Yemenity2010's Blog

”Konflikt” i P1 skildrar svälten i Jemen

Posted in Tema: Vatten by yemenity2010 on 01/05/2017

En humanitär kris. Vi har hört uttrycket alldeles för ofta på senare tid. Det kan handla om Syrien (mycket ofta), Sydsudan (relativt ofta) eller Jemen (lite mer sällan i svenska medier). Nu har i alla fall Sveriges Radios ”Konflikt” gett sig in i att skärskåda vad som hände i just Jemen, där det pågår ett inbördeskrig sedan ett par år, ovanpå alla andra problem som redan fanns i det redan fattigaste landet på en arabiska halvön. Ja, ni förstår. Det är illa. Så mycket har hänt sedan jag själv tillbringade ett år i landet (2010) att jag inte vet om jag skulle känna igen mig överhuvudtaget om jag åkte dit nu. Vilket inte brukar rekommenderas, av säkerhetsskäl. Svälten som nu drabbar Jemen; finns det orsaker som kan knytas till människors och staters agerande? Och vilka i så fall? Flera omgivande nationer är direkt indragna i konflikten där, för att inte säga ansvariga för den, medan stater som USA och Storbritannien är åtminstone indirekt inblandade. En del brittiska, och emellanåt även amerikanska medier, har insett detta och undersöker med jämna mellanrum läget i landet. I svenska massmedier rapporteras det alltså lite mindre regelbundet om just Jemen. Men i det senaste avsnittet av ”Konflikt” synas landet lite närmare, så även Nigeria och ett par andra utsatta områden. Intervjuer med bland andra FN:s World Food Programme ingår. Programmet kan hittas bland annat på Sveriges Radios hemsida.

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 06/10/2015

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

 

Not: Har även publicerats på Fair Slave Trade.

Rosling förklarar flyktingströmmar från Syrien på tre minuter

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 12/06/2015

Not: Texten har även publicerats på Schemabrytande chockterapi.

 

Han är överallt, i stort sett. Den globalt uppmärksammade svenske professorn (i ämnet internationell hälsa, för att vara noggrann) Hans Rosling. Nu har han på ett pedagogiskt sätt med klossar och kartor gett sig på att förklara hur stora flyktingströmmar som uppstått i och med inbördeskriget i Syrien. Hur många människor det handlar om, vart de rör sig och vart de inte alls kommer i så stor utsträckning. Mer än hälften av befolkningen har lämnat sina vanliga bostadsorter. De flesta är fortfarande någonstans inom landet, några miljoner är i något av grannländerna medan ett par futtiga procent kommer till Europa. Och till vår världsdel är det inte så lätt att ta sig, vilket Rosling förklarar inom spannet av tre späckade minuter. Hur fungerar systemet egentligen? Och verkar det som om Europa vill låta fler syrier söka flyktingstatus? Se videon från Gapminder, som kan hittas bland annat via organisationens FaceBook-sida eller exempelvis via OmVärlden, som tillfogar några kommentarer.

Där finns för övrigt också en relativt aktuell artikel där samme Rosling kritiserar det så kallade Social Progress Index, som används för att jämföra olika länders framsteg idag. Visserligen ska deras sammanställningar ta mer hänsyn till hur länderna tar hand om sina medborgare, snarare än mäta deras bruttonationalprodukter. Men Rosling tycker ändå blir som en ”poängtabell i fotboll”. Det saknas historiska sammanhang. Dessutom jämförs hela stater i för stor utsträckning, medan utvecklingen i stort går mot ökad jämlikhet mellan länderna – men ökad ojämlikhet inom dem, enligt Rosling.

Det finns många sätt att jämföra länder i dag. I OmVärldens artikel nämns bland andra FN:s Human Development Index, Världsbankens World Development Indicators och World Happiness Report. Mycket att plöja igenom för den som har tid och engagemang i globala frågor, och inte minst om du undervisar i samhällskunskap eller geografi. Vilka jämförelser är mest rättvisande och har Hans Rosling facit i de flesta frågor? Viktiga frågor för framtiden…

Källor: Hans Rosling kritisk till nytt utvecklingsindex: ”Som en poängtabell i fotboll” /OmVärlden 12 maj 2015, Här är Hans Roslings Syrien-förklaring som sprider sig över nätet / OmVärlden 9 juni 2015, Gapminder på FaceBook, Svenska Wikipedia: Hans Rosling. 

Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 19/10/2014

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

sanaacity1Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

DSC07103En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här

Besvikelse och bristande jämlikhet i Jemen två år efter ‘arabiska våren’

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/02/2013

window-ceiling-taizDet har hunnit gå två år sedan mitt korta ettåriga äventyr i Jemen tog slut. Strax efter det drog den så kallade arabiska våren igång med massrörelser och drastiska politiska förändringar i flera länder i mellanöstern. Däribland Jemen. Med ojämna mellanrum har jag försökt hålla mig uppdaterad om vad som händer och ibland försöka förmedla något av det som rapporteras, men nu var det ett tag sedan sist.

Idag sände i alla fall P1:s ”Studio ett” ett reportage av Daniel Öhman med kompletterande kommentarer av Lotten Collin om landet.

– Revolutionen har kommit av sig, enligt påannonseringen av inslaget.

Och många är uppenbarligen besvikna över bristen på förändringar efter president Salehs avgång. Många vittnar om de skador de ådragit sig i samband med protester och manifestationer under de senaste årens konflikter. En del av skulden för pågående våldsamheter från regeringens sida läggs av missnöjda medborgare på den stora grannen i norr, Saudiarabien, som med sina oljepengar påstås påverka mycket av den politiska utvecklingen (eller brist på sådan).

– Saudierna kidnappade vår revolution, säger en demonstrant.

Stämmer det? De har i alla fall inflytande och kan tänkas tjäna på att Jemen fortsätter vara ‘svagt’ analyserar någon, enligt devisen ‘stabilitet före demokrati’. Inget unikt resonemang i realpolitikens värld i så fall, kan man tillägga. Jemen har också blivit ett av de länder där USA använder sitt nya favoritvapen, förarlösa flygplan mest kända som drönare, mot misstänkta terrorister. Problemen och de politiska komplikationerna är fortfarande många.

myndighet-sanaa-skylt

De senaste månaderna har en del andra upplysande men inte alltid uppmuntrande rapporter emanerat från Jemen, exempelvis när det gäller jämlikhetsfrågor och kvinnors rättigheter.

– Ingen räddning, men gärna en smula solidaritet, efterlyste exempelvis bloggaren Woman from Yemen i december och syftade på kvinnor i arabvärlden i allmänhet och Jemen i synnerhet.

Hon menar att språkbruket kring förtryckta arabiska kvinnor ofta får en kolonial retorisk prägel över sig. Fokus hamnar oftare på muslimska kvinnor som symboler för förtryckta genom religiösa och kulturella traditioner, än på oppressiva regeringar som undvikit att befatta sig med jämlikhetsfrågor.

Många kvinnor hade ledande roller i gatuprotesterna för två år sedan, men vad har de för inflytande nu? Det analyserar Atiaf Said Alwazir på forumet Open Democracy. De har ingen lätt väg framför sig för att vinna mer respekt och undvika utfrysning av de etablerade politiska partierna som finns i landet. De utsätts för hot, förtal och trakasserier för att hålla sig tysta. Men betyder inte att de borde tappa hoppet. ”Revolutionen gav kvinnor en röst, stärkte deras självförtroende och fick dem att tro att det omöjliga är möjligt” hävdar Alwazir.

Varför döljer inte män sina ansikten också? frågar jemenitiskan Hind Aleryani i ett inlägg publicerat på bland annat svenskbaserade sajten Your Middle East. Som barn kan pojkar och flickor leka på relativ lika villkor, reflekterar hon, men ju mer åren går desto mer skilda blir förutsättningarna. Män har kvar sin rörelsefrihet medan kvinnorna blir alltmer instängda. Aleryani noterar den starka fixering vid kvinnan som frestelse som genomsyrar kulturen och jämför sedan med upplevelsen att vistas i ett västerländskt land med helt andra normer och kulturella koder.

Många afrikanska kvinnor i Jemen drabbas av ödet att säljas och utnyttjas. Nätverk involverade i human trafficking ökar sin närvaro i landet, avslöjas i en artikel av Rebecca MurrayInter Press Service, även publicerad på Alternet. De kan komma från Somalia (och att det finns många flyktingar från just Somalia i Jemen är något jag har tydliga minnesbilder av själv). Även invandrare från Etiopien är vanligt förekommande. Prostitution för motsvarande två dollar per kund är något som existerar exempelvis i hamnstaden Aden. Överhuvudtaget är invandringen högre än någon gång de senaste sex åren, enligt representanter från FN:s flyktingorgan UNHCR som uttalar sig, över 100 000 dokumenterade personer under 2011 och förmodligen fler under 2012. Och den verkliga siffran är troligen högre. Smuggling och trafficking, liksom misshandel och annat utnyttjande har ökat markant, enligt UNHCR. Även jemenitiska flickor från fattiga familjer faller offer för så kallad sexturism och luras in i korta, destruktiva äktenskap med män från framförallt Saudiarabien. Allt som allt frodas den här typen av internationell ‘business’ medan västvärlden främst fokuserar på problemen med pirater i området, konstaterar Nicoletta Giordano från organisationen IOM (International Organisation of Migration). Och vad krävs för att påverka de priorieringarna? Det kan man fråga sig.

Jemen minst jämställt – igen

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 04/11/2011

Så var det dags igen. Jemen rankas som världens värsta land för kvinnor i en undersökning. Samtidigt fortsätter oroligheterna i landet, bevakade av bland andra Sveriges Radio och New York Times. 

Med jämna mellanrum aktualiseras jämställdhetsfrågor uttryckligen på en global skala, och vissa saker är sig fortfarande ganska lika år från år. World Economic Forum har ännu en gång släppt en så kallad Global Gender Gap Report, om jämställdheten i världens länder. Kriterierna är främst ekonomiskt deltagande och möjligheter, löneskillnader mellan könen, tillgång till utbildning, hälsofrågor och politiskt inflytande. 135 nationer granskades i år.

Sverige landade på fjärde plats efter Island, Norge och Finland. Mycket nordiskt i topp alltså, vilket knappast var en överraskning. Lite mer uppseendeväckande är kanske Filippinerna på åttonde plats, Lesotho på nionde och Sydafrika på 14:e, före stormakter som USA och Storbritannien. En sammanfattning finns exempelvis på Huffington Post och hela rapporten finns här. Jemen rankades återigen sist, liksom förra året (vilket jag skrev några rader om då). De konkurrerar i botten med Chad, Pakistan och Mali. Överlag anses Nordamerika och Europa/Centralasien vara de mest rättvisa regionerna i det här avseendet, medan Mellanöstern och Nordafrika har det lägsta poängsnittet generellt utifrån de uppställda mallarna.

Det är som sagt inte första gången WEF ger ut en sådan rapport, men den här gången följer den händelsevis inte så långt efter Newsweeks egen undersökning i samma ärende, som gav ett liknande men inte identiskt resultat. Där var exempelvis Jemen bara tredje värst i klassen.

Enligt Sveriges Radios reporter Lotten Collin har kvinnor antagit en betydelsefull roll i de pågående protesterna i Jemen under året. Under en med visst besvär genomförd reportageresa i landet nyligen. Dessutom har inslagen i P1-program som Studio ett vittnat om en förvärrad situation när det gäller förnödenheter som vatten, elförsörjning medan matpriserna rusat i höjden. Framförallt vatten och el har länge varit problemområden, men oroligheterna i landet har uppenbarligen ställt saker på sin spets än mer.

Den senaste tiden har även flera medier noterat ökande väpnade sammandrabbningar i Taiz, där jag arbetade förra året. New York Times beskriver den gamla kommersiella och intellektuella knytpunkten i landet som ett nuvarande epicentrum för den pågående kraftmätningen mellan president Saleh och hans motståndare. Enligt NY Times fruktar regeringen att staden kan bli Jemens motsvarighet till Libyens Benghazi; oppositionens provisoriska huvudstad. Nu pågår skottlossningar och granateldgivning i en stad som länge slagit vakt om sin status som ett säte för lag och ordning, medan de annars vanliga skjutvapnen i princip varit bannlysta på gatorna (i alla fall för de vanliga ‘civila’ medborgarna).

Befolkningen i Taiz har länge betraktats som den högst utbildade i Jemen, fortsätter reportern Laura Kasinof. Redaktörens (det vill säga min) anmärkning: Ja, om det var något som taiziter jag träffade gärna framhöll var det just den detaljen.

– Vi är de smartaste människorna i landet, var en vanlig kommentar.

Men Times poängterar att de ofta känner sig behandlade som andra klassens medborgare i en stat på senare år dominerats av klaner från de nordligare delarna av landet (staden tillhör visserligen inte gamla Sydjemen, men ligger närmare kuststaden Aden än huvudstaden Sana’a geografiskt och människor jag mötte hade i regel en mycket mer positiv bild av Aden än av Sana’a).

Även Al Jazeera English har de senaste dagarna uppmärksammat våldsamheterna i Taiz, där åtminstone åtta dödsoffer krävts.

Relaterat ärende: Condoleezza Rice är en kvinna som bevisligen haft en del inflytande över världens öden och äventyr, som medlem av förre amerikanske presidenten George W. Bushs kabinett under tiden för inte minst invasionen av Irak. Om detta handlade det bland annat när hon tog risken att hälsa på Jon Stewart i studion för The Daily Show i veckan.

Att profilera ondska

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 23/07/2011

– Det går inte att profilera ondska, konstataterar Juan Cole efter terrordåden i Norge igår.

Terrorister kommer i alla storlekar, former och hudfärger påminner Cole som är historieprofessor i Michigan, specialiserat sig på studier av mellanöstern och skrivit en hel del om exempelvis al-Qaida, talibanrörelsen och kriget i Irak.

Nu är alltså en norsk medborgare och trolig högerextremist misstänkt för att ha planterat bomben i centrum av Oslo, samt ha skjutit ihjäl fler än 80 personer, de flesta ungdomar på en ö i närheten under ett läger för unga politiskt aktiva. Vi får se exakt hur utredningen utvecklar sig.

Cole berömmer norske utrikesministern Jonas Gahr Store för att ha undvikit spekulationer innan polisen hunnit gå igenom de första bevisen. Enligt organisationen Europol har det största terrorhotet i Europa under lång tid kommit från separatiströrelser, sedan från extremvänstern och därefter från extremhögern, understryker Juan Cole. Visst finns en hotbild från muslimska radikaler, men de är en minoritet i sammanhanget.

Jag har på senaste tiden börjat se om de första säsongerna av TV-serien ”Vita huset” och hade igår, av en tillfällighet, nått fram till inledningen av tredje året som inleds med specialavsnittet ”Isaac and Ishmael”. Det spelades in strax efter 9/11 och kommenterar underförstått de historieförändrande dåden i New York och Washington (även om dessa i strikt mening inte är en del av seriens värld). Där diskuterar den fiktive vice stabschefen terrorism med en grupp besökande studenter och förklarar att militanta muslimska fundamentalister förhåller sig till islam ungefär som Ku Klux Klan gör till kristendomen. Bra analogi? Kanske främst för amerikaner i så fall. För enkelt, eller den bästa jämförelsen som går att åstadkomma om vi ska lyckas komprimera ett komplicerat ämne till så begripliga grundbultar som möjligt? Men vilken grupp den nu misstänkte terroristen (för så rubricerar ju norska regeringen brottet) egentligen kan räknas till, de analyserna pågår just nu som bäst.

För, som Cole säger, att lyckas profilera och lista ut vem som är kapabel att begå exakt vilken typ av grovt brott mot andra människor, eller mänskligheten, det är ingen enkel sak. Själv har jag inga insiktsfulla svar att komma med just nu i alla fall.

Mellanöstern med mera, maj 2011…

Posted in Tema: Politik, Uncategorized by yemenity2010 on 11/05/2011

Fem miljoner. Så många afghanska flyktingar finns det i Iran. En av de nya tankeväckande lärdomarna från en konferens jag råkade hamna på förra veckan i Örebro, något jag kanske hinner utveckla mer inom en hyfsat snar framtid. Annars har jag inte haft önskvärd tid att hålla reda på utvecklingen i omvärlden och mellanöstern, eller framförallt, att skriva något substantielllt om den på den här sidan under de senaste veckorna. Det mest intressanta som finns att säga, har som vanligt sagts av andra, och här följer några exempel:

Usama bin Ladin sägs nu vara död. På allvar. Även om min första spontana reaktion (som säkert inte var unik) efter beskedet var ett ‘är de verkliga säkra att det var han? Hur ska vi för övrigt reagera på händelsen? Några förslag från aktivisten Jim Wallis som poängterar – liksom många andra – att problemet med terrorism knappast är löst på en permanent basis och att krigen som följde efter 9/11 inte heller gjort världen bättre eller säkrare: ”The Bible takes evil seriously and clearly says that evildoers should be held accountable for their deeds, and the state has the legitimate and important role of bringing to justice those who perpetrate terrible crimes. Osama bin Laden was perhaps the most monstrous face of the monster of terrorism in our time. But killing bin Laden has certainly not ended the problem or threat of terrorism. And it also does not vindicate the decade of perpetual war, which has been the U.S. response to the horrible attacks on 9/11 that have also resulted in thousands of other innocent casualties in Afghanistan and Iraq.”

Och vad händer egentligen med en kropp som begravs i havet – och med havet omkring den? Några vetenskapliga och världsliga uppgifter från Dave Gilson, publicerat på Mother Jones. Är det exempelvis miljövänligt? Och hur vanligt är det numera? ”I have noticed a great increase in interest in burial at sea,” says Ann Rodney, an environmental protection specialist in the New England office of the Environmental Protection Agency’s ocean and coastal unit, which oversees burials in American waters. The agency doesn’t have hard data on how many Americans choose sea burial, but Rodney suspects the numbers, though small, are growing. ”Ten years ago, I might get one or two calls a year about it. Now I get at least one call a week.”

Kan den tidigare amerikanska Bush-administrationen ta åt sig äran för de nuvarande demokratirörelserna i mellanöstern? En som verkligen tvivlar på det är professor James Zogby som bedrivit en hel del studier av regionen och människors attityder där. På Huffington Post utvecklar han sina argument i frågan: ”Contrary to the Bush administration’s ideologically inspired projections, the invasion and occupation of Iraq and Israel’s war on its neighbors did not lead to democracy or even to progressive change. Instead, what was left in the wake of each of these conflicts was death and destruction, bitterness and suffering, and a deepened sectarian divide, coupled with a spreading of extremist fervor and intensified regional tension. Arab populations became roiled, Arab governments that had been making even modest moves toward change, pulled back and, overall, the region became more repressive and less free.”

Proteströrelserna som startade i Tunisien och Egypten i vintras är något annat, betonar Zogby: ” They have been inspirational — creating a new pride amongst publics who had long felt deflated and powerless to make change. They have been contagious – with tactics and slogans being copied or adapted to local settings, despite each country’s unique characteristics. And they have been purely Arab and, it bears repeating, self-generated. There were no would be ”Lawrences” or ”Rumsfelds” at work in any of these uprisings fashioning themselves as the shapers of the Arab’s destiny.”

Just i Jemen har president Saleh sagt sig vara beredd att avgå inom kort, men förhandlingarna om förutsättningarna verkar inte flyta helt obehindrat. Det är fortfarande osäkert, och enligt en bekant som är kvar i staden Taiz är läget fortfarande mycket mer spänt än det var innan demonstrationerna drog igång. Det finns dem som hävdar att Salehs regim är bättre för kvinnor än de alternativ som står till buds (inte minst det konservativa partiet Al-Islah) och några av de rösterna kommer till tals i ett reportage på den svenska bloggen Voltaire. Samtidigt har Saleh uttalat sig kritiskt om blandningen av män och kvinnor på gatan, som ‘o-islamisk’ verksamhet. Senast idag har det för övrigt kommit rapporter om flera döda i städerna Sana’a, Taiz, Hudaida och Dhamar efter skottlossning från säkerhetsstyrkor mot demonstranter.

The Economist tyckte till om situationen i Jemen för någon månad sedan: ”That things should have come to such a pass is not entirely Mr Saleh’s fault. His starkly impoverished, spectacularly rugged and bandit-ridden country is famously hard to govern. But his style of rule, with its acrobatic juggling of alliances with religious and tribal leaders, combined with nepotism and pleas for help from foreign powers spooked by Yemen’s chronic instability, has put the country into an increasingly untenable limbo. Even as regional clouds of revolutionary fervour gathered earlier this year, Mr Saleh provoked trouble with his plan to amend the constitution to allow himself more terms of office after his current one expires in 2013.”

And now for something…not entirely unrelated. Filmregissören Oliver Stone har tillsammans med historikern Peter Kuznick skrivit ett slags öppet brev till Barack Obama, vars regim blivit något av en besvikelse för dem, bland annat ifråga om ekonomin och synen på USA:s roll i världen.”Instead of modelling himself after Gorbachev and boldly championing deeply felt convictions and transformative policies, Obama has taken a page from the Bill (and Hillary) Clinton playbook and governed as a right-leaning centrist. While trying naively to ingratiate himself with an opposition bent solely on his defeat, he has repeatedly turned his back on those who put him in office. Surrounding himself with Wall Street-friendly advisers and military hawks, he has sent more than 30,000 additional troops to Afghanistan; bailed out Wall Street banks while paying scant attention to the plight of the poor and working class; and enacted a tepid version of health reform that, while expanding coverage, represented a boondoggle for the insurance industry. And he has continued many of Bush’s civil rights abuses, secrecy obsessions and neoliberal policies that allow the continued looting of the real economy by those who are obscenely wealthy.”

Tyska forskare har grävt i arkiven och hittat mindre smickrande bekännelser från sina landsmän i armen under andra världskriget. Och så har vårt eget ikoniska internationella varumärke IKEA hamnat i skottgluggen för dålig behandling av amerikanska anställda, vilket föranleder syrliga kommentarer på Alternet: ”When it comes to ubiquitous symbols of mass American culture, the 1999 movie Fight Club aptly reminded us that bland Ikea furniture is now on par with Mom and Apple Pie. The film, of course, was lamenting more the ennui of homogenization than Ikea’s particular business model, because Ikea’s market saturation was always considered somewhat laudable thanks to the company’s seemingly special ethos. Based in Sweden, the blue-and-yellow behemoth was known to consumers as one of the few courageous anti-Walmarts in the big-box world — a firm whose Scandinavian-socialist flavor appeared to assure us that it was probably treating its workers better than most multinationals, thus giving America a rare haven of guilt-free shopping.”

Språkspaning! Vilka är bäst på engelska som andraspråk? Ja, enligt en undersökning är de skandinaviska länderna rätt bra, medan latinamerikaner är bland de sämsta. Kan ha något samband med att spanska är så stort i sig att det minskar motivationen , med utgångspunkt från mina arbetsår i den regionen.

”Several factors correlate with English ability.  Wealthy countries do better overall. But smaller wealthy countries do better still: the larger the number of speakers of a country’s main language, the worse that country tends to be at English. This is one reason Scandinavians do so well: what use is Swedish outside Sweden?  It may also explain why Spain was the worst performer in western Europe, and why Latin America was the worst-performing region: Spanish’s role as an international language in a big region dampens incentives to learn English.” konstaterar The Economist också.

Slutligen, tro det eller ej, två nyskrivna skivrecensioner på mitt alternativa forum Folket Jublar, av gruppen Moon Safari och filmmusiken till Inception. Inte helt dagsfärska produkter i sitt slag, men av den mer långlivade sorten, tror jag…

Middle East 2.0? Eller vad?

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 05/04/2011

Konflikten fortsätter eskalera i Jemen, även om jag själv följer det på avstånd och har begränsad inblick i allt som hänt sedan årsskiftet. En som fortfarande är där och bloggar är svenska Tanya Holm som bland annat uppmärksammats av Dagens Nyheter och skriver regelbundna rapporter om konflikten där som utspelas samtidigt som det mesta medieljuset riktas mot Libyen eller den senaste veckan även Elfenbenskusten. Förutom Japan då…

Själv skrev jag häromveckan en frilansartikel om Jemen för tidskriften Sändaren och försökte på begränsat utrymme ge en aning av bakgrunden och lägga till en del aktuella fakta. Som nu redan är inaktuella, givetvis. Redigeraren (eller vem det nu var) bestämde sig för ”Jemen – splittrat land där konflikten gror i skuggan av arabvärldens jättar” som rubrik, vilket ju är en ganska träffande sammanfattning av situationen ur massmedial synvinkel. På det personliga planet har mycket av den senaste månaden gått ut på att planera för besök av flickvännen, som också arbetat i Jemen (där vi träffades) och kom därifrån till Sverige för halvannan vecka sedan, strax innan en sandstorm drog in över Sana’a och ställde in alla internationella flyg under åtminstone några dagar, som grädde på moset. Nu sägs den dock ha öppnat igen. Många av de utländska arbetarna i Taiz har lämnat landet på grund av osäkerheten, ofta på direkt uppmaning av sina arbetsgivare, men en del har valt att stanna kvar.

Här följer ett litet lapptäcke av aktuella inslag och värdefull bakgrundsinformation om landet, och lite om mellanöstern i stort från den senaste tiden, eftersom händelserna just i Jemen inte pågår i ett vacuum utan har direkta kopplingar till det som händer i dess grannländer och Nordafrika.

BBC berättar om minst 15 döda i Taiz efter sammandrabbning mellan missnöjda människor och militär den 4 april. Och ‘saker händer snabbt runtom i landet’ enligt Sana’a-korrespondenten för Al Jazeera English. En amerikansk journalist som analyserar Jemen lite djupare än de flesta andra är Jeremy Scahill, känd bland annat för en bok om legoknektfirman Blackwater (numera Xe) häromåret. För mycket fokus på kontraterrorism och alldeles för lite på fattigdomsbekämpning är misstaget USA gjort i Jemen, tycker han i The Nation: ”The prospect of Saleh’s departure is a source of great anxiety for the White House, but the United States has unintentionally played a significant role in weakening his regime. For more than a decade, US policy neglected Yemen’s civil society and development, focusing instead on a military strategy aimed at hunting down terrorists. These operations not only caused the deaths of dozens of civilians, fueling popular anger against Saleh for allowing the US military to conduct them; they also fed Saleh’s corruption while doing nothing to address Yemen’s place as the poorest country in the Arab world, which proved to be major driving forces behind the rebellion.”

Scahill kan även ses lägga ut texten om USA:s roll i antiterrortaktiken som har en del baksidor i ett videoinslag från Democracy Now.

En svensk som under en period arbetade på samma center i Taiz där jag vistades förra året är Olof Pettersson. Han koncentrerar sig här inte minst på det besvärande bruket av qat, som påverkar hela det jemenitiska samhället i grunden.

Och hur är det egentligen; hänger demokratirörelsen i arabvärlden nu på något sätt ihop med USA:s försök att demokratisera (?) Irak genom invasionen 2003? Professor Juan Cole tvivlar: ”The demands of the protesters throughout today’s Arab world have nothing in common with earlier U.S. neoconservative plots. Today’s democratic forces want the right to form unions and engage in collective bargaining. They want a better deal economically, and government intervention to ensure the public welfare. They want genuine grass-roots input into legislation and governance. They want an end to censorship and secret police. They want national resources to benefit the common person, not foreign corporations. Their ideals are far closer to FDR’s New Deal than to W.’s White Tie Society. And they are well on the way to realizing their goals in key countries of the region even as the Kleptocratic Bush era recedes into the mists of history, attendant with more major failures of policy than any other regime in American history.”

– President Saleh har dansat på ormars huvuden i 32 år, men nu har de bitit honom.

Ungefär så uttrycker sig antropologiprofessorn Daniel Martin Varisco som besökt Jemen flera gånger under de senaste decennierna och nu tror att den långvarige ledarens dagar på podiet kan vara räknade. Varisco levererar återkommande analyser om landet för CNN och påminner om att det är det fattigaste av de länder där nu protesterna växer, och det är de som hungrar och blivit utestängda från en verklig framtid som nu mot alla tidigare odds får makten att vaja…

Hur ser det ut för kvinnors rättigheter i samband med protesterna? Den frågan finns det många synpunkter på. Samma CNN gör en komprimerad genomgång av de olika berörda ländernas jämlikhetspotential. Jemen?

– Det kan bara bli bättre, menar Isobel Coleman från tankesmedjan Council on Foreign Relations och exemplifierar med den rekordstora skillnaden i läskunnighet mellan män och kvinnor, med att flickor kan giftas bort i princip hur unga som helst, och att endast en av 301 ledamöter i parlamentet är kvinna.

The Juice Media skickar med jämna mellanrum ut sina varianter på nyhetssammanfattningar i rap-format och här är det senaste, med fokus på mellanöstern… och Wisconsin. Det kan vara deras vassaste och mest medryckande rapport hittills, som finns tillgänglig på YouTube både i åttaminuters– och en längre tiominuters-version.

Och hur fungerar USA:s utrikespolitik i praktiken? På tal om alternativa sätt att sammanfatta nyheter och presentera analyser, gjorde The Daily Show med Jon Stewart, och i det här fallet inte minst John Oliver, en pedagogisk genomgång med punch, av amerikanska så kallade ”frihetspaket” för andra länder. Vad är till exempel skillnaden mellan Sudan och Irak, mellan begränsad tillgång till George Clooney och en fullskalig invasion?

Apropå det, så intervjuades Clooney för ett tag sedan av Newsweek om sitt engagemang i Sudan med mera. Han hävdar att flera av de celebriteter som idag engagerar sig i globala ödesfrågor och specifika krishärdar faktiskt lärt sig att ta reda på en hel del om kriserna ifråga, U2-Bono som föredöme:

– There is more attention on celebrity than ever before – and there is a use for that besides selling products. Stars like Brad Pitt (Katrina), Ben Affleck (Congo), and Sean Penn (Haiti) followed suit. A lot of the young actors I see coming up in the industry are not just involved, but knowledgeable on a subject and then sharing that with fans. No one’s just a “peace activist” anymore—they have a specialty.

Och har ordet arab fått en mer positiv klang nu? Det tycker författaren Rashid Khalidi:

”Suddenly, to be an Arab has become a good thing. People all over the Arab world feel a sense of pride in shaking off decades of cowed passivity under dictatorships that ruled with no deference to popular wishes. And it has become respectable in the West as well. Egypt is now thought of as an exciting and progressive place; its people’s expressions of solidarity are welcomed by demonstrators in Madison, Wisconsin; and its bright young activists are seen as models for a new kind of twenty-first-century mobilization. Events in the Arab world are being covered by the Western media more extensively than ever before and are being talked about positively in a fashion that is unprecedented. Before, when anything Muslim or Middle Eastern or Arab was reported on, it was almost always with a heavy negative connotation. Now, during this Arab spring, this has ceased to be the case. An area that was a byword for political stagnation is witnessing a rapid transformation that has caught the attention of the world.”

 

Sugen på att bli allt annat än uppmuntrad över världsläget i stort? Kolumnisten och tidigare krigskorren Chris Hedges har en förmåga att punktera de flesta optimistiska föreställningar på gott och ont. Ibland är han mer pessimistisk än vanligt, vilket innebär… Ja, kolla det här inlägget på Truthdig, på egen risk. Precis som Påskön går de flesta civilisationer förr eller senare mot sitt slut. Och frågan är om det nu är dags för hela planeten att packa ihop…

 

”As food and water shortages expand across the globe, as mounting poverty and misery trigger street protests in the Middle East, Africa and Europe, the elites do what all elites do. They launch more wars, build grander monuments to themselves, plunge their nations deeper into debt, and as it all unravels they take it out on the backs of workers and the poor… Human beings seem cursed to repeat these cycles of exploitation and collapse. And the greater the extent of the deterioration the less they are able to comprehend what is happening around them. The Earth is littered with the physical remains of human folly and human hubris. We seem condemned as a species to drive ourselves and our societies toward extinction, although this moment appears be the denouement to the whole sad show of settled, civilized life that began some 5,000 years ago. There is nothing left on the planet to seize. We are now spending down the last remnants of our natural capital, including our forests, fossil fuel, air and water.”

Puh…

Eller blir det i själva verket bättre och bättre? Hans Rosling sammanfattar de senaste 200 åren på fem minuter. Det kanske finns anledning till några fromma förhoppningar trots allt. Den som har en lever får se…

Tagged with: , , , ,

Vem vill dansa efter Saleh?

Posted in Tema: Politik, Uncategorized by yemenity2010 on 19/03/2011

Oroligheterna har eskalerat under protesterna mot regeringen i Jemen under en längre tid. Igår exploderade de, med skottlossning mot demonstranter i Sana’a och långt fler dödade än i tidigare konfrontationer.

– Vi trodde att Jemen skulle bli nästa Egypten, men nu börjar det mer likna Libyen, säger Nadia al-Sakkaf till SR:s ”Konflikt”, sänt i P1 idag lördag 19 mars. Hon är chefredaktör för tidningen Yemen Times, ett av mina husorgan under fjolåret.

Det har varit en händelserik vecka i Jemen. Just när jag i princip avslutat arbetet med en artikel på frilandsbasis om framförallt bakgrunden till vad som händer just där just nu, så kommer nyheterna på fredag eftermiddag att veckans stora demonstration – de koncentreras ju ofta till fredagar, även om det inte verkar vara händelselöst däremellan heller – slutat i tragik. Uppgifterna varierar, men minst 40 personer ska ha dödats när de fortsatte sina protester i Sana’a. Krypskyttar på tak ska ha varit en del av de skyldiga, enligt rapporter i bland annat BBC och Al Jazeera English. Enligt ”Konflikt” har nu myndigheterna i veckan även deporterat flera utländska journalister från landet, vilket sällan är ett lovande tecken. President Saleh har hävdat att hans trupper inte ligger bakom det eskalerade våldet, vilket väcker tvivel hos många, samtidigt som undantagstillstånd införts.

Jag vet också att flera av de utlänningar jag känner i Taiz har tidigarelagt planerade utresor eller bestämt sig för att lämna landet på obestämd tid även om det inte ingick i planerna, ofta på rekommendation av arbetsgivarna. I princip kan vad som helst hända i landet nu. Utresetillstånd har uppdaterats och resväskor har packats för alla eventualiteter.

Fattigdomen och frustrationen är utbredd i Jemen, inte minst bland unga människor som utgör en majoritet av befolkningen. Det är en av de viktigare detaljer som poängteras av tidskriften Time i ett reportage från landet häromveckan.

– Om du är en ung jemenit, har du inga skäl att hoppas. Det finns ingen anledning att tro att ditt liv blir bättre än dina föräldrars.

Det säger redan nämnda redaktör Nadia al-Sakkaf till  Time. Och visst fick jag liknande intryck utifrån vad framförallt unga vuxna i Taiz uttryckte om framtiden. Universitetsutbildning och höga ambitioner garanterar ingenting. Vad som verkligen räknas är inte vad du kan utan vem du känner, eller vem din familj känner alternativt är släkt med, eller vilken by du kommer ifrån… Ungefär så, rent krasst. Det kan vara kärnan bakom de frustrationer som resulterat i protesterna där nu. Men förklaringen ”det är bara för att…” som sällan håller sträck i något sammanhang, även om man hör den inledningen alltför ofta vad det sedan gäller, den gäller ännu mindre i Jemen. Som utlänning är det omöjligt att förstå dynamiken helt och hållet. Vad har då Time förstått, eller i varje fall trott sig förstå nu då?

En del av det fyrsidiga reportaget i senaste numret är repetitioner för alla som sedan tidigare intresserat sig för landet: terrorvinkeln, att al-Qaida har en aktiv gren i landet och att en och annan av USA svartlistad schejk (som Anwar al-Awlaki) gömmer sig där, att regeringen även kämpar mot separatister i söder liksom shiamuslimska rebeller från Houthi-klanen i norr. Men på senare tid har alltså ytterligare en synlig dimension tillkommit, såsom i bland annat Tunisien, Egypten och Libyen; öppna regelbundna manifestationer mot president Ali Abdullah Saleh i rikets större städer. Presidenten har även drabbats av avhopp från klaner som tidigare stött hans regerande koalition General People’s Congress (GPC). Saleh är numera 68 år och har styrt i 32 år (vilket om inte annat visar att han är en överlevare, med tanke på att hans närmaste föregångare Ibrahim al-Hamdi och Ahmad al-Ghashmi föll offer för attentat. Se historik här på Encyclopedia of the Nations.)

En sak som Time noterar är att omvärldens fixering vid terrorism som ett problem för Jemen, ofta uppfattas som överdrivet av jemeniterna själva. Huvudstaden Sana’a är normalt sett betydligt säkrare än exempelvis Islamabad, Kabul och Bagdad. Och de gånger jag själv åkte dit var knappast rädsla den dominerande känslan. Snarare insikten om att landet skulle kunna haft mycket mer turism om det inte vore för terrorstämpeln och många länders (inklusive Sveriges) avrådanden från resor dit, något som också framhålls av landets utrikesminister Abubakr Al-Qirbi i artikeln. Hur säkert det är nu efter den senaste månadens manifestationer och de militära tillslagen mot missnöjesaktionerna är naturligtvis en annan historia. Men fattigdomen är stor i landet, vilket leder tillbaka till citatet från Yemen Times redaktör tidigare.

Några siffror i sammanhanget: USA stödde förra året Jemens arbete mot terrorism med 150 miljoner dollar, en summa som mångdubblats från åren innan. Det humanitära stödet därifrån uppgick till 42,5 miljoner dollar, alltså knappt en tredjedel. 74 procent av jemeniterna är yngre än 30 år, vilket är ovanligt mycket även i arabvärlden.  Nästan hälften av medborgarna i åldern 15 till 29 år går varken i skolan eller har betalt arbete. Och mer än hälften av de 173 internerna på den (trots Obamas vallöften) ännu inte nedlagda ökända inhysningsenheten vid Guantánamo Bay är jemeniter.

Och om nu Saleh tvingas träda tillbaka och lämna plats är fältet ganska öppet för vilka som skulle kunna ta över makten. Listan över kandiderande och konkurrerande partier och ideologier är så splittrad att alla säkra förutsägelser är fåfänga. Jag är i alla fall inte tillräckligt djärv för att försöka. Time verkar överens, och avrundar med ett känt citat av Saleh: ”Att styra Jemen är som att dansa på ormhuvuden”. Vem som än efterträder honom när den tiden väl kommer (imorgon, nästa månad eller om flera år) kan få anledning att ångra sig…

Källa: Yemen: The Most Dangerous Domino av Bobby Ghosh, Time 14 mars 2011

Några nedslag i medierapporteringen just från Jemen och mellanöstern på senaste tiden, inklusive kortnyheter om ökade våldsinslag och vidhängande analyser:

Ansedda magasinet The Economist sammanfattar nuläget i Jemen (innan fredagens händelser). Är Jemen kaotiskt till sin natur? Analytikern Abdulhani al-Iryani beskriver sitt land för Al Jazeera English. Och har somaliska legoknektar anlitats av regeringen för att slå ner upproren? Frågan har väckts av FN-organet UNHCR och refereras av AlertNet. Är alla jemeniter överens om att presidenten ska bort? Yemen Times frågar ‘folk på gatan’ och får skiftande svar. En demonstrant i Sana’a hävdar att Saleh är en splittrare och om han försvinner från posten kommer landet kunna enas. En ny president från södra delen av landet, där många vill ha självständighet, vore ingen dum idé. En affärsman som sympatiserar med Saleh tvivlar däremot på att en ny snabbt tillsatt president skulle klara sig kvar mer än en månad. Typiskt för jemeniter är också att de alltid hamnar i konflikt med varandra men i sista minuten kommer fram till en kompromiss, enligt honom. Under den senaste tiden har också al-Qaida ökat sina aktiviteter i Jemen, enligt samma tidning. Framförallt med attacker mot landets säkerhetsstyrkor i kända osäkra områden som Abyan och Marib. Och FN undrade redan före fredagens händelser över situationen för mänskliga rättigheter i Jemen, Bahrein och Saudiarabien. Vad har EU officiellt sagt om Jemen så här långt? Yemen Online citerar ett återhållet uttalande av Catherine Ashton från den 11 mars. Och vem är egentligen vem i Jemens opposition? Al Jazeera English gör en kartläggning över det konservativa Islah-partiet, socialister och mäktiga klaner som familjen Al-Ahmar.

Har kvinnor en ovanligt viktig roll i mellanösterns protestvåg? Ja, i alla fall enligt aktivisten Naomi Wolf. Särskilt i Egypten var de mer än bara ‘där’ – de var drivande och där ligger nyckeln till förändring i hela regionen, tror hon. Alf Svensson är fortfarande bekymrad över vad Muslimska brödraskapet kan ställa till med i Egypten och betonar att demokrati hänger ihop med människovärde. Ungefär. Bland annat. Inlägget i Svenska Dagbladet är en aning för mycket ”all over the map” för att jag ska förstå exakt vad som är det viktigaste budskapet och vem det riktar sig till, men det är värt att läsa i alla fall. Och vad borde USA göra i samband med den här händelseutvecklingen? Kanske Obama gör mer än det märks? Ja, ialla fall enligt professor Ian Buruma.

Och har protesterna i Jemen skapat en smältdegel? Det frågar sig Elham Manea i engelska The Guardian. Hon framhåller att de unga demonstranterna drivs framförallt av ekonomiska och politiska orsaker i ett land med grovt räknat 35 procents arbetslöshet. Men bland demonstranterna finns nu allt från socialister och liberaler till konservativa salafi-muslimer. Gemensamt är att de ropar på förändring och mer verklig demokrati, men frågan är om det går att uppnå på fredlig väg som läget är nu. Ja, vem vet någonting säkert? Fortsättning följer, som det brukar heta.

%d bloggare gillar detta: