Yemenity2010's Blog

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 06/10/2015

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

 

Not: Har även publicerats på Fair Slave Trade.

Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 19/10/2014

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

sanaacity1Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

DSC07103En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här

Lasse fiskar lax i Jemen

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 27/01/2011

Det låter som ett vansinnigt uppslag och är det antagligen också. Men en timid, plikttrogen och och i vissa fall väldigt kunnig tjänsteman på ett engelskt fiskeridepartement låter sig efterhand inspireras och engageras i ett projekt som ska förnya och förbättra relationerna mellan den gamla kolonialmakten och ett av de mer problemfyllda hörnen av mellanöstern. En jemenitisk schejk med gott om pengar vill plantera in laxar i sitt hemlands vattendrag uppe i bergstrakterna, och han behöver experthjälp. Brittiska regeringen ser en möjlighet att skapa goodwill och hänger på tåget, med viss reservation och synnerligen oberäknelig inställning från högsta ort… Ingenting går riktigt som tänkt; en del betydligt bättre än väntat, annat avsevärt värre och i omväxlande dagboksutdrag, förhörsprotokoll och klandestina e-mailutväxlingar i omkastad kronologiskt ordningsföljd skyller de inblandade på varandra, beklagar sig i allmänhet och varvar absurditeter med allmänbildande kommentarer.

Den är rätt rolig, romanen ”Laxfiske i Jemen” som jag läste nyligen under de sista månaderna av min egen vistelse i landet. Paul Torday har dock skrivit, eller snarast komponerat den med en lapptäckesteknik som ytligt sett inte verkar låna sig till en filmatisering. Men ändå, tänkte jag, skulle det kunna bli en ganska underhållande film också. Inte för att jag brydde mig om att researcha fakta i målet just då. Häromdagen upptäckte jag dock att det faktiskt redan (hm) sjösatts ett sådant projekt, med en viss svensk regissör vid rodret. Lasse Hallström, eller Lasse Armstrong som han kallas i tidningen Yemen Today, arbetar från ett manus av Simon Beaufoy (”Slumdog Millionaire”) och med bland andra Ewan McGregor och Kristin Scott Thomas i rollistan.

Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 och bör vara ”… a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen”. Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.

Hur är britternas förhållande till Jemen idag? Ja, enligt artikeln av Shoshana Kedem ska Storbritanniens bistånd till Jemen i år uppgå till närmare 50 miljoner pund, åtminstone enligt en utlovad bidragsplan från 2004. Artikelförfattaren anar också att filmen skulle kunna få fler utländska turister att trotsa varningarna från sina respektive utrikesdepartement och besöka landet söder om Saudi för att ”…chew the leaves pf paradise in bin Laden’s ancestral homeland.” Men det är klart, det kan ju bli ett problem att få turistvisum med de nuvarande reglerna… (Jo, när jag själv anlände nyårsaftonens morgon 2009 gick det fortfarande att få turistvisum för tre månader på flygplatsen i Sana’a, men ett par veckor senare skärptes restriktionerna och nu krävs tillstånd i förväg genom antingen ambassader eller genom en inbjudan från folk som redan finns på plats i landet).

Enligt BBC började inspelningarna av ”Salmon Fishing in the Yemen” (som originaltiteln lyder) i augusti. BBC Films är för övrigt med och betalar kalaset. Filmbloggen Scriptshadow lyckades redan för ett halvår sedan få tag i ett manusutkast och tycker det verkar lovande; överraskande intressant med tanke på den sövande titeln…

En läsvärd engelsk recension av boken finns hos The Guardian. De lät Tim Mackintosh-Smith skriva om Tordays roman när den publicerades 2007.  Mackintosh är själv författare till ”Yemen – Travels in Dictionary Land” som jag refererat till några gånger på den här bloggen. Vad han tyckte? Jo, titeln är hopplös, men boken är ”extraordinary”. En lyckad kombination av komedi med tragisk underton och förlorad kärlek. Och bokens schejk tillhör en lång tradition i europeisk litteratur av ”orientaliska gentlemän som avslöjar de sociala absurditeterna och andliga tillkortakommandena i väst”. För i det sekulariserade postreligiösa Europa finns idag inte bara en oförmåga att tro på det omöjliga, men en svårighet att tro på något överhuvudtaget och även en fruktan för andras tro, menar Mackintosh som anser att Torday underförstått sätter fingret på den problematiken.

Jo, jag har alltså skrivit några rader om boken själv också för någon månad sedan. Och en kortare version av den här blogtexten finns för övrigt på russin.nu, men det borde jag väl ha avslöjat på ett tidigare stadium för dem som tycker sig ha fått en överdos av information så här dags…

Och jag ser givetvis fram emot filmen, när den nu blir klar om något år eller så. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla…

För övrigt: Apropå oroligheterna i Tunisien och de spekulationer som finns att trenden ska sprida sig till andra arabländer, har det rapporterats en del om liknande protester i Jemen exempelvis av Global Post och Al Jazeera English liksom CNN. Annat med koppling till Jemen och mellanöstern den senaste tiden: 60 Minutes, det gamla journalistiska flaggskeppet från amerikanska CBS… har varit i Jemen de också och filmat ett inslag på det numera bekanta terrortemat. Det sändes strax efter att USA:s utrikesminister Hillary Clinton varit på blixtvisit i landet vilket återgavs av bland andra New York TimesEkoturism i Jemen har inte bara fördelar med sig, och flera sällsynta arter på ön Socotra (också tillhörande Jemen) är utrotningshotade, visar Al Jazeera English vidare i filmade reportage.

Al Jazeera English har även analytikern Lamis Andoni (kristen arab) kommenterat de underliggande orsakerna till attacker mot exempelvis koptiska kristna i Egypten. Det finns inte bara en förklaring…

”Herre i sitt eget hus” är ett gammalt uttryck vars giltighet kan ifrågasättas, som i en spännande analys på BBC av författaren Elizabeth Ohene från Ghana angående inbördes maktförhållanden i före detta eller fortfarande mäktiga familjer som tunisiska Ben Ali, filippinska Marcos, Ceausescu i Rumänien och Gbagbo i Elfenbenskusten. Är det kvinnan bakom allt som gäller…?

Och varför är vissa bibliska namn fortfarande så vanliga medan andra inte är det? Var är alla Sippora, Jezebel, Dorcas och Nebukadnessar? undrar Jon Kelly på BBC.

Jag har ju skrivit en del om vattenbristen i Jemen, ett ämne som är aktuellt på flera håll. Via Kunskapskanalens ”Naturen AB” fick jag just reda på att även huvudstaden i Ecuador (där jag tidigare arbetat) Quito, kan drabbas av vattenbrist, trots att landet som helhet tydligen har tre gånger så mycket dricksvatten som världsgenomsnittet. Problemet beror om jag förstod rätt, på vanvård av vattentäkter på den omgivande andinska heden mellan skog och berg, el páramo, med ett känsligt ekosystem och att uppskattningsvis 65 procent av vattnet i Quito försvinner på grund av läckor och liknande. Jordaniens huvudstad Amman ligger också illa till och måste regelbundet ransonera vatten till invånarna. Det finns inte tillräckligt med vatten för att odla den mat som behövs till befolkningen i Jordanien. Och jordbruket där använder mer än hälften av landets vattentillgångar, ungefär som i Jemen. I framtiden kommer troligen ett lands rikedom att mätas på grundval av dess vattentillgångar, enligt en Mr Paul Lee, något slags konsult på området.

Sist: ännu ett perspektiv på det misslyckade terrordådet i Stockholm strax före jul, från skribenten Andrew Brown på forumet Foreign Policy. Är det internet som är problemet och på vilket sätt i så fall? Brown har tidigare bott i Sverige och skrivit en bok om det med titeln ”Fishing in Utopia”. Så nu är vi tillbaka där vi började – med fiske.

City by the Sea

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 04/05/2010

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis från den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten ”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage” av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

A Messy Week…

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 29/04/2010

Bättre en aning senare än tänkt, än aldrig. Mr Maged, innehavaren av bokhandeln Taj Shiba, från vilken vårt institut skaffar det mesta av sin studielitteratur, hade föreslagit en mindre mässa för att visa upp aktuella nyinkomna titlar. Datumen fick flyttas med kort varsel efter att krafter utanför vår kontroll slagit till dagen innan den planerade premiären, men en vecka efter den ursprungliga starten blev det i alla fall av. Taj Shiba är inriktat på engelsk litteratur som spänner över flera genrer; shakespearianska dramer, ordlistor och uppslagsverk, medicinska referensverk och annat för den akademiska målgruppen i Taiz – vilken verkar vara ganska betydande med jemenitiska mått mätt. Fler än en gång har människor jag träffat i staden yttrat saker som att ‘många av landets smartaste personer kommer härifrån’ och ‘när regeringen verkligen behöver få något gjort, så får de anställa folk från Taiz’ och så vidare. Givetvis helt objektivt! Men den generella utbildningsnivån sägs vara en av de högsta i landet.

Vi möblerade om en del i biblioteket för att anpassa oss efter förutsättningarna och den lokalbrist som råder just nu på bygget. Och även om förutsättningarna varit lite oförutsägbara så måste man säga att visade sig värt besväret. Sammanlagt bör några hundra personer ha dykt upp under de tre dagarna vi höll mässan igång, av vilka de flesta var studenter antingen från våra egna kurser eller från andra universitet och institut i Taiz. Förhoppningsvis är de värdefulla kontakter som hjälper till att sätta stället på kartan för dem som inte kände till det förut.

Har till slut också haft ett direktsamtal med den kommande managern för Swedish Training Centre. Och… Ja, förutsättningarna för mitt projektarbete kommer att förändras ganska radikalt. Det är en relativt ung tysk/amerikansk trojka som tar över ledningen på plats från och med juni. De planerar en märkbar omvälvning av verksamheten, inklusive omfattande ombyggnader, och den stora omställningsperioden infaller under juli fram till med oktober, ungefär – enligt den preliminära plan som presenterats hittills. Det innebär att det mesta av den undervisning som pågår här nu och har gjort så i flera år, får ta en paus, möjligen ända fram till årsskiftet. Det vill säga då min projekttjänst går ut… Mindre naturlig cirkulation innanför portarna blir en av de konkreta konsekvenserna (liksom ännu mer uppenbar lokalbrist). Naturligtvis finns det alltid behov att fylla och uppslag att arbeta vidare med från mitt perspektiv, men det är inte självklart att mina kulturprofilerade uppgifter har någon integrerad funktion i den större helhetsvision som den nya ledningen tänker sig arbeta efter de närmaste åren (och som jag säkert får tillfälle att återkomma till framöver). Just nu försöker jag därför åstadkomma en tjusig handlingsplan för höstbruk, men det är (som med allt annat här) omöjligt att veta i förväg exakt hur förhållandena kommer att se ut då. Det här kan kanske låta stimulerande och som en ”sann utmaning”, och det är det väl delvis, men också ganska frustrerande med alla frågetecken kring den nära framtiden.

– Men du är här av en orsak, påpekade en amerikansk bekant i stan häromdagen när vi diskuterade situationen.

Hope so. Insha’allah.

Allt mer av min arbetstid har kommit att upptas av undervisning om grunderna för journalistiskt skrivande, vilket efterlystes av några studenter, varefter jag satte igång en kurs tämligen förutsättningslöst – ett upplägg jag dock mer och mer insett värdet av i den här miljön. Hittills har jag två grupper, uppdelade på två pass var under veckan, och fler personer har anmält intresse utan att jag direkt hunnit marknadsföra konceptet. Det gäller att smida medan det berömda järnet åtminstone är ljummet, men också att hitta en balans och inte klämma in mer än vad som är möjligt samtidigt. Planeringen av det här påverkas givetvis också av den allmänna arbetssituationen. Fortsättning följer i någon form…

Coming up soon: Veckan avrundades med en välbehövlig personalutflykt till hamnstaden Aden. Mer om det senare, men så mycket kan jag säga i korthet: The heat was on.

Apropå litteratur och nationella särdrag, så kan jag inte låta bli att citera en passage från min egen främsta litterära följeslagare den senaste veckan: ”Swedish fiction concerns itself with what can be seen, heard, smelled, tasted and touched. It aspires to be Deep and Meaningful. And it succeeds. Many contemporary Swedish writers favour a phantasmagoric medley of experimental logic and excremental smut which is so deep and meaningful that no critic, let alone reader, dares to criticise it for fear of being thought shallow” (ur ”Xenophobes’s Guide to the Swedes” (Peter Berlin, senaste upplagan utgiven av Oval Books 2008). Jag hittade den lilla pocketskriften i ett skåp när jag flyttade in i min nuvarande lägenhet på bygget. Inte 100 procent sanningsenlig i alla lägen, men åtminstone 93 procent underhållande så här långt. Och det finns tydligen fler böcker i serien, om andra folkslag som tyskar, amerikaner, polacker – med flera.

Veckans musikaliska retoriska fråga (som förmodligen är helt irrelevant för majoriteten av läsekretsen): Varför har jag börjat lyssna mycket oftare på The Mars Volta sedan jag kom hit ner, efter att ha försökt tränga igenom deras experimentella psykedeliska ljudvall en aning halvhjärtat under något år sedan jag blev tipsad av en kusin om detta sydtexanska, ibland sanslöst skruvade band? Handlar det om kulturell kaosteori i praktiken? När jag skriver det här gör jag det exempelvis med albumet ”The Bedlam in Goliath” i bakgrunden. Om man nu någonsin kan referera till The Mars Volta som bakgrundsmusik. Pröva själv för all del – men jag utlovar ingen förälskelse vid första öronkastet. It’s a messy kind of music.

Slutligen; månadens troligen största scoop och sinnesvidgande kulinariska konsumentupplysning: sojamjölk blandad med dadeljuice existerar. Och produceras av företaget Drinho i Malaysia. Hur det smakar? Intressant. Inte helt oävet, som ett av våra mer mystiska svenska idiom lyder. Rekommenderas dock ej till barn under två år, enligt en reservation på förpackningen.

Arabrakadabra, absolut

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 17/02/2010

Imorgon är det dags – till slut. Efter att ha plockat upp enstaka hälsningsfraser, räkneord och annat instrumentellt när man vistas i ett arabland, så är första lilla privatlektionen inbokad till imorgon förmiddag. Förhoppningsvis blir det av regelbundet en gång i veckan under en tid framöver – hur länge vet jag inte alls exakt just nu. Läraren är en av studenterna på centret där jag arbetar, en kille med många järn i den berömda elden, bland annat extraknäck med att lära ut basal arabiska till nykomlingar. Som mig.

Problemet hittills med det här språket verkar från mitt perspektiv vara att det vimlar av korta, kärnfulla ord och fraser som låter påfallande lika varandra. Och i regel påminner de inte om svenska eller något annat språk jag läst på ett sätt som gör det lättare att memorera dem. Nu finns det, vid närmare eftertanke, ganska många glosor och uttryck även i våra germanska och latinska språktrådar som hämtats från arabiskan (kaffe, socker, alkemi, chiffer, schackmatt – etc). Men ändå. Det här är troligen inte världens svåraste språk, men tillräckligt av en utmaning – inte minst för att de har ett helt eget alfabet att försöka få grepp om. Och så läser de ju som bekant baklänges. Helt objektivt.

Vilket är världens tungroddaste tungomål för utbölingar då? Tidskriften The Economist gjorde ett försöka att besvara frågan ganska nyligen (http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=15108609) . Latin är en prövning för många engelsktalande, inte minst på grund av verbformerna; och grammatiken i latinska språk som spanska är inte att leka med, konstaterar de (i det senare fallet är jag kapabel att ha en åsikt – och hålla med). Franska och engelska har nästan rekordmånga alternativa sätt att stava till likalydande ljud. Franskan har till exempel 13 olika stavningsvarianter för det synbarligen simpla ljudet ”o”. Men ”English is a relatively simple language, absurdly spelled” argumenterar den engelskspråkiga publikationen. I många asiatiska språk, som mandarin (världens mest talade?) ändrar orden betydelse beroende på betoning. Och i Botswana finns ett tusental personer vars modersmål heter !Xóõ, vilket kräver avancerade gymnastiska övningar för hals och gom genom inte inte minst 22 olika klickljud. Turkarna är uppfinningsrika när det gäller att bygga ihop flera ord till sinnesvidgande långa sammanhängande fraser. Men värstingen av alla, enligt Economist, heter tuyuca och talas någonstans i östra Amazonas. Där stöter man i princip på alla utmaningar ett språk kan erbjuda; framförallt långa fraser och ovanligt många genus, samt obligatoriska verb-ändelser som i sig förklarar hur en person kommit över information om det han eller hon uttalar sig om – genom egna iakttagelser eller i andra hand, och så vidare. ”Evidential languages force speakers to think hard about how they learned what they say they know” sammanfattar artikelförfattaren, som också kort kommer in på frågan om hur mycket ett givet språk påverkar själva sättet att tänka i den berörda kulturen, liksom det faktum att många spännande språk är på god (eller ond) väg att helt försvinna inom några generationer. Dit hör bland annat tuyuca…

…men knappast arabiska, som rimligtvis talas av ett par hundra miljoner människor (även om jag inte letat upp den senaste statistiken än). Det låter inte exakt likadant i hela området – från arabiska halvön där jag alltså vistas just nu, till Mauretanien på afrikanska västkusten – och osannolikt homogent vore det väl annars. I korthet kan man dela in språket i tre varianter: modern standardararabiska som ska kunna förstås av hela arabvärlden och som innefattar det mesta av det som skrivs och publiceras numera; klassisk arabiska som Koranen och klassisk litteratur är författad på; samt inte oväntat ett antal regionala och lokala dialekter som används till vardags*. Och så mycket har jag förstått att Jemen inte är ett undantag när det gäller förekomsten av slanguttryck och högst egna lingvistiska piruetter. Time to learn how to dance, entonces. Chao for Now, Au revoir mes amies och Ashufaqom ba’aden.

* Källa: Mastering Arabic (Jane Wightwick och Mahmoud Gaafar – Palgrave Macmillan Master Series, 2007)

Arabiska influenser i svenskan, enligt Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arabiska_lånord_i_svenskan

%d bloggare gillar detta: