Yemenity2010's Blog

City by the Sea

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 04/05/2010

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis från den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten ”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage” av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

Battleground Culturica – The Plan

Posted in Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 25/02/2010

”Vägen till studenternas kulturintresse går genom magen”

Gammalt djungelordspråk eller möjligen rent önsketänkande från min sida.

Nu har den planerade cafeterian öppnat på prov i kulturbyggnaden på Swedish Center. Det är tänkt som ett enkelt och smidigt sätt att dels förse studenterna (av vilka de flesta läser engelska, elektronik och sömnad) med någon form av förtäring på nära håll, men också att öka cirkulationen överhuvudtaget i huset, som i korta drag ska utvecklas och få  ett bredare programinnehåll.  Första förmiddagen var ett allmänt kaos och vissa regeländringar vidtogs till nästa pass, som att studenterna beställer och inte själva lagar till sina önskemål inne i köket, som är ett (grovt uppskattat) tio-tolv kvadratmeter stort utrymme inne i biblioteket på övervåningen. Jag testar just nu olika öppettider och försöker snappa upp signaler på om utbudet är tillfredsställande eller inte. Delikata frågor, det där.

Dessutom har jag för ändamålet skaffat en fin liten bärbar CD-spelare kombinerad med kassettenhet och radio av märket Panasoaenic (sic!). Nej, jag tar inget ansvar för hur många originaldelar som ingår, även om produkten sägs vara ‘huvudsakligen’ sammansatt i Japan. Billig var den i alla fall. Försökte också bränna ut en del CD-ar med lämplig musik (något som man ju gör mer och mer sällan numera i takt med lagringsmediernas evolution och ökande artrikedom) men råkade ut för ett uppenbarligen inte helt ovanligt problem; de brännbara CD-skivorna här är ofta av sekunda kvalitet och ger upp innan de är färdigstekta. Förargligt. I värsta fall får jag väl beställa från bekanta hemmavid. Och hoppas att MacBookens brännarenhet inte själv grillats i processen av trial and error. Det uttrycket kan för övrigt appliceras på det mesta man sysslar med här. Möjligheterna till misstag är många…

…liksom när man tar beställningarna. Cafeterian innebär en konkret övning i att känna igen vem som beställt vad, även om menyn är enkel. Jag talar givetvis om damernas önskemål, eftersom majoriteten av dem är klädda i heltäckande svart tunika, eller som det kallas här; balto, med tillhörande makrama och lithma. Ögonen ser man, men inte så mycket mer. Att lära sig komma ihåg och skilja åt olika sorters handväskor och dylika tillbehör, det är ett tips från den kvinnliga delen av lärarkåren på stället. Jo, de har ju lättare att lägga märke till sådana detaljer automatiskt, kvinnor. Eller inte? Röstprofilering är också en taktik jag arbetar på att förfina till perfektion…

Noteringar i marginalen; den tveksamma tandstatusen (framförallt färgmässigt) hos alltför många jemeniter brukar tillskrivas olika faktorer. Ibland framhävs dålig vattenkvalitet, liksom det utbredda bruket av qat (de där löven som tuggas frekvent, ni vet). Något som också skulle kunna ha en inverkan är mängden socker som blandas i kaffe och te. I samband med starten av caféverksamheten inser jag hur mycket sötningsmedel som anses vara normalt – åtminstone tre teskedar i ett glas (det är ju så man helst dricker te här). Smaken är ofta tilltalande, inte minst på grund av den extra kryddan som ska till för en riktig shahi halib (europeiserad stavning) och jag riskerar nog själv att bli beroende om jag fortsätter konsumera te på jemenitiskt vis i samma takt som hittills. Det kanske är dags för en tandblekning när jag återvänder till Sverige.

Coming up: På lördag öppnar vi den första konstutställningen i kulturhuset (såvitt jag känner till) med en ung begåvad artist härifrån Taiz. Utformar en del enklare marknadsföringsmaterial och hoppas på word-of-mouth-taktikens framgångar inom konstnärens och centrets personliga nätverk.

Dagens värda vetande: En människa dör snabbare av sömnbrist än av svält. I det första fallet räcker tio dagar för en dödlig dos, medan hungern kan vara i några veckor innan den tar ut sin rätt helt och hållet. Förutsatt att man i båda exemplen är helt utan sömn respektive mat, antar jag. Källan är i alla fall twitter-flödet från den mexikanska tidskriften Conozca Más.

För ännu mer övrigt nästan allra sist: Nu har jag lyckats komma till skott och recensera Alicia Keys ”The Element of Truth” här. Ifall någon undrade över just det, vilket kanske inte är troligt men ändå möjligt. Och allt är möjligt för den som tror och betalar skatt, eller hur?

Och apropå den möjligen märkliga rubriken, så är den inspirerad av en science fiction-serie jag också recenserat – samtliga säsonger, faktiskt, med den senaste här.

Arabrakadabra, absolut

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 17/02/2010

Imorgon är det dags – till slut. Efter att ha plockat upp enstaka hälsningsfraser, räkneord och annat instrumentellt när man vistas i ett arabland, så är första lilla privatlektionen inbokad till imorgon förmiddag. Förhoppningsvis blir det av regelbundet en gång i veckan under en tid framöver – hur länge vet jag inte alls exakt just nu. Läraren är en av studenterna på centret där jag arbetar, en kille med många järn i den berömda elden, bland annat extraknäck med att lära ut basal arabiska till nykomlingar. Som mig.

Problemet hittills med det här språket verkar från mitt perspektiv vara att det vimlar av korta, kärnfulla ord och fraser som låter påfallande lika varandra. Och i regel påminner de inte om svenska eller något annat språk jag läst på ett sätt som gör det lättare att memorera dem. Nu finns det, vid närmare eftertanke, ganska många glosor och uttryck även i våra germanska och latinska språktrådar som hämtats från arabiskan (kaffe, socker, alkemi, chiffer, schackmatt – etc). Men ändå. Det här är troligen inte världens svåraste språk, men tillräckligt av en utmaning – inte minst för att de har ett helt eget alfabet att försöka få grepp om. Och så läser de ju som bekant baklänges. Helt objektivt.

Vilket är världens tungroddaste tungomål för utbölingar då? Tidskriften The Economist gjorde ett försöka att besvara frågan ganska nyligen (http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=15108609) . Latin är en prövning för många engelsktalande, inte minst på grund av verbformerna; och grammatiken i latinska språk som spanska är inte att leka med, konstaterar de (i det senare fallet är jag kapabel att ha en åsikt – och hålla med). Franska och engelska har nästan rekordmånga alternativa sätt att stava till likalydande ljud. Franskan har till exempel 13 olika stavningsvarianter för det synbarligen simpla ljudet ”o”. Men ”English is a relatively simple language, absurdly spelled” argumenterar den engelskspråkiga publikationen. I många asiatiska språk, som mandarin (världens mest talade?) ändrar orden betydelse beroende på betoning. Och i Botswana finns ett tusental personer vars modersmål heter !Xóõ, vilket kräver avancerade gymnastiska övningar för hals och gom genom inte inte minst 22 olika klickljud. Turkarna är uppfinningsrika när det gäller att bygga ihop flera ord till sinnesvidgande långa sammanhängande fraser. Men värstingen av alla, enligt Economist, heter tuyuca och talas någonstans i östra Amazonas. Där stöter man i princip på alla utmaningar ett språk kan erbjuda; framförallt långa fraser och ovanligt många genus, samt obligatoriska verb-ändelser som i sig förklarar hur en person kommit över information om det han eller hon uttalar sig om – genom egna iakttagelser eller i andra hand, och så vidare. ”Evidential languages force speakers to think hard about how they learned what they say they know” sammanfattar artikelförfattaren, som också kort kommer in på frågan om hur mycket ett givet språk påverkar själva sättet att tänka i den berörda kulturen, liksom det faktum att många spännande språk är på god (eller ond) väg att helt försvinna inom några generationer. Dit hör bland annat tuyuca…

…men knappast arabiska, som rimligtvis talas av ett par hundra miljoner människor (även om jag inte letat upp den senaste statistiken än). Det låter inte exakt likadant i hela området – från arabiska halvön där jag alltså vistas just nu, till Mauretanien på afrikanska västkusten – och osannolikt homogent vore det väl annars. I korthet kan man dela in språket i tre varianter: modern standardararabiska som ska kunna förstås av hela arabvärlden och som innefattar det mesta av det som skrivs och publiceras numera; klassisk arabiska som Koranen och klassisk litteratur är författad på; samt inte oväntat ett antal regionala och lokala dialekter som används till vardags*. Och så mycket har jag förstått att Jemen inte är ett undantag när det gäller förekomsten av slanguttryck och högst egna lingvistiska piruetter. Time to learn how to dance, entonces. Chao for Now, Au revoir mes amies och Ashufaqom ba’aden.

* Källa: Mastering Arabic (Jane Wightwick och Mahmoud Gaafar – Palgrave Macmillan Master Series, 2007)

Arabiska influenser i svenskan, enligt Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arabiska_lånord_i_svenskan

…but not so strange fruits

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 10/02/2010

”Southern trees bear strange fruit, blood on the leaves and blood at the root…”

Ur den gränsöverskridande 1930-talslåten ”Strange Fruit”, skriven av Abel Meeropol men mest känd genom Billie Holidays inspelningar – och för tio år sedan utsedd till det Seklets Bästa Låt överhuvudtaget av tidningen Time.

Ghubeyra är en by belägen cirka sex mil från staden Taiz där jag alltså tillbringar det mesta av tiden i Jemen. Torsdagen den 4 februari tar vi en av centrets Toyotor (ej tillhörande den nu återkallade Prius-parken utan en robust Landcruiser av tidigare årgång). För mig är det här första besöket, men inte för resesällskapet, föreståndarfamiljen Edström, som åkt hit ett par gånger förut och etablerat en kontakt.

Resan dit är en del av charmen, inte minst åsynen av det mycket märkliga – och förmodligen mycket ålderstigna – träd som ståtar i sin breda, knotiga prakt utanför en by någon mil innan resans mål (om jag gör rätt uppskattning, styrd av eftertankens kranka blekhet). För att ingen ska missa det exceptionella med växten så har en skylt med texten ”Strange Tree” på både engelska och arabiska placerats på platsen. Det här är ett av de tillfällen då bilder bokstavligen säger mer än åtminstone ett par hundra ord, så jag slösar inte mer med beskrivningarna här. Frukten är väl i det här fallet inte det märkligaste med trädet, utan snarare stam och grenverk, apropå dagens inledande spontana och helt osökta musikhistoriekortlektion…

Innan dess har vi för övrigt stannat till i en annan by där det hålls marknad och vår vaktmästare Muhammed gör några sista-minuten-inköp till de väntande värdarna. Kommersen är livlig och trafiken tät även om den tvingas krypköra och tränga sig fram i vimlet längs huvudleden som flankeras av marknadsstånd på båda sidor. Tyvärr ger den här hållplatsen också ytterligare ett tillfälle att studera de skrämmande mängder skräp som lämnas lite varstans och sedan sprids vidare med vinden varthelst det finns en fri yta (eller buskar att fastna i). Plastpåsar, framför allt, finns det alldeles för många av i fel forum. De allmänstädes närvarande getterna äter en del, men inte ens de kan ta hela ansvaret för allt som människor lämnar efter sig. Frågan är hur det här mönstret ska brytas – och om jemeniter i allmänhet uppfattar det som ett problem? Jag får väl återkomma med en gallup framöver. Kanske.

Väl framme i Ghubeyra hålls en liten ceremoni med anföranden och framförallt utdelning av ryggsäckar som sponsrats från Sverige, till alla skolbarnen på plats. Högtiden följs av en guidad tur i en wadi, alltså en dalgång där det odlas bland annat mango, bananer och andra förhoppningsvis C-vitaminförhöjande och smaklöksfrestande vegetabilier. Där nere är grönskan mer påtaglig än den oftast är i det ofta sandbruna landskapet så här års. (Det ser dock annorlunda ut i stort när regnperioderna sätter igång senare under året, har jag blivit förvarnad om. Det vill säga grönare.) Vi får också en ambitiöst utformad lunch med många och spännande ingredienser hemma hos en familj från byn. En kulinarisk lärdom från dagen är att honung blandat med kaffe anses vara ett delikat komplement till efterrätten. Kan vara bra att veta, men själv föredrar jag fortfarande honung ihop med te i stället.

Tagged with: , , , , ,

Heta grytor, halal-burgare och historiska drycker

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 29/01/2010

”Within a limited but delicious range, the Yemenis are connoisseurs of food, suffering the furnace heat of a crowded eating house that makes the best saltah, or queuing – sometimes for hours – for special shabaya bread during Ramadan. Before qat caught on (probably in the fourteenth or fifteenth century) food seems to have been the national obsession”(ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, 1997).

Tidigare har jag gjort något enstaka nedslag i det kulinariska livet i Taiz och här följer ännu ett. Saltah – ja, det är väl en form av traditionell och populär matlagningskonst som är ett attraktivt alternativ för många jemeniter. Hur varierad är den här etiketten? Vet inte riktigt, men den kan som, på en restaurang i Taiz innebära en het kokande köttgryta som ställs fram på bordet, ett bord som täckts med tidningspapper (exempelvis The Straits Times som i sig tydligen täcker in händelser i regionen kring Röda havet. Notera dock att jag inte är säker på om det är samma ST som har sin bas i Singapore – det är svårt att verifiera alla detaljer när skriften är mer eller mindre täckt av stekdon, smulor och sås). Eller på golvet, med en matta och Gulf News som underlägg. Bröd? Jo, ett par rejäla nygräddade tunnbrödsaktiga kakor brukar ingå. De bryts och doppas i rörorna som inte bara inkluderar den nämnda grytan utan även en del andra kryddblandningar. Chobs eller hobs är väl ungefär det mest rättmätiga uttalet på bröden, vare sig det är en lokal, nationell eller panarabisk benämning (många mysterier återstår att lösa för min del). Nära ingången står kockarna och rör om i sina i regel gigantiska grytor. Det vill säga, man skulle kunna koka en vuxen person i dem vid behov. Men kannibalism är inget vanligt förekommande fenomen i landet, efter jag har kunnat utröna hittills…

Brödkakor av samma sort även användbara på en av fiskrestauranger som gärna blir fullsatta nere i centrum i restaurangrusningstid. Proceduren börjar dock med att man själv skaffar fisken nere hos någon av flera försäljare i marknadsvimlet (marknaden går under namnet Markezee och där säljs även frukt och grönsaker). På restaurangen grillas den valda fisken och serveras på bordet, som den här gången kanske är täckt med engångsplast som duk – och utbytt för varje ny kund som kommer. Grytor med olika innehåll verkar överhuvudtaget vara något som förordas i matkulturen här. Det kan vara kyckling (som på den tredje bilden), nötkött eller något annat – bara inte fläsk, men det förstod ni redan. Är det gott? Ja, väldigt ofta, även om jag inte vet hur begränsat jag kommer att tycka att det  kulinariska standardutbudet är när jag tillbringat några månader eller mer på plats. Hamburgerkedjor, pizza-franchiser eller andra vanliga transnationella representanter för den allmänna snabbmatskulturen i Europa och på många andra håll – de är i stort sett osynliga åtminstone i den här staden, om någon undrade.

Småbutiker med ett begränsat urval konserver, pasta och kolsyrade drycker finns det gott om; och några något större för specerier, såväl billigare inhemska produkter som dyrare importerade (choklad, kex, flingor och hygienartiklar av mer västvärldsligt snitt hör ofta till den sistnämnda kategorin). Någonstans i den ekonomiska mellanklassen hamnar väl produkter från andra arabländer, som ett storpack med beef burgers från Al Islami Foods i Dubai, försett med etiketten ”the real halal” för säkerhets skull. Prisnivåerna i stort är dock en bra bit under de svenska, men så är löneläget för de flesta medborgare naturligtvis också ett annat.

Te – det är ett litet fenomen i sig. En vanlig variant är med mjölk, men oavsett vilket så är smaken sötare än man är van vid hemifrån. Och det kan gärna intas efter en het lunch. Kaffe då? Ja, det konsumeras också i viss mån men troligen inte i samma omfattning. Historiskt finns det ett starkt samband mellan Jemen och produktion av den svarta drycken. Det var en gång i tiden en dominerande exportvara härifrån, men storhetstiden för det verkar nu ligga ett par hundra år bakåt i tiden. Det råder delade meningar om den radikalt ökade satsningen på qat-odling under 1900-talet är en av orsakerna till kaffets reträtt, men osvuret är väl bäst för en novis i landet…

Tagged with: , , , , ,
%d bloggare gillar detta: