reportagen ofta har en analyserande ton och en subjektiv karaktär. Vissa texter är uttryckligen krönikor eller analyser, men det finns värderingar som lyser igenom även i reportagen – framför allt  – och i det jag kallar nyhetsartiklar. Gränsen mellan de genrerna är inte heller alltid glasklar. Frågan är om den personliga värderingen verkligen är en ny trend hos utrikeskorrespondenter eller om den inte går tillbaka till en tradition av självständigt opererande individer som ibland uppnått något av pionjärstatus och satt ribban, dels i Sverige men ännu mer i den anglosaxiska sfären. Dagens journalistideal finns i flera skepnader, vill jag hävda. Att döma av resultaten för de här tryckta artiklarna, representerar de inte i första hand ett skjutjärnsideal á la K G Bergström, Janne Josefsson eller utländska förebilder som fungerar bra i etermedier med sitt fokus på direktsända drabbningar och verbala dueller. Nej, de här reportagedominerade artikelserierna skvallrar snarare om en kombination av spårhunds- och missionärsmentalitet. Reportern är på jakt efter en större story, att beskriva ett sammanhang med orsaksförlopp och historiska dimensioner, medvetna om att man kan befinna sig mitt i ett epokgörande skeende, en brytningstid på fullt allvar. Det har naturligtvis till stor del med Barack Obama som person att göra – det är väldigt svårt att komma till någon annan konklusion.

Förebilderna på murvelfronten heter då snarare Ryszard Kapuscinski (känd bland annat för sina iakttagelser från  det så kallade fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969), Seymour Hersh (framgångsrikt snokande från Vietnamkriget till Irak-invasionen) eller Watergate-avslöjaren Bob Woodward. Berättare som arbetar under en längre tid med att gräva fram en sanning och ständigt letar nya miljöer och utmaningar. Vi talar om förebilder som mellan varven närmar sig rent litterära ambitionsnivåer, och gärna ger ut sina reportage i bokform. Riktigt den tiden eller de resurserna har inte de här svenska skribenterna just nu, men de har säkert pretentioner åt det hållet.  Vi talar också om politiska ‘junkies’, inte minst då GP:s ankare Britt-Marie Mattsson som i princip själv sköter sin tidnings bevakning på området.

Den subjektiva stilen – är den smart och tidsenlig? Att inte i första hand lägga krutet på tillspetsad nyhetsproduktion utan lämna över detta till de snabbare medierna medan man själv satsar på ett mervärde i form av analys, berättande och sammanhang? Svaret är delvis en smaksak men samtidigt berör den tidningarna som affärsidé.  Talar vi om en obalans i rapporteringen? Det sistnämnda kan man nog däremot svara ja på. Men är det en så kallad oskälig obalans? Strävar man ens efter en total jämvikt? Nej, inte alltid. Och kan vi ställa de kraven på privatägda massmedier i en demokrati? Det beror väl i sin tur på vilken demokratimodell vi föredrar (se Manufactured Destiny – del 2). Men vad är utgångspunkten här – och beskriver man politiken mer som ett strategiskt spel än utifrån viktiga sakfrågor? Mitt intryck är ändå att sakfrågorna tillåts komma fram ganska tydligt, även om särskilt kvällstidningen Aftonbladet ofta anlägger en emotionell emfas och metaforer av idrottslig karaktär, där tävlingsmomentet i politiken är tydligt profilerat. Jag tror mig alltså ha sett en skillnad mellan tidningarna, där Dagens Nyheter är mest inriktade på sakfrågor medan Aftonbladet främst vill fånga andan, zeitgeist-en och arbetar mer på ett känslomässigt plan. Göteborgs-Posten landar någonstans däremellan. Skillnaden är inte chockerande stor, men den finns där och speglar kanske det klassiska förhållandet mellan morgon- och kvällspress.

Journalisterna i den här undersökningen väljer generellt mer vad man vill bevaka och lägger upp en strategi – i samråd med redaktionen får man anta. Urvalet avspeglar inte främst vilken kandidat som gör mest utspel utan hur mycket intryck de redan gjort och hur tendenserna ser ut inför valet.

Det ger kontinuitet och en linje, men poängen är troligen inte, och kan inte heller vara, att nå fram till en absolut vattenpassreglerad bevakning. De journalistiska bedömningarna går ut på att använda sin erfarenhet för att förutse utvecklingen och göra nedslagen i verkligheten därefter. Vad kunde ha kommit fram om en längre period bevakats i detta utdragna val? Mer om Hillary Clinton, garanterat, och en aning mer om andra republikanska kandidater men inte lika mycket – anar jag. Hur hade Barack Obama framstått i en typisk artikel från, säg, tiden kring första primärvalen i demokraternas kretsar vårvintern 2008, eller när han just hämtat sig från dusten med Clinton och laddade om mot en då mer utvilad John McCain framåt vårkanten?

Propaganda eller professionell faktaförmedling?

Men hur lång är egentligen en valrörelse i USA, och i Sverige som jämförelse; blir de i praktiken längre och längre? Betyder det att benägenheten att glida på sanningen och leverera ren propaganda från politikernas sida ökar med detta? Då kommer journalistrollen rimligtvis att bli ännu viktigare. Om den består i sin nuvarande form. Fler amatörkorrespondenter kan bli standard, om det inte redan är det. Åtminstone finns det fler tyckare i fler forum; men själva granskningen, det professionella sökandet efter fakta och olika vinklar, det riskerar att gå förlorat. Och hur står sig journalistiken i förhållande till olika idéer om demokrati? Är det en risk för demokratin att så få reportrar har så stort svängrum, eller är ägarkoncentrationen i mediebranschen det större övergripande problemet? De mindre oberoende medieföretagen blir färre och färre.

Den politiska vinklingen skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de tre granskade tidningarna. Alla skildrar Barack Obama som en man i medvind och John McCain motsvarande i motvind. Sarah Palin är problematisk och definitivt ingen samlande kraft. George W. Bush är hopplöst utanför hetluften, en förbränd kraft på den internationella scenen och närmast radioaktivt material för sina republikanska partikamrater. Det finns också ett tydligt vinnare/förlorare-perspektiv i stora delar av den granskade valbevakningen. Men finns det en risk att förförståelsen står i vägen? Nu har vi facit – Obama vann. Påverkar det hur artiklarna tolkas i efterhand, vad man läser in mellan raderna? Kanske en aning, men inte så mycket att det skulle ändra mina slutsatser om han hade förlorat. Gemensamt är den lite för svartvita bilden av etnicitet, där jag ifrågasätter varför man glömmer bort flera folkgrupper som kan betyda seger eller förlust i ett amerikanskt val. I nord- och sydamerikanska medier har tidigare betonats hur de latinamerikanska väljarna i USA i många fall lockades av Bush till republikanerna under valet 2004, men vanns tillbaka till demokraterna (som majoriteten av dem brukar rösta på) av Obama. Detta trots att det traditionellt finns inneboende spänningar mellan afroamerikaner och latinos; två minoritetsgrupper som utgör en ungefär lika stor kaka av befolkningen i USA (mellan 10-12 procent var, om jag gör en grov uppskattning byggd på information som inte är helt färsk).

Medan valkampanjen pågick följde jag själv oftare utländska medier, både tryckta och ‘eteriska’. Spontant ligger de svenska storheterna på efterkälken på många fronter, vilket säkert till stor del är en fråga om resurser. Men är det hela förklaringen? Att en tidskrift som Time kan erbjuda mer fördjupningar, insyn bakom kulisserna och skarpt formulerade åsikter är bara naturligt och deras skyldighet som ett ledande amerikanskt nyhetsorgan på veckobasis. Den bästa kombinationen av grundlighet och läsvänlighet vid jämförelsen mellan kandidaternas ståndpunkter i de viktigaste valfrågorna hittade jag i The Economist, som förmodligen ser sig själva som världsledande på den kombinationen. Det internationella utbudet på nätet gav också fler chanser att se olika vinklar från öppet subjektiva källor både till höger och vänster. Och var man på humör för en mer satirisk vinkel i lättillgängligt format fanns ju alltid The Daily Show med Jon Stewart att tillgå.

Sverige socialistiskt stamsamhälle?

I stort sett kan man nog ändå slå fast att svenska medier gör ett bättre jobb av att informera oss om USA än vad amerikanska medier torde känna till om en liten randstat som vår. Där kan konservativa TV-tyckare använda Sverige som ett varnande exempel på den socialistiska stat som hotar bakom hörnet om den nyvalde demokratiske presidenten får fortsätta med sin agenda och form av krishantering. Detta föranledde just The Daily Show att skicka sin reporter – om det är rätt ord – Wyatt Cenac till Stockholm häromåret för att beskriva den väntade misären. Resultatet, om man vänder på de ironiska formuleringarna, blev att Sverige framstod i en oförskämt idyllisk dager med fri utbildning, fri massage på jobbet, miljömedvetna popstjärnor, en uppsjö unga blondiner och en munter Leif Pagrotsky som påminde om att Sverige lånar ut pengar till USA. Det såg ut som en drift med både hemlandets mediekultur, med exotiska schabloner om Skandinavien och kanske även med det verkliga Norden. Helt säker kan man aldrig vara.

– Jag kunde inte stanna i ett land som förvandlar kvinnor till ståtliga nymfer och män till skäggiga tomtar, blev Cenacs dubbeltydiga slutkläm (The Daily Show 23 april 2009).

Och frågan är i det globala perspektivet; är vi en i de flesta andra ögon charmigt exotisk tomterepublik med en alltför ”lagom” medial mainstream? Finns det en alltför smal rännil av åsikter som slår igenom i de mest spridda forum vi har, en konformism beroende på att vi är ett litet land med tradition av konsensus till ravinens rand – kort sagt, en farlig likriktning? Det kan argumenteras att mer spännvidd behövs för demokratin. Samtidigt står tendenserna i artiklarna om USA-valet åsikts- och värderingsmässigt i samklang med de flesta opinionsmätningar som gjordes även internationellt under den berörda valkampanjen för fyra år sedan. Enligt alla tillgängliga data jag mötte då och hur de än tolkas, ansåg den mätbara majoriteten av Sveriges och övriga världens befolkning att Barack Hussein Obama var en  starkare, mer spännande och kort sagt bättre kandidat än John McCain. En undersökning av BBC visade till exempel att att de tillfrågade i samtliga 22 länder som ingick i enkäten hade en majoritet för Obama (enligt tidningen The Economist som själva lät sina läsare rösta på nätet, med  förkrossande segermarginal för Obama även där). Varför?

”Till skillnad från George Bush, förordar han internationellt samarbete. Hans nyanserade framtoning lugnar européerna. Hans efternamn är afrikanskt, hans mellannamn är arabiskt, han har muslimska förfäder, växte upp delvis i Asien och hans hudfärg ligger nära det globala genomsnittet” (Economist 081004). Något för alla, liksom. Tidningen förordade själv samma kandidat strax före valdagen, grundat framförallt på sakfrågorna, kan tilläggas.

Så vad är objektivitet och vad kan kallas obalans eller i värsta fall ren opartiskhet? Är den journalistiska skyldigheten att vara ärlig mot sina egna instinkter och grundläggande värderingar, eller följa en osynlig norm som någon ritat upp – och vem ritar den i så fall? Mina egna frågeställningar kring materialet har säkert färgats av egna erfarenheter som reporter, främst på lokalredaktioner tillhörande svensk landsortspress. Något man lär sig oavsett geografin är att förment balanserad och rättvisande  journalistik inte är någon exakt vetenskap.

En annan mer komplex och provocerande frågeställning, som inte kan besvaras inom ramen för den här uppsatsen, men som säkert många journalister själva ställer sig ute på fältet är; ligger det något i poetiska formuleringar som att själva berättelsen ibland är sannare än sanningen – att fiktion ibland kan vara trovärdigare än faktaförmedling? Det är inte ovanligt att journalister byter bana och blir författare i stället, för att kunna hantera den dokumenterade verkligheten friare och skapa sina egna sammanhang för att ställa viktiga frågor om samhället. Och det är inte svårt att läsa in litterära drag i flera av de artiklar jag gått igenom; inte i betydelsen att de medvetet förvränger fakta eller bevisligen förenklar svåra frågor på ett otillbörligt sätt. Men språket bär ofta spår av fiktionspåverkan och förmodligen en inneboende önskan att i själva verket skriva en hel roman om den historiska valrörelse de fick betrakta på nära håll. Å andra sidan; det kan vara jag som läser mellan raderna, helt subjektivt…

THE END!

Det här var fjärde och sista avsnittet i min uppdaterade blogversion av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt  i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig på begäran som pdf-fil (Adobe Acrobat) inklusive mer detaljerad statistik och pedagogiska illustrationer som utelämnats i nätupplagan.

Källförteckning – Del 4:

Flera icke namngivna skribenter:  ”The battle of hope and experience” (The Economist, 081004)

Kapuscinski, Ryszard: Fotbollskriget (BonnierPocket 1998)

Postman, Neil: Underhållning till döds (Prisma, Stockholm 1985)

Strömbäck, Jesper: In Search of a Standard: four models of democracy and their normative implications for journalism (Journalism Studies, Volume 6, Routledge 2005)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Wyatt Cenac on the Horrors of Socialism in Sweden – Comedy Central Insider Blog (http://ccinsider.comedycentral.com/2009/04/23/wyatt-cenac-on-the-horrors-of-socialism-in-sweden/)

(samt givetvis de 115 kvantitativt analyserade artiklarna från Dagens Nyheter, Aftonbladet och Göteborgs-Posten)

Annonser

Manufactured Destiny – kapitel 3

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 05/10/2012

Amerikanska myter, opinionens betydelse och mediernas roll i demokratin har redan diskuterats i tidigare kapitel. Våren 2009 gjorde jag mitt examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap och valde ett ämne med anknytning till både journalistik och politik, mer exakt om hur svenska medier bevakade det amerikanska presidentvalet 2008. Hur valet slutade vet väl de flesta, liksom att vinnaren senare tilldelades det årets Nobel-ska fredspris. Här följer tredje delen i artikelserien Manufactured Destiny. Och nu är vi framme vid resultaten av min egen undersökning. 

”Chefredaktören höll upp dagens papperstidning ovanför huvudet och visade den åt norr, öster, söder och väster.

– Det här, sa han, är det bästa numret i tidningens historia. Aldrig någonsin tidigare har varenda nyhetssida upptagits av världsscoop. Vi är citerade på AP, AFP, Reuters och CNN.

Personalen sneglade lite generat på varandra, de flesta av dem jobbade inte alls med dammiga pappersgrejer utan med webben, lokal-TV, kommersiell radio eller på någon blankpolerad bilaga. Många av dem läste inte nyhetstidningen.” (ur Nobels testamente av Liza Marklund).

Trots en ständigt omtalad tidningsdöd och övergång till nya former för masskommunikation kommer fortfarande ett antal hundra tusen tryckta dagstidningar ut i svenska brevlådor varje dag, året om. Över 70 procent av svenskarna läser någon dagstidning dagligen enligt en mätning 2006. Den här granskningen bygger på innehållet i pappersupplagorna för tre av de största drakarna, från dominerande mediekoncerner. Aftonbladet representerar Schibsted, Dagens Nyheter hör till Bonniers och Göteborgs-Posten bär upp Stampen-koncernen. Hädanefter refereras oftast till dem genom förkortningarna AB, DN och GP.

Kvantitativ innehållsanalys kallas den metod jag använde vid undersökningen. I korta drag gäller det att välja vissa företeelser att fokusera på i texterna som undersöks; rakt av räkna förekomsten av de valda företeelserna och sedan omvandla alltihop till variabler i tabellform för att kunna dra slutsatser. Det innebär i det här fallet ett envist nagelfarande av hur ofta exempelvis viktiga personer, partier eller etniska grupper nämns i artiklarna som granskas. Oftast används metoden när man ska undersöka större textmängder och hitta generella tendenser men inte gräva alltför djupt.

Saker som vägs in är bland annat hur långa artiklar det handlar om och vilka som kommer till tals mest frekvent, bildmaterialets betydelse och vilka som syns mest där, vad som hamnar på förstasidan, vilka som skrivit artiklarna, kön och etnicitet hos de medverkande. Dessutom hur positivt eller negativt representanter för de konkurrerande politiska blocken framställs. Texter som granskas är framförallt nyhetsartiklar, men andelen kommenterande artiklar av kolumnistkaraktär ökar i medierna och den genren finns representerad, liksom en del material från kultursidorna. Däremot har renodlade ledare och debattartiklar inte tagits med. Totalt användes 115 artiklar som bas för undersökningen, samtliga publicerade mellan den 16 oktober 2008 och valdagen 4 november.

Allmänna iakttagelser

Vilka relativt enkla och tydliga slutsatser kan dras vid en ytlig överblick av resultatet? Ekonomin är den klart viktigaste valfrågan när kampanjen närmar sig finalsträckan och USA drabbats av insikten att bolånekrisen utvecklats till något betydligt värre. Det ärmycket fokus på Barack Obama som person och fenomen, även när han inte själv är den som artikeln byggts upp kring. Motståndaren John McCain syns inte lika ofta i vare sig rubriker, artikeltexter eller på bild. Han framstår vid det här laget som en man i stark motvind. Vid sin sida har han Sarah Palin, en kvinna som både splittrar och stimulerar väljarna och väcker blandade känslor.

Även om ledare och debattartiklar i berörda tidningar undantagits från genomgången är det uppenbart att ämnet var vanligt förekommande på dessa sidor under perioden. Många tog även tillfället i akt att avge sina slutliga domar över George W. Bushs presidentskap. En handfull reportrar står annars för lejonparten av all rapportering kring presidentvalet i USA 2008. Den stora majoriteten av artikelförfattare är män. Britt-Marie Mattsson ser på egen hand till att väga över gungbrädan mer åt andra hållet, genom att monopolisera valbevakningen för sin arbetsgivare GP.

Vi ser mycket material i reportageform. Visst förekommer flera mer renodlade nyhetstexter, särskilt de sista dagarna före avgörandet, men det är uppenbart att samtliga tre tidningar systematiskt byggt upp en bas av material som täcker in stora delar av USA, att möta väljare och presentera en översikt av detta land och vad som lett fram till Obamas vinnarläge. Med nyhetsartikel menar jag här sådant som syftar på det nyss hända. Reportagen har högst troligt tillkommit under en längre period och samlats ihop för regelbunden publicering under de här sista kampanjveckorna. Av de 115 artiklar som använts har jag kallat 43 för nyhetsartiklar och 44 för reportage. Gränsen däremellan kan vara aningen flytande, men taktiken är helt klart att inte vara beroende av politikernas utspel eller förväntade skandaler utan gå på offensiven och ha en egen plan klar för sig. DN har den starkaste reportageinriktningen, knappt före GP. AB är däremot mest nyhetsorienterat.

Redan i rubrikerna märks en tydlig slagsida åt demokraternas kronprins. Barack Obamas namn förekommer mer än dubbelt så ofta John McCains. Och med rubrikvänner som ”Schack, McCain” eller ”Uppförsbacke när McCain spurtar” behöver man kanske inga fiender…  De ger intrycket att den respekterade republikanen kämpar envist men förmodligen förgäves för att ta in motståndarens försprång i opinionsmätningarna. Det finns undantag, men ställt bredvid återkommande förkunnelser om ”Segervittring för Barack Obama”, ”Republikanska avhoppare sluter upp bakom Obama” eller kronjuvelen ”Obama! Obama! svarar 25 000 strupar” så blir bilden tämligen klar. Republikanska vicepresidentaspiranten Sarah Palin pryder rubrikerna tio gånger, men oftast i negativa (”Palin på väg att bli en börda”) eller tvetydiga (”Palin – förebild eller kvinnofälla”) sammanhang.

Huvudaktör är ett viktigt begrepp. Det är den person (eller grupp) som är mest framträdande i texten, för att definiera det så enkelt som möjligt. Någon eller några som står i centrum för artikeln. Ibland är det en organisation, exempelvis ett politiskt parti, som är huvudaktören – men inte så ofta som jag gissade i förväg. Obama dominerar kraftigt även här i slutet av oktober 2008 och utses bra nära till vinnare i förväg. Ett av flera talande citat: ”Perfektionen ligger i att Obama behärskar den traditionella formen av valkampanj samtidigt som han utnyttjar TV – förstås – men också internet med en effektivitet som ingen före honom” (Aftonbladet 27 oktober 2008, reportage av Peter Kadhammar under rubriken ”Ett hav av hopp”).

Barack Obama står även här i centrum ungefär dubbelt så ofta som John McCain. Många av de större reportagen har dock amerikanska väljare i centrum, då oftast fler än en person åt gången.

Hur kandidaterna framställs

Att tala om bra och dålig press fångar inte riktigt in beskrivningarna i texterna. Det handlar påfallande ofta om framgång eller motgång i det strategiska spelet, tävlingsmomentet; liksom att försöka fånga stämningen i världens mäktigaste men ändå splittrade nation. Om vi koncentrerar oss på de mest omnämnda personerna i utbudet, förstärkts tveklöst signalerna som sänts ut av många rubriker. Barack Obama skildras ofta i kontexten av sina valmöten, buren fram av anhängarnas bifall och med opinionsstödet i ryggen. Även John McCain framställs som en envis och viljestark politiker som arbetar hårt på fältet, med en del hängivna anhängare som ibland uttrycker aggressiv ovilja mot motståndaren Obama. McCain själv framstår sällan som överdrivet arg, men ändå kritisk mot Obama. Sarah Palin har också en fan base med sig, men det är svårt att hitta inslag där hon inte utsätts för någon kritik alls. George W. Bush är relevant i sammanhanget som den utdömde ledaren, den som partikamraterna försöker distansera sig från. Men han nämns oftast i förbigående.

Palin framstår ofta som populär bland de republikanska kärnväljarna, men även som en påfallande polariserande person. Ibland skymtar fram en bild av henne som mindre intelligent, dock inte så ofta och så markerat som de kraftfullaste kritikerna i amerikanska medier gjorde gällande vid samma tid. Det förekommer dock en del skarpa ord om henne. Förre utrikesministern Colin Powell anger henne som ett av huvudskälen till att inte stödja sin partikamrat McCains kandidatur; ett tillkännagivande nära valet som måste ha kommit synnerligen ovälkommet för den gamle vietnamveteranen och vännen McCain.

– Jag har jobbat hårt för min självständighet. Sarah Palin skulle föra oss hundra år tillbaka i tiden. Det vore en mardröm, understryker en svenskamerikanska i Göteborg och uttalad demokrat, intervjuad i GP.

Är hon representativ för USA-kontingenten häröver?

Den karismatiska men ofta kritiserade dåvarande Alaska-guvernören blir också grundlurad av kanadensiska busringare som utger sig för att vara franske presidenten Sarkozy. Här om inte annars framstår hon som mindre insiktsfull och omdömesgill (AB 081102).

– Han är en underbar man. Men han är ändå bara en man.

Michelle Obama vill tona ner den eventuella Messias-kulten kring maken Barack, citerad i Aftonbladet, där hon förärats ett eget reportage om sitt aktiva och oförtröttliga kampanjande för makens räkning. Hon är ändå mindre synlig i materialet än jag hade trott, med tanke på hur mycket hon framhävts i amerikanska medier. Den, som det visade sig, blivande presidenthustrun nämns oftare än motparten, presumtiv first lady á la republicana, Cindy McCain. Men fru Obama är bara huvudaktör vid något enstaka tillfälle.

Fru McCain får vara i rampljuset när hon vunnit en omröstning kring kakbaksrecept över Michelle Obama. Aftonbladet som refererar den historiska händelsen, testar dock recepten och föredrar Obamas variant. De påpekar också att fru McCains recept rent av kan vara en stöld! Joe Biden, den demokratiske vicepresidentkandidaten, nämns endast i bisatser under de här veckorna.  Kanske förvånar det mig en aning, med tanke på hans omvittnade förmåga att slinta med tungan och bli missförstådd – inte helt olikt den förre socialdemokratiske legendaren Sten Andersson. Bush-bashing är däremot en journalistisk folksport eller favoritsyssla, vilket förmodligen indirekt fläckar av sig på McCain.

Återkommande i amerikanska val är att kustststaterna färgas blåa på grafiska kartbilder, medan stora delar av inlandet är röda i samma grafik. Demokraternas blåa signum och republikanernas rödfärg bestämdes någon gång av amerikanska TV-bolag och följer inte samma associationsbanor som de europeiska, där rött generellt betyder vänster och blått höger. Ett antal stater brukar betecknas som vågmästare och deras elektorer kan bestämma utgången. Därför satsar båda partierna i regel mycket av sina resurser i de heta zonerna och de kontroverser kring valförfarandet som blossat upp, exempelvis 2000 och 2004, har med förkärlek siktats där, i stater som Florida och Ohio. Medvetna om detta har alla tre tidningarna lagt krut på att möta väljare i de viktigaste vågmästarstaterna. Colorado, Pennsylvania och Virginia hör också till den skaran.

Omtalade aktörer i innehållsanalys är ungefär vad det låter som; personer eller grupper som inte aktivt medverkar i artikeln, men kommenteras av andra (exempelvis huvudaktören).

– I hela mitt liv har jag fått höra: Du tycker du är smartare än jag, va? Jag känner många som blir provocerade av Barack Obama för att han är så intelligent.

Författarinnan Tawni O’Dell beskriver sig själv som sprungen ur white trash-kulturen och har gjort en klassresa. Hon är också definitivt mer positiv till Obama och demokraterna än till republikanernas representanter när hon intervjuas av AB (2 november).

”McCain är chanslös. Den intelligente elegante afroamerikanen inte bara vinner. Han vinner stort…” (om Barack Obama)

”Det är grymt att säga det, men han går till historien som den sämste presidenten av alla.” (om George W. Bush) Båda citaten ur Staffan Heimersons krönika i AB 25 oktober.

Kolumnister och krönikörer kan ha tämligen fria händer att tycka till och besitter med detta en viss auktoritet. Tendensen hos dem avviker dock inte mycket från rapporteringen i övrigt. Om avgående president Bush levereras i princip inte ett positivt laddat adjektiv i någon av tidningarna under de här veckorna. Annat är det med Barack Obama. Han är den tydligast av andra omtalade aktören i 29 texter. Och omdömet, det är oftast positivt. Motsvarande utfall för John McCain är inte lika smickrande och inte heller för Sarah Palin.

Udda fåglar i skogen

I utbudet från den berörda perioden finns ett antal artiklar som berör presidentvalet på något sätt, men ur annorlunda vinklar. Ibland kan man där skönja starka värderingar, medan andra mest blir kuriosa. Här är några exempel: Det är synd om ”Frasier” – skådespelaren Kelsey Grammer menar att republikanerna i Hollywood ofta känner sig mobbade av den liberala majoriteten, vilket kan ta sig uttryck i otrevliga meddelanden på sminkvagnar och annat ofog (notis i DN 22 oktober). DN intervjuar också författaren Elisabeth Schönberg som studerat presidenters barndomsförhållanden och konstaterat att de ofta är förstfödda i familjen – vilket stämmer in på både Obama och McCain.

– Hela kongressen består i stort sett av endabarn och storasyskon, hävdar Schönberg.

”Nya vindar blåser i kampen om Colorados väljare” proklamerar DN i en rubrik den 21 oktober (med trolig blinkning till en TV-serie från 1970-talet) och går på rodeo – gayrodeo! Brokeback Mountain-vinkeln får illustrera hur traditionella värderingar förändras i och med inflyttning och demografiska rockader. Det sägs kunna gynna Barack Obama i denna vågmästarstat. Joe the Plumber får en viktig biroll under någon vecka åtminstone – hans proverbiala 15 minuter i rampljuset? Mannen som inte hette Joe, inte var legitimerad rörmokare och inte tjänade så mycket som han påstod, men ändå användes som ett slagträ av republikanerna mot demokraternas skattepolitik. ”Sanning och konsekvens behöver inte alltid ha så stor betydelse i en valkampanj. Men när John McCain på ett möte hojtade att han ska ta med Joe Rörmokare till Washington kunde man inte dra någon annan slutsats än att McCain är desperat” (Peter Kadhammars analys i AB, dagen före valdagen 3 november.)

– Här i Washington handlar det om att visa hur smart man själv är och få dem som sitter intill att framstå som idioter.

Madeleine Albright om maktutövningens ädla konst (DN 081029). Denna före detta utrikesminister har skrivit en bok, en handbok för presidenter och ger i förbifarten beröm åt Obama och kraftiga kängor åt Bush-regeringen.

Etnicitetens betydelse

USA är ett invandrarland. Här finns människor med bakgrunder från hela övriga världen samlade. Att tänka bort etniciteten när man studerar detta samhälle är att frånsäga sig verklig förståelse för landet som helhet. Med Barack Obama som presidentkandidat kunde man förvänta sig att afroamerikaner skulle få ganska mycket publicitet, och så är det också. Däremot är hispanics/latinos (de som härstammar från Latinamerika) inte alls lika framträdande, även om de är en strategiskt påpassad minoritet som kan avgöra val åt ena eller andra hållet. De anses inte av svenska tidningar vara av värde att punktmarkera särskilt, eller ens nämna som en maktfaktor. Likaså är den stora gruppen amerikaner med asiatiskt ursprung nära nog osynliga i pressklippen jag granskat. Det är också lite anmärkningsvärt.  Hur det har sett ut under resten av valrörelsen vet jag inte, men jag blir nyfiken!

Klasser i samhället framkommer däremot och synliggörs, att alla inte föds med samma förutsättningar i möjligheternas land. Skillnaderna mellan landsbygd, småstad och miljonstäder märks också. Chicagos slumområden, där Obama var community organizer en gång i tiden, beskrivs i ett reportage i AB som ett talande exempel. Drygt hälften av huvudaktörerna i texterna kan definieras som vita. Finns det skillnader mellan tidningarna? Ja, här utmärker sig Aftonbladet genom en markant högre andel afroamerikaner, inräknat Barack Obama (även om han har en vit mamma). Men fler  väljare och aktivister ur den gruppen kommer också till tals i reportagen från runtom i USA.

En bild säger mer än… ja, ni vet. Gör den verkligen det? Jag utgår i alla fall från att bilderna bidrar till helhetsintrycket och därmed är förekomsten av nyckelpersoner även i bild intressant att analysera. Det demokratiska lägret, och då med deras presidentkandidat i spetsen, syns mest. Exempel på vanligt förekommande bildmotiv: kandidaterna talar inför folkmassor – Obama flitigast, men även McCain och Palin. Väljare i sina hemmiljöer, vare sig det är i hårda storstadskärnor eller på landsbygden. Och så återkommande montage när Obama och McCain jämförs för sina ståndpunkter, eller artikeln laddar upp för avgörande moment i successionsstriden.

Sakfrågor

Ekonomin blev inte oväntat det viktigaste ämnet för politikerna att använda som slagträ i debatten, och det som oftast vädrades av väljare som tillfrågades om sina prioriterade frågor inför valdagen. Utrikespolitik är också vanligt förekommande, vilket inkluderar kampen mot terrorismen, likaväl som USA:s förhållande till omvärlden och behov av att förbättra detta efter valet. Det kan handla om sådant som politikerna tar upp i sina kampanjer, eller reportage från myndigheter, som när AB hälsar på i högkvarteret för USA:s terrorbekämpning. Det kommer också upp när McCains mest aggressiva anhängare utmålar Obama som en verklig fara för framtiden. Eller när Göran Rosenberg för DN:s räkning besöker amerikanska militärens gigantiska övningskulisser ute i ett ödsligt ökenområde.

Moralfrågor är en större sak i USA än här, med laddade konflikter kring aborter, homosexuellas rätt till äktenskap, rätten att bära vapen och så vidare. För George W. Bush var religions- och moralkortet något som aktivt spelades ut mot demokraten John Kerry  valkampanjen 2004. Även om den dimensionen ibland synas lite nyfiket av svenska medier så gör man ingen stor poäng av detta under de här veckorna. Kanske för att ekonomin blivit en så avgörande punkt att andra frågor i den amerikanska debatten hamnat i skymundan. Religion berörs sparsamt, vilket kan läsas på flera sätt. Det kan hända att tidningarna tyckt sig täcka in det spåret tillräckligt i ett tidigare skede, eller att de finner det mindre intressant, möjligen till och med obekvämt att fördjupa sig i.

DN utmärker sig genom att fler av deras texter har tydliga sakfrågor i centrum. Det skulle kunna betyda att de skriver något i mindre i termer av politiken som strategi och en tävling. Det här är kanske vad många säger sig vilja se mer av, men följdfrågan är ju om det är det mest framgångsrika receptet. Avsaknaden av definierad sakfråga tyder i min bok ofta på att artikeln har ett annat ärende; som att lyfta fram Obamas talanger som talare (bevisföremål A: ”Ja, vi kan! Ja, vi kan!” i AB 28 oktober). Det kan också handla om hur mycket resurser som läggs på TV-reklam, som i ”TV-tid dyr väg till Vita huset” (DN 29 oktober).

To Be Continued…

KÄLLHÄNVISNINGAR DEL 3

Asp, Kent: Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)

Asp, Kent: Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy (Nordicom Review 2007)

Marklund, Liza: Nobels testamente (Piratförlaget 2006)

Strömbäck, Jesper/Lynda Lee Kaid (editors): The Handbook of Election News Coverage Around the World (Routledge, New York 2008)

…samt givetvis de 115 artiklarna i undersökningen

Det här var kapitel 3 (av 4) ur blogversionen av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt  i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig som pdf-fil (Adobe Acrobat) inklusive mer detaljerad statistik och pedagogiska illustrationer som utelämnats i nätupplagan.

Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta – Kapitel 2

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 12/09/2012

Amerikanska myter, opinionens betydelse och önskvärda egenskaper hos världens mäktigaste person var några av ämnena i det första kapitlet. Här fortsätter den redigerade versionen av min C-uppsats från 2009 som artikelserie i fyra avsnitt. Nu handlar det bland annat om olika former av demokrati – och hur medierna fungerar efter förutsättningarna.

– Människor tror att valkampanjer handlar om två konkurrerande svar på samma fråga. Det gör de inte. De är en kamp om själva frågan, predikar rollfiguren Josh Lyman (Bradley Whitford) i TV-serien ”Vita huset”. I sjunde säsongen kämpar han med att lotsa fram en relativt ung kandidat och instruerar också denne att inte alltid acceptera premissen bakom frågor som reportrar ställer i offentliga sammanhang.

”Opinionsbildning utgörs av en tävlan mellan konkurrerande verklighetsbeskrivningar. Fakta snarare än värderingar blir avgörande”(Olof Petersson, 1990). Stämmer det – och är politiker och journalister delar av det nya prästerskapet, som det argumenteras ibland? Vilka frågor ska de ställa egentligen, murvlarna? ”Medierna är den viktigaste förbindelselänken mellan väljare och valda i ett demokratiskt samhälle” hävdar forskaren Kent Asp som för JMG:s (Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet) räkning undersökt mediebevakningen av av svenska riksdagsval sedan 1979.  En sanning som kanske har urholkats en smula de senaste åren, men ändå verkar anses giltig av de flesta medieforskare; för att verkligen vara med på allvar i den offentliga debatten, måste även populära bloggare bli inbjudna till TV-soffor och de större tidningarnas debattforum.

Mindre partier mer gynnade av medierna?
Enligt Asp har journalistiken också blivit mer kommenterande och analyserande. Följaktligen skulle politikerna själva ha berövats en stor del av sin hävdvunna rätt till tolkningsföreträde och problemformuleringar. Asp skiljer också på om ett medialt gynnande eller missgynnande av exempelvis ett parti eller en person är ”oskäligt” eller inte. Det kan ju finnas anledningar till en del aktörer får mer uppmärksamhet än andra, vare sig den är av positiv eller negativ natur. I JMG:s återkommande undersökningar framkommer att några partier alltid blir mer fördelaktigt behandlade i medierna under valkampanjerna – men vilka partier, ja det varierar från gång till annan. Svenska medier kan ses som oförutsägbara i den bemärkelsen. Generellt framstår de två största partierna, socialdemokrater och moderater, mer negativt än övriga partier. Och främst i public service-organen Sveriges Radio och Sveriges Television.

Den politiska bevakningen blir alltmer inriktad på individer, brukar det också upprepas i debatten. I USA har det förhållandet längre anor och betraktas kanske inte ens som ett problem. I Sverige har vi en annan tradition, att tänka mer i termer av lagarbete och inte framhäva sig själv. Åtminstone är det en nationell självbild vi matats med i flera generationer, men som håller på att luckras upp. Det borde inte vara otänkbart att svenska korrespondenter som tillbringat en längre tid i USA redan impregnerats av den inrotade personfokuseringen och att det lyser igenom i deras sätt att beskriva verkligheten där för svenska läsare.

Fyra demokratiska modeller
Så vilka krav på balans och opartiskhet kan vi ställa på massmedierna i ett demokratiskt samhälle? Frågan går tillbaka till grunderna för just demokratin, anser Jesper Strömbäck och stöder sig på ett antal internationella studier. Grundtanken är att demokrati och fri journalistik inte överlever utan varandra.  Strömbäck urskiljer fyra modeller av demokratiskt styre, av vilka procedural democracy representerar basnivån, det minsta man kan begära av en demokrati. Medborgarna avkrävs inte speciellt mycket samhällsengagemang och mediemarknaden reglerar sig själv utan behov av normer. Konkurrerande kanaler skapar en mångfald som till slut automatiskt åstadkommer den rättvisa som medborgarna gjort sig förtjänta av. Men är det här bilden av ett samhälle där alla underskattar varandras förmåga att ta ansvar och ta del i samhällsbygget? Finns det verkligen de som ser själva miniminivån på demokratiskt engagemang som ett ideal; alltså en struktur där ytterst få instanser, en elit bestående av makthavare och medier, deltar aktivt?

I competitive democracy är utgångspunkten att den politiska eliten agerar medan medborgarna reagerar. Människorna ska vara tillräckligt väl informerade för att kunna avgöra vilka politiker som bäst tillvaratar deras intressen, men det anses inte lika viktigt att de själva deltar aktivt  i det offentliga livet. Nyhetsjournalistiken ska leverera trovärdig information och ha sinne för proportioner. Den politiska eliten ska vara i blickfånget och granskas hårt men rättvist.

Participatory democracy, eller deltagardemokrati, förstärker medborgarnas ansvar och betonar värderingar; alla förväntas ta mer personligt ansvar för att systemet fungerar. Ingen är undantagen från deltagandet – och det ställer i sin tur högre krav på medierna. Dessa ska bidra till engagemanget genom att ge befolkningen kunskap om hur samhällets fundament fungerar och hur beslut fattas. De bör också undvika ”the game frame” (att presentera politiken som ett strategiskt spel) och i stället lyfta fram sakfrågorna. De som informerar och rapporterar ska heller inte distansera sig själva från samhället utan se sig som en del av den organiska helheten.

Deliberative democracy (samtalsdemokrati) är sedan en förlängning av deltagardemokratin, med emfas på kollektivt beslutsfattande av alla berörda. När folk inte är överens bör de helst fortsätta diskussionen till dess acceptabla lösningar för alla kan uppnås. Demokratin ska vara dagligt närvarande på alla nivåer i samhället. Engagerade medborgare krävs definitivt, i än högre grad här. Och för det krävs medverkan av medierna. Journalisterna förväntas aktivt uppmuntra och åstadkomma politiska diskussioner som är jämlika, rationella och intellektuellt hederliga.

De flesta demokratier i värlen innehåller sannolikt element från alla fyra modellerna, men oftast borde en av dem överväga. De två sistnämnda är kanske mer av idealmodeller, men exempel på andemeningen finns i det ideella föreningslivet och folkrörelsefenomen som har varit inflytelserika i länder som Sverige under olika perioder i historien. Den procedurella varianten ser ut som den svagaste sortens folkstyre och kunde känneteckna unga, bräckliga demokratier – eller sådana som somnat in och där befolkningen tagit sina rättigheter för så givna att de inte behöver kämpa för dem. Den kompetitiva modellen som grundstomme – är det där vi främst är idag, i Sverige och i västvärlden? Och vilken sorts medier har vi då egentligen – de vi förtjänar eller något bättre eller sämre?

Är allt bara ett spel?
Mycket av inflytandet handlar om agenda-setting, att bestämma vad som diskuteras, men Olof Petersson med flera (2006) påminner om betydelsen av framing: hur nyheterna presenteras och ramas in. Och hur ofta politiska aktörer syns i medierna har betydelse; mängden är viktig, kanske viktigare än om publiciteten i sig är positivt eller negativt vinklad. Klagomål brukar uppstå både från höger och vänster på orättvis behandling i det offentliga rummet, såväl i Sverige som i USA. Men sådana diskussioner är tydligen inte lika vanliga i Italien, där mediernas direkta inblandning i politiken gör att opartiskhet inte betraktas som det mest naturliga tillståndet. Tekniker för framing är just fokus på strategier och på politiken som ett spel med vinnare och förlorare. Detta kontrasteras mot ett fokus på idéer och sakfrågor. Benägenheten att beskriva politiken mer som ett spel varierar mellan olika medier och kampanjer. I Sverige 2002 var Expressen och TV4 mest ”spel-inriktade” medan SVT:s nyhetsprogram och Dagens Nyheter var mer sakorienterade.

Medietraditionerna skiljer sig i olika existerande demokratiska samhällssystem. Sverige anses typiskt för den demokratiska korporativismen, där staten har en synlig men reglerad roll i förhållande till medierna, och där kommersialism och idealism existerar sida vid sida i medievärlden. Tyskland och Holland ligger nära den svenska modellen, medan USA och i viss mån Storbritannien räknas till den liberala skolan, där marknaden och de kommersiella medierna dominerar. I Sydeuropa, medelhavsområdet, gäller av hävd en så kallad polariserad pluralistisk modell där medier och politiska partier glider ihop, staten är stark och kommersiella medier inte utvecklats i samma takt eller i varje fall efter samma förutsättningar (se The Handbook of Election News Coverage Around the World, 2008).

Tidningar tappar mark
I samma skrift konstateras att den genomsnittlige amerikanen tar in nationella nyheter först genom lokala TV-kanaler eller lokaltidningar. Radio och internet hamnar än så länge längre ner på listan (men de senaste åren kan det ju ha förändrats eftersom tidningsnedläggningarna i USA hittills gått snabbare än i Sverige). Pressen och de politiska partierna utvecklades parallellt i USA under 1800-talet. Den riktiga boomen för nyhetstidningar kom mellan 1790 och 1835 då antalet tiodubblades och landet låg då långt före Europa i tidningstäthet. Nu tappar tidningarna mark och har minskat med en femtedel sedan 1970. Mediekoncentrationen har också lett till att ett dussin större koncerner tillsammans kontrollerar 90 procent av mediemarknaden i USA.

Äär tidningsdöden ett hot mot demokratin? Det finns de som är allvarligt oroade. Som Thomas E. Patterson, medieforskare vid Harvard University, på Dagens Nyheters debattsida i våras. I USA har det gått fortare än på de flesta andra håll, medan ”svenska tidningar mår ganska bra” enligt Pattersons diagnos. Men tidningarna som affärsidé är på fallrepet och det är ett problem, eftersom de faktiskt är bäst på att samla in information även i jämförelse med andra etablerade massmedier. Inte minst på den politiska fronten. Andra medier, som TV och givetvis internetbaserade nyhetssajter, parasiterar till stor del på det som tidningarnas reportrar tagit fram.

Men hur såg verkligheten ut i den amerikanska politiken hösten 2008 i evangelium enligt de tre visa medierepresentanterna Aftonbladet, Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten? Och kan vi anta att det är verkligaste möjliga verklighet som beskrivs?

To Be Continued…

Källhänvisningar/Kapitel 2:
Asp, Kent: Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)
Asp, Kent: Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy (Nordicom Review 2007)
Patterson, Thomas E: ”Teve och nät förlorare när tidningen tynar bort” (Dagens Nyheter 090524)
Petersson, Olof/Ingrid Carlberg: Makten över tanken (Carlsson bokförlag, Stockholm 1990)
Petersson, Olof/Monika Djerf-Pierre/Sören Holmberg/Jesper Strömbäck/Lennart Weibull: Report from the Democratic Audit of Sweden 2006 – Media and Elections in Sweden (SNS Förlag 2006)
Strömbäck, Jesper: In Search of a Standard: four models of democracy and their normative implications for journalism (Journalism Studies, Volume 6, Routledge 2005)
Strömbäck, Jesper/Lynda Lee Kaid (redaktörer): Handbook of Election News Coverage Around the World (Routledge, New York 2008)
Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt The Ticket, The Mommy Problem och Undecideds (DVD, Warner Brothers 2006)

Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta: kapitel 1

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 02/08/2012

Yes, we can!”. Joe the Plumber. Den hårdföra hockeymamman från Alaska. Skuggan efter George W. Bush… Fraser, fenomen och fascinerande fallstudier från den amerikanska politikens värld. Dessa blev också en del av den svenska nyhetscykeln under det amerikanska valet 2008. Minns ni – och är det värt att minnas?

Rättvis och balanserad nyhetsförmedling – vad exakt betyder det idag? Och är det verkligen vad vi vill ha av medierna numera, exempelvis när de granskar dagspolitiken? Det var några av de frågor jag försökte analysera för några år sedan i en uppsats när jag, sent omsider, var på väg att ta en fil. kand. i medie-kommunikationsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Specifikt handlade uppsatsen om svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet 2008, med fokus på några av våra största dagstidningar. Dessutom förekommer en del rundmålning och relaterade diskussioner kring den berörda politiska och mediala kulturen i stort – ta det som ett hot eller ett löfte.

Nu pågår återigen presidentvalskampanj i USA. Av någon anledning såg jag det som en anledning att presentera en förkortad upplaga av den uppsatsen, uppdelad i olika kapitel. Sammanfattningen (formellt Executive Summary och skriven på engelska) publicerades här redan för ett par månader sedan och det börjar väl bli dags för fortsättningen på slutet på början, eller?

 

Ledarna för USA, Storbritannien och Spanien satt i muntert samkväm och pratade, när de avbröts av ett meddelande på radion.

Senaste nytt! Amerikas Förenta Stater har upphört att vara den stora världsmakten!

George Bush vände sig upprört till sina gäster:

– Vad säger den där idioten? Vem vågar ifrågasätta vår förstaplats i världen?

Kollegerna Blair och Aznar försäkrade att inget av deras länder aspirerade på titeln utan troget stod vid USA:s sida. Då kom utrikesminister Colin Powell in i rummet med svaret:

Den nya världsmakten, herr president, är… den allmänna opinionen.

Storyn är fiktiv och berättades av nobelpristagaren José Saramago vid en manifestation i Madrid 2003; här återgiven från en bok av radiojournalisten José Ignacio López Vigil.

Opinionen. Den har makt. Men är vi alla en del av den, eller är den förbehållen några få spelare på det Stora Brädet? Det kan betyda befolkningen i stort, eller de mest kunniga, utbildade och engagerade fraktionerna inom den, de som orkar hålla sig á jour med vad som händer på den offentliga arenan. Det kan också stå för dem som förmedlar och filtrerar fakta och bestämmer vad som publiceras på samma arena. Vi kan kalla dem…massmedier. Jag har gjort ett mikrokosmiskt nedslag i det som publicerades i några stora – och därmed föregivet inflytelserika – svenska massmedier, om ett val i ett land ganska långt från oss geografiskt, men kulturellt ansett som närliggande. Och vars göranden och låtanden påverkar oss vare sig vi vill eller inte.

Manifest Destiny: ”an ordering of human history regarded as inevitable and obviously apparent that leads a people or race to expand to geographic limits held to be natural or to extend sovereignty over a usu. indefinite area” (Webster’s Third New International Dictionary, 1961)

Amerika har sina egna myter. En av dem, som de flesta amerikaner själva idag kanske inte ens är medvetna om, är känd som manifest destiny. Den var troligen mer spridd och öppet diskuterad under mitten av 1800-talet och går i korthet ut på att de pionjärer som koloniserade den amerikanska kontinenten och lade den under sin kontroll, inte styrdes av slumpen eller bara hade lyckliga omständigheter på sin sida. Det var meningen att de skulle göra det. De var utvalda. Konceptet anses ha haft betydelse (i kombination med den så kallade Monroe-doktrinen från 1823) när Förenta Staterna förklarade även södra delen av hemisfären som sitt intressområde och att det kunde vara rättfärdigat med interventioner (även militära) i Syd- och Centralamerika om det låg i linje med USA:s intressen. Om man håller i minnet att idén om Amerikas speciella utvaldhet ändå fortfarande kan finnas där, åtminstone inbyggd i det nationella undermedvetna, så blir mycket av deras agerande som nation faktiskt lättare att förstå.

Vem är då lämplig att vara ”Leader of the free world” enligt världens mäktigaste nations egen måttstock; vad exakt är ”presidential material”?

– Det är för någon som tar tag i makten och håller fast vid den! Någon som tror att gudarna konspirerat för att sätta honom i den här positionen, att ödet kräver den här tjänsten av honom. Om du inte har den drivkraften, denna hybris, hur kan du fatta besluten som gör alla andra svarslösa? Hur i h-e ska du kunna hålla den sortens makt i dina händer? (Toby Ziegler, en rappkäftad rådgivare spelad av Richard Schiff i TV-serien ”Vita huset”).

Är det alltså ödet som styr? Knappast hela förklaringen. Valkampanjer är ett hårt arbete, de planeras och paketeras av politiker och professionella medarbetare som vill vinna över publiken på sin sida. Vilken roll spelar nyhetsmedierna i den kampen, och hur fungerar det specifikt för svenska medier på andra sidan Atlanten; i en värld som vi känner en viss instinktiv, inarbetad samhörighet med, men som ändå skiljer sig på avgörande punkter?

Under arbetet med uppsatsen gick jag igenom presidentvalsbevakningen i tre svenska tidningars tryckta utgåvor vid tiden närmast före valdagen i USA, 4 november 2008. Det handlar om tre av de största svenska dagstidningarna idag, som samtidigt representerar tre olika mediekoncerner i det alltmer centraliserade och koncentrerade nordiska medielandskapet. Dagens Nyheter tillhör Bonniers, Aftonbladet är Schibsteds svenska flaggskepp och mjölkkossa (till skillnad från det presstödsberoende avskrivningsobjektet Svenska Dagbladet) medan Göteborgs-Posten är grundbulten i det västsvenska Stampen-imperiet.

Under 30 års tid har JMG (institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet) studerat svenska nyhetsmediers bevakning av valrörelser här hemma och kommit fram till att det normalt sett uppstår en obalans och att vissa partier missgynnas i medierapporteringen – men vilka de partierna är varierar från val till val. I stort sett är det svårt att se en konstant linje där somliga aktörer alltid skulle behandlas sämre än andra i medierna. Min utgångspunkt låg i JMG:s önskemål om en jämförande studie kring hur svenska medier beskrev och rapporterade från USA:s presidentval 2008. Finns det stora skillnader och gällande vilka aspekter i så fall? Kan man tänka sig att det uppstår mer personkult och fixering vid politikernas stjärnstatus i det senare fallet? Framförallt, finns det en balans, en rättvis skildring av olika konkurrerande block i politiken eller brister objektiviteten?

Är svenska nyhetsmedier rättvisa, opartiska och väl avvägda i sin rapportering från politikens värld, i den mån man kan begära? Ett viktigt perspektiv här är naturligtvis om medborgarna är betjänta av den information de får. Sveriges Radio och Sveriges Television har uttalade uppdrag att tillgodose publiken med en allsidighet, medan tidningar och kommersiella etermedier är beroende av att fånga en stor publik för att vara lönsamma och samtidigt uppfattas som objektiva, sakliga och trovärdiga. Här har jag tvingats prioritera en gren av medievärlden, och valet föll på den privatägda tidningsbranschen.

Här är är några delfrågor jag ville göra ett försök att besvara:

Finns i det undersökta materialet ens en ansats hos medierna att vara fullkomligt objektiva?

Är det i så fall något att sträva efter – är total balans detsamma som en rättvis beskrivning av verkligheten?

Tar sig svenska journalister andra friheter och antar en annan roll när de vistas i ett utländskt val än i ett svenskt?

Står sakfrågorna eller det strategiska politiska spelet i centrum ?

Bidrar dagens politiska journalistik till att stärka demokratin eller försvaga den?

To Be Continued…

Källhänvisningar / Del 1: 

Kent Asp: ”Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse” (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)

Kent Asp: ”Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy” (Nordicom Review 2007)

José Ignacio López Vigil: Ciudadana Radio – el poder del periodismo de intermediación (Universidad Católica Andrés Bello, 2004)

John Perkins: Confessions of an Economic Hit Man (Plume/Penguin Group, USA 2004, 2006)

Webster’s Third New International Dictionary – Unabridged (Könemann/Merriam-Webster, USA 1961, 1993)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Det här var kapitel 1 ur Yemenity2010-versionen av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Handledare (och ämnesanstiftare) var Bengt Johansson och kursansvarig Ingela Wadbring. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig som pdf-fil (Adobe Acrobat) för den som är mer intresserad av ämnet än genomsnittet av mänskligheten…

%d bloggare gillar detta: