Yemenity2010's Blog

Lasse fiskar lax i Jemen

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 27/01/2011

Det låter som ett vansinnigt uppslag och är det antagligen också. Men en timid, plikttrogen och och i vissa fall väldigt kunnig tjänsteman på ett engelskt fiskeridepartement låter sig efterhand inspireras och engageras i ett projekt som ska förnya och förbättra relationerna mellan den gamla kolonialmakten och ett av de mer problemfyllda hörnen av mellanöstern. En jemenitisk schejk med gott om pengar vill plantera in laxar i sitt hemlands vattendrag uppe i bergstrakterna, och han behöver experthjälp. Brittiska regeringen ser en möjlighet att skapa goodwill och hänger på tåget, med viss reservation och synnerligen oberäknelig inställning från högsta ort… Ingenting går riktigt som tänkt; en del betydligt bättre än väntat, annat avsevärt värre och i omväxlande dagboksutdrag, förhörsprotokoll och klandestina e-mailutväxlingar i omkastad kronologiskt ordningsföljd skyller de inblandade på varandra, beklagar sig i allmänhet och varvar absurditeter med allmänbildande kommentarer.

Den är rätt rolig, romanen ”Laxfiske i Jemen” som jag läste nyligen under de sista månaderna av min egen vistelse i landet. Paul Torday har dock skrivit, eller snarast komponerat den med en lapptäckesteknik som ytligt sett inte verkar låna sig till en filmatisering. Men ändå, tänkte jag, skulle det kunna bli en ganska underhållande film också. Inte för att jag brydde mig om att researcha fakta i målet just då. Häromdagen upptäckte jag dock att det faktiskt redan (hm) sjösatts ett sådant projekt, med en viss svensk regissör vid rodret. Lasse Hallström, eller Lasse Armstrong som han kallas i tidningen Yemen Today, arbetar från ett manus av Simon Beaufoy (”Slumdog Millionaire”) och med bland andra Ewan McGregor och Kristin Scott Thomas i rollistan.

Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 och bör vara ”… a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen”. Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.

Hur är britternas förhållande till Jemen idag? Ja, enligt artikeln av Shoshana Kedem ska Storbritanniens bistånd till Jemen i år uppgå till närmare 50 miljoner pund, åtminstone enligt en utlovad bidragsplan från 2004. Artikelförfattaren anar också att filmen skulle kunna få fler utländska turister att trotsa varningarna från sina respektive utrikesdepartement och besöka landet söder om Saudi för att ”…chew the leaves pf paradise in bin Laden’s ancestral homeland.” Men det är klart, det kan ju bli ett problem att få turistvisum med de nuvarande reglerna… (Jo, när jag själv anlände nyårsaftonens morgon 2009 gick det fortfarande att få turistvisum för tre månader på flygplatsen i Sana’a, men ett par veckor senare skärptes restriktionerna och nu krävs tillstånd i förväg genom antingen ambassader eller genom en inbjudan från folk som redan finns på plats i landet).

Enligt BBC började inspelningarna av ”Salmon Fishing in the Yemen” (som originaltiteln lyder) i augusti. BBC Films är för övrigt med och betalar kalaset. Filmbloggen Scriptshadow lyckades redan för ett halvår sedan få tag i ett manusutkast och tycker det verkar lovande; överraskande intressant med tanke på den sövande titeln…

En läsvärd engelsk recension av boken finns hos The Guardian. De lät Tim Mackintosh-Smith skriva om Tordays roman när den publicerades 2007.  Mackintosh är själv författare till ”Yemen – Travels in Dictionary Land” som jag refererat till några gånger på den här bloggen. Vad han tyckte? Jo, titeln är hopplös, men boken är ”extraordinary”. En lyckad kombination av komedi med tragisk underton och förlorad kärlek. Och bokens schejk tillhör en lång tradition i europeisk litteratur av ”orientaliska gentlemän som avslöjar de sociala absurditeterna och andliga tillkortakommandena i väst”. För i det sekulariserade postreligiösa Europa finns idag inte bara en oförmåga att tro på det omöjliga, men en svårighet att tro på något överhuvudtaget och även en fruktan för andras tro, menar Mackintosh som anser att Torday underförstått sätter fingret på den problematiken.

Jo, jag har alltså skrivit några rader om boken själv också för någon månad sedan. Och en kortare version av den här blogtexten finns för övrigt på russin.nu, men det borde jag väl ha avslöjat på ett tidigare stadium för dem som tycker sig ha fått en överdos av information så här dags…

Och jag ser givetvis fram emot filmen, när den nu blir klar om något år eller så. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla…

För övrigt: Apropå oroligheterna i Tunisien och de spekulationer som finns att trenden ska sprida sig till andra arabländer, har det rapporterats en del om liknande protester i Jemen exempelvis av Global Post och Al Jazeera English liksom CNN. Annat med koppling till Jemen och mellanöstern den senaste tiden: 60 Minutes, det gamla journalistiska flaggskeppet från amerikanska CBS… har varit i Jemen de också och filmat ett inslag på det numera bekanta terrortemat. Det sändes strax efter att USA:s utrikesminister Hillary Clinton varit på blixtvisit i landet vilket återgavs av bland andra New York TimesEkoturism i Jemen har inte bara fördelar med sig, och flera sällsynta arter på ön Socotra (också tillhörande Jemen) är utrotningshotade, visar Al Jazeera English vidare i filmade reportage.

Al Jazeera English har även analytikern Lamis Andoni (kristen arab) kommenterat de underliggande orsakerna till attacker mot exempelvis koptiska kristna i Egypten. Det finns inte bara en förklaring…

”Herre i sitt eget hus” är ett gammalt uttryck vars giltighet kan ifrågasättas, som i en spännande analys på BBC av författaren Elizabeth Ohene från Ghana angående inbördes maktförhållanden i före detta eller fortfarande mäktiga familjer som tunisiska Ben Ali, filippinska Marcos, Ceausescu i Rumänien och Gbagbo i Elfenbenskusten. Är det kvinnan bakom allt som gäller…?

Och varför är vissa bibliska namn fortfarande så vanliga medan andra inte är det? Var är alla Sippora, Jezebel, Dorcas och Nebukadnessar? undrar Jon Kelly på BBC.

Jag har ju skrivit en del om vattenbristen i Jemen, ett ämne som är aktuellt på flera håll. Via Kunskapskanalens ”Naturen AB” fick jag just reda på att även huvudstaden i Ecuador (där jag tidigare arbetat) Quito, kan drabbas av vattenbrist, trots att landet som helhet tydligen har tre gånger så mycket dricksvatten som världsgenomsnittet. Problemet beror om jag förstod rätt, på vanvård av vattentäkter på den omgivande andinska heden mellan skog och berg, el páramo, med ett känsligt ekosystem och att uppskattningsvis 65 procent av vattnet i Quito försvinner på grund av läckor och liknande. Jordaniens huvudstad Amman ligger också illa till och måste regelbundet ransonera vatten till invånarna. Det finns inte tillräckligt med vatten för att odla den mat som behövs till befolkningen i Jordanien. Och jordbruket där använder mer än hälften av landets vattentillgångar, ungefär som i Jemen. I framtiden kommer troligen ett lands rikedom att mätas på grundval av dess vattentillgångar, enligt en Mr Paul Lee, något slags konsult på området.

Sist: ännu ett perspektiv på det misslyckade terrordådet i Stockholm strax före jul, från skribenten Andrew Brown på forumet Foreign Policy. Är det internet som är problemet och på vilket sätt i så fall? Brown har tidigare bott i Sverige och skrivit en bok om det med titeln ”Fishing in Utopia”. Så nu är vi tillbaka där vi började – med fiske.

Folkligt, festligt och flaggrikt

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 22/05/2010

Ett par gitarrer är nu införskaffade till centret, efter visst besvär. Detta tilldrog sig under en tvådagars intensiv tur till huvudstaden Sana’a och tillbaka. Det började i torsdags morse klockan 5.30 då jag åkte med föreståndarparet i bil uppåt landet, genom bland annat Al-Qaida (en by några mil norr om Taiz) och Ibb (ryktesvis en av de rikaste städerna i landet och dessutom välsignad med de kanske grönaste omgivningarna). Dessutom stiger man uppåt i nivå över havet, mot den högplatå där Sana’a anlades för ganska länge sedan (se tidigare inlägg här). Det här var för min del första gången jag reste landvägen mellan Taiz och huvudstaden, och det är definitivt värt de cirka fem timmarna att ha gjort det i alla fall en gång. Och det kan ju bli fler.

Vid ankomsten plockade vi upp kollegan Carolina som varit på snabbvisit i Sverige, ordnade diverse praktiska ärenden och hann med kaffe, eller i mitt fall ginger infusion with honey, högst upp i Burj al-Salam, ett hotell beläget i den gamla stadens troligen mest högresta byggnad (vilken av en händelse bestegs nyligen av en fransk friklättringsentusiast, förevigat av tidskriften Yemen Today). Bilen blev under tiden bortforslad av nitiska trafikpoliser då den parkerats för nära Bab al-Yemen, huvudingången till de här klassiska kvarteren. Exakt vilka regler som egentligen gäller i sådana lägen var som så mycket annat oklart, men med hjälp av välvilliga turistpoliser och en garvad myndighetskontaktsförmedlare som brukar ordna många av våra viktiga dokument, lokaliserades Toyotan till en uppsamlingsplats där den kunde lösas ut för vad som med svenska mått skulle varit en struntsumma.

Gitarrerna, då. De är inte det mest typiska stränginstrumentet här, men vi har tyckt oss skönja ett ökande intresse för även sådana fenomen. Baskurser kan vara på gång, förhoppningsvis. Två stycken i anständig klass – gitarrer, alltså – köptes in efter några varv runt i de centrala delarna och hjälp av mer insatta personer. Det är klart, väl inne i en av butikerna hälsade oss en yngre kund med orden ”jag tvivlar på att ni hittar så mycket av kvalitet härinne”. Ändå bestämde jag mig för att en av de nylonsträngade gurorna som hängde i taket faktiskt var värd priset på närmare 150 dollar, eller 35 000 yemeni riyal. Då hade vi redan dristat oss investera i en annan med stålsträngar i något som snarare liknade en exklusivare souvenirbutik med enstaka instrument mitt i grannlåten. Innan året är slut måste jag väl annars, givetvis, lägga beslag på en egen oud – den traditionella motsvarigheten här.

Förberedelser för firandet pågick också i Sana’a med mycket ljus, glam och dekorationer på allmänna byggnader. Just det – exakt vilket firande? På tillbakavägen var poliskontrollerna fler än vanligt (enligt kollegerna som kunde jämföra), och ännu fler väpnade uniformerade män syntes inne i Taiz, med tanke på presidentens närvaro och högtidlighållandet av de två tidigare Jemen-staternas enande 1990. Presidentens konvoj utsattes faktiskt för ett attentatsförsök för någon vecka sedan, men ledaren själv hade då redan tagit flyget hit, enligt uppgiften i pressen. Olika steg i den utdragna enhetsprocessen som pågick under drygt 20 år återges här.

Ali Abdullah Salehs hälsning till folket, förmedlad av en jemenitisk nyhetsbyrå, inleds så här: ”It is my pleasure to express my best wishes and greetings and congratulate all Yemeni men, women, youths and elders on the 20th anniversary of the national day and the elapse of two decades on the achievement of the homeland’s unity and the establishment of the Republic of Yemen on the 22nd of May 1990.” Han har också gjort en del andra tillkännagivanden angående bland annat frisläppande av fängslade journalister i samband med festligheterna.

Flaggor och fotografier av president Saleh frodas som aldrig förr, eller åtminstone som aldrig tidigare i år, denna vecka. Vägar har förbättrats, gropar grävts igen och fasader putsats eller målats om radikalt. Staden – alltså Taiz – blir om inte annat snyggare och i vissa fall mer funktionell för befolkningen. En del prioriteringar kan givetvis diskuteras, som de blinkande lyktorna överallt nattetid, liknande en del storvulna former av julfirande i USA och ibland även Sverige. Paneler täcks med gula, gröna och röda glödlampor (eller vad det nu är). Laserstrålar sköt ut från fästningen Al-Qahira som vakar över staden igår kväll och generöst utdragna färgglada fyrverkerier lyste upp natthimlen. Återstår att se hur mycket elektricitet vi tilldelas i stan tiden närmast efter de här dagarnas excesser. Generatorn lär snart gå varm igen, anar vi. Idag har enheten firats framförallt på fotbollsstadion här i Taiz, med diverse dansuppvisningar för att illustrera nationens historia och dylikt. Tyvärr var jag inte där, men har sett några av höjdpunkterna i jemenitisk TV under kvällen; samt en lång rad dignitärer i kö för att hälsa på Saleh i en hotellobby, visat i ett snart sagt oredigerat inslag som startade häromkvarten och kanske fortfarande pågår medan jag skriver de här raderna.

Kort nyhetsrunda i övrigt: Två små flickor från en kidnappad tysk familj har hittats av saudisk säkerhetspolis någonstans i det omtvistade gränsområdet mellan Saudiarabien och Jemen. De tillhörde ett följe utlänningar som rövades bort i regionen för drygt ett år sedan. Några ur gruppen hittades döda strax efter försvinnandet, och resten är det osäkert om fortfarande. Många frågor återstår, men här är några av de aktuella uppgifterna i fallet från Al-Jazeera.

”Yemen is the most gorgeous place you’ll probably never visit.” Så inleds en text om turism i Jemen, från den fristående nyhetsförmedlaren/bloggen Sana’a Bureau. Varför? Jemen borde bli nästa Egypten, tycker landets vice turistminister:

– Vi har historia, kultur, stränder och äventyr!

Och hans departement har stora visioner att utveckla besöksnäringen, som ett alternativ till andra fallerande industrier i landet. Kommer de att lyckas? Ja, det beror väl på den allmänna säkerhetssituationen om inte annat. Några av de mest attraktiva presumtiva turistmålen som Marib är just nu i stort sett off limits för utlänningar på grund av tidigare inträffade attacker. Läs gärna mer här.

Gester och ordlösa uttryck i olika kulturer kan skapa utmaningar för nykomlingar, så även i Jemen. Men nu har hjälpen anlänt i form av Yemen Times kortkurs kring jemenitiska handrörelser och minspel. Hit hör inte minst favoriten ”Min hinna” som används ofta när man vill beskriva något som ”mycket bra” eller ännu bättre. Gesten går ut på att man snabbt drar med fingret över nästippen. Ett välkomnande kan ske genom att man placerar handen ovanpå huvudet. Om en person däremot håller med handen om hakan och samtidigt lutar huvudet lite åt sidan, är det snarare fråga om besvikelse eller missnöje med något en annan har sagt eller gjort. Och det finns fler att hålla reda på, tro inget annat.

And now for something completely… Till slut har även jag sett och hört Sveriges ambassadör i Eurovision Song Contest via tävlingens officiella websajt. Ibland går det att spela upp rörliga videoklipp från nätet även här, om man väljer en lämplig lågtrafiktid. Hur det lät? Anna Bergendahl har en stark röst och framför en maffig modern hymn som stiger successivt i slagstyrka och utstrålar mer värme än våra senaste bidrag har gjort – men refrängen kanske inte är vad som krävs för att de beslutande öststatarna ska falla ihop i outsäglig vördnad i den grad vi skulle vilja… Men allt det där visste väl ni andra redan. Har förstått att den Stora Finalen i Oslo utspelas kommande vecka, alltså parallellt med vårt eget sägenomsusade evenemang Yemeni Handicraft Exhibition 2010, som förhoppningsvis synas närmare i nästa rapport härifrån.

Sista stycket: ”Blackwater – världens mäktigaste privatarmé”. Bok av undersökande journalisten Jeremy Scahill. Läst 67 sidor så här långt. Verkar bra. Återkommer i mån av tid med mer uttömmande utvärdering senare.


City by the Sea

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 04/05/2010

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis från den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten ”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage” av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

Sana’a mina ord…

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 08/04/2010

Efter tre månader i Jemen, som till cirka 98 procent tillbringats inom staden Taiz gränser, kom jag – nästan impulsartat – slutligen iväg till huvudstaden Sana’a. Bilvägen mellan de två storheterna (nummer ett och tre i storleksordning i landet) är cirka 20 mil, men att resa markburet kräver tillstånd från turistpolisen och med ett residensvisa är flygpriset högst överkomligt. Luftledes tar det en knapp halvtimme i stället. Den här gången blev det Yemenia, det äldre av de två nationella flygbolagen som var det billigaste alternativet i jämförelse med konkurrenten Saeeda/Felix. En del turbulens på ditvägen uppstod och piloten verkade sicksacka mellan de mest brokiga molnbildningarna, medan återresan var stabilare i det avseendet. Men hur började allt egentligen; alltså – stadens egen tillblivelse?

”This was the spot. Sam bounded down the mountain and pegged out a foundation trench, only to have his guideline stolen by a bird. The bird flew off with the line and dropped it on the east of the plain. To Sam, this was a clear sign. So it was there, on the future site of the Palace of Ghumdan, under the rising of Taurus with Venus and Mars in conjunction, that he came to build the world’s first city: San’a.” (ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith. Just det – den boken igen…)

Strax efter syndafloden bör väl resan ha börjat. Vi känner honom nog främst som Sem, en av sönerna till Noa i Gamla Testamentet. Shem är kanske det troligaste korrekta uttalet av hans egentliga namn. Enligt en myt var det han som grundade Sana’a, huvudstad i nuvarande republiken Jemen. Det finns naturligtvis fler skapelseberättelser än så (och, anmärker någon, flera stavningsprinciper när det gäller själva namnet med vårt västerländska alfabet som instrument). Ingen vet så mycket säkert om det verkliga ursprunget till den sydarabiska, eller jemenitiska kulturen och identiteten, fortsätter Mackintosh-Smith, men den kan i alla fall sägas ha funnits här i närmare 3000 år – eller mer.

Jag hade turen att bo några dagar hos en amerikansk familj med residens i de centrala delarna av staden, som kanske har två miljoner invånare. Centrum i sig är dock större än i Taiz, och ett spontant intryck efter att ha vistats konstant i en stad som ständigt tycks vara en tryckkokare där det är svårt att ta ett steg utan att trampa på någon annan, är – utrymmet. Bredare gator, fler hållpunkter och rena landmärken gör orienteringen smidigare, i alla fall för personer med mitt lågt utvecklade lokalsinne och behov av att rita upp en visuell kartbild i huvudet.

Gamla staden är känd för sina bruntonade byggnader med mycket speciell profil och keramiska utstrålning – troligen konstruerade av något lerliknande material för tusentalet år sedan (enligt UNESCO som placerat staden på sin världsarvslista). I brist på medföljande turistguide och grundligt historiskt material att läsa, spekulerar jag en aning nu och hoppas att senare besök sprider ljus över frågetecknen. För det här var förhoppningsvis inte sista gången jag kom dit. Men en sådan miljö innehåller numera naturligtvis också ett antal gatuförsäljare och jag har börjat inse begränsningarna i utbudet, eller kanske framförallt min egen oförmåga att skilja mellan det åtminstone halvgenuina och vad som inte är annat än – ren kitsch. Traditionella (ja, eller?) dräkter, tyger, de böjda knivarna med tillhörande bälten – som jag fortfarande inte skaffat någon, men det är väl bara en tidsfråga. Väntar på den rätta… Det är lätt att ‘get lost’ inne i de gamla kvarteren med alla sina smala gränder, tvära krökar och oregelbundna organisation överlag. En av huvudingångarna är Bab al-Yemen (Jemens port) men det finns fler. Själv kom jag in en väg, ut en helt annan och tog första bästa taxi därifrån, eftersom tröttheten tog överhanden och inte minst hotande vätskebrist.

Moskéer finns det förmodligen ett oräkneligt antal av; bland annat en gigantisk variant, nästan nybyggd med presidentens välsignelse på ett markområde som både är centralt beläget och samtidigt på en sträcka av aningen ödslig karaktär på väg bort från smeten. På andra sidan vägen ligger Pizza Hut. I Sana’a finns överhuvudtaget mer av kosmopolitiska kulturinslag, mer kommers och välväxta varuhus – kort sagt, mer av allting och framförallt större, än vad jag vant mig vid de senaste månaderna. I området där jag residerade under de här dagarna finns flera ambassader med sina synliga säkerhetspådrag som betongklossar och utfällbara spikmattor utanför murarna. Störst av dem alla är troligen Saudiarabiens beskickning som förefaller ta ett helt kvarter i anspråk. Reservation: USA:s motsvarighet hade jag inte tillfälle att jämföra med den här gången, men de brukar ju ha en förmåga att ockupera ansenligt utrymme de också…

Höjdskillnaden skapar ett annat klimat än i Taiz – kyligare och torrare, vilket påminner om min tidigare arbetsort Quito som ju ligger på närmare 3000 meters höjd över havet i Anderna. Sana’a är anlagd på en platå cirka 2000 meter över samma standardjämförelseobjekt. Och väl tilbaka i Taiz märks det tydligare hur vi går mot en varmare årstid, vilket även inkluderar en del blåst och mer intensivt insektsliv omkring oss. Inte minst myggorna förökar sig med tidigare oanad hastighet. Förhoppningsvis är de inte av typen högriskmoskiter, alltså malariabärande på den här höjden över havet (cirka 1400 meter) men man vet ju aldrig säkert. En dos klorin i kläckningsmiljöer som vattentunnorna på gården är ett vanligt motmedel, har jag fått lära mig de senaste dagarna.

Gitarrer. De finns, men inte överallt, i Jemen. En baktanke med besöket i storstaden var ett eventuellt hinna leta upp välsorterade instrumentbutiker för ändamålet, men det får bli ett projekt att spinna vidare på. Idén är att expempelvis kunna erbjuda nybörjarkurser här i Taiz. Gitarren är inte precis ett klassiskt jemenitiskt instrument, men det sägs finnas ett intresse för det bland den uppväxande generationen.

För övrigt har jag också lärt känna lite av den gamla staden i Taiz, med hjälp av studenterna i en mindre grupp från ett universitet i staden som ville ha en kurs i skrivande – vilket jag försöker ombesörja och samtidigt lära mig mer om vad som rör sig i huvudet på yngre urbana jemeniter. Intressant – både kursen hittills, och besöket i de krokiga gränderna med flera äldre hus som i vissa fall både är väl bevarade och bebodda, men i andra fall varken eller. En av förklaringarna till det senare är folktron på djinni, alltså onda andar, fick jag veta. Somliga hus anses med andra ord vara hemsökta och därför säkrast att hålla sig undan från (vilket provocerade fram ett spontant filmtips nedan). Den här veckan är de flesta kurserna på centret inställda på grund av något motsvarande påsklov (vilket inte standard i övrigt här) men själv kör jag mina pass, eftersom de inte är så många och vi inte ska komma ur rytmen redan i lindan. Möjligen blir det fler liknande grupper på mitt bord framöver, men vi får återkomma om det. Insha’allah…

Just det, det helt osökta filmtipset är den här veckan en klassiker från 1963 som jag inte sett förrän nu. I snyggt svartvita sekvenser och en stenskärpt ensemble under överinseende av av Robert Wise (som bland regisserat även ”Sound of Music”) berättas historien om Hill House, där mystiska saker händer – men exakt vad? Det är upp till publiken att ta ställning till; ”The Haunting” eller ”Det spökar på Hill House” lämnar mycket över till fantasin (och finns på DVD för den hugade, med tillhörande kommentarsspår från flera inblandade för den ännu mer hugade).

%d bloggare gillar detta: