Yemenity2010's Blog

VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 05/07/2018

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.

Tidigare publicerat på fairslavetrade.se

Annonser

Sneda tankar, sena kvällar och Sverige från spansk synvinkel – Årets bästa podcaster och radioprogram 2016

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 29/12/2016

Texten har tidigare publicerats på Fair Slave Trade

logo-fst-temapodcast

För fjärde året i följd klämtar klockan: dags att kröna årets bästa podcaster och radioprogram, allt utifrån strikt personliga kriterier. Jämfört med fjolårets lista har en del förändringar skett och nytillkomna kringkastare har letat sig in, tack och lov. Trist vore det väl annars. Inget är beständigt här i världen och de audiella etermedierna är en arena för upp- och nedgångar, nystarter och nedläggningar, liksom fladdrande formkurvor och fantastiska fenomen som plötsligt bara lyser upp natthimlen – utan visuella hjälpmedel. För mig personligen är det ofta med någon av de här sändningarna i sällskap som jag tillbringar tiden på tåg eller buss till och från arbetet i veckorna. Drygt en timme dit och ungefär lika mycket tillbaka hem igen (beroende på färdmedel) – det ger utrymme för viss bildning och underhållning i skön förening i förbifarten.

För övrigt har platserna på listan fördubblats. För att få plats med mer, helt enkelt. Här är de 20 i topp, med fjolårets placering inom parentes. Begreppet ”ny” innebär, bara för tydlighetens skull, att programmet är nytt på listan, inte nödvändigtvis nystartat under året som gick.

1. Snedtänkt med Kalle Lind (ny).

– Och nästa vecka ska vi tala om någonting betydligt smalare.

Så brukar han avsluta sina sessioner, herr Lind. Årets raket! Podden som pratar om det ’andra poddar inte pratar om’. Pretentiöst, eller hur? Men oavsett om det handlar om ämnen jag redan tror mig vara intresserad av eller inte, så lyckas Lind med sina alternerande samtalspartners alltid komma med nya insikter och iakttagelser som gör livet lite rikare eller åtminstone roligare. Henning Sjöström, referenshumor, frikyrkopop, Svenskfinland, musikaler, Björn Afzelius, reklam… Hugg in och frossa! Bordet är berett!

2. Late Night Live (1). Min gamle följeslagare som jag egentligen bara följt i några år, men uppenbarligen är något slags kulturell institution i egen rätt Down Under, Mr Phillip Adams, ångar på. Tar pauser av hälsoskäl ibland – åldern tar ut sin rätt, antar jag. Men den slutgiltiga pensionen har inte infallit än, tack och lov. Vad händer i världen egentligen just nu – och vad har hänt genom historien. Och framförallt varför? Analyser och diskussioner inkluderande ett nätverk av återkommande och nytillkomna gäster med specialkunskaper på diverse områden hjälper gladeligen till att bidra med sina ofta uppfriskande subjektiva synpunkter.

3. USA-valpodden (ny). Chans att nörda ner sig och få veta ALLT om det där valet vi trodde att vi redan visste allt om… Sara Stenholm med anhang bad inte om ursäkt för att verkligen gå in i uppdraget med hull och hår, till fromma för oss som av av olika anledningar intog ohälsosamt mycket information om en valkampanj vars resultat vi världen över kommer att få leva med under flera år framöver.

4. The Documentary – BBC (3). Det amerikanska valet har givetvis bevakats intill uthärdlighetens gräns, men BBC-reportrarna hittade nya vinklar inte minst genom att resa runt i amerikat och bredda bilden. Liksom de lyckats leverera nya lärdomar om rytmikens historia, prosopagnosia (oförmågan att känna igen ansikten), Syriens konflikter och historia, latinamerikanska likutgrävare i rättvisans tjänst… Och mycket annat.

5. A Cast of Kings (2). Firma Chen & Robinson. Fortfarande på tronen, så långt jag kan se, ifråga om att nagelfara ”Game of Thrones” utan och innan. Jag har gett Aftonbladets variant ”Tronspelet” chansen att konkurrera i kategorin. De har sina ’moments’, men framstår som förhållandevis flegmatiska vid en direkt jämförelse.

6. The Film Programme (4). Still goin’ strong, som de säger. Om film, för filmfantaster. Från BBC.

7. Spanarna i P1 (9). De kom en gång för länge sedan och vägrar ge sig.

8. Relevant Podcast (ny).De flamsar en del. Och blir sedan dödligt allvarliga. Det handlar om livet, universum och hur inte minst kristen tro samverkar med eller mot samtiden och dess kulturella uttryck. De stora frågorna på ett lättflytande sätt. Magasinet på nätet har jag uppskattat länge. Det tog lite längre att tränga in i podden och dess upplägg med längre verbala drabbningar mellan redaktörerna innan ett par intervjuer brukar avrunda varje episod. Men i höst har jag mer och mer fastnat för de här postmodernt medvetna, möjligen hipsterifierade och synnerligen talträngda amerikanernas take on reality, inte minst deras sammanställning av de 50 viktigaste popkulturella företeelserna under året.

9. BBC Witness (ny). Världshistorien sedd genom korta nedslag som oftast klockar in kring tio minuter och tar oss till något vi trodde vi kände till eller kanske totalt missat, någonstans, någon gång…

10. Människor och tro (5). Har det funnits mindre nu än tidigare år att ventilera kring hur samhället och religiösa föreställningar i Sverige och världen i stort förhåller sig till varandra? Dum fråga. Alltså fortsätter de fylla en viktig funktion.

11. P1 Kultur-podd (ny). Omorganisation på kulturdepartementet i Sveriges Radios P1 och därmed en ny form för bevakning av allt som kan passa in under det här taket. Tillräckligt mycket är tillräckligt upplysande och mångsidigt för att kvala på in på listan som nykomling.

12. Medierna i P1 (6). Ett koncentrat av veckan som gick ur ett medialt bevakningsperspektiv. Ett program som fortsätter fylla sin funktion.

13. Haciendo el sueco (10). Sverige för nybörjare, på spanska. Målgruppen är väl främst spansktalande som vistas här i Norden, eller ändå vill veta hur allting verkar häruppe. Personligt och spontant, med oftast kortare dagliga  inlägg är det ändå bra språkträning och ger en del oanade perspektiv.

14. Decoding Westworld (ny). Efter att ha strålat samman kring kritiska analyser av ”Game of Thrones” under några år nu, bestämde sig radarparet David Chen och Joanna Robinson för att göra samma sak med höstens HBO-fenomen ”Westworld”. Inte mig emot. Kanske lite mycket av detaljanalys och nergrottning i allehanda teoribyggande, men de har drivet och entusiasmen som ställer många andra i skamvrån.

15. Freakonomics Radio (bubblare). Ramlade ut från listan i fjol, kanske främst på grund av bristande produktivitet. En uppryckning kan skönjas och de rör sig tillbaka in mot finrummen igen. Inte minst sviten om medicinens och läkekonstens historia i slutet av året var en pärla.

16. Konflikt i P1 (7). Eländes elände. Ibland orkar man inte med mer. Men ”Konflikt” är ändå fortsatt ett forum för att bringa något slags ordning i och förståelse för varför alla inte bara bestämmer sig för att vara vänner.

17. Vetenskapsradion Historia (ny). Koncentrerade historiska insikter och upptäckter med kopplingar till vårt nu, paketerade i ett lättillgängligt format som inbjuder till att allmänbilda sig regelbundet utan att det känns betungande. Snarare inspirerande.

18. Creepypodden med Jack Werner (ny). Huuuu, så många hemska historier det finns att berätta egentligen. Och hur vällustigt man kan vilja försjunka i dem ibland. Vandringslegender, vardagsmystik, noveller av okänt ursprung huserande i olika hörn av nätet…

19. Gradvall (ny). Långvarige popkulturskribenten Jan Gradvall prövar sina vingar i ett nytt medium. Det märks att det inte är radio han sysslat med mest i karriären, men kärleken till ämnet (musik) och intresset för de intervjuade artisterna väger upp de bristerna till största delen. Kan bli en kommande klättrare på listan…

20. Bildningsbyrån (ny). Begreppet ’politiskt korrekt’ och normkritik ur olika vinklar är några av de ämnen som luftats av detta lilla program från Utbildningsradion i år. Verkar lovande. Får stå på tillväxt.

BUBBLARE:

This American Life (bubblare). Hmmmm…. Verkar den här rubriken lockande eller inte? OK, jag ger det en chans. Tyvärr, den här veckan hinner jag inte. Och mobilen börjar bli full igen. Jag måste rensa. Så där håller det på. Det är inte alltid lika angeläget att ägna en timme åt vad de nystat ihop, men ibland visar det sig vara nästan sinnesvidgande fängslande.

OmVärlden Podd (bubblare). Inte så regelbundet produktiva, men slår till med ett spännande avsnitt då och då, främst på temat globala utvecklingsfrågor.

Sent ska segraren sända – årets bästa podcaster och radioprogram 2015

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 31/12/2015

Not: Har tidigare publicerats på fairslavetrade.se

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 06/10/2015

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

 

Not: Har även publicerats på Fair Slave Trade.

Massacre in My Lai Revisited by Reporter Who Uncovered It

Posted in Blog Entry in English by yemenity2010 on 31/03/2015

Many of us have heard the story of how a platoon (or batallion, or squadron or something – military lingo is not my particular area of expertise) of US soldiers practically wiped out a whole village in Vietnam, a place called My Lai, sometimes also referred to as Son My. Men, women, children – basically all of them unarmed civilians, were slaughtered. It happened in 1968, incidentally the year I was born in a completely different part of the world (where, nevertheless a lot of people at the time got involved in the movement against the war in Vietnam). But the Vietnam War has been the topic of many reports, chapters in history books, films etc, since then. The reporter who originally broke the story of My Lai was Seymour Hersh, then a young freelancer who found out what few other, more experienced colleagues managed to do, and what the American Military would rather have covered up. I came across a recent interview from Democracy Now, published (in audio, video and written transcript) with Hersh, where he retraces his steps and tells his story about the story, and how he came to visit the village almost half a century later. Read, listen or watch – or all of the above.  It might not be a terribly uplifting tale, but it’s an important one. And it’s not just about one village, but concerns the whole Vietnam War and its consequences.

– This history is pretty acute, because it does tell us about the present. We fought a war in a ssociety where we didn’t understand the culture. We didn’t have any respect for the culture. We didn’t know the language, as the now almost legendary investigative journalist Hersh puts it in the interview.

Related: The massacre in My Lai according to Wikipedia

 

 

Adjö OmVärlden. Vila (helst inte) i frid.

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 28/12/2014

Vad? hade jag inte precis betalat in prenumerationsavgiften? Jo, det hade jag. Men avin med återbäringen, eller rättare sagt återbetalningen, kom strax före jul också. Huvudsaken är annars den här: tidningen OmVärlden läggs ner. I alla fall i pappersform. Något slags nätnärvaro ska tydligen finnas kvar, men exakt hur den ska se ut och vem som ska sköta den, är inte solklart. Att döma av ledaren i det historiska sista numret, där den sista chefredaktören Anki Wood tackar läsarna för förtroendet.

Tidskriften som ges ut av biståndsorganet Sida, har genomgått flera faser och bytt ansikte några gånger. Framförallt framstod formomstöpningen för några år sedan från dagstidningsliknande tabloid till glansigare magasinsformat som en radikal estetisk omvandling. Innehållet fortsatte vara sig ganska likt, men fick en attraktivare inramning. Redaktionerna har avlöst varandra i och med upphandlingsprocesser från ägarna som vi utanför knappast har någon riktig inblick i. Men stilen höll i stort sett i sig. Och substansen.

Det finns ju inte så många andra tidningar eller tidskrifter som bevakar biståndsfrågor aktivt och regelbundet. OmVärlden har haft som uppgift att vara en fristående röst och analysera objektivt, även om de ägs av en institution som Sida. Eller ägdes, då. Vad kommer i stället, om något?

I sista numret intervjuas i alla fall nya biståndsministern Isabella Lövin, från den där regeringen som verkade bli kortvarig eller riskerade att spricka och omformas komplett efter det utlysta nyval, som plötsligt avlystes och i stället ska ersättas med… något slags överenskommelse över blockgränserna. Spännande.

Andra intressanta rubriker är ”Israel beslagtar svenskt bistånd i Palestina”, vilket bland annat berör kraftverk i Gaza, och ”Dalarna får mer bistånd än Bangladesh” med anledningar av avräkningar från biståndsbudgeten för flyktingmottagande i Sverige. ”Vapentillverkare sponsrade Röda korset” syftar på – gissa vad? – Saabs samarbete med hjälporganisationen under tyfonen på Filippinerna. Och samma organisation håller som kanske bekant på att hämta sig från skandalen häromåret, när en hög chef slarvade och svindlade bort ett antal miljoner från deras kassa för bättre behövande; också ämne för ett reportage här.

I traditionell ordning rankar tidskriften också det gångna årets mesta makthavare i biståndsdebatten. Vilka platsar? Nämnda biståndsminister Lövin har raskt rusat in på silverplatsen, medan hemvändande S-höjdaren Margot Wallström är fyra. Sidas egen generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka får nöja sig med niondeplatsen. Magnus Walan från ideella organet Diakonia är trea. Bland andra. Just det, vem syns och hörs mest? Låter namnet Hans ”Gapminder” Rosling bekant? Formellt är han professor internationell hälsa. I praktiken har han ju blivit ett ‘hushållsnamn’ som dyker upp överallt. Och beslutet att själv åka till Liberia för att slåss mot ebola-utbrottet har inte direkt skadat hans anseende.

Några tidigare höjdare som helt fallit bort från listan i år är före detta biståndsministern Gunilla Carlsson och entreprenören Percy Barnevik. Däremot bubblar Sverigedemokraternas just nu sjukskrivne partiledare Jimmie Åkesson strax utanför de tio i topp. Jo, så är det.

Fler utblickar i världen väntar i detta sista nummer som jag ännu inte plöjt igenom till slut. OmVärlden går i alla fall inte ut med huvudet sänkt genom bakdörren, utan gör en snygg sorti. Au revoir…?

Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 19/10/2014

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

sanaacity1Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

DSC07103En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här

Redan legendarisk radioreporter tystad för alltid

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 11/03/2014

Han har varit en av de där rösterna som ”alltid” funnits där. Särskilt om man som jag tillbringat mycket tid med att lyssna på Sveriges Radio. Nu finns han plötsligt inte där längre. Nyheten slog ner kring lunchtid när en av de studerande på den kurs där jag för närvarande undervisar nämnde att en svensk journalist, först inte namngiven, hade skjutits på en gata i Kabul, Afghanistan. Snart nog stod det klart att det rörde sig om Nils Horner. En man som till synes rört sig över hela Asien och aldrig tagit paus under… ja, åratal. Sedan tidernas begynnelse. Ändå var han tydligen ‘bara’ 51 år. Tragiskt. Ämnet har ventilerats flitigt under dagen och inte bara i svenska medier, visar det sig.

Här finns kortrapporter och i vissa fall vidhängande analyser av läget i Afghanistan och för journalister världen över från bland andra Wall Street Journal, Washington Post samt organisationerna Reportrar utan gränser och Committee to Protect Journalists. Jag kanske hinner återkomma till ämnet under veckan som kommer. Tills vidare säger jag bara: Tungt.

Världen idag enligt vidsynta vinterpratare

Posted in Tema: Kultur, Tema: Politik by yemenity2010 on 30/12/2013

– Hon talar bättre engelska än jag – efter att ha blivit skjuten i huvudet.
Professor Hans Rosling (som själv inte blivit skjuten) om pakistanska skolflickan och utbildningsaktivisten Malala Yousafzai (som blev det, men överlevde och fortsatte sin kamp).

barngubeyrabearb1B

Vi är aldrig nöjda. Vi får inte vara nöjda. Nöjda människor är farliga för det ekonomiska systemet som kräver att vi måste konsumera. Mera. Och ännu mera. En del av Fredrik Lindströms beska droppar i hans ”Vinter i P1” i veckan. Språkvetaren/TV-profilen/författaren Lindström levererade sina visdomar på juldagen, följd av Rosling dagen efter. Själv avlyssnade jag deras respektive värdskap i nedladdad form i stort sett omedelbart efter varandra, vilket provocerade fram spontana reflektioner kring om världen blir bättre eller sämre. Lindström (allmänt knappast känd som en domedagsprofeterande dysterkvist) antog i detta sammanhang rollen som syrligt ifrågasättande av den moderna livsstilen och kanske inte minst ekonomismens framhävda roll i den. Det finns andra former av samvaro än bara den som bygger på konsumtion, trodde eller åtminstone hoppades han. Och kan det vara så att den västliga civilisationen redan fallit, utan att vi vet om det? Romerska medborgare märkte inte så stor skillnad år 476, när deras imperium officiellt avvecklades enligt den historieskrivning vi utgår från numera.

Rosling, känd från bland annat organisationen Gapminder och allt fler gästspel som expert på global utveckling i diverse sammanhang, poängterade (som han ofta gör) hur mycket i världen som faktiskt blivit bättre det senaste halvseklet, men som människor exempelvis i Sverige inte har insett. Extrem fattigdom i världen minskar, majoriteten av alla barn mässlingvaccineras, det föds färre barn per kvinna i Addis Abeba än i Stockholm och barnadödligheten i världen har minskat radikalt – vilket i sig inte innebär att världen överbefolkas per automatik. Sammanhangen kan vara komplexa, men Roslings påstridiga pedagogik får det att verka så mycket enklare (och bättre). Men han vill inte kallas optimist. Det finns fog för att se ljusare på omvärlden än för 30 år sedan, men fortfarande kvarstår en mängd utmaningar, betonade han.

Lyssna på båda. Programmen och pratarna. Båda har spännande saker att säga och de gör det på ett akut underhållande sätt. ”Vinter i P1” finns som sagt att ladda ner från Sveriges Radios hemsida. Och att västvärlden är på dekis är ju ingenting nytt. Själv blev jag, om inte förr, övertygad om vår förestående kollaps när jag såg dokumentären ”Four Horsemen” på Göteborgs filmfestival för några år sedan. Inte minst på grund av påståendet att när kockar blir celebriteter, så har en civilisation historiskt sett passerat sitt bäst-före-datum…

Manufactured Destiny – kapitel 4

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/10/2012

Detta har hänt: Obama var större än McCain – redan innan rösterna hade räknats den 4 november 2008. Åtminstone i de stora svenska dagstidningar vars amerikanska valbevakning jag granskade i ett medievetenskapligt examensarbete våren 2009. Bra eller dåligt? Tja, de fick rätt i sina antaganden om vem som skulle gå segrande ur striden. I förra kapitlet publicerades de viktigaste resultaten ur min undersökning. Så…vad mer finns att säga i ämnet? Jo, lite till, tycker jag. Här är sista avsnittet i artikelserien Manufactured Destiny.

– Kvinnor älskar honom och män vill ta en öl med honom. Det är bara inte uppenbart att det skulle falla någon in att rösta på honom. Vi måste övertyga folk om att han har substans.

Diskussion i en fiktiv stabsledning kring den lika fiktive presidentkandidaten Matthew Santos i den nu nedlagda TV-serien ”Vita huset”, som levde i ett symbiosförhållande med verkligheten, typ ‘life imitates art imitates life’. Santos påstås ibland ha varit åtminstone delvis modellerad efter Barack Obama, då nytt stjärnskott i senaten. Sedan kom 2008 års verkliga valrörelse att påminna en del om sista säsongen av ”Vita huset” (inspelad 2006): en ung demokrat från en etnisk minoritet mot en äldre och ovanligt sekulär republikan, i sin tur respekterad av många men med problem att få med sig de konservativa kärnväljarna. Dessutom utser vinnaren en av sina hårdaste konkurrenter till utrikesminister efter valsegern, både i serien och i verkligheten. Och serien var alltså först ut i det avseendet. Där framkommer ofta behovet att formulera sig kort och snärtigt för att undvika alla missförstånd. Man lever i en värld av ‘sound bites’ där komplicerade sammanhang måste komprimeras så mycket det bara är möjligt, utanför de väggar där politiker och tjänstemän själva dunkar huvudena blodiga mot varandra kring detaljarbetet i propositioner och reservationer.

Amerikanske medieforskaren Neil Postman väckte på 1980-talet en del uppmärksamhet med boken ”Underhållning till döds” där han drev tesen att ett TV-dominerat samhälle förlorat förmågan till verklig kunskapsinhämtning. Han jämförde med utvecklingen av den tidiga nordamerikanska demokratin, där politiska debatter på 1800-talet ofta pågick i flera timmar, som när Abraham Lincoln debatterade med Stephen Douglas. Lyssnarna var intresserade, insatta och tålmodiga eftersom det skrivna språket var deras huvudsakliga metod för masskommunikation. Det tryckta ordet påverkade inte bara människans sätt att kommunicera, utan även formerna för att tänka och argumentera rationellt överhuvudtaget, resonerar Postman. Kulturen var litterär under en lång tid i det framväxande amerikanska samhällsbygget. Det är först de senaste decennierna i samband med TV-kulturen som det har förändrats, menar han. Och inte till det bättre. Med TV:n förvandlas även alla undervisande ambitioner ohjälpligt till underhållning enligt hans uppfattning.

Tryckt känns tryggt?

Rätt eller inte? Man kan diskutera i oändlighet om det tryckta ordets eventuella överlägsenhet  och ifall TV:n är ett reellt hot mot demokratin. Nu har jag just undersökt tryckta medier, som ju fortfarande har en relativt stark ställning i Sverige. Hur länge till återstår att se. Och det är inte självklart att den mest rättvisa eller balanserade rapporteringen tar plats i tryckt form. Hos oss har vi kanske fortfarande högre förväntningar på att public service-drivna etermedier ska hålla sig mer objektiva än privatägda skriftställare. Kanske.

I min undersökning konstaterar jag att reportagen ofta har en analyserande ton och en subjektiv karaktär. Vissa texter är uttryckligen krönikor eller analyser, men det finns värderingar som lyser igenom även i reportagen – framför allt  – och i det jag kallar nyhetsartiklar. Gränsen mellan de genrerna är inte heller alltid glasklar. Frågan är om den personliga värderingen verkligen är en ny trend hos utrikeskorrespondenter eller om den inte går tillbaka till en tradition av självständigt opererande individer som ibland uppnått något av pionjärstatus och satt ribban, dels i Sverige men ännu mer i den anglosaxiska sfären. Dagens journalistideal finns i flera skepnader, vill jag hävda. Att döma av resultaten för de här tryckta artiklarna, representerar de inte i första hand ett skjutjärnsideal á la K G Bergström, Janne Josefsson eller utländska förebilder som fungerar bra i etermedier med sitt fokus på direktsända drabbningar och verbala dueller. Nej, de här reportagedominerade artikelserierna skvallrar snarare om en kombination av spårhunds- och missionärsmentalitet. Reportern är på jakt efter en större story, att beskriva ett sammanhang med orsaksförlopp och historiska dimensioner, medvetna om att man kan befinna sig mitt i ett epokgörande skeende, en brytningstid på fullt allvar. Det har naturligtvis till stor del med Barack Obama som person att göra – det är väldigt svårt att komma till någon annan konklusion.

Förebilderna på murvelfronten heter då snarare Ryszard Kapuscinski (känd bland annat för sina iakttagelser från  det så kallade fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969), Seymour Hersh (framgångsrikt snokande från Vietnamkriget till Irak-invasionen) eller Watergate-avslöjaren Bob Woodward. Berättare som arbetar under en längre tid med att gräva fram en sanning och ständigt letar nya miljöer och utmaningar. Vi talar om förebilder som mellan varven närmar sig rent litterära ambitionsnivåer, och gärna ger ut sina reportage i bokform. Riktigt den tiden eller de resurserna har inte de här svenska skribenterna just nu, men de har säkert pretentioner åt det hållet.  Vi talar också om politiska ‘junkies’, inte minst då GP:s ankare Britt-Marie Mattsson som i princip själv sköter sin tidnings bevakning på området.

Den subjektiva stilen – är den smart och tidsenlig? Att inte i första hand lägga krutet på tillspetsad nyhetsproduktion utan lämna över detta till de snabbare medierna medan man själv satsar på ett mervärde i form av analys, berättande och sammanhang? Svaret är delvis en smaksak men samtidigt berör den tidningarna som affärsidé.  Talar vi om en obalans i rapporteringen? Det sistnämnda kan man nog däremot svara ja på. Men är det en så kallad oskälig obalans? Strävar man ens efter en total jämvikt? Nej, inte alltid. Och kan vi ställa de kraven på privatägda massmedier i en demokrati? Det beror väl i sin tur på vilken demokratimodell vi föredrar (se Manufactured Destiny – del 2). Men vad är utgångspunkten här – och beskriver man politiken mer som ett strategiskt spel än utifrån viktiga sakfrågor? Mitt intryck är ändå att sakfrågorna tillåts komma fram ganska tydligt, även om särskilt kvällstidningen Aftonbladet ofta anlägger en emotionell emfas och metaforer av idrottslig karaktär, där tävlingsmomentet i politiken är tydligt profilerat. Jag tror mig alltså ha sett en skillnad mellan tidningarna, där Dagens Nyheter är mest inriktade på sakfrågor medan Aftonbladet främst vill fånga andan, zeitgeist-en och arbetar mer på ett känslomässigt plan. Göteborgs-Posten landar någonstans däremellan. Skillnaden är inte chockerande stor, men den finns där och speglar kanske det klassiska förhållandet mellan morgon- och kvällspress.

Journalisterna i den här undersökningen väljer generellt mer vad man vill bevaka och lägger upp en strategi – i samråd med redaktionen får man anta. Urvalet avspeglar inte främst vilken kandidat som gör mest utspel utan hur mycket intryck de redan gjort och hur tendenserna ser ut inför valet.

Det ger kontinuitet och en linje, men poängen är troligen inte, och kan inte heller vara, att nå fram till en absolut vattenpassreglerad bevakning. De journalistiska bedömningarna går ut på att använda sin erfarenhet för att förutse utvecklingen och göra nedslagen i verkligheten därefter. Vad kunde ha kommit fram om en längre period bevakats i detta utdragna val? Mer om Hillary Clinton, garanterat, och en aning mer om andra republikanska kandidater men inte lika mycket – anar jag. Hur hade Barack Obama framstått i en typisk artikel från, säg, tiden kring första primärvalen i demokraternas kretsar vårvintern 2008, eller när han just hämtat sig från dusten med Clinton och laddade om mot en då mer utvilad John McCain framåt vårkanten?

Propaganda eller professionell faktaförmedling?

Men hur lång är egentligen en valrörelse i USA, och i Sverige som jämförelse; blir de i praktiken längre och längre? Betyder det att benägenheten att glida på sanningen och leverera ren propaganda från politikernas sida ökar med detta? Då kommer journalistrollen rimligtvis att bli ännu viktigare. Om den består i sin nuvarande form. Fler amatörkorrespondenter kan bli standard, om det inte redan är det. Åtminstone finns det fler tyckare i fler forum; men själva granskningen, det professionella sökandet efter fakta och olika vinklar, det riskerar att gå förlorat. Och hur står sig journalistiken i förhållande till olika idéer om demokrati? Är det en risk för demokratin att så få reportrar har så stort svängrum, eller är ägarkoncentrationen i mediebranschen det större övergripande problemet? De mindre oberoende medieföretagen blir färre och färre.

Den politiska vinklingen skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de tre granskade tidningarna. Alla skildrar Barack Obama som en man i medvind och John McCain motsvarande i motvind. Sarah Palin är problematisk och definitivt ingen samlande kraft. George W. Bush är hopplöst utanför hetluften, en förbränd kraft på den internationella scenen och närmast radioaktivt material för sina republikanska partikamrater. Det finns också ett tydligt vinnare/förlorare-perspektiv i stora delar av den granskade valbevakningen. Men finns det en risk att förförståelsen står i vägen? Nu har vi facit – Obama vann. Påverkar det hur artiklarna tolkas i efterhand, vad man läser in mellan raderna? Kanske en aning, men inte så mycket att det skulle ändra mina slutsatser om han hade förlorat. Gemensamt är den lite för svartvita bilden av etnicitet, där jag ifrågasätter varför man glömmer bort flera folkgrupper som kan betyda seger eller förlust i ett amerikanskt val. I nord- och sydamerikanska medier har tidigare betonats hur de latinamerikanska väljarna i USA i många fall lockades av Bush till republikanerna under valet 2004, men vanns tillbaka till demokraterna (som majoriteten av dem brukar rösta på) av Obama. Detta trots att det traditionellt finns inneboende spänningar mellan afroamerikaner och latinos; två minoritetsgrupper som utgör en ungefär lika stor kaka av befolkningen i USA (mellan 10-12 procent var, om jag gör en grov uppskattning byggd på information som inte är helt färsk).

Medan valkampanjen pågick följde jag själv oftare utländska medier, både tryckta och ‘eteriska’. Spontant ligger de svenska storheterna på efterkälken på många fronter, vilket säkert till stor del är en fråga om resurser. Men är det hela förklaringen? Att en tidskrift som Time kan erbjuda mer fördjupningar, insyn bakom kulisserna och skarpt formulerade åsikter är bara naturligt och deras skyldighet som ett ledande amerikanskt nyhetsorgan på veckobasis. Den bästa kombinationen av grundlighet och läsvänlighet vid jämförelsen mellan kandidaternas ståndpunkter i de viktigaste valfrågorna hittade jag i The Economist, som förmodligen ser sig själva som världsledande på den kombinationen. Det internationella utbudet på nätet gav också fler chanser att se olika vinklar från öppet subjektiva källor både till höger och vänster. Och var man på humör för en mer satirisk vinkel i lättillgängligt format fanns ju alltid The Daily Show med Jon Stewart att tillgå.

Sverige socialistiskt stamsamhälle?

I stort sett kan man nog ändå slå fast att svenska medier gör ett bättre jobb av att informera oss om USA än vad amerikanska medier torde känna till om en liten randstat som vår. Där kan konservativa TV-tyckare använda Sverige som ett varnande exempel på den socialistiska stat som hotar bakom hörnet om den nyvalde demokratiske presidenten får fortsätta med sin agenda och form av krishantering. Detta föranledde just The Daily Show att skicka sin reporter – om det är rätt ord – Wyatt Cenac till Stockholm häromåret för att beskriva den väntade misären. Resultatet, om man vänder på de ironiska formuleringarna, blev att Sverige framstod i en oförskämt idyllisk dager med fri utbildning, fri massage på jobbet, miljömedvetna popstjärnor, en uppsjö unga blondiner och en munter Leif Pagrotsky som påminde om att Sverige lånar ut pengar till USA. Det såg ut som en drift med både hemlandets mediekultur, med exotiska schabloner om Skandinavien och kanske även med det verkliga Norden. Helt säker kan man aldrig vara.

– Jag kunde inte stanna i ett land som förvandlar kvinnor till ståtliga nymfer och män till skäggiga tomtar, blev Cenacs dubbeltydiga slutkläm (The Daily Show 23 april 2009).

Och frågan är i det globala perspektivet; är vi en i de flesta andra ögon charmigt exotisk tomterepublik med en alltför ”lagom” medial mainstream? Finns det en alltför smal rännil av åsikter som slår igenom i de mest spridda forum vi har, en konformism beroende på att vi är ett litet land med tradition av konsensus till ravinens rand – kort sagt, en farlig likriktning? Det kan argumenteras att mer spännvidd behövs för demokratin. Samtidigt står tendenserna i artiklarna om USA-valet åsikts- och värderingsmässigt i samklang med de flesta opinionsmätningar som gjordes även internationellt under den berörda valkampanjen för fyra år sedan. Enligt alla tillgängliga data jag mötte då och hur de än tolkas, ansåg den mätbara majoriteten av Sveriges och övriga världens befolkning att Barack Hussein Obama var en  starkare, mer spännande och kort sagt bättre kandidat än John McCain. En undersökning av BBC visade till exempel att att de tillfrågade i samtliga 22 länder som ingick i enkäten hade en majoritet för Obama (enligt tidningen The Economist som själva lät sina läsare rösta på nätet, med  förkrossande segermarginal för Obama även där). Varför?

”Till skillnad från George Bush, förordar han internationellt samarbete. Hans nyanserade framtoning lugnar européerna. Hans efternamn är afrikanskt, hans mellannamn är arabiskt, han har muslimska förfäder, växte upp delvis i Asien och hans hudfärg ligger nära det globala genomsnittet” (Economist 081004). Något för alla, liksom. Tidningen förordade själv samma kandidat strax före valdagen, grundat framförallt på sakfrågorna, kan tilläggas.

Så vad är objektivitet och vad kan kallas obalans eller i värsta fall ren opartiskhet? Är den journalistiska skyldigheten att vara ärlig mot sina egna instinkter och grundläggande värderingar, eller följa en osynlig norm som någon ritat upp – och vem ritar den i så fall? Mina egna frågeställningar kring materialet har säkert färgats av egna erfarenheter som reporter, främst på lokalredaktioner tillhörande svensk landsortspress. Något man lär sig oavsett geografin är att förment balanserad och rättvisande  journalistik inte är någon exakt vetenskap.

En annan mer komplex och provocerande frågeställning, som inte kan besvaras inom ramen för den här uppsatsen, men som säkert många journalister själva ställer sig ute på fältet är; ligger det något i poetiska formuleringar som att själva berättelsen ibland är sannare än sanningen – att fiktion ibland kan vara trovärdigare än faktaförmedling? Det är inte ovanligt att journalister byter bana och blir författare i stället, för att kunna hantera den dokumenterade verkligheten friare och skapa sina egna sammanhang för att ställa viktiga frågor om samhället. Och det är inte svårt att läsa in litterära drag i flera av de artiklar jag gått igenom; inte i betydelsen att de medvetet förvränger fakta eller bevisligen förenklar svåra frågor på ett otillbörligt sätt. Men språket bär ofta spår av fiktionspåverkan och förmodligen en inneboende önskan att i själva verket skriva en hel roman om den historiska valrörelse de fick betrakta på nära håll. Å andra sidan; det kan vara jag som läser mellan raderna, helt subjektivt…

THE END!

Det här var fjärde och sista avsnittet i min uppdaterade blogversion av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt  i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig på begäran som pdf-fil (Adobe Acrobat) inklusive mer detaljerad statistik och pedagogiska illustrationer som utelämnats i nätupplagan.

Källförteckning – Del 4:

Flera icke namngivna skribenter:  ”The battle of hope and experience” (The Economist, 081004)

Kapuscinski, Ryszard: Fotbollskriget (BonnierPocket 1998)

Postman, Neil: Underhållning till döds (Prisma, Stockholm 1985)

Strömbäck, Jesper: In Search of a Standard: four models of democracy and their normative implications for journalism (Journalism Studies, Volume 6, Routledge 2005)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Wyatt Cenac on the Horrors of Socialism in Sweden – Comedy Central Insider Blog (http://ccinsider.comedycentral.com/2009/04/23/wyatt-cenac-on-the-horrors-of-socialism-in-sweden/)

(samt givetvis de 115 kvantitativt analyserade artiklarna från Dagens Nyheter, Aftonbladet och Göteborgs-Posten)

%d bloggare gillar detta: