Yemenity2010's Blog

Att välja bort friheten?

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 12/08/2011

Om att inta en ny identitet och helt ny roll i ett nytt samhälle, mer eller mindre frivilligt, det berättar den libanesiska bloggaren Mira Baz om i ett av sina senaste inläggThe Bohemian and the Bulbul. Baz bodde flera år i Jemen och betraktade med viss förundran en kontingent andra utlänningar som verkligen anammade kulturen och dess mest konservativa sidor, kanske mer än de flesta jemeniter själva gör. I det här fallet handlar det om amerikaner och européer som kommit till landet för att undervisa i engelska och bestämt sig för att bli så rättrogna som möjligt, eller med Baz beskrivning ”moved to Yemen in search of an Islamic utopia”. Jag måste medge att jag själv inte stötte på den är riktigt radikala sortens västerländska immigranter i landet, men jag tvivlar inte på att de finns.

Baz bekantskaper bytte i vissa fall ut sina namn till mer muslimska sådana, kvinnorna började bära heltäckande slöja (niqab eller som jemenitera oftast kallar det, lithma), männen odlade längre skägg än tidigare, att lyssna på musik blev tabu… Själv diskuterade jag musiken som företeelse och funktion flera gånger med främst yngre jemeniter som berättade att det absolut finns imamer och skriftlärda som avråder från att konsumera musik som nöje, men jag kan bara komma ihåg en person jag själv träffade som mer eller mindre hade valt bort musiken i sitt liv (med undantag för stillsamma ‘godkända’ islamiska recitationer med något slags musikalisk prägel). Annars verkar många människor, där som överallt annars, sätta stort värde på den konstformen, om än med väldigt varierade smakriktningar.

Mira Baz undrar vad de utländska konvertiterna egentligen sökte efter och varför de så helhjärtat omfamnat en kultur som skilde sig så markant från det de vant sig vid hemifrån. Och kanske framförallt varför de valt att ge upp en del av sin frihet, inte minst kvinnorna. Intressant inlägg från en intrikat värld full av paradoxer…

Annonser
Tagged with: , ,

Fallna hjältar och försvarsbudgetar

Posted in Tema: Politik, Uncategorized by yemenity2010 on 19/05/2011

Visst gör det ont när kronor brister… Det var nästan surrealistiskt smärtsamt att se Sveriges Tre Kronor klappa ihop totalt i tredje perioden av VM-hockeyfinalen mot Finland, även om jag på senare år känt mig mer distanserad från den sporten än tidigare. Jag brukar inte känna samma engagemang för ishockey som för fotboll numera, men ändock. 30 år gamla minnen dök upp till ytan, från ett VM då gamla Sovjetunionen körde över alla – och särskilt Sverige, som ändå tog silver på hemmaplan, trots en överhalning med 1-13 courtesy of Tichonovs trivselterrorister. Men under den eran var de flesta andra lag inte värdiga att beträda samma is som dem. Sveriges värsta VM var väl annars 1985, då just finnarna slog Sverige stort i två matcher. Och de har ju en förmåga att visa en påtaglig entusiasm när sådant inträffar. Inga fördomar, men i Suomi verkar en viktig hockeymatch mot oss inte alltför avlägset ett mindre krig. Vilket lämnar fältet vidöppet för min tilltänkta smidiga undergång – ursäkta, domedagsdimmorna vilar tydligen fortfarande tungt över tangentbordet – övergång till mitt egentliga huvudämne.

Krig. De kostar. Att USA har världens mäktigaste militär är knappast någon nyhet, med en budget som förra året uppgick till 687 miljarder dollar. Det är nästan lika mycket som resten av världen tillsammans, har tidskriften Time räknat ut. Motsvarande siffra för Kina är 114 miljarder, Frankrike gjorde av med 61, Storbritannien 57, forna supermaktskonkurrenten Ryssland 53 och nuvarande ärkenemesisen Iran sju miljarder. Fortfarande i dollar. Om det här kan man diskutera i politiska och mänskliga termer, men Time har framförallt kommit fram till att det börjar bli överdrivet…dyrt. Kan man verkligen fortsätta underhålla mer än 500 militärbaser i USA och världen över? Det är en av frågorna som ställs av artikelförfattaren Mark Thompson. Och behöver man 80 000 soldater i Europa, 66 år efter att Adolf Hitler besegrades?

Produktionen av försvarsmaterial styrs till stor del för att hålla en inhemsk industri igång, inte minst skeppsvarv, konstaterar Thompson. Enorma hangarfartyg för att frakta flygplan till stridszoner, är till exempel alltmer otidsenliga. Det räcker inte med att spendera mer effektivt, utan här krävs mer grundläggande förändringar. Skribenten argumenterar också för att USA i själva verket indirekt sponsrar sina europeiska NATO-allierades utbildningsväsende och sociala skyddsnät genom att bygga upp sin egen armé så kraftigt att andra inte behöver ta samma gemensamma ansvar för det militära och i stället kan satsa på andra saker. Intressant och ganska magsur vinkling, kan man väl säga. Som om det skulle vara européernas fel att amerikaner är så besatta av sin status som enda supermakten och prioriterar därefter…

Proportionellt satsar USA 4,7 procent av sin BNP på försvaret. Motsvarande siffror för exempelvis Frankrike är 2,5 och Ryssland 4,3. Israel lägger ut mer; 6,3 procent, för att inte tala om Saudiarabiens 11,2… (Jag vill minnas att jag sett tidigare uppgifter om Jemen som också ligger ganska högt i det avseendet). De här uppgifterna kommer för övrigt från Stockholm International Peace Research Institute, även känt som SIPRI.

Det är inte bara material som amerikanerna spenderar mycket på. De har faktiskt 17 olika underrättelseorganisationer. CIA är välkänt, men vad exakt sysslar National Geospatial-Intelligence Agency med? Time konstaterar att de tillsammans får fram så mycket information att den helt enkelt inte hinner processas och komma till någon nytta. Överhuvudtaget sprider landet ut sina tentakler över världen alltför mycket för att klara av alla ”missions” menar Mark Thompson. Numera har man gått över mer och mer till enstaka tillslag av specialstyrkor och så kallade drönare, förarlösa flygplan – bland annat i Jemen, eftersom den mer ‘konventionella’ krigföringen inte minst i Afghanistan och Irak tröttat ut även denna den största stridsmakt som någonsin existerat. Åtminstone på den här planeten, så långt vi känner till.

Det kanske mest tankeväckande i artikeln är innebörden i att militärmyndigheten fram till 1947 kallades Department of War, vilket var ärligt och rakt på sak. Dessutom innebar det att när ett krig var slut kunde resurserna kapas ner till det nödvändiga. Efter andra världskriget kom begreppet Department of Defense, vilket i praktiken betydde ”a never ending mission and an ever expanding portfolio”. Professor John Mearsheimer noterar att nationer som ofta är i krig alltid bygger upp mäktiga byråkratier för sin nationella säkerhet, samtidigt som medborgarnas rättigheter begränsas och möjligheten att hålla makthavarna ansvariga för sina handlingar försvåras. Redan president Dwight Eisenhower (själv före detta general) varnade ju vid sin avgång 1961 för det så kallade militär-industriella komplexet. Och det är medborgarna själva som måste ta ansvar och vara uppmärksamma på sådana utmaningar mot deras egna intressen, menade Eisenhower. Bristen på sådan vakenhet är ett av problemen för USA idag, sammanfattar Time.

(Källa: ”How to Save a Trillion Dollars” av Mark Thompson, Time 25 april 2011.)

Och hur ser det egentligen ut i Sverige i samma fråga? Får kanske återkomma till det. Men JAS har väl knappast varit en slående lönsam affär för svenska skattebetalare? Och hur stort inflytande har egentligen vårt militär-industriella komplex på utrikespolitiken? Vi är trots allt en av världens största vapenexportörer, i förhållanden till vår ganska ringa storlek som nation.

Goda sportnyheter i förbifarten (allt för att balansera den svavelosande inledningen): Manchester United vann engelska ligan och Åtvidabergs FF ångar på ganska hyfsat i svenska superettan, även om jag gärna sett att de klarat sig kvar i allsvenska förra året. I båda fallen är de mina favoritlag sedan strax över 30 år (alltså ungefär lika länge som Ali Abdullah Saleh varit president i Jemen).

Filmnytt på krigstema: Jag såg nyligen australiska dramat ”Balibo–mörkläggningen” på DVD och var rätt imponerad. Ämnet är Indonesiens invasion av Östtimor 1975 och vad som hände några australiska journalister på plats. Se recension på russin.nu. Vad ska man kalla situationen i mexikanska Ciudad Juárez – krig mot kvinnor? Filmen ”Juarez – de försvunna” är även den sevärd, men tung att ta sig igenom. Tyvärr har jag inte orkat skriva ihop en fullfjädrad recension av den, men den går i alla fall att hitta på DVD den också, liksom ”Sin nombre” om flyktingar på väg genom samma land mot amerikanska gränsen. Just det, recension finns här.

Musik: Nya CD-recensioner på Folket Jublar (av inte helt färska album, men ändå) finnes ute nu. Svenska Kaipa och tyske Hans Zimmers ljudräls till filmen ”Inception” senast publicerade, efter en längre svacka på den fronten – det medger jag. Nu har dessutom Kate Bush släppt sina nytolkningar av sånger från skivorna ”The Sensual World” och ”The Red Shoes” under titeln ”Director’s Cut”. Hur bra är den? Hoppas leverera fler väl valda synpunkter snart när jag hört den. Några av hennes bästa bitar genom åren handlar för övrigt om…krig. Men kanske inte i första hand ur budgetperspektiv.

Tagged with: , ,

Mellanöstern med mera, maj 2011…

Posted in Tema: Politik, Uncategorized by yemenity2010 on 11/05/2011

Fem miljoner. Så många afghanska flyktingar finns det i Iran. En av de nya tankeväckande lärdomarna från en konferens jag råkade hamna på förra veckan i Örebro, något jag kanske hinner utveckla mer inom en hyfsat snar framtid. Annars har jag inte haft önskvärd tid att hålla reda på utvecklingen i omvärlden och mellanöstern, eller framförallt, att skriva något substantielllt om den på den här sidan under de senaste veckorna. Det mest intressanta som finns att säga, har som vanligt sagts av andra, och här följer några exempel:

Usama bin Ladin sägs nu vara död. På allvar. Även om min första spontana reaktion (som säkert inte var unik) efter beskedet var ett ‘är de verkliga säkra att det var han? Hur ska vi för övrigt reagera på händelsen? Några förslag från aktivisten Jim Wallis som poängterar – liksom många andra – att problemet med terrorism knappast är löst på en permanent basis och att krigen som följde efter 9/11 inte heller gjort världen bättre eller säkrare: ”The Bible takes evil seriously and clearly says that evildoers should be held accountable for their deeds, and the state has the legitimate and important role of bringing to justice those who perpetrate terrible crimes. Osama bin Laden was perhaps the most monstrous face of the monster of terrorism in our time. But killing bin Laden has certainly not ended the problem or threat of terrorism. And it also does not vindicate the decade of perpetual war, which has been the U.S. response to the horrible attacks on 9/11 that have also resulted in thousands of other innocent casualties in Afghanistan and Iraq.”

Och vad händer egentligen med en kropp som begravs i havet – och med havet omkring den? Några vetenskapliga och världsliga uppgifter från Dave Gilson, publicerat på Mother Jones. Är det exempelvis miljövänligt? Och hur vanligt är det numera? ”I have noticed a great increase in interest in burial at sea,” says Ann Rodney, an environmental protection specialist in the New England office of the Environmental Protection Agency’s ocean and coastal unit, which oversees burials in American waters. The agency doesn’t have hard data on how many Americans choose sea burial, but Rodney suspects the numbers, though small, are growing. ”Ten years ago, I might get one or two calls a year about it. Now I get at least one call a week.”

Kan den tidigare amerikanska Bush-administrationen ta åt sig äran för de nuvarande demokratirörelserna i mellanöstern? En som verkligen tvivlar på det är professor James Zogby som bedrivit en hel del studier av regionen och människors attityder där. På Huffington Post utvecklar han sina argument i frågan: ”Contrary to the Bush administration’s ideologically inspired projections, the invasion and occupation of Iraq and Israel’s war on its neighbors did not lead to democracy or even to progressive change. Instead, what was left in the wake of each of these conflicts was death and destruction, bitterness and suffering, and a deepened sectarian divide, coupled with a spreading of extremist fervor and intensified regional tension. Arab populations became roiled, Arab governments that had been making even modest moves toward change, pulled back and, overall, the region became more repressive and less free.”

Proteströrelserna som startade i Tunisien och Egypten i vintras är något annat, betonar Zogby: ” They have been inspirational — creating a new pride amongst publics who had long felt deflated and powerless to make change. They have been contagious – with tactics and slogans being copied or adapted to local settings, despite each country’s unique characteristics. And they have been purely Arab and, it bears repeating, self-generated. There were no would be ”Lawrences” or ”Rumsfelds” at work in any of these uprisings fashioning themselves as the shapers of the Arab’s destiny.”

Just i Jemen har president Saleh sagt sig vara beredd att avgå inom kort, men förhandlingarna om förutsättningarna verkar inte flyta helt obehindrat. Det är fortfarande osäkert, och enligt en bekant som är kvar i staden Taiz är läget fortfarande mycket mer spänt än det var innan demonstrationerna drog igång. Det finns dem som hävdar att Salehs regim är bättre för kvinnor än de alternativ som står till buds (inte minst det konservativa partiet Al-Islah) och några av de rösterna kommer till tals i ett reportage på den svenska bloggen Voltaire. Samtidigt har Saleh uttalat sig kritiskt om blandningen av män och kvinnor på gatan, som ‘o-islamisk’ verksamhet. Senast idag har det för övrigt kommit rapporter om flera döda i städerna Sana’a, Taiz, Hudaida och Dhamar efter skottlossning från säkerhetsstyrkor mot demonstranter.

The Economist tyckte till om situationen i Jemen för någon månad sedan: ”That things should have come to such a pass is not entirely Mr Saleh’s fault. His starkly impoverished, spectacularly rugged and bandit-ridden country is famously hard to govern. But his style of rule, with its acrobatic juggling of alliances with religious and tribal leaders, combined with nepotism and pleas for help from foreign powers spooked by Yemen’s chronic instability, has put the country into an increasingly untenable limbo. Even as regional clouds of revolutionary fervour gathered earlier this year, Mr Saleh provoked trouble with his plan to amend the constitution to allow himself more terms of office after his current one expires in 2013.”

And now for something…not entirely unrelated. Filmregissören Oliver Stone har tillsammans med historikern Peter Kuznick skrivit ett slags öppet brev till Barack Obama, vars regim blivit något av en besvikelse för dem, bland annat ifråga om ekonomin och synen på USA:s roll i världen.”Instead of modelling himself after Gorbachev and boldly championing deeply felt convictions and transformative policies, Obama has taken a page from the Bill (and Hillary) Clinton playbook and governed as a right-leaning centrist. While trying naively to ingratiate himself with an opposition bent solely on his defeat, he has repeatedly turned his back on those who put him in office. Surrounding himself with Wall Street-friendly advisers and military hawks, he has sent more than 30,000 additional troops to Afghanistan; bailed out Wall Street banks while paying scant attention to the plight of the poor and working class; and enacted a tepid version of health reform that, while expanding coverage, represented a boondoggle for the insurance industry. And he has continued many of Bush’s civil rights abuses, secrecy obsessions and neoliberal policies that allow the continued looting of the real economy by those who are obscenely wealthy.”

Tyska forskare har grävt i arkiven och hittat mindre smickrande bekännelser från sina landsmän i armen under andra världskriget. Och så har vårt eget ikoniska internationella varumärke IKEA hamnat i skottgluggen för dålig behandling av amerikanska anställda, vilket föranleder syrliga kommentarer på Alternet: ”When it comes to ubiquitous symbols of mass American culture, the 1999 movie Fight Club aptly reminded us that bland Ikea furniture is now on par with Mom and Apple Pie. The film, of course, was lamenting more the ennui of homogenization than Ikea’s particular business model, because Ikea’s market saturation was always considered somewhat laudable thanks to the company’s seemingly special ethos. Based in Sweden, the blue-and-yellow behemoth was known to consumers as one of the few courageous anti-Walmarts in the big-box world — a firm whose Scandinavian-socialist flavor appeared to assure us that it was probably treating its workers better than most multinationals, thus giving America a rare haven of guilt-free shopping.”

Språkspaning! Vilka är bäst på engelska som andraspråk? Ja, enligt en undersökning är de skandinaviska länderna rätt bra, medan latinamerikaner är bland de sämsta. Kan ha något samband med att spanska är så stort i sig att det minskar motivationen , med utgångspunkt från mina arbetsår i den regionen.

”Several factors correlate with English ability.  Wealthy countries do better overall. But smaller wealthy countries do better still: the larger the number of speakers of a country’s main language, the worse that country tends to be at English. This is one reason Scandinavians do so well: what use is Swedish outside Sweden?  It may also explain why Spain was the worst performer in western Europe, and why Latin America was the worst-performing region: Spanish’s role as an international language in a big region dampens incentives to learn English.” konstaterar The Economist också.

Slutligen, tro det eller ej, två nyskrivna skivrecensioner på mitt alternativa forum Folket Jublar, av gruppen Moon Safari och filmmusiken till Inception. Inte helt dagsfärska produkter i sitt slag, men av den mer långlivade sorten, tror jag…

TV-talanger, terror och tramp i klaveret

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 22/12/2010

Plötsligt sätter det igång igen, den här gången senare på natten än vanligt, dessutom på flera ställen samtidigt. Fyrverkerier och skottsalvor, åtföljda av ljuden från tutande bilar och troliga karavaner kryssande genom gatorna runtom i Taiz. Första reaktionen brukar vara ”vem är det nu som gifter sig och var?”. Eller ”Vilken religiös högtid är det nu som når sitt klimax?”. När det smäller på så många ställen samtidigt som det gjorde vid ett-tiden natten mellan 19 och 20 december är det en aning förvirrande; är det ett osedvanligt stort och betydelsefullt bröllop, eller revolutionen som inletts? Eller både och? Och vems revolution i så fall? Kakofonin pågick ett par timmar och under tiden var det ingen större idé att försöka sova.

Dagen efter fick jag förklaringen: en jemenitisk sångare vann den stora TV-sända talangjakten Gulf Star med deltagare från olika arabstater. Fuad Abdulwahed är bördig från byn Al-Odeen utanför staden Ibb om jag fått rätt uppgifter av studenter och kolleger. Numera boende i Taiz, sägs det också. Så därmed är mysteriet löst kring what all the Bang for the Buck was all about. Antar jag.

I Sverige har det smällt på riktigt, som alla vet. Inte bara svenska tidningar på nätet har vältrat sig i det (tack och lov) misslyckade försöket till terrordåd i Stockholm, men internationella medier som BBC och Al Jazeera English visade intresse, både på nätet och åtminstone den senare med regelbundna rapporter från en reporter på plats under sina nyhetssändningar under ett par dagar, även om det inträffade liknande händelser på andra platser i världen med värre konsekvenser. Nyheten att det till synes skyddade Sverige blivit en måltavla för sådana aktioner var uppenbarligen inte bara en svensk angelägenhet. Men frågan är hur välsignat och undantaget från världens hårdare sidor vi egentligen varit. En del av den debatten följde jag efter bästa förmåga och hittade ett par övergenomsnittligt intressanta och bitvis insiktsfulla inlägg av Mustafa Can i SvD och Henrik Berggren i DN. Jag lyckades naturligtvis inte heller missa terrorvetaren Magnus Ranstorps starka mediala exponering som brukar uppstå med jämna mellanrum och inte minst i sådana här lägen… eller kritiken av hans analyser från bland andra debattören Per Wirtén i Expressen liksom forskarna Marie Demker och Ulf Bjereld. I kölvattnet lyckades tydligen Expressens veterankrönikör och tidigare världsreporter Ulf Nilson röra upp känslor genom att referera till skillnaden mellan ”pursvenskar” och andra, liksom att hävda att vi är i krig. Exakt med vem och på vilket sätt var inte riktigt klart i krönikan, som mycket riktigt (och välförtjänt, om man säger så) kritiserades omgående och debatteras i anslutning till tidningens chefredaktör Thomas Mattssons blogg. Mediekonsulten och tidigare Expressen-medarbetaren Paul Ronge är en av dem som också reagerade snabbt på krönikan och jämförde med Expressens överhettade artikelserie om invandring och svenska attityder till den, hösten 1993. Men naturligtvis är massmedierna alltid förutsägbara när något utöver det vanliga inträffar och pockar på omedelbar publicitet, enligt Johan Croneman i DN, ett av Sveriges mest inflytelserika…massmedier: ”Den Stora Nyheten lever efter sin egen dramaturgi…”. Vet jag allt viktigt om debatten i Sverige just nu eller har jag gått miste om något annat ovärderligt inlägg?

Aningen relaterat med tanke på vad Jemen ofta förknippats med på senare tid: Amr Khaled, en känd egyptisk muslimsk TV-predikant har besökt landet för en kampanj mot extremism och BBC vet mer. Så ock Yemen Times.

Sport: Nyligen genomfördes Gulf Cup i fotboll i hamnstaden Aden. Tyvärr lyckades jag själv missa alla matcher på TV (och hade inte tid att åka ner till rikets andra stad då, men tillbringade några dagar där tidigare i november). Inför turneringen fanns flera farhågor kring säkerhetsläget, men med utsagesvis 30 000 soldater på plats för att garantera ordningen hade myndigheterna satsat hårt på att undvika skärmytslingar eller värre. Turneringen togs hem av Kuwait. Om värdnationens insatser bör kanske sägas så lite som möjligt, enligt luttrade jemeniter som vet att deras landslag har svårt att hävda sig internationellt men ändå närde vissa förhoppningar om ett bättre öde än tre raka förluster.

Kring själva arrangemanget verkar publiciteten mest positiv, dock. Jemenitiska nyhetsbyrån Sabanews refererar till utländska journalister på plats. BBC rapporterade också om stämningen på plats och bidrar med ljudfiler från evenemanget.

För övrigt: Kunskapen kring HIV är låg i Jemen, enligt Yemen Times. Den officiella siffran över antalet smittade i landet ligger strax över 3000. Enligt organisationen NAPS kan det dock röra sig om fyra gånger så många fall i verkligheten. Och är massbröllop i Jemen en ny trend? Det rapporterar i alla fall Al Jazeera English.

Och snart är det jul. Inte för att det märks särskilt mycket i staden i stort, men jag har förstått att många resenärer är insnöade och förtvivlade i norra Europa inför risken att behöva tillbringa den hett efterlängtade helgen på Heathrow eller någon annan knutpunkt för kommunikationer…

Tagged with: , , , ,

Music On My Mind – Part 1

Posted in Blog Entry in English, Direkt från Jemen by yemenity2010 on 13/12/2010

– It sounds like Arabic music.

A Yemeni student commenting on ”Viva la Vida” performed by the somewhat famous British band Coldplay, which appears to be completely unknown in this country. Anyway, most of the students in the group who listened to it, seemed to like the song which basically is a catchy pop tune with sweeping string arrangements and and an obvious melancholy atmosphere.

Music has often been described as a force that can break barriers and open doors. Sounds like a cliché, but sometimes these contain a lot of truth. During my regular courses with creative exercises, I’ve tried to make some experiments in the classroom, to find out kind of music they like – and not so much, respectively. The idea is simple; once or twice in each lesson, I let them listen to a song and write down their personal thoughts, associations, opinions and possible imagery that arises from the tune. I sometimes combine that with homeworks, where they write about musical themes, not least to find out what can they tell me about the musical landscape of the Middle East. It’s been educational, at least for me, and I hope, sometimes even for the groups I’m teaching and interacting with.

Many young people here listen to music on their cellphones or portable mp3 players. The CD market seems to be mainly ‘piratized’ (which also goes for the distribution of films, by the way). What they call quiet music is often preferred. Although that seems like a paradox when there’s a wedding in the neighbourhood and the party music is anything but quiet, subtle and discreet… Preferrably also played with the volume turned up to eleven (if you’ve seen the spoof ”This Is Spinal Tap” from 1984 you know what I’m referring to). Generally people here – the mostly young people I get in touch with in this city – don’t like it too messy or complex, although music with an effective crosspollination between eastern and western harmonies seem to work pretty well.

In the process I’ve learnt something about famous musicians and artists from this part of the world such as Om Kalthoum, Amr Diab and the legendary Palestinian singstress Fairouz who apparently never smiles in public, out of principle and some lifelong sorrow due to her people’s suffering (at least according to the story I’ve been told here). So called western music is reaching into this hemisphere as well. Celine Dion is overall very well-known and popular (for some reason I am trying to figure out, since I might be one of the few people on earth who find her voice and appearance more annoying than uplifting). Bands like Backstreet Boys, Westlife and some hip hop acts are also frequently mentioned when the topic comes up.

Several times I have heard the comment that they like to understand the message of the music to appreciate it; hence if it’s in Arabic or English it makes it easier. But that’s not always the case. Songs from Latin America with lyrics in Spanish or Portuguese and a somewhat melancholy disposition often get positive responses. And the same goes for entries from my own Nordic home country. Sometimes I’ve chosen instrumental music from films like ”Chariots of Fire” or ”The Mission”; on other occasions progressive rock, pop songs, cross-over in different shapes, Armenian dance tunes, Brazilian soft slightly samba-inspired songs or Indian wedding anthems with powerful vocal performances… The responses are not always predictable – which I appreciate from my perspective.

Examples of comments from the students:

– The song started with a nice quiet music that touched the core of our hearts (about the ballad ”Lay it Down” by Jaci Velasquez).

– The music makes me relax and I dream of another world (about a Christmas tune sung by Carola, a female singer well-known in Scandinavia but not so much in the rest of the world).

– I liked the music. I listened to it before when I saw TV they put the music when they showed some tourist scenery (Vangelis ”Chariots of Fire”).

Transcendence is an interesting word that no one can really explain but almost every creative individual seem to strive for. Then the eternal question for the recipients of music, paintings and other works of art is – how much of your response is emotional and what can sincerely be described as analytical, conscious decisions? Some students have tried to convince me that their opinions are based solely on how much thay understand of the lyrics, and what concrete things they can learn from them. They claim that it’s all logical and not emotional, but the majority seem to react also in a spontaneous, intuitive way like most of us do, whether we are aware of it or not. Yes, music in itself can be a controversial thing in this region, because of traditions and some scholars’ views based on a strict interpretation of religious doctrine, but those opinions rarely come across in the groups I meet. It happens, at least the assessment that music with too many instruments and too loud voices can be deemed not pure enough, but not very often.

So why does all this matter? Because I believe that music really can function as a uniting force, a builder of bridges that shows the similarities that exist between people, the ability to react spontaneously and intuitively. Then of course, we should never stop thinking, not ‘checking our brains at the door’ as the saying goes, but as experienced by someone grown up in a church environment where we sometimes deny that we are trying to ‘create an atmosphere’ I would claim that it’s perfectly alright to search for ways to influence other people emotionally and to make space for other values than just cold calculating logic – if, and that’s an important if, we are honest about it and admit that we are doing just that.

Music is also, I emphasize that again, a means to make people from different backgrounds come together and share experiences as well as a part of their respective cultural baggage. Sometimes we disagree about what really constitutes good art, but there is always room for surprises. And those are generally a healthy experience. People who never get or don’t allow themselves to be really surprised are probably either comatose, emotionally handicapped or downright dangerous to be around…

Ashufaqom, insha’allah.

Strålande tider – till vilken nytta?

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 07/12/2010

Ibland undrar man varför man inte själv reflekterar mer över sådant som borde vara fullständigt uppenbart. Exempelvis varför det inte satsas mer på solenergi i ett land som Jemen. Eller varför inte VI på min arbetsplats kommit på den snilleblixten. Det är inte särskilt snillrikt alls, bara logiskt. Och snart säkert nödvändigt. Det brukar talas om höga initiala investeringskostnader för solceller och -paneler, vilket säkert är en orsak. Men på ett eller annat sätt har ju den källan ändå alltid använts i olika civilisationer. Har hört någonstans att Jimmy Carter satte upp solceller på Vita Husets tak när han flyttade in där. Ronald Reagan tog ner dem igen när han tog över fastigheten i början av det (skjut)glada 1980-talet. Mer om detta berättade Democracy Now och Sojourners ganska nyligen.

Sahara är ju en plats som skulle kunna förse stora delar av världen med ström, enligt diskussioner som förs ibland. Och även om det regnar i perioder (och snöar, som bekant) så finns det gott om soltimmar till och med i Sverige under delar av året, så varför inte här? De beryktade höga inledande utgifterna borde jämna ut sig och mer än så i längden, misstänker jag. Om det finns utrymme för sådana utopiska långsiktiga projekt med så många andra problem att lösa i landet.

Vintern är på väg till Jemen, konstaterade Yemen Times redan någon gång i oktober, om jag minns rätt. Temperaturerna var då på väg ner över hela landet. Men det skulle också bli ostadigt väder, varnade Rasheed Al-Ariqi, chef på Weather Forecast Unit vid landets Aviation and Meterological Center. Övergången till vad de här kallar vinter var tydligen ovanligt tidig i år. Men skiftningarna kan vara skadliga för människor, menade Al-Ariqi. Som exempel angav han att temperaturen i Sana’a pendlade mellan 26 grader Celsius på dagen till bara tio på natten under ett dygn häromveckan. Det kan göra människor mer mottagliga för influensa och andra infektioner, eftersom kroppen inte klarar av alltför häftiga variationer. Han ordinerade flera lager kläder och näringsriktig kost mer mycket kalorier. Det här väcker en del frågor till liv: Jag minns samma mönster från Sydamerika, det vill säga inte bara värmeväxlingar utan även attityderna till dem. De är alltså farliga. Att röra sig alltför fort mellan olika klimatzoner kan göra dig sjuk. Att gå på kalla golv efter att ha gått på varma likaså. Förkylningar, feber och värk i lederna verkar alla hänga ihop med väderomslag.  Här är det likadant. Visst har vi en del av det tänkandet hemma också, men inte lika mycket numer – väl? Det finns ju något som heter bakterier också. Och virus. Och är en meteorolog den bäst skickade att uttala sig om vad människokroppen kan uthärda? Kanske skulle man komplettera med en läkare också? Hur mycket påverkar egentligen temperaturskillnader våra fysiska varelser? Det är dags för en global sanningskommission i ämnet. Allvarligare är nog att landets grödor kan ta skada av frost och påverka hela lantbruksnäringen negativt. Och det befaras att en mer varaktig klimatförändring kan vara på gång även här, vilket jag tagit upp tidigare.

Själv fick jag nyligen besök från det just nu snötäckta (stämmer det?) Sverige av min far, som inte alls tyckte att det var kylslaget i huvudstaden när han landade där nattetid. Det tyckte däremot jag, som vant mig vid det mer tempererade Taiz. Höjdskillnaden över havet är väl ungefär 1000 meter metropolerna emellan. Sana’a ska befinna sig mer än 2000 meter över havet, vilket i och för sig är lägre än Quito där jag tillbringat ett par år och där det också kunde vara kallt. Men jag minns inte att det var lika sprakande torrt där som i den jemenitiska huvudstaden. Ett gemensamt mönster är dock frånvaron av nederbörd. Under sommaren kommer det regelbundna skyfall, främst på eftermiddagarna. Men nu är det i stort sett slut med allt sådant, för en tid framöver.

Nu har jag för övrigt sett det berömda ‘huset på klippan’, eller Dar al-Hagar, för första gången (se bilden ovan). Det var tidigare ett palats för styrande imamer i landet och ligger ett par mil utanför stadskärnan i Sana’a. Och det var absolut värt ett besök. När jag hinner kanske det kommer mer kött på benen kring det berömda bygget.

Noteringar i marginalen: Fair Trade-produkter i u-land – finns de? Faktiskt hittade jag brunt socker av två kulörnyanser i en speceributik (en av de mer välsorterade, vilket inte vill säga så mycket här men dock) av märket Tate & Lyle! Produktplacering eller textreklam… Eller bara konsumentupplysning om ni vill.

BONUS:

Väder- vind- och ljuslistan denna vecka i musikaliskt hänseende:

”We All Need Some Light Now” – Transatlantic (2000)

”Weather With You” – Crowded House (1991)

”The Sun Always Shines on TV” – A-Ha (1985)

”Good Day Sunshine” – The Beatles (1966)

”Heaven’s Bright Sun” – Iona (1995)

Not: Alla är bra. Och borde höras, om ni inte redan gjort det.

För övrigt: Vidden av Jemens vattenkris kan inte underskattas, enligt Yemen Times. Vattenkrig är inte bara på lek i vissa områden… Ämnet har jag ju också tagit upp förut, men det lär tyvärr inte bli inaktuellt inom överskådlig tid. Samma publikation granskar också arbetsförhållandena för kvinnliga journalister i landet. Och vad tycker människor i mellanöstern om exempelvis västvärlden, sina egna livsvillkor och TV-utbudet? James Zogby har skrivit en bok byggd på undersökningar och sammanfattar en del av slutsatserna.

Den Stora festen väntar

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 14/11/2010

Snart är det högtid igen. Och nu är det den verkligt stora och viktiga storhelgen för året, till minne av hur patriarken Abraham, eller Ibrahim, var nära att offra sin egen son till Gud men hindrades i sista stund och slaktade ett uppdykande kreatur i stället. I Bibeln är det Isak som höll på att stryka med, men i muslimsk tradition refereras i stället till Ismael. Firandet kallas allmänt Eid al-kabir, eller Eid al-Adha, delvis beroende på i vilket land man befinner sig, misstänker jag.

Vi börjar värma upp inför den stora begivenheten. En del människor ger sig iväg på pilgrumsresa – hajj – till Mekka. Och jemeniterna har ju närmare dit än många andra av sina trossyskon världen runt. Men framförallt är det viktigt för de flesta familjer att ha ett djur att slakta. Lamm eller get verkar vara det vanligaste men kor går nog också bra. Kyckling kan möjligen accepteras, ryktesvis, men är nog inte idealiskt för ändamålet.

Närmaste veckan går mycket på lågvarv, såsom lektioner och dylika normala vardagsinslag. Men det gäller att handla det som behövs innan tisdag, troligen. Sedan stängs det mesta igen under minst en vecka. Trafiken under delar av dygnet, tillika den generella intensiteten i stadslivet är ännu tydligare än vanligt när folk förbereder sig för vilodagarna. Exakt när Eid al-kabir inleds är som vanligt inte riktigt exakt preciserat, än. Men nästan. Månen brukar vara ett riktmärke i sådana sammanhang och möjligen är det så den här gången också. Den 16:e november, alltså nu på tisdag, är det vanligaste budet hittills.

Tiden går. Nu återstår knappt två månader kvar av mitt kontrakt och sedan kan vad som helst hända… Jag ska tillbaka till Sverige och utvärdera året med arbetsgivaren, till att börja med. Och vad göra med tiden som är kvar? Prioritera mellan skrivkurser och gitarrgrupper, framförallt. Ett ständigt dilemma är att de flesta intresserade föredrar samma tider, sen eftermiddag, men det är svårt att genomföra i praktiken. Jag är tacksam för dem som klarar av att komma på andra tider; förmiddag eller tidig kväll efter arbetet eller andra studier. Och för dem som inte lämnar regelbundna sena återbud på grund av  hastigt uppkomna familjeangelägenheter eller andra prioriterade plikter. Mycket som är svårt att styra över häromkring. Ombyggnadsarbetet på Swedish Training Center (som håller på att byta namn till International Training & Development Center) är för övrigt inte avslutat ännu (som synes på bilden ovan). Kontorslokaler och klassrum genomgår fortfarande renoveringar och befinner sig i varierande stadier av färdighet och användbarhet.

Häromveckan åkte vi förresten iväg ner till Aden över helgen, en handfull ur den utländska kolonin i Taiz. Där var det varmare än här, men inte lika hett som i våras, då jag själv för första gången besökte rikets andra stad. Havet var dock fortfarande kvar. Överlag har det blivit kyligare sista månaden. Air conditioning inomhus behöver knappt användas ens sporadiskt längre, och fläkten på natten ersätts av en filt.

Påbörjad lektyr: ”Laxfiske i Jemen” av Paul Torday, en roman med satirisk ådra, där premissen faktiskt är att en visionär schejk vill plantera in laxar i landets kyligare områden, i några av de få vattendragen, och skapa en ny turistindustri. Motvilligt lovar en hunsad tjänsteman på en brittisk fiskerimyndighet att hjälpa till med projekteringen. To Be Continued…

Jemen har varit en del i nyheterna världen över igen. Apropå detta, här är några nyhetsrapporter och vidhängande analyser värda en bläng: GlobalPost kommenterar händelserna efter de misstänkta paketen som upptäcktes i flygfrakter härifrån nyligen. Al Jazeera English nagelfar samma tema. The Economist poängterar (som många andra) att det inte finns några enkla lösningar på säkerhetsfrågorna och att grannländerna borde involveras mer i den internationella strategin (som framförallt dikteras av USA). Och CNN bidrar med en analys av antropologiprofessorn Daniel Martin Varisco som besökt Jemen upprepade gånger under de senaste 30 åren och ger ett komprimerat historiskt perspektiv på problemen. En intressant inifrån-vinkel tillhandahålls av tidningsredaktören Faris Sanabani i en krönika för Yemen Times som också går bakom rubrikerna och försöker förklara uppkomsten av extremism i området. Och Al Jazeera English (återigen) påminner om att landets stapplande ekonomi är ett minst lika stort hinder för utveckling.

För övrigt: Ja, det har varit en hård och händelserik höst på många fronter i världen. Republikanerna vann mark i USA:s kongressval – det enda partiet med rejält inflytande i den industrialiserade världen vars representanter nästan mangrant förnekar klimatproblematiken. Till exempel. Burma har också haft val, som inte oväntat anses ha varit mindre än riktigt rättvisa… Men de släppte i alla fall ut Aung San Suu Kyi från husarresten till slut. Pakistan och Indonesien har drabbats av flera följande naturkatastrofer, Benin översvämmas värre än vanligt och (ja, det är väl inte på samma nivå, men…) som grädde på moset åkte mitt favoritfotbollslag sedan över 30 år, Åtvidabergs FF direkt ur Allsvenskan igen efter endast ett år i högsta serien. Med små marginaler, ska påpekas. Och IFK Göteborg svek grymt genom att tappa poäng mot charmlösa Gefle i sista omgången. Suck och snyft.

Då behövs konstruktiva kulturyttringar för att skymta ljuset i tunneln. Har ni någon gång sett den steroidladdade actionfilmen ”300” om spänstiga och mer än stridsvilliga spartaner som försvarar sig mot en, lindrigt uttryckt, numerärt överlägsen persisk armé? Här är en mexikansk variant, eller åtminstone en trailer som kan tänkas anspela på debatten kring illegal invandring i det norra grannlandet. Och som för många i min generation (alltså uppväxta under 1980-talet) har Michael Jacksons då banbrytande musikvideo ”Beat It” fastnat i minnet. Nu var tydligen tiden mogen för en homáge från en mer digitaliserad era – Tweet It! Dessutom: Jars are back! Igen! Jars Of Clay alltså. Ska väl skaffa ”Shelter” vid hemkomsten. För dem som inte har en susning om vilka de är – här är en aktuell recension. Chao for Now.

Tagged with: , , , , , ,

Kanal som öppnar världen

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 01/10/2010

Fråga en jemenit om vilken nyhetsförmedlare han eller hon helst ser och litar mest på, och svaret blir – nästan undantagslöst – Al Jazeera. Åtminstone har det varit min erfarenhet i Taiz hittills. Kanalen som startades 1996 i gulfstaten Qatar har hunnit med att provocera makthavare i mellanöstern och i det vi kallar väst. Numera finns även en speciell gren kallad Al Jazeera English och är vad det låter som.

Inför en pågående etablering i Nordamerika intervjuades ett par av ledargestalterna på stationen i Doha, visserligen för över ett halvår sedan men det kan varav värt att tipsa om ändå. Den engelska grenen av Al Jazeera lanserades 2006, alltså tio år efter kanalens grundande av den då nye emiren av Qatar, en man som nyligen avsatt sin far medan denne semestrade i Schweiz. Tony Burman, kanadensare med förflutet som nyhetschef för CBC Television, hemlandets public service-kanal, är numera managing director för AJE som idag når 150 miljoner hushåll i mer än 100 länder. Burman menar att hans nuvarande arbetsgivare kan ”fylla ett vacuum” där andra större nyhetsbyråer i världen som CNN skär ner sin internationella bevakning. AJE gör tvärtom. De satsar exempelvis på Afrika, Asien och Latinamerika. Kontroverser har det funnits många av kring kanalen, som retat upp regeringar i flera geografiska zoner under sin existens. Många av de frågorna kommenteras mer utförligt i artikeln ”Will Al Jazeera English Revolutionize America’s TV News Landscape?” av Deborah Campbell.

AJE levererar regelbundna nyhetsblock från studior omväxlande i Doha, London och Kuala Lumpur. Och när man tillbringar en timme eller fler med kanalen känns det påfallande ofta som om man inte bara fått de senaste nyheterna serverade, utan även lärt sig något om verkligheten i stort. ”Nya perspektiv” kan låta som en klyscha, men den känns relevant här. Det kan komma inslag om snart sagt vad som helst; ett reportage inifrån Bhutan, eller om tredje generationens  iranier i Irak; trafikproblem i Bangladeshs trångbodda huvudstad Dhaka eller om resterna av Sendero Luminoso-gerillan (a k a ”Den lysande stigen”) i Peru, numera inblandade i drogtrafiken i Amazonas…

De kan ställa frågan varför självmordsfrekvensen i Guyana är den högsta i Sydamerika (en kontinent där den annars är låg) och en av de högsta i världen tillsammans med östeuropeiska länder som Litauen. De kan berätta om somalier i Minnesota, radikaliserade och i vissa fall på väg mot hemlandet för att kämpa med islamisterna i Al-Shabab-rörelsen, om kineser som immigrerat till Afrika och naturligtvis även om mellanöstern, där det ju blossar upp konflikter med jämna mellanrum. De verkar ha korrar på plats lite varstans beredda att rycka in och inte bara skickas till hot spots i ren panik… Men de satsar som sagt även på genomarbetade reportage och fördjupningar. Nu i september sändes en längre intervju med Tony Blair och en reportagserie om Afrikas utveckling under och efter kolonialismen. Återkommande debatter om Irak och Afghanistan med flera sidor representerade är ett exempel på deras envisa kontinuitet.

En del högprofilerade programledare sätter sin prägel mer än andra på innehållet, som Riz Khan. Och veteranen David Frost har uppenbarligen värvats för ett återkommande magasin. Kulturen får sitt ibland, som i filmmagasin med global spännvidd. Musik? Det händer också. Härommånaden intervjuades exempelvis Paul Carrack (före detta Ace, Squeeze, Mike & the Mechanics) som tydligen håller igång karriären fortfarande. 80-talsvibrationerna vaknade till liv för åtminstone vissa av oss här på jorden… Bara en sådan sak.

Däremot är inte sportbevakningen särskilt imponerande, även om man tar i beaktande att en utpräglad nyhetskanal bara förväntas leverera sammanfattningar av de hetaste händelserna. På sistone har mycket tid ägnats åt en påstådd korruptionsskandal inom cricket där pakistanska spelare sägs vara inblandade. Uppenbarligen måste man inse att cricket är stort inom (de forna) samväldesländerna och därmed har betydande nyhetsvärde för delar av målgruppen. Själv undrar jag om det verkligen är en sport, vilket även gäller golf. När det annonserades att Tiger Woods var uttagen till USA:s Ryder Cup-lag mot Europa fick det mer utrymme på AJE än det 20-tal EM-kvalmatcher som spelades i samma veva. Nej, här finns en del att utvärdera på kanalen om jag ska vädra några kritiska synpunkter…men i sammanhanget känns det som en marginell svaghet.

Relativt aktuellt inslag; en debatt om islam och väst – video tillgänglig även på nätet.

För övrigt aktuellt: Ny rapport publicerad av Global Media Monitoring Project, som framförallt synar balansen i medielandskapet världen över. Vilka syns och hörs mest – män eller kvinnor? Tja, vad tror ni själva? Vatten är viktigt här i världen, vilket noteras av den erfarne (minst sagt) svenske diplomaten Jan Eliasson i Dagens Nyheter.

– Japan lägger 15 procent av sitt bistånd på vatten och sanitet. Sverige lägger strax under tre, konstaterar Eliasson kritiskt.

Och är världen förberedd på en ny matkris? Det undrar matsäkerhetskonsulten Frederic MousseauIPS News. Han är tveksam…

Revisited: Rösten som tystnade för tidigt

Posted in Uncategorized by yemenity2010 on 18/08/2010

Den Där Rösten gjorde outplånliga intryck på mig redan i slutet av 1980-talet. Materialet sagda stämband hade att arbeta med var visserligen ojämnt, men när samklangen däremellan stod i zenit var himlen nära. Kopplingen mellan Jemen och artisten ifråga var ingen direkt nyhet för mig, men nyligen bidrog Yemen Today med mer kött på benen…

”En av mina favoritröster tystnade nyligen för gott, när Ofra Haza gick bort. Ingen större nyhet i Sverige, förrän GT/Expressen hittade rätt rubrik – ”Carolas vän dog i aids”. Kvällspressen har inte heller förändrats så mycket efter årsskiftet…” Så här skrev jag i ledaren till den obetydligt spridda och inflytelserika tidskriften Folket Jublar*, i mars år 2000. Att Haza var av israelisk nationalitet hindrade inte att hon ofta skyltade med sina jemenitiska rötter. Och exakt var fanns de någonstans? Jo, enligt Yemen Today som stöder sig på uppgifter från den jemenitiske rabbinen Yahya Yousef Salem kom släkten Haza’a ursprungligen från Taiz.

Det stora genombrottet för Haza kom med låten ”Im nin’ alu”, som hunnit släppas i flera versioner. Själv förknippar jag den med anno 1988 då albumet ”Shaday” gick ut på den globala marknaden. YT hävdar att den kunde höras på MTV flitigt i slutet av det decenniet, liksom fortfarande ganska frekvent i jemenitiska taxibilar. Nyckelstroferna på hebreiska kan översättas med ”…även om de rikas portar är stängda, kommer himlens portar aldrig att stängas” och byggde i sin tur på ett poem av Rabbi Salim al-Shabazi. Han levde och verkade i staden Shabaz i närheten av Taiz under 1600-talet, en tid då judisk jemenitisk litteratur (liksom forskning och filosofi) sägs ha utvecklats markant, men också en svår period för minoriteten under zaidiska imamers styre. Shabazi beskrivs som en mystiker men framförallt en väldigt produktiv skriftställare med omkring 15 000 poem på sitt samvete. Språket var en jemenitisk dialekt, ibland en kombination av arabiska och hebreiska i samma text. Hans teknik var troligen också inspirerad av sufiska diktare, alltså muslimska mystiker från framförallt Nordafrika och det Spanien som då dominerades av de nordafrikanska morerna.

Den första versionen av ”Im nin’ alu” fanns med på albumet ”Fifty Gates of Wisdom: Yemenite Songs” där Ofra Haza hade samlat ihop en räcka traditionella jemenitiska sånger byggda på Shabazis texter, fortsätter Yemen Today och påminner om att även Madonna använt sig av samma text på låten ”Isaac” från 2005. Madonna, en gång i tiden stämplad som en ”Material Girl”, är ju numera efterföljare av Kabbalah, en så kallat mystisk variant av judendomen. På hennes inspelning medverkade sångaren Yitzhak Sinwani som också är av judisk-jemenitisk härkomst.

Artikeln i stort fick mig att nu under semestern i Sverige plocka fram de gamla Ofra Haza-album jag redan hade hemma (på CD eller… LP!) och fylla på med något ytterligare av de som saknades i samlingen. Som jag sade, allt är inte guld som glimmar här, men några spår är (eller borde vara) modern musikhistoria. För att vara mer konkret och pedagogisk har jag destillerat fram fem favoriter:

1. ”Im nin’ alu” (1988). Givetvis. Andäktig hymn och attackerande rytmer i samma andetag. Själv försökte jag mixa den elegant med en böneutropare från Jerusalem i introduktionen till ett specialarbete som radiojournaliststuderande i Jönköping våren 1992. Om jag minns rätt menade min huvudlärare i utvärderingen att de två rösterna inte var i samma liga och därför inte lämpade sig för en naturlig övergång i programmet. Jag förmodar att Haza räknades till den högre skolan. Låten finns även i en aningen omgjord tagning från 1997.

2. ”Middle East” (1989). Fred på jorden! Och mer specifikt i mellanöstern. Det som kunde ha blivit olidligt inställsamt låter fullständigt äkta och intagande med en effektiv cross-over-appeal byggd på influenser från öst, väst och en del däremellan.

3. ”You” (1997). Den sista skivan som släpptes under hennes livstid är delvis alldeles för tam och tillrättalagd, men har några höjdpunkter som den här suggestiva och bönfallande balladen där Rösten Verkligen Kommer till sin Fulla Rätt. Magic stuff.

4. ”Daw da Hiya” (1992). Albumet ”Kirya” håller kanske den högsta genomgående kvalitets- och musikaliska spänningsnivån och här är en av anledningarna. Iggy Pop (!) hälsar på, bidrar med basröst och agerar snarast vokal antipod till Ofras vilda wailande i en sorgtyngd skildring av tvångsäktenskap och traditionens makt i ett sammanhang någon gång, någonstans, där kärleken kan få betalas i blod.

5. ”My Love Is For Real” med Paula Abdul (1995). Ofra medverkade med jämna mellanrum på andra artisters alster och strängt taget har hon väl gjort ännu bättre saker i eget namn. Men det här är ändå utmärkt som exempel på hur hennes assistans kan lyfta slutresultatet till höjder som huvudattraktionen aldrig hade mäktat med på egen hand. Koreografen/sångerskan/med mera Abdul har ju inte världens mest kraftfulla och flexibla stämband, om vi säger så… Den bastanta produktionen och Hazas klagosång som svävar över allt GÖR låten.

…och Carola-kopplingen? Tja, den kan ju ha berott på att båda medverkade i Schlager-EM 1983, året då fröken Häggkvist blev ett folkhemsnamn och landade på tredjeplats i finalen. Ofra Haza kom tvåa. Hur mycket kontakt de behöll sedan dess vågar jag faktiskt inte svara på, men kvällspressen brukar ju veta bäst…

Källhänvisningar: ”Should they be closed?” av Mira Baz, Yemen Today, juli 2010

Mer om Ofra Haza finns på All Music Guide och Wikipedia.

*Folket Jublar publicerades oregelbundet i pappersform mellan 1984 och inledningen till det nuvarande millenniet, som ett slags hobbyprojekt för mig personligen med kreativa bidrag från släkt och vänner. Numera lever namnet kvar i form av en webbsida med varierat innehåll, men tyvärr inte heller uppdaterad så ofta som den borde.

För övrigt: ”Agora”, en film på historisk mellanösterbotten, hade nyligen DVD-premiär. Hur bra är den egentligen? Bra fråga, men jag har i alla fall recenserat den på russin.nu.

Har ni fått nog av material relaterat till fotbolls-VM, som tog slut för över en månad sedan? Naturligtvis inte. Så jag tar sista chansen innan det är försent… Uppenbarligen gick priserna på qat upp under turneringens gång, om man får tro Yemen Times. Och visst finns det fler sociologiska och transnationalekonomiska analyser att dra ur det avslutade evenemanget, som här från Truthdig.

Tagged with: , , , , ,

Storm och stilla veckor

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 07/08/2010

Sedan en dryg vecka är jag på semester i Sverige, fram till slutet av augusti, efter en senaste månad full av omställningar på arbetsplatsen. Tillbringade innan avresan ett par dagar i huvudstaden Sana’a och skaffade en del av de saker jag hittills försummat, som en yambiya – den traditionella jemenitiska kniven som många bär i ett bälte med mer eller mindre utsirade tillbehör och dekorationer. Dessutom en välbehövlig klippning hos en frisör i gamla staden med åtminstone tre porträtt av Saddam Hussein på väggarna. På väg hem, under mellanlandningen i Istanbul insåg jag på allvar att jag tillfälligtvis lämnat Jemen och befann mig åtminstone i porten mellan mellanöstern och Europa. Främsta ledtråden: damernas generella klädval. Det var naturligtvis ingen överraskning, men det är märkligt hur fort man ändå vänjer sig vid att se en annan, annorlunda (och i det här fallet strängare) standard i samhället omkring sig, vilket i Jemen inte minst manifesteras genom den trefaldiga kvinnliga klädkombinationen balto, makrama och lithma.

Det rådde ett ovanligt lugn på Swedish Training Center (som snart kommer att byta namn) under någon vecka i skiftet juni-juli, efter alla avskedshögtider, kursavslutningar och bokslut under den sista tiden som vårt hemresande föreståndarpar Edström tillbringade där. Nu har en ny tysk/amerikansk ledartrojka tagit över ansvaret och  värmde upp med lite inskolning innan de drog igång med diverse personalmöten (främst för den jemenitiska personalen och de mer fast anställda, lite mindre av den varan för oss få projektarbetare som är kvar) och inledning av den nya tiden. Ombyggnadsarbeten, renovering och i första ledet en del rivna murar rent bokstavligt, var några av de synliga – och ofta ljudliga – resultaten under juli.

Undervåningen i det senast byggda huset (där jag spenderar det mesta av min arbetstid) byggs om och volymerna i övervåningens bibliotek har packats ner i lådor i väntan på mer klara besked om vad som ska komma i stället; något slags resurscentrum är utlovat. Muren på baksidan av centret är delvis riven och håller på att ersättas av något förhoppningsvis mer grund…murat. Byggarbetare har omsvärmat oss överallt. En kväll vid 22-tiden tyckte jag mig se en springande okänd man inne i området vid personalbostäderna och vet fortfarande inte om det var någon av de nya nattvakterna som förirrat sig in för långt eller någon helt annan individ.

Och den ordinarie personalen har  i vissa fall jobbat övertid, inte minst vår elektronikspecialist Ameen som bland annat inventerat utrustning, rensat undan ålderstigen sådan, upptäckt antika manualer på svenska som hör ihop med lika antika apparater från Sala… Dessutom har han dragit om ledningar från ett system som uppenbarligen härrör från centrets barndom och kan behöva sorteras för att undvika fler av de återkommande säkringsutblåsningarna under den varma junimånaden. Som bonus fångade han skymten av ett par ormar på vinden i bostadshuset vi brukar oss av.

– Farliga?

– Nej, de är rädda för människor.

– Giftiga?

– Kanske, men de försvinner när de ser dig.

Med andra ord: Don’t worry, be happy.

Själv har jag den senaste tiden framförallt sysslat jag med skrivgrupper, men även med baskurser i gitarrspel. Planen är att de ska fortsätta, efter fastemånaden ramadan som påbörjas i mitten av augusti – det här året vill säga, för i det fallet följer traditionen en annan kalender än vår.

De flesta ur den personal som bott på centret fram till nu har flyttat ut, delvis på grund av nya direktiv från ledningen. Elektriciteten är ett ständigt äventyrsmoment beroende på byggnadsarbetenas inverkan på kopplingarna, inte minst i det nyaste huset. Ett tillstånd av (förhoppningsvis) kreativ destruktion rådde alltså i stort när jag åkte ifrån Taiz i slutet av juli. Processen är påbörjad, på flera plan. Vad ska den leda till?

To Be Continued…

%d bloggare gillar detta: