Yemenity2010's Blog

Sneda tankar, sena kvällar och Sverige från spansk synvinkel – Årets bästa podcaster och radioprogram 2016

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 29/12/2016

Texten har tidigare publicerats på Fair Slave Trade

logo-fst-temapodcast

För fjärde året i följd klämtar klockan: dags att kröna årets bästa podcaster och radioprogram, allt utifrån strikt personliga kriterier. Jämfört med fjolårets lista har en del förändringar skett och nytillkomna kringkastare har letat sig in, tack och lov. Trist vore det väl annars. Inget är beständigt här i världen och de audiella etermedierna är en arena för upp- och nedgångar, nystarter och nedläggningar, liksom fladdrande formkurvor och fantastiska fenomen som plötsligt bara lyser upp natthimlen – utan visuella hjälpmedel. För mig personligen är det ofta med någon av de här sändningarna i sällskap som jag tillbringar tiden på tåg eller buss till och från arbetet i veckorna. Drygt en timme dit och ungefär lika mycket tillbaka hem igen (beroende på färdmedel) – det ger utrymme för viss bildning och underhållning i skön förening i förbifarten.

För övrigt har platserna på listan fördubblats. För att få plats med mer, helt enkelt. Här är de 20 i topp, med fjolårets placering inom parentes. Begreppet ”ny” innebär, bara för tydlighetens skull, att programmet är nytt på listan, inte nödvändigtvis nystartat under året som gick.

1. Snedtänkt med Kalle Lind (ny).

– Och nästa vecka ska vi tala om någonting betydligt smalare.

Så brukar han avsluta sina sessioner, herr Lind. Årets raket! Podden som pratar om det ’andra poddar inte pratar om’. Pretentiöst, eller hur? Men oavsett om det handlar om ämnen jag redan tror mig vara intresserad av eller inte, så lyckas Lind med sina alternerande samtalspartners alltid komma med nya insikter och iakttagelser som gör livet lite rikare eller åtminstone roligare. Henning Sjöström, referenshumor, frikyrkopop, Svenskfinland, musikaler, Björn Afzelius, reklam… Hugg in och frossa! Bordet är berett!

2. Late Night Live (1). Min gamle följeslagare som jag egentligen bara följt i några år, men uppenbarligen är något slags kulturell institution i egen rätt Down Under, Mr Phillip Adams, ångar på. Tar pauser av hälsoskäl ibland – åldern tar ut sin rätt, antar jag. Men den slutgiltiga pensionen har inte infallit än, tack och lov. Vad händer i världen egentligen just nu – och vad har hänt genom historien. Och framförallt varför? Analyser och diskussioner inkluderande ett nätverk av återkommande och nytillkomna gäster med specialkunskaper på diverse områden hjälper gladeligen till att bidra med sina ofta uppfriskande subjektiva synpunkter.

3. USA-valpodden (ny). Chans att nörda ner sig och få veta ALLT om det där valet vi trodde att vi redan visste allt om… Sara Stenholm med anhang bad inte om ursäkt för att verkligen gå in i uppdraget med hull och hår, till fromma för oss som av av olika anledningar intog ohälsosamt mycket information om en valkampanj vars resultat vi världen över kommer att få leva med under flera år framöver.

4. The Documentary – BBC (3). Det amerikanska valet har givetvis bevakats intill uthärdlighetens gräns, men BBC-reportrarna hittade nya vinklar inte minst genom att resa runt i amerikat och bredda bilden. Liksom de lyckats leverera nya lärdomar om rytmikens historia, prosopagnosia (oförmågan att känna igen ansikten), Syriens konflikter och historia, latinamerikanska likutgrävare i rättvisans tjänst… Och mycket annat.

5. A Cast of Kings (2). Firma Chen & Robinson. Fortfarande på tronen, så långt jag kan se, ifråga om att nagelfara ”Game of Thrones” utan och innan. Jag har gett Aftonbladets variant ”Tronspelet” chansen att konkurrera i kategorin. De har sina ’moments’, men framstår som förhållandevis flegmatiska vid en direkt jämförelse.

6. The Film Programme (4). Still goin’ strong, som de säger. Om film, för filmfantaster. Från BBC.

7. Spanarna i P1 (9). De kom en gång för länge sedan och vägrar ge sig.

8. Relevant Podcast (ny).De flamsar en del. Och blir sedan dödligt allvarliga. Det handlar om livet, universum och hur inte minst kristen tro samverkar med eller mot samtiden och dess kulturella uttryck. De stora frågorna på ett lättflytande sätt. Magasinet på nätet har jag uppskattat länge. Det tog lite längre att tränga in i podden och dess upplägg med längre verbala drabbningar mellan redaktörerna innan ett par intervjuer brukar avrunda varje episod. Men i höst har jag mer och mer fastnat för de här postmodernt medvetna, möjligen hipsterifierade och synnerligen talträngda amerikanernas take on reality, inte minst deras sammanställning av de 50 viktigaste popkulturella företeelserna under året.

9. BBC Witness (ny). Världshistorien sedd genom korta nedslag som oftast klockar in kring tio minuter och tar oss till något vi trodde vi kände till eller kanske totalt missat, någonstans, någon gång…

10. Människor och tro (5). Har det funnits mindre nu än tidigare år att ventilera kring hur samhället och religiösa föreställningar i Sverige och världen i stort förhåller sig till varandra? Dum fråga. Alltså fortsätter de fylla en viktig funktion.

11. P1 Kultur-podd (ny). Omorganisation på kulturdepartementet i Sveriges Radios P1 och därmed en ny form för bevakning av allt som kan passa in under det här taket. Tillräckligt mycket är tillräckligt upplysande och mångsidigt för att kvala på in på listan som nykomling.

12. Medierna i P1 (6). Ett koncentrat av veckan som gick ur ett medialt bevakningsperspektiv. Ett program som fortsätter fylla sin funktion.

13. Haciendo el sueco (10). Sverige för nybörjare, på spanska. Målgruppen är väl främst spansktalande som vistas här i Norden, eller ändå vill veta hur allting verkar häruppe. Personligt och spontant, med oftast kortare dagliga  inlägg är det ändå bra språkträning och ger en del oanade perspektiv.

14. Decoding Westworld (ny). Efter att ha strålat samman kring kritiska analyser av ”Game of Thrones” under några år nu, bestämde sig radarparet David Chen och Joanna Robinson för att göra samma sak med höstens HBO-fenomen ”Westworld”. Inte mig emot. Kanske lite mycket av detaljanalys och nergrottning i allehanda teoribyggande, men de har drivet och entusiasmen som ställer många andra i skamvrån.

15. Freakonomics Radio (bubblare). Ramlade ut från listan i fjol, kanske främst på grund av bristande produktivitet. En uppryckning kan skönjas och de rör sig tillbaka in mot finrummen igen. Inte minst sviten om medicinens och läkekonstens historia i slutet av året var en pärla.

16. Konflikt i P1 (7). Eländes elände. Ibland orkar man inte med mer. Men ”Konflikt” är ändå fortsatt ett forum för att bringa något slags ordning i och förståelse för varför alla inte bara bestämmer sig för att vara vänner.

17. Vetenskapsradion Historia (ny). Koncentrerade historiska insikter och upptäckter med kopplingar till vårt nu, paketerade i ett lättillgängligt format som inbjuder till att allmänbilda sig regelbundet utan att det känns betungande. Snarare inspirerande.

18. Creepypodden med Jack Werner (ny). Huuuu, så många hemska historier det finns att berätta egentligen. Och hur vällustigt man kan vilja försjunka i dem ibland. Vandringslegender, vardagsmystik, noveller av okänt ursprung huserande i olika hörn av nätet…

19. Gradvall (ny). Långvarige popkulturskribenten Jan Gradvall prövar sina vingar i ett nytt medium. Det märks att det inte är radio han sysslat med mest i karriären, men kärleken till ämnet (musik) och intresset för de intervjuade artisterna väger upp de bristerna till största delen. Kan bli en kommande klättrare på listan…

20. Bildningsbyrån (ny). Begreppet ’politiskt korrekt’ och normkritik ur olika vinklar är några av de ämnen som luftats av detta lilla program från Utbildningsradion i år. Verkar lovande. Får stå på tillväxt.

BUBBLARE:

This American Life (bubblare). Hmmmm…. Verkar den här rubriken lockande eller inte? OK, jag ger det en chans. Tyvärr, den här veckan hinner jag inte. Och mobilen börjar bli full igen. Jag måste rensa. Så där håller det på. Det är inte alltid lika angeläget att ägna en timme åt vad de nystat ihop, men ibland visar det sig vara nästan sinnesvidgande fängslande.

OmVärlden Podd (bubblare). Inte så regelbundet produktiva, men slår till med ett spännande avsnitt då och då, främst på temat globala utvecklingsfrågor.

Sent ska segraren sända – årets bästa podcaster och radioprogram 2015

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 31/12/2015

Not: Har tidigare publicerats på fairslavetrade.se

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

Intelligent Designs in an Age of Terror?

Posted in Blog Entry in English, Tema: Kultur, Tema: Politik by yemenity2010 on 14/02/2012

The international film festival in Gothenburg took place again recently. I had the privilege to see the British political thriller ”Page Eight”, which was… OK, maybe not great, but definitely good. And as a bonus, the director David Hare took some questions from the audience afterwards. The theme is terrorism, or more exactly, how to respond to it from the perspective of the British intelligence agency MI5. They’ve had a hard time since 9/11 according to Mr Hare, partly because they refused to produce evidence of weapons of mass destruction when the Prime minister needed a case to go to war in Iraq along with the US.

MI5 is, by the way, the branch of British Intelligence that operates within British shores, as opposed to MI6 (where James Bond would have been employed, had he existed in real life). The latter branch was more willing to provide the ‘intel’ that Tony Blair was asking for, than MI5.

– Both have had difficult years, says David Hare who thought the time was ripe for a film on the topic, just like John le Carré wrote novels about the Cold War.

The people in ”Page Eight”, especially the leading character, MI5 investigator Johnny is portrayed in a rather sympathetic way, as played by the veteran Bill Nighy (”Love Actually”, ”The Constant Gardener”) whom Hare has worked with on several occasions.

– I didn’t write the part for him, but when I’d written 30 pages it was obvious it was him. And he wanted to play this part; he’s very mysterious and very attractive to women. Two things that all actors dream of playing…

Hare also got the Australian actress Judy Davis to play a part, but it didn’t come easy.

– I struggled to get her. In Australia she’s regarded as such a great actress that she hardly acts at all! But her agent said to her: if you don’t do this, what will you ever do?

All in all, the cast was made up of mostly experienced and skilled actors (like Rachel Weisz, Michael Gambon and Ralph Fiennes) who together formed ”a nauseatingly happy family” in Hare’s words. And he admits he needed it, since the film was made principally for British TV with a five-week shooting schedule and a very modest budget. Not like when Hare was involved in making films like ”The Hours ” and ”The Reader”.

– You won’t believe how long we went on filming those…

Now everyone had to be on top of their game, with no time to ‘hang around’.

– I would hate to do it with actors less good than this lot. But these are all actors that can do anything, says Hare who considers the chance to visit film festivals is a nice bonus considering the circumstances while making ”Page Eight”.

But he also notes the fact that many of the best writers in America now works in television, such as Aaron Sorkin.

– After ”Social Network” he’s the most admired screenwriter in America and what is he doing? An HBO series. And why? Because that’s where the intelligent people are and also where the writer is the person who drives the medium. The writer’s the most important person in the room. Well, that is never true in Hollywood – on the contrary…

One question from the audience considered the less flattering portrayal of politicians. Hare agrees, even if the thinks his own creation, the Prime minister played by Ralph Fiennes is more ”formidable, intelligent, resolute and strong” than real politicians usually are. But Hare’s experience with world leaders he ”occasionally has bumped into” are different from other people.

– One thing that western world leaders think is that our civilization is under attack from muslim fundamentalists, who are coming to destroy us. This is what they believe and they believe that everything they do is justified by this threat, Hare explains, while adding briefly that Barack Obama is cleverer than the rest and doesn’t necessarily sees the world the same way.

But the themes in the film are not only what kind of information is passed on to politicians, but also in what way it is obtained. Such as torture, which has been illegal within Britain for more than 400 years.

– There may be a threat, but obviously the film is about the means by which we fight that threat. And obviously a lot of people in MI5 have been very squeamish and disapproving of some of the methods that have been too easily adopted by politicians.

Also, a number of films from the Arab world was shown in Gothenburg. Sad to say, I only saw two of them, of which the Egyptian ”Cairo 678”, about sexual harrassments in society, really impressed me. Three women confronts abuses in different ways, while their destinies begin to converge. The Palestinian drama ”Habibi” had an interesting theme; love in times of conflict and against the odds, but it still felt a bit unfinished and less involving than it should have. Partly because of the male protagonist who was a lot less vivid and intriguing than the female one; i.e. the love of his life.

(More film festival reviews in Swedish are available at russin.nu)

Speaking of films: Not as good as the book – or will it be? ”Salmon Fishing in the Yemen” by Paul Torday was a treat, and soon the film is about to open, as it happens directed by a Swede.

Somewhat related topics: Al Jazeera English has covered a lot of what’s happening in the Middle East lately and here’s a page with an overview of the coverage.

The International Food Policy Research Institute recently released a report titled ”Beyond the Arab Awakening”. Haven’t read much of it yet, but the researchers point out that ”Results suggest that poverty and income inequality in the Arab world are likely higher than official numbers have long suggested.”

The Yemeni water crisis isn’t going away anytime soon, it seems. Could it even lead to wars? Here’s an update from a news channel and the blog The Wadi. I wrote on this topic about 1,5 years ago here.

Music On My Mind – Part 1

Posted in Blog Entry in English, Direkt från Jemen by yemenity2010 on 13/12/2010

– It sounds like Arabic music.

A Yemeni student commenting on ”Viva la Vida” performed by the somewhat famous British band Coldplay, which appears to be completely unknown in this country. Anyway, most of the students in the group who listened to it, seemed to like the song which basically is a catchy pop tune with sweeping string arrangements and and an obvious melancholy atmosphere.

Music has often been described as a force that can break barriers and open doors. Sounds like a cliché, but sometimes these contain a lot of truth. During my regular courses with creative exercises, I’ve tried to make some experiments in the classroom, to find out kind of music they like – and not so much, respectively. The idea is simple; once or twice in each lesson, I let them listen to a song and write down their personal thoughts, associations, opinions and possible imagery that arises from the tune. I sometimes combine that with homeworks, where they write about musical themes, not least to find out what can they tell me about the musical landscape of the Middle East. It’s been educational, at least for me, and I hope, sometimes even for the groups I’m teaching and interacting with.

Many young people here listen to music on their cellphones or portable mp3 players. The CD market seems to be mainly ‘piratized’ (which also goes for the distribution of films, by the way). What they call quiet music is often preferred. Although that seems like a paradox when there’s a wedding in the neighbourhood and the party music is anything but quiet, subtle and discreet… Preferrably also played with the volume turned up to eleven (if you’ve seen the spoof ”This Is Spinal Tap” from 1984 you know what I’m referring to). Generally people here – the mostly young people I get in touch with in this city – don’t like it too messy or complex, although music with an effective crosspollination between eastern and western harmonies seem to work pretty well.

In the process I’ve learnt something about famous musicians and artists from this part of the world such as Om Kalthoum, Amr Diab and the legendary Palestinian singstress Fairouz who apparently never smiles in public, out of principle and some lifelong sorrow due to her people’s suffering (at least according to the story I’ve been told here). So called western music is reaching into this hemisphere as well. Celine Dion is overall very well-known and popular (for some reason I am trying to figure out, since I might be one of the few people on earth who find her voice and appearance more annoying than uplifting). Bands like Backstreet Boys, Westlife and some hip hop acts are also frequently mentioned when the topic comes up.

Several times I have heard the comment that they like to understand the message of the music to appreciate it; hence if it’s in Arabic or English it makes it easier. But that’s not always the case. Songs from Latin America with lyrics in Spanish or Portuguese and a somewhat melancholy disposition often get positive responses. And the same goes for entries from my own Nordic home country. Sometimes I’ve chosen instrumental music from films like ”Chariots of Fire” or ”The Mission”; on other occasions progressive rock, pop songs, cross-over in different shapes, Armenian dance tunes, Brazilian soft slightly samba-inspired songs or Indian wedding anthems with powerful vocal performances… The responses are not always predictable – which I appreciate from my perspective.

Examples of comments from the students:

– The song started with a nice quiet music that touched the core of our hearts (about the ballad ”Lay it Down” by Jaci Velasquez).

– The music makes me relax and I dream of another world (about a Christmas tune sung by Carola, a female singer well-known in Scandinavia but not so much in the rest of the world).

– I liked the music. I listened to it before when I saw TV they put the music when they showed some tourist scenery (Vangelis ”Chariots of Fire”).

Transcendence is an interesting word that no one can really explain but almost every creative individual seem to strive for. Then the eternal question for the recipients of music, paintings and other works of art is – how much of your response is emotional and what can sincerely be described as analytical, conscious decisions? Some students have tried to convince me that their opinions are based solely on how much thay understand of the lyrics, and what concrete things they can learn from them. They claim that it’s all logical and not emotional, but the majority seem to react also in a spontaneous, intuitive way like most of us do, whether we are aware of it or not. Yes, music in itself can be a controversial thing in this region, because of traditions and some scholars’ views based on a strict interpretation of religious doctrine, but those opinions rarely come across in the groups I meet. It happens, at least the assessment that music with too many instruments and too loud voices can be deemed not pure enough, but not very often.

So why does all this matter? Because I believe that music really can function as a uniting force, a builder of bridges that shows the similarities that exist between people, the ability to react spontaneously and intuitively. Then of course, we should never stop thinking, not ‘checking our brains at the door’ as the saying goes, but as experienced by someone grown up in a church environment where we sometimes deny that we are trying to ‘create an atmosphere’ I would claim that it’s perfectly alright to search for ways to influence other people emotionally and to make space for other values than just cold calculating logic – if, and that’s an important if, we are honest about it and admit that we are doing just that.

Music is also, I emphasize that again, a means to make people from different backgrounds come together and share experiences as well as a part of their respective cultural baggage. Sometimes we disagree about what really constitutes good art, but there is always room for surprises. And those are generally a healthy experience. People who never get or don’t allow themselves to be really surprised are probably either comatose, emotionally handicapped or downright dangerous to be around…

Ashufaqom, insha’allah.

Revisited: Rösten som tystnade för tidigt

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 18/08/2010

Den Där Rösten gjorde outplånliga intryck på mig redan i slutet av 1980-talet. Materialet sagda stämband hade att arbeta med var visserligen ojämnt, men när samklangen däremellan stod i zenit var himlen nära. Kopplingen mellan Jemen och artisten ifråga var ingen direkt nyhet för mig, men nyligen bidrog Yemen Today med mer kött på benen…

”En av mina favoritröster tystnade nyligen för gott, när Ofra Haza gick bort. Ingen större nyhet i Sverige, förrän GT/Expressen hittade rätt rubrik – ”Carolas vän dog i aids”. Kvällspressen har inte heller förändrats så mycket efter årsskiftet…” Så här skrev jag i ledaren till den obetydligt spridda och inflytelserika tidskriften Folket Jublar*, i mars år 2000. Att Haza var av israelisk nationalitet hindrade inte att hon ofta skyltade med sina jemenitiska rötter. Och exakt var fanns de någonstans? Jo, enligt Yemen Today som stöder sig på uppgifter från den jemenitiske rabbinen Yahya Yousef Salem kom släkten Haza’a ursprungligen från Taiz.

Det stora genombrottet för Haza kom med låten ”Im nin’ alu”, som hunnit släppas i flera versioner. Själv förknippar jag den med anno 1988 då albumet ”Shaday” gick ut på den globala marknaden. YT hävdar att den kunde höras på MTV flitigt i slutet av det decenniet, liksom fortfarande ganska frekvent i jemenitiska taxibilar. Nyckelstroferna på hebreiska kan översättas med ”…även om de rikas portar är stängda, kommer himlens portar aldrig att stängas” och byggde i sin tur på ett poem av Rabbi Salim al-Shabazi. Han levde och verkade i staden Shabaz i närheten av Taiz under 1600-talet, en tid då judisk jemenitisk litteratur (liksom forskning och filosofi) sägs ha utvecklats markant, men också en svår period för minoriteten under zaidiska imamers styre. Shabazi beskrivs som en mystiker men framförallt en väldigt produktiv skriftställare med omkring 15 000 poem på sitt samvete. Språket var en jemenitisk dialekt, ibland en kombination av arabiska och hebreiska i samma text. Hans teknik var troligen också inspirerad av sufiska diktare, alltså muslimska mystiker från framförallt Nordafrika och det Spanien som då dominerades av de nordafrikanska morerna.

Den första versionen av ”Im nin’ alu” fanns med på albumet ”Fifty Gates of Wisdom: Yemenite Songs” där Ofra Haza hade samlat ihop en räcka traditionella jemenitiska sånger byggda på Shabazis texter, fortsätter Yemen Today och påminner om att även Madonna använt sig av samma text på låten ”Isaac” från 2005. Madonna, en gång i tiden stämplad som en ”Material Girl”, är ju numera efterföljare av Kabbalah, en så kallat mystisk variant av judendomen. På hennes inspelning medverkade sångaren Yitzhak Sinwani som också är av judisk-jemenitisk härkomst.

Artikeln i stort fick mig att nu under semestern i Sverige plocka fram de gamla Ofra Haza-album jag redan hade hemma (på CD eller… LP!) och fylla på med något ytterligare av de som saknades i samlingen. Som jag sade, allt är inte guld som glimmar här, men några spår är (eller borde vara) modern musikhistoria. För att vara mer konkret och pedagogisk har jag destillerat fram fem favoriter:

1. ”Im nin’ alu” (1988). Givetvis. Andäktig hymn och attackerande rytmer i samma andetag. Själv försökte jag mixa den elegant med en böneutropare från Jerusalem i introduktionen till ett specialarbete som radiojournaliststuderande i Jönköping våren 1992. Om jag minns rätt menade min huvudlärare i utvärderingen att de två rösterna inte var i samma liga och därför inte lämpade sig för en naturlig övergång i programmet. Jag förmodar att Haza räknades till den högre skolan. Låten finns även i en aningen omgjord tagning från 1997.

2. ”Middle East” (1989). Fred på jorden! Och mer specifikt i mellanöstern. Det som kunde ha blivit olidligt inställsamt låter fullständigt äkta och intagande med en effektiv cross-over-appeal byggd på influenser från öst, väst och en del däremellan.

3. ”You” (1997). Den sista skivan som släpptes under hennes livstid är delvis alldeles för tam och tillrättalagd, men har några höjdpunkter som den här suggestiva och bönfallande balladen där Rösten Verkligen Kommer till sin Fulla Rätt. Magic stuff.

4. ”Daw da Hiya” (1992). Albumet ”Kirya” håller kanske den högsta genomgående kvalitets- och musikaliska spänningsnivån och här är en av anledningarna. Iggy Pop (!) hälsar på, bidrar med basröst och agerar snarast vokal antipod till Ofras vilda wailande i en sorgtyngd skildring av tvångsäktenskap och traditionens makt i ett sammanhang någon gång, någonstans, där kärleken kan få betalas i blod.

5. ”My Love Is For Real” med Paula Abdul (1995). Ofra medverkade med jämna mellanrum på andra artisters alster och strängt taget har hon väl gjort ännu bättre saker i eget namn. Men det här är ändå utmärkt som exempel på hur hennes assistans kan lyfta slutresultatet till höjder som huvudattraktionen aldrig hade mäktat med på egen hand. Koreografen/sångerskan/med mera Abdul har ju inte världens mest kraftfulla och flexibla stämband, om vi säger så… Den bastanta produktionen och Hazas klagosång som svävar över allt GÖR låten.

…och Carola-kopplingen? Tja, den kan ju ha berott på att båda medverkade i Schlager-EM 1983, året då fröken Häggkvist blev ett folkhemsnamn och landade på tredjeplats i finalen. Ofra Haza kom tvåa. Hur mycket kontakt de behöll sedan dess vågar jag faktiskt inte svara på, men kvällspressen brukar ju veta bäst…

Källhänvisningar: ”Should they be closed?” av Mira Baz, Yemen Today, juli 2010

Mer om Ofra Haza finns på All Music Guide och Wikipedia.

*Folket Jublar publicerades oregelbundet i pappersform mellan 1984 och inledningen till det nuvarande millenniet, som ett slags hobbyprojekt för mig personligen med kreativa bidrag från släkt och vänner. Numera lever namnet kvar i form av en webbsida med varierat innehåll, men tyvärr inte heller uppdaterad så ofta som den borde.

För övrigt: ”Agora”, en film på historisk mellanösterbotten, hade nyligen DVD-premiär. Hur bra är den egentligen? Bra fråga, men jag har i alla fall recenserat den på russin.nu.

Har ni fått nog av material relaterat till fotbolls-VM, som tog slut för över en månad sedan? Naturligtvis inte. Så jag tar sista chansen innan det är försent… Uppenbarligen gick priserna på qat upp under turneringens gång, om man får tro Yemen Times. Och visst finns det fler sociologiska och transnationalekonomiska analyser att dra ur det avslutade evenemanget, som här från Truthdig.

Tagged with: , , , , ,

Skaparkraft – och dess motsats

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 01/06/2010

Textilorgie, torrläggning och en aning terror i tillvarons utkant men ändå med effekter på vardagen: några av höjdpunkterna i Taiz den senaste veckan. Kreativitet och destruktivitet, sida vid sida. Det är oftast lättare att riva ner än att bygga upp, men många satsar i alla fall på det senare…

Så har det hänt igen. Tanken var tömd hastigt men egentligen inte så plötsligt. Har vi en permanent läcka någonstans i systemet? Eller räcker det med att några studenter glömmer stänga av kranarna i ett badrum som inte används så mycket efter att vissa kurser avslutats för terminen, och vi förlorar H2O kontinuerligt den vägen under några dagar? Frågorna är många och  här är vatten en dyrgrip att slå vakt om, med tanke på de dystra prognoserna kring hotande grundvattenutarmning i landet inom en snar framtid (ett ämne som i sig tarvar en mer fördjupad och uttömmande analys, vilket jag ska försöka åstadkomma inom en ännu snarare framtid). Nu på förmiddagen kom i alla fall vattenlastbilen. Det brukar skilja minst en dag mellan utannonserad leverans och de facto genomförande. Den här gången var det åtminstone två (och här var jag på väg att vitsa till det om en amerikansk förhörsmetod som inkluderar vatten och handdukar och fått en del internationell uppmärksamhet, men insåg att mellanöstern kanske inte är rätt ställe att skämta om sådana saker). Men med tanke på vad många medborgare här dagligen utstår var det egentligen banalt. Vi var bara helt utan vatten i ett halvt dygn. Som av en ödets ironi uppstod en vattenläcka i angränsande fastighet ungefär precis när vi fick påfyllning, och vatten började välla in genom ett avbrutet rör in till vårt område.

Centrets årliga hantverksutställning har varit öppen den här veckan; med tonvikt på sömnad, broderier och väverier, men även lite målad konst mitt i allt. De ursprungliga tre dagarna förlängdes med lika många till, innan årets mässa avslutades idag den 1 juni. Tydligen har tidigare års motsvarigheter ibland pågått i ett par veckor, men det visste ju inte vi relativa nykomlingar förrän veteranerna i personalen berättade det…på ett väldigt sent stadium. Själv har jag i alla fall hunnit skaffa en mahwaz nu, det vill säga ett tyg som män bär om livet i stället för byxor här, många av dem i alla fall. Dessutom något jag tror är rökelse och ska sprida väldoft omkring sig när man tänder på.

Övriga kulturnyheter i korthet: Nyligen anordnades en konstutställning i Qahira-fästningen som ståtar över staden. Konstnären heter Abdelgani… men vad var efternamnet nu igen? Vernissagen företogs en het förmiddag uppe på den fästning som jag dittills faktiskt inte hade besökt förut, trots att den ligger bara någon kilometer upp i backen från centret. Spännande motiv med mycket mystik och symbolik, inte minst månar i flera fall, särskilt i personporträtten. De har en andlig innebörd, sägs det här. En engelsktalande guide förklarade flera begrepp för mig, liksom att konstnären (som jag inte hann kommunicera i nämnvärd utsträckning) sålt åtminstone en tavla på fransk mark.

Häromveckan blev jag inbjuden till en kulturdag på stadens universitet, den avdelning som benämns Faculty of Arts och där en del av studenterna även går olika kurser  hos oss, exempelvis mina skrivkurser. Drama, dansuppvisning och datakunskaper med mera; högteknologi och högt tempo i vissa fall, men också en del kaos, snubblande på mikrofonsladdar – och hög volym som vanligt. Det intensiva och temperamentsladdade men även situationskomiska dramat på arabiska, fick jag förklarat för mig efteråt – det handlade om följderna av qat-bruket. Familjer kastades in i kaos och demoniska gestalter uppenbarade sig, om jag förstod det rätt. Men det kanske jag inte gjorde.

Det koreografiska inslaget framfördes av unga flickor från någon privatskola till ett soul-R&B-stycke med titeln ”We’re All In This Together” som jag via lite efterforskningar (googling, OK?) härledde till filmen ”High School Musical” (de är väl uppe i en trilogi nu – fråga mig inte vilken av dem). Rörelseschemat imponerade i alla fall. Och så fick vi en (lite för lång) demonstration av utvecklingen i software, med inriktning på röststyrda kommandon som ska vara framtidens melodi för ett etablerat företag vars produkter jag själv inte anlitar särskilt mycket längre, eftersom de inte alls är så dominerande i vare sig mjuk- eller hårdvaruvärlden som de en gång var.

Strömförsörjningen är verkligen sagolikt svagpresterande nu när enighetsfestligheterna är över i Taiz och presidenten åkt hem till huvudstaden igen. Undrar hur länge stadens dieselreserver klarar av trycket att leverera till alla generatorer som får arbeta övertid? Vår vaktmästare hade lite problem häromdagen att få tag i bränsle och kunna fylla vår tank. Men det sägs finnas fler förklaringar till de ökade elavbrotten. Sabotage mot kraftstationer i det oroliga Marib-området, rapporterar i alla fall de nationella medierna, som Yemen Times och Yemen Observer.

Utrikes kulturkommentarer: Tyskland!? Gör de musik överhuvudtaget efter Bach? De tog tydligen hem EM-schlagern i år. För Sverige sägs det ha slutat mindre väl, men tänk positivt: Det kunde ha varit värre. Vi kunde ha skickat Christer Sjögren häromåret (se analys i nyhetsbrev nummer 70 med rubriken ”Vad borde Christer ha gjort?” här) och blivit portade för all framtid – eller är det, hemska tanke, precis vad som krävs för att vi ska utmärka oss numera? I så fall kanske det är mer hedersamt att ta nederlaget med fattning och mössan i vacker hand.

Howard Jones, Ultravox och Jakob Hellman! De lever – och ska turnera i Sverige i sommar!  De som är födda före 1961 eller efter 1978 har ingen rimlig chans att inse vidden av detta, men många av oss i Generation X vet i alla fall vilka de var… och fortfarande är, uppenbarligen. Undrens tid är inte förbi.

Böcker du inte visste existerade (men upphittade i hyllorna i vår bibliotek)… kapitel 47: ”The Hungry Archaeologist in France” av Glyn Daniel, utgiven av Faber and Faber anno 1963. Konsumentupplysande undertitel: ”A travelling guide to caves, graves and good living in the Dordogne and Brittany”. Entusiasmen över den hungriga huvudtiteln avtar snabbt vid en genombläddring av innehållet. Det här är mest för de fanatiskt fascinerade av franska fornminnen. För resten av oss… en dammig historia.

A Messy Week…

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 29/04/2010

Bättre en aning senare än tänkt, än aldrig. Mr Maged, innehavaren av bokhandeln Taj Shiba, från vilken vårt institut skaffar det mesta av sin studielitteratur, hade föreslagit en mindre mässa för att visa upp aktuella nyinkomna titlar. Datumen fick flyttas med kort varsel efter att krafter utanför vår kontroll slagit till dagen innan den planerade premiären, men en vecka efter den ursprungliga starten blev det i alla fall av. Taj Shiba är inriktat på engelsk litteratur som spänner över flera genrer; shakespearianska dramer, ordlistor och uppslagsverk, medicinska referensverk och annat för den akademiska målgruppen i Taiz – vilken verkar vara ganska betydande med jemenitiska mått mätt. Fler än en gång har människor jag träffat i staden yttrat saker som att ‘många av landets smartaste personer kommer härifrån’ och ‘när regeringen verkligen behöver få något gjort, så får de anställa folk från Taiz’ och så vidare. Givetvis helt objektivt! Men den generella utbildningsnivån sägs vara en av de högsta i landet.

Vi möblerade om en del i biblioteket för att anpassa oss efter förutsättningarna och den lokalbrist som råder just nu på bygget. Och även om förutsättningarna varit lite oförutsägbara så måste man säga att visade sig värt besväret. Sammanlagt bör några hundra personer ha dykt upp under de tre dagarna vi höll mässan igång, av vilka de flesta var studenter antingen från våra egna kurser eller från andra universitet och institut i Taiz. Förhoppningsvis är de värdefulla kontakter som hjälper till att sätta stället på kartan för dem som inte kände till det förut.

Har till slut också haft ett direktsamtal med den kommande managern för Swedish Training Centre. Och… Ja, förutsättningarna för mitt projektarbete kommer att förändras ganska radikalt. Det är en relativt ung tysk/amerikansk trojka som tar över ledningen på plats från och med juni. De planerar en märkbar omvälvning av verksamheten, inklusive omfattande ombyggnader, och den stora omställningsperioden infaller under juli fram till med oktober, ungefär – enligt den preliminära plan som presenterats hittills. Det innebär att det mesta av den undervisning som pågår här nu och har gjort så i flera år, får ta en paus, möjligen ända fram till årsskiftet. Det vill säga då min projekttjänst går ut… Mindre naturlig cirkulation innanför portarna blir en av de konkreta konsekvenserna (liksom ännu mer uppenbar lokalbrist). Naturligtvis finns det alltid behov att fylla och uppslag att arbeta vidare med från mitt perspektiv, men det är inte självklart att mina kulturprofilerade uppgifter har någon integrerad funktion i den större helhetsvision som den nya ledningen tänker sig arbeta efter de närmaste åren (och som jag säkert får tillfälle att återkomma till framöver). Just nu försöker jag därför åstadkomma en tjusig handlingsplan för höstbruk, men det är (som med allt annat här) omöjligt att veta i förväg exakt hur förhållandena kommer att se ut då. Det här kan kanske låta stimulerande och som en ”sann utmaning”, och det är det väl delvis, men också ganska frustrerande med alla frågetecken kring den nära framtiden.

– Men du är här av en orsak, påpekade en amerikansk bekant i stan häromdagen när vi diskuterade situationen.

Hope so. Insha’allah.

Allt mer av min arbetstid har kommit att upptas av undervisning om grunderna för journalistiskt skrivande, vilket efterlystes av några studenter, varefter jag satte igång en kurs tämligen förutsättningslöst – ett upplägg jag dock mer och mer insett värdet av i den här miljön. Hittills har jag två grupper, uppdelade på två pass var under veckan, och fler personer har anmält intresse utan att jag direkt hunnit marknadsföra konceptet. Det gäller att smida medan det berömda järnet åtminstone är ljummet, men också att hitta en balans och inte klämma in mer än vad som är möjligt samtidigt. Planeringen av det här påverkas givetvis också av den allmänna arbetssituationen. Fortsättning följer i någon form…

Coming up soon: Veckan avrundades med en välbehövlig personalutflykt till hamnstaden Aden. Mer om det senare, men så mycket kan jag säga i korthet: The heat was on.

Apropå litteratur och nationella särdrag, så kan jag inte låta bli att citera en passage från min egen främsta litterära följeslagare den senaste veckan: ”Swedish fiction concerns itself with what can be seen, heard, smelled, tasted and touched. It aspires to be Deep and Meaningful. And it succeeds. Many contemporary Swedish writers favour a phantasmagoric medley of experimental logic and excremental smut which is so deep and meaningful that no critic, let alone reader, dares to criticise it for fear of being thought shallow” (ur ”Xenophobes’s Guide to the Swedes” (Peter Berlin, senaste upplagan utgiven av Oval Books 2008). Jag hittade den lilla pocketskriften i ett skåp när jag flyttade in i min nuvarande lägenhet på bygget. Inte 100 procent sanningsenlig i alla lägen, men åtminstone 93 procent underhållande så här långt. Och det finns tydligen fler böcker i serien, om andra folkslag som tyskar, amerikaner, polacker – med flera.

Veckans musikaliska retoriska fråga (som förmodligen är helt irrelevant för majoriteten av läsekretsen): Varför har jag börjat lyssna mycket oftare på The Mars Volta sedan jag kom hit ner, efter att ha försökt tränga igenom deras experimentella psykedeliska ljudvall en aning halvhjärtat under något år sedan jag blev tipsad av en kusin om detta sydtexanska, ibland sanslöst skruvade band? Handlar det om kulturell kaosteori i praktiken? När jag skriver det här gör jag det exempelvis med albumet ”The Bedlam in Goliath” i bakgrunden. Om man nu någonsin kan referera till The Mars Volta som bakgrundsmusik. Pröva själv för all del – men jag utlovar ingen förälskelse vid första öronkastet. It’s a messy kind of music.

Slutligen; månadens troligen största scoop och sinnesvidgande kulinariska konsumentupplysning: sojamjölk blandad med dadeljuice existerar. Och produceras av företaget Drinho i Malaysia. Hur det smakar? Intressant. Inte helt oävet, som ett av våra mer mystiska svenska idiom lyder. Rekommenderas dock ej till barn under två år, enligt en reservation på förpackningen.

Sana’a mina ord…

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 08/04/2010

Efter tre månader i Jemen, som till cirka 98 procent tillbringats inom staden Taiz gränser, kom jag – nästan impulsartat – slutligen iväg till huvudstaden Sana’a. Bilvägen mellan de två storheterna (nummer ett och tre i storleksordning i landet) är cirka 20 mil, men att resa markburet kräver tillstånd från turistpolisen och med ett residensvisa är flygpriset högst överkomligt. Luftledes tar det en knapp halvtimme i stället. Den här gången blev det Yemenia, det äldre av de två nationella flygbolagen som var det billigaste alternativet i jämförelse med konkurrenten Saeeda/Felix. En del turbulens på ditvägen uppstod och piloten verkade sicksacka mellan de mest brokiga molnbildningarna, medan återresan var stabilare i det avseendet. Men hur började allt egentligen; alltså – stadens egen tillblivelse?

”This was the spot. Sam bounded down the mountain and pegged out a foundation trench, only to have his guideline stolen by a bird. The bird flew off with the line and dropped it on the east of the plain. To Sam, this was a clear sign. So it was there, on the future site of the Palace of Ghumdan, under the rising of Taurus with Venus and Mars in conjunction, that he came to build the world’s first city: San’a.” (ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith. Just det – den boken igen…)

Strax efter syndafloden bör väl resan ha börjat. Vi känner honom nog främst som Sem, en av sönerna till Noa i Gamla Testamentet. Shem är kanske det troligaste korrekta uttalet av hans egentliga namn. Enligt en myt var det han som grundade Sana’a, huvudstad i nuvarande republiken Jemen. Det finns naturligtvis fler skapelseberättelser än så (och, anmärker någon, flera stavningsprinciper när det gäller själva namnet med vårt västerländska alfabet som instrument). Ingen vet så mycket säkert om det verkliga ursprunget till den sydarabiska, eller jemenitiska kulturen och identiteten, fortsätter Mackintosh-Smith, men den kan i alla fall sägas ha funnits här i närmare 3000 år – eller mer.

Jag hade turen att bo några dagar hos en amerikansk familj med residens i de centrala delarna av staden, som kanske har två miljoner invånare. Centrum i sig är dock större än i Taiz, och ett spontant intryck efter att ha vistats konstant i en stad som ständigt tycks vara en tryckkokare där det är svårt att ta ett steg utan att trampa på någon annan, är – utrymmet. Bredare gator, fler hållpunkter och rena landmärken gör orienteringen smidigare, i alla fall för personer med mitt lågt utvecklade lokalsinne och behov av att rita upp en visuell kartbild i huvudet.

Gamla staden är känd för sina bruntonade byggnader med mycket speciell profil och keramiska utstrålning – troligen konstruerade av något lerliknande material för tusentalet år sedan (enligt UNESCO som placerat staden på sin världsarvslista). I brist på medföljande turistguide och grundligt historiskt material att läsa, spekulerar jag en aning nu och hoppas att senare besök sprider ljus över frågetecknen. För det här var förhoppningsvis inte sista gången jag kom dit. Men en sådan miljö innehåller numera naturligtvis också ett antal gatuförsäljare och jag har börjat inse begränsningarna i utbudet, eller kanske framförallt min egen oförmåga att skilja mellan det åtminstone halvgenuina och vad som inte är annat än – ren kitsch. Traditionella (ja, eller?) dräkter, tyger, de böjda knivarna med tillhörande bälten – som jag fortfarande inte skaffat någon, men det är väl bara en tidsfråga. Väntar på den rätta… Det är lätt att ‘get lost’ inne i de gamla kvarteren med alla sina smala gränder, tvära krökar och oregelbundna organisation överlag. En av huvudingångarna är Bab al-Yemen (Jemens port) men det finns fler. Själv kom jag in en väg, ut en helt annan och tog första bästa taxi därifrån, eftersom tröttheten tog överhanden och inte minst hotande vätskebrist.

Moskéer finns det förmodligen ett oräkneligt antal av; bland annat en gigantisk variant, nästan nybyggd med presidentens välsignelse på ett markområde som både är centralt beläget och samtidigt på en sträcka av aningen ödslig karaktär på väg bort från smeten. På andra sidan vägen ligger Pizza Hut. I Sana’a finns överhuvudtaget mer av kosmopolitiska kulturinslag, mer kommers och välväxta varuhus – kort sagt, mer av allting och framförallt större, än vad jag vant mig vid de senaste månaderna. I området där jag residerade under de här dagarna finns flera ambassader med sina synliga säkerhetspådrag som betongklossar och utfällbara spikmattor utanför murarna. Störst av dem alla är troligen Saudiarabiens beskickning som förefaller ta ett helt kvarter i anspråk. Reservation: USA:s motsvarighet hade jag inte tillfälle att jämföra med den här gången, men de brukar ju ha en förmåga att ockupera ansenligt utrymme de också…

Höjdskillnaden skapar ett annat klimat än i Taiz – kyligare och torrare, vilket påminner om min tidigare arbetsort Quito som ju ligger på närmare 3000 meters höjd över havet i Anderna. Sana’a är anlagd på en platå cirka 2000 meter över samma standardjämförelseobjekt. Och väl tilbaka i Taiz märks det tydligare hur vi går mot en varmare årstid, vilket även inkluderar en del blåst och mer intensivt insektsliv omkring oss. Inte minst myggorna förökar sig med tidigare oanad hastighet. Förhoppningsvis är de inte av typen högriskmoskiter, alltså malariabärande på den här höjden över havet (cirka 1400 meter) men man vet ju aldrig säkert. En dos klorin i kläckningsmiljöer som vattentunnorna på gården är ett vanligt motmedel, har jag fått lära mig de senaste dagarna.

Gitarrer. De finns, men inte överallt, i Jemen. En baktanke med besöket i storstaden var ett eventuellt hinna leta upp välsorterade instrumentbutiker för ändamålet, men det får bli ett projekt att spinna vidare på. Idén är att expempelvis kunna erbjuda nybörjarkurser här i Taiz. Gitarren är inte precis ett klassiskt jemenitiskt instrument, men det sägs finnas ett intresse för det bland den uppväxande generationen.

För övrigt har jag också lärt känna lite av den gamla staden i Taiz, med hjälp av studenterna i en mindre grupp från ett universitet i staden som ville ha en kurs i skrivande – vilket jag försöker ombesörja och samtidigt lära mig mer om vad som rör sig i huvudet på yngre urbana jemeniter. Intressant – både kursen hittills, och besöket i de krokiga gränderna med flera äldre hus som i vissa fall både är väl bevarade och bebodda, men i andra fall varken eller. En av förklaringarna till det senare är folktron på djinni, alltså onda andar, fick jag veta. Somliga hus anses med andra ord vara hemsökta och därför säkrast att hålla sig undan från (vilket provocerade fram ett spontant filmtips nedan). Den här veckan är de flesta kurserna på centret inställda på grund av något motsvarande påsklov (vilket inte standard i övrigt här) men själv kör jag mina pass, eftersom de inte är så många och vi inte ska komma ur rytmen redan i lindan. Möjligen blir det fler liknande grupper på mitt bord framöver, men vi får återkomma om det. Insha’allah…

Just det, det helt osökta filmtipset är den här veckan en klassiker från 1963 som jag inte sett förrän nu. I snyggt svartvita sekvenser och en stenskärpt ensemble under överinseende av av Robert Wise (som bland regisserat även ”Sound of Music”) berättas historien om Hill House, där mystiska saker händer – men exakt vad? Det är upp till publiken att ta ställning till; ”The Haunting” eller ”Det spökar på Hill House” lämnar mycket över till fantasin (och finns på DVD för den hugade, med tillhörande kommentarsspår från flera inblandade för den ännu mer hugade).

Wedding Week

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 23/03/2010

Ibland tätnar aktivitetsflödet här nere.  Bröllop (ungefär, någotsånär, inte exakt autentiskt men väldigt verkligt) och samtidigt besök av ett utländskt working visitor-team. Dessutom har jag nu äntligen ett så kallat residence visa och därmed tillåtelse att stanna här ett tag till även efter att mitt nuvarande turistvisum går ut om halvannan vecka. Arbetstillståndet dök till slut upp via en kurir i huvudstaden Sana’a, dit alla nödvändiga papper skickats för någon månad sedan (till saken hör att ytterligare ett arbetstillstånd skulle ordnas för en av våra lärarinnor som anlänt nyligen och att kuriren troligen ville ordna allt i samma svep). Efter ett besök på det lokala immigrationskontoret ihop med vår manager Ulf och en illustrativ grundkurs i jemenitisk administrativ praxis (fler än en signatur krävs) har jag en ny välkommen stämpel i passet. Annars; generatorproblem kan uppstå när dieseln plötsligt tar slut i tanken och batterier börjar strejka… som om inte gångna veckan hade nog av daller i luften ändå. Vi har också haft besök av en grupp amerikaner som arrangerat workshops och diskussionscaféer samt hälsat på barnhem och byar en bit bort.

Somliga kan konsten att hålla takten, balansen och tungan rätt i mun samtidigt...

Och så, icke precis minst av allt, bröllop: ett amerikanskt blivande äkta par som faktiskt träffats här i landet påbörjade sina festligheter Yemeni Style just här och nu. Vilket bland annat innebar en bilkaravan genom staden, inklusive trumslagare på taket till en av bilarna (som råkade vara just den jag färdades i) och en välutsmyckad Toyota Landcruiser för brudparet. Addera ett tvåsiffrigt antal medföljande fordon i kortegen som tillsammans gav upphov till en del trafikstockningar – men det förefaller helt normalt i sådana sammanhang här. Och vid ett tillfälle ska en av bilarna ha varit lite för nära att köra över en polis för sitt eget bästa…

Dessförinnan hade bruden tillsammans  med några hundra kvinnor haft sin förfest med ett schema som vi män inte lär få reda på hela omfattningen av.  Någonsin. När vi tilläts komma in i lokalen lite försiktigt i slutet på galan var dock fortfarande ljudnivån i högtalarna påfallande hög (och jag är ändå ganska luttrad av flera orsaker numera). Det aktuella ljudspåret så dags var för övrigt en instrumentalversion av George Michaels 80-talssnyftare ”Careless Whisper”, om ni undrar. Urvalet kan ha varit ganska eklektiskt i stort, ryktesvis. Och folket på den här festen var en blandning av jemeniter och utbölingar från flera världsdelar. Efter det lilla smakprovet på den förbjudna frukten började alltså hjulen rulla. Man måste beundra de två trumpojkarnas uthållighet, där de tronande på takräcket höll igång rytmen i över en timme i sträck under färden, även när kortegen stannade längs vägen och brudgummen dansade på gatan med gäster, ackompanjerade av en del fyrverkerier – men faktiskt inga kalashnikov-salvor i luften, som kan vara ett inslag på bröllop här (men också utgör en skönjbar säkerhetsrisk).

Dagen efter, mer av liknande vara. Och överraskningar. Nu tonvikt på männens eget firande med brudgummen. Först ett gäng av vänner och bekanta på taket till kulturhuset, med middag och några tal. Sedan ett program planerat att hållas på en annan plats i närheten, utomhus, men där säkerhetspolisen nu kommit fram till att det inte var… säkert nog. Så festen fick flytta in till centrets volleybollplan – också utomhus, givetvis, med viss försening (säg två timmar ) som följd, och en hel del palavrande som uppvärmning. Sällan har vi haft beväpnade vakter inne på området som nu blev fallet. De brukar hålla sig utanför annars. Och alla besökare visiterades vid entrén. Men när det kom igång blev det en het tillställning. Dansmusik (och inte svensk dansbandsstandard utan orientalisk techno med mera) via ett inhyrt band och många närvarande som gärna visade talanger (eller brist på) som dansare. Dessutom skumsprutande, eldkastande (med hjälp av cigarettändare och insektsdödande spray), svärdsvingande och diverse andra koreografiska eller potentiellt kaosbringande inslag i vimlet. Några av damerna i grannskapet (det vill säga inne på centret) ertappades med att spionera från ett tak strax ovanför planen, men vi män är ju ett förlåtande släkte…

Det officiella, juridiskt giltiga bröllopet firas senare i vår på en annan del av klotet. Själv tar jag mig förmodligen inte dit, men det här var en fascinerande (och möjligen, för min del, unik engångs-) upplevelse – den segregerade kulturnormen till trots. Den här veckan är förmodligen ännu ett bröllop på gång i kvarteret. Sådant avslöjas, vilket jag kanske tidigare nämnt, genom att det berörda hushållet delar med sig av sin favoritmusik genom generöst uppskruvade ljudanläggningar från morgon till, ganska ofta, sen kväll. Just här på vår gata börjar vi kanske få en överdos den här månaden…

Apropå allt detta: Tidningen Time rapporterade ganska nyligen från en jemenitisk by med ett anslående namn. Där avslöjas (bokstavligen) en del av det jag kan ha missat under veckans festligheter:

”At weddings, as in most other aspects of life in this deeply conservative country, women are sequestered from men. Inside the house of Habiba’s sister, the women of Al-Qaeda were loud and gregarious, donning slinky gowns and makeup for the all-women wedding party and passing out khat, a mildly narcotic leaf that most of the country chews. Like many other Yemenis, they were strongly opposed to U.S. policy in the Middle East, and the political commentary flowed easily as they offered me perfume and sweets and begged me to show them ”Western” dancing when the party got going.” (Ur Postcard from Yemen av Abigail Hauslohnerläs vid uppväckt intresse mer här.)


Helt uppåt väggarna

Posted in Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 05/03/2010

Konstutställning – det har vi haft i veckan. Såvitt jag vet var det vår första i det nybyggda kulturhuset som invigdes i november, halvannan månad innan jag själv landade i Taiz på nyårsafton för att sätta igång med ett av de mer svårdefinierade uppdragen i mitt liv hittills… Under ett par dagar hade vi nu dryga dussintalet målningar upphängda i ett hörn av övervåningen, som annars domineras av ett bibliotek och ett antal datorer som används för utbildningsändamål. Sedan ett par veckor har vi alltså även en enklare cafeteria häruppe, främst för att servera förfriskningar till studenterna på centret mellan lektionerna.

Ränderna går förhoppningsvis aldrig ur det nybyggda kulturhuset

Nu var det Nader som stod i centrum, en ung och mångsidig konstnär härifrån Taiz. Motiven är i flera fall porträtt, men även arkitektoniska avbildningar och stilleben ingick i urvalet – som oftast målats i olja. I något fall finns även tredimensionella inslag med i bilden. Åtminstone ett av verken såldes under dagarna, då uppskattningsvis närmare 150 besökare synade utställningen allt som allt. I den skaran ingick såväl studenter som flera av konstnärens vänner och släktingar. Exakt vilket som är det mest effektiva sättet att marknadsföra sådana här evenemang i Taiz vet jag inte än, men den här gången utgick vi till största delen från information inom centret, samt e-mailutskick till tänkbara intresserade.

Ett praktiskt problem vi stötte på under upphängningen av tavlorna var att Naders favoritkrokar fallerade ett par gånger, eller rättare sagt – de fastnade inte så stadigt på väggarna som de borde, vilket lika väl kan bero på materialet i väggarna. Följden blev att några av bilderna hamnade på golvet ett par gånger och krävde förstärkta fastnaglingsåtgärder, som extra lim. Nu är det i stället svårt att få bort alla krokarna, så en del kanske får stanna kvar till nästa utställning… För det här lilla evenemanget var förhoppningsvis inte det sista av den här sorten vi genomför här. Inte minst gav det upphov till en del diskussioner med besökarna om konst, kultur och allt annat som rör samhället i sig. I maj är det också meningen att vi ska satsa på en sömnadsutställning, med kreationer som tillkommit under textilkurserna på centret, liksom en del gästspel utifrån. För närvarande grubblar jag över det lokala musiklivets potential; där famlar jag fortfarande  i mörkret. Men det är möjligt att den del dörrar öppnar sig i samband med ett bröllop om någon vecka. Det ryktas om medverkan av en rap-grupp, men jag är osäker på sanningshalten i de uppgifterna.

Cirkulation i lokalerna under utställningen. Konstnären själv kan skymtas längst till vänster.

Veckans aningen relaterade musiktips: Fascinerad av eklektiska sammanfogningar mellan occidentala och orientaliska influenser i postmodern tid? Hört Natacha Atlas någon gång? Inte – då är det det dags. Själv har jag framförallt lyssnat på hennes möjligen mest kommersiellt orienterade album, ”Something Dangerous” från 2003. Inte minst den avslutande suggestiva åttaminutersmeditationen ”Like the Last Drop” har ett ljudlandskap som kan förflytta dig till en helt annan värld om du är mottaglig. Var hon är ifrån? Ja, det är lite komplicerat, men läs gärna mer på All Music Guide.

För övrigt har jag precis (och lite sent, förmodligen) sett DVD:n ”The Axis of Evil Comedy Tour” med fyra ståupp-komiker som drar nytta av sina varierade bakgrunder från olika delar av mellanöstern, på scen inför en entusiastisk publik i Kalifornien 2007. Flera förväntade (och en del oväntade) ämnesval tacklas med bravur och multikulturell associationsrikedom, tro inget annat. Alla fyra lyckas också klämma in varsin läcker imitation av den dåvarande amerikanske presidenten, om jag inte blandar ihop korten i hastigheten. Mer basfakta finns på Internet Movie Database.

%d bloggare gillar detta: