Yemenity2010's Blog

Sneda tankar, sena kvällar och Sverige från spansk synvinkel – Årets bästa podcaster och radioprogram 2016

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 29/12/2016

Texten har tidigare publicerats på Fair Slave Trade

logo-fst-temapodcast

För fjärde året i följd klämtar klockan: dags att kröna årets bästa podcaster och radioprogram, allt utifrån strikt personliga kriterier. Jämfört med fjolårets lista har en del förändringar skett och nytillkomna kringkastare har letat sig in, tack och lov. Trist vore det väl annars. Inget är beständigt här i världen och de audiella etermedierna är en arena för upp- och nedgångar, nystarter och nedläggningar, liksom fladdrande formkurvor och fantastiska fenomen som plötsligt bara lyser upp natthimlen – utan visuella hjälpmedel. För mig personligen är det ofta med någon av de här sändningarna i sällskap som jag tillbringar tiden på tåg eller buss till och från arbetet i veckorna. Drygt en timme dit och ungefär lika mycket tillbaka hem igen (beroende på färdmedel) – det ger utrymme för viss bildning och underhållning i skön förening i förbifarten.

För övrigt har platserna på listan fördubblats. För att få plats med mer, helt enkelt. Här är de 20 i topp, med fjolårets placering inom parentes. Begreppet ”ny” innebär, bara för tydlighetens skull, att programmet är nytt på listan, inte nödvändigtvis nystartat under året som gick.

1. Snedtänkt med Kalle Lind (ny).

– Och nästa vecka ska vi tala om någonting betydligt smalare.

Så brukar han avsluta sina sessioner, herr Lind. Årets raket! Podden som pratar om det ’andra poddar inte pratar om’. Pretentiöst, eller hur? Men oavsett om det handlar om ämnen jag redan tror mig vara intresserad av eller inte, så lyckas Lind med sina alternerande samtalspartners alltid komma med nya insikter och iakttagelser som gör livet lite rikare eller åtminstone roligare. Henning Sjöström, referenshumor, frikyrkopop, Svenskfinland, musikaler, Björn Afzelius, reklam… Hugg in och frossa! Bordet är berett!

2. Late Night Live (1). Min gamle följeslagare som jag egentligen bara följt i några år, men uppenbarligen är något slags kulturell institution i egen rätt Down Under, Mr Phillip Adams, ångar på. Tar pauser av hälsoskäl ibland – åldern tar ut sin rätt, antar jag. Men den slutgiltiga pensionen har inte infallit än, tack och lov. Vad händer i världen egentligen just nu – och vad har hänt genom historien. Och framförallt varför? Analyser och diskussioner inkluderande ett nätverk av återkommande och nytillkomna gäster med specialkunskaper på diverse områden hjälper gladeligen till att bidra med sina ofta uppfriskande subjektiva synpunkter.

3. USA-valpodden (ny). Chans att nörda ner sig och få veta ALLT om det där valet vi trodde att vi redan visste allt om… Sara Stenholm med anhang bad inte om ursäkt för att verkligen gå in i uppdraget med hull och hår, till fromma för oss som av av olika anledningar intog ohälsosamt mycket information om en valkampanj vars resultat vi världen över kommer att få leva med under flera år framöver.

4. The Documentary – BBC (3). Det amerikanska valet har givetvis bevakats intill uthärdlighetens gräns, men BBC-reportrarna hittade nya vinklar inte minst genom att resa runt i amerikat och bredda bilden. Liksom de lyckats leverera nya lärdomar om rytmikens historia, prosopagnosia (oförmågan att känna igen ansikten), Syriens konflikter och historia, latinamerikanska likutgrävare i rättvisans tjänst… Och mycket annat.

5. A Cast of Kings (2). Firma Chen & Robinson. Fortfarande på tronen, så långt jag kan se, ifråga om att nagelfara ”Game of Thrones” utan och innan. Jag har gett Aftonbladets variant ”Tronspelet” chansen att konkurrera i kategorin. De har sina ’moments’, men framstår som förhållandevis flegmatiska vid en direkt jämförelse.

6. The Film Programme (4). Still goin’ strong, som de säger. Om film, för filmfantaster. Från BBC.

7. Spanarna i P1 (9). De kom en gång för länge sedan och vägrar ge sig.

8. Relevant Podcast (ny).De flamsar en del. Och blir sedan dödligt allvarliga. Det handlar om livet, universum och hur inte minst kristen tro samverkar med eller mot samtiden och dess kulturella uttryck. De stora frågorna på ett lättflytande sätt. Magasinet på nätet har jag uppskattat länge. Det tog lite längre att tränga in i podden och dess upplägg med längre verbala drabbningar mellan redaktörerna innan ett par intervjuer brukar avrunda varje episod. Men i höst har jag mer och mer fastnat för de här postmodernt medvetna, möjligen hipsterifierade och synnerligen talträngda amerikanernas take on reality, inte minst deras sammanställning av de 50 viktigaste popkulturella företeelserna under året.

9. BBC Witness (ny). Världshistorien sedd genom korta nedslag som oftast klockar in kring tio minuter och tar oss till något vi trodde vi kände till eller kanske totalt missat, någonstans, någon gång…

10. Människor och tro (5). Har det funnits mindre nu än tidigare år att ventilera kring hur samhället och religiösa föreställningar i Sverige och världen i stort förhåller sig till varandra? Dum fråga. Alltså fortsätter de fylla en viktig funktion.

11. P1 Kultur-podd (ny). Omorganisation på kulturdepartementet i Sveriges Radios P1 och därmed en ny form för bevakning av allt som kan passa in under det här taket. Tillräckligt mycket är tillräckligt upplysande och mångsidigt för att kvala på in på listan som nykomling.

12. Medierna i P1 (6). Ett koncentrat av veckan som gick ur ett medialt bevakningsperspektiv. Ett program som fortsätter fylla sin funktion.

13. Haciendo el sueco (10). Sverige för nybörjare, på spanska. Målgruppen är väl främst spansktalande som vistas här i Norden, eller ändå vill veta hur allting verkar häruppe. Personligt och spontant, med oftast kortare dagliga  inlägg är det ändå bra språkträning och ger en del oanade perspektiv.

14. Decoding Westworld (ny). Efter att ha strålat samman kring kritiska analyser av ”Game of Thrones” under några år nu, bestämde sig radarparet David Chen och Joanna Robinson för att göra samma sak med höstens HBO-fenomen ”Westworld”. Inte mig emot. Kanske lite mycket av detaljanalys och nergrottning i allehanda teoribyggande, men de har drivet och entusiasmen som ställer många andra i skamvrån.

15. Freakonomics Radio (bubblare). Ramlade ut från listan i fjol, kanske främst på grund av bristande produktivitet. En uppryckning kan skönjas och de rör sig tillbaka in mot finrummen igen. Inte minst sviten om medicinens och läkekonstens historia i slutet av året var en pärla.

16. Konflikt i P1 (7). Eländes elände. Ibland orkar man inte med mer. Men ”Konflikt” är ändå fortsatt ett forum för att bringa något slags ordning i och förståelse för varför alla inte bara bestämmer sig för att vara vänner.

17. Vetenskapsradion Historia (ny). Koncentrerade historiska insikter och upptäckter med kopplingar till vårt nu, paketerade i ett lättillgängligt format som inbjuder till att allmänbilda sig regelbundet utan att det känns betungande. Snarare inspirerande.

18. Creepypodden med Jack Werner (ny). Huuuu, så många hemska historier det finns att berätta egentligen. Och hur vällustigt man kan vilja försjunka i dem ibland. Vandringslegender, vardagsmystik, noveller av okänt ursprung huserande i olika hörn av nätet…

19. Gradvall (ny). Långvarige popkulturskribenten Jan Gradvall prövar sina vingar i ett nytt medium. Det märks att det inte är radio han sysslat med mest i karriären, men kärleken till ämnet (musik) och intresset för de intervjuade artisterna väger upp de bristerna till största delen. Kan bli en kommande klättrare på listan…

20. Bildningsbyrån (ny). Begreppet ’politiskt korrekt’ och normkritik ur olika vinklar är några av de ämnen som luftats av detta lilla program från Utbildningsradion i år. Verkar lovande. Får stå på tillväxt.

BUBBLARE:

This American Life (bubblare). Hmmmm…. Verkar den här rubriken lockande eller inte? OK, jag ger det en chans. Tyvärr, den här veckan hinner jag inte. Och mobilen börjar bli full igen. Jag måste rensa. Så där håller det på. Det är inte alltid lika angeläget att ägna en timme åt vad de nystat ihop, men ibland visar det sig vara nästan sinnesvidgande fängslande.

OmVärlden Podd (bubblare). Inte så regelbundet produktiva, men slår till med ett spännande avsnitt då och då, främst på temat globala utvecklingsfrågor.

Annonser

Sent ska segraren sända – årets bästa podcaster och radioprogram 2015

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 31/12/2015

Not: Har tidigare publicerats på fairslavetrade.se

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

Andinsk ankomst: Presidenten lämnar palatset – Quito, 20 april 2005

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 19/07/2015

burned-tires-quito-april2005Tillbakablick på händelser i Ecuador för tio år sedan. Vad hände egentligen efter att undantagstillstånd utlysts och upphävts, samtidigt som konflikten mellan president och kongress och inte minst många missnöjda medborgare definitivt inte hade kommit till en tillfredsställande lösning för alla parter? Det här, ungefär:

cotopaxi-blogotyp1PRESIDENT GUTIÉRREZ AVGÅR

Extrainsatt nyhetsbrev för dem som orkar bry sig

Quito 20 april

om aftonen

Ecuadors president heter sedan några timmar tillbaka Alfredo Palacio. Före detta översten Lucio Gutiérrez gav upp efter protesterna, gav sig iväg från sitt palats vid 14-tiden i eftermiddags och är numera även före detta president. I skrivande stund är ingen riktigt säker på exakt var han är eller vart han tänkt sig att ta vägen. Det har talats om Panamá, Venezuela och Brasilien, men det finns önskemål om att han hålls kvar i landet och får svara inför domstolar för en del av de beslut som fattades under krisen som pågått i ett par månader och egentligen inte är slut än.

Just nu finns fortfarande ett missnöje med hela den ”politiska klassen”, ett missnöje som blivit synligt genom fortsatta protester på gatorna och krav på att ”alla ska bort”. Det vill säga alla i kongressen och kanske fler styrande instanser i samhället. Demonstrationerna, som byggts upp och blivit mer och mer folkliga och spontana de senaste dagarna, slutade inte när Gutiérrez kastade in handduken. Det mesta av vikt som inträffat under dagen har vi följt via TV-kanaler här och nu följer ett försök till sammanfattning av det mest avgörande…

Själv tog jag en promenad vid lunchtid kring de större gatorna på gångavstånd från vår bostad. Vid ett par större gatukorsningar hade flera personer, mest ungdomar, samlats och spärrat av framfarten för biltrafiken. De ropade slagord mot regeringen och brände bildäck, bland annat. Men det här var inte det mest massiva demonstrationerna under dagen. Strax efter att återkomsten till lägenheten meddelade EcuaVisa att polischefen i staden avgått, utled på alla våldsamma konfrontationer uppenbarligen. Bilder visade hur militärer stod uppradade omkring det historiska centret och presidentpalatset i väntan på ankommande demonstranter. En kvinna rapporterades ha dödats efter att ha fallit av flaket på en bil och blivit påkörd av ett annat fordon. Hon tillhörde de grupper som kommit till Quito för att stödja regeringen.

Oppositionen i kongressen flyttade ut till ett annat hus och drev igenom krav på presidentens avgång. De hade nu majoritet, bland annat för att åtminstone en ledamot i Gutiérrez stödpartier bytte sida. Det här hände omkring 13.30 lokal tid. Gutiérrez talesman Oscar Ayerve kom strax efteråt med ett vagt uttalande som uppmanade till dialog och han hävdade att presidenten arbetade på som vanligt. Strax efter det kom uppgifter om att militären dragit tillbaka sitt stöd från presidenten och det följdes av bilder som visade hur vaktstyrkan vid presidentpalatset avlägsnades. Sedan såg det ut som om Gutiérrez själv lämnade huset via en bakdörr och klev in i en väntande bil. Det visade sig senare vara en skenmanöver. Någon halvtimme senare kom före detta vicepresidenten Palacio till kongressen och svors in.

– Idag avslutades diktaturen, terron och rädslan i landet, sade han bland annat i ett kort men laddat anförande.

Han har under en längre tid distanserat sig från Gutiérrez arbetsmetoder och hamnat utanför den krets som drivit igenom besluten, anses det. Lucio själv rapporterades i samma veva ha sökt politisk asyl i Panamá, och inte bara han utan även den ex-president som nyss kommit tillbaka därifrån; Abdalá Bucaram. Detsamma gällde den ordförande för högsta domstolen som tillsatts av Gutiérrez och låtit Bucaram återvända från exilen. (Verkar det rörigt det här så har ni min fulla sympati). De här uppgifterna dementerades dock ganska omgående av Panamás ambassadör. Bilder visade tusentals med nu snarast firande quiteños framför presidentpalatset Carondelet.

quito-demonstr-bil-april2005

– Jag tror att Quito skrev ett nytt kapitel i sin historia, sade provinsen Pichinchas prefekt (ungefärligen landshövding eller guvernör) Ramiro González ifrån en TV-studio.

Därefter kom en rättning; Gutiérrez hade i själva verket rymt i en helikopter. Men vart? Och en brand hade uppstått i hälsoministeriet, som snart utsattes för plundring. En förklaring är att det huset användes som högkvarter för planeringen av regeringens motattacker i olika former den senaste månaden. Vid 15-tiden fick vi veta att flygplatsen i Quito stängts av. Det var av speciellt intresse eftersom vi hade hoppats kunna hämta två personer med ankommande flyg på kvällen. (De ringde dock senare från Bogotá där de blivit strandade på ett lyxhotell i väntan på fortsättningen). En hysterisk reporter sluddrade obegripligheter medan bilder visade något slags jakt på ett litet flygplan inne på landningsbanan. Efterhand klarnade sammanhanget: Gutiérrez hade landat i en helikopter och forslats över till det lilla planet, men flera civilpersoner hade tagit sig in på området och hindrade planet från att lyfta. Efter några undanmanövrer återvände Gutiérrez med följe till helikoptern som sedan satte av någonstans österut, troligen mot en militärbas utanför staden. Men många motstridiga rykten var i omlopp under resten av dagen. Parallellt med detta började nye presidentens ministrar annonseras ut. Och en kort presentation av Palacios visades. Han är läkare, närmare bestämt hjärtspecialist, delvis utbildad i USA och sedan värvad till politiken av Gutiérrez inför den förra valkampanjen. Det skar sig dock mellan dem ganska tidigt under mandatperioden.

Vissa farhågor uppstod om vem försvarsmakten egentligen lydde. Delar av den föreföll ju uppenbarligen hjälpa Lucio i hans nöd. Och ungefär samtidigt började det bli tydligt att många demonstranter ville se mer manfall än bara den redan avsatte presidenten. De hindrade flera kongressledamöter från att ta sig in och ut ur de berörda byggnaderna. Palacio själv försökte länge förgäves ta sig ut ur det tillfälliga kongresskomplexet och vidare till presidentpalatset utan att lyckas forcera mängden.

– Med Quito leker man inte, sjöng flera demonstranter och vissa våldsamheter uppstod.

Programledarna manade till lugn och besinning men undrade om det inte krävdes ett ingripande av Paco Velasco som medlare mellan folk och folkvalda. Velasco? Ett nytt namn som många ecuatorianer – och vi utbölingar – fått lära sig nu sista veckan. Han är chef för den idealistiska radiostation, La Luna, som anses ha ökat det folkliga engagemanget radikalt och kanske beseglat Gutiérrez öde.

– Det man sår får man skörda, konstaterade en programledare på Canal Uno, med tanke på Gutiérrez egen kupp mot presidenten Jamil Mahuad för fem år sedan.

Det var länge sedan en president i Ecuador höll sig kvar på posten hela sin mandatperiod, som är fyra år. Förmodligen var det nästan tio år sedan. Rapporterna fortsätter strömma in på flera kanaler under kvällen. Det är väl bara den kristna kanalen AsomaVisión som helt verkar ägna sig åt andra övningar. Flera civilpersoner sägs ha anhållits för att ha skjutit mot demonstranterna under dagen. Andra för stöld och skadegörelse på hälsoministeriet. Och på flera håll i staden råder anarki, vad vi kan se. Men just där vi bor är det oförskämt lugnt. Vi hoppas att det fortsätter så. Vad som händer imorgon och under veckoslutet blir intressant att se. För, som någon av TV-personligheterna sade, det är svårt att tala om en seger för folket (vilket många upplever att det är) när det fortfarande är så kaotiskt på flera ställen.

Det senaste budet just nu när vi närmar oss klockan 23, om Lucio Gutiérrez förehavanden och framtidplaner, är att han sökt asyl i Brasilien. Dessförinnan var Venezuela ett hett tips. Abdalá Bucaram är också eftersökt och den direkta orsaken till att även flygplatsen i Guayaquil stängdes av under kvällen.

Mitaddelmundo-spring2005

Texten skickades ursprungligen ut som ett nyhetsmail från Quito 20 april 2005. Ja, det där var väl klimax på det politiska dramat i Ecuador den våren. Nästa återblick? Möjligen glimtar från en tur till Colombia sommaren samma år. Stay tuned…

Tagged with: , , ,

Andinsk ankomst: Undantagstillstånd i Quito, våren 2005

Posted in Andinsk ankomst, Tema: Latinamerika, Tema: Politik by yemenity2010 on 02/05/2015

demonstr1-quito-april2005Flashback del 5: Jag har tidigare publicerat några gamla nyhetsbrev från tiden jag och min dåvarande fru arbetade i Ecuador. Nu är det tio år sedan våren 2005, då en del politisk turbulens pågick i landet, ett land som visserligen hade vant sig vid instabilitet i det styrande skiktet, men dock – huvudstaden var skådeplats för återkommande demonstrationer för och emot regeringen. Här är det första av två nyhetsbrev jag skickade ut under ett par händelserika dagar i slutet av april 2005:

cotopaxi-blogotyp1QUITO 20 APRIL 2005: Det är tisdag kväll när jag skriver den här inledningen och mycket har hänt i Ecuador den sista veckan. Så mycket att det blir svårare för varje dag att försöka sammanfatta intrycken. Just den här kvällen har nya demonstrationer genomförts i huvudstaden Quito, mot regeringen och framförallt mot president Lucio Gutiérrez. I måndags började större demonstrationer mot regeringen genomföras i de andra större städerna som Guayaquil (under ledning av deras borgmästare Jaime Nebot) och Cuenca. Landet har laddat upp för en riktig konfrontation under några månader, minst. Jag kryssar mellan kanalerna på TV:n, som varit påslagen betydligt oftare de senaste dagarna än den vanligtvis är på en hel månad. Direktsändningar från området kring kongressen och presidentpalatset avlöser varann, när det inte görs avstickare till rapporterna om den nyvalde påven , eller tvåloperor, eller reklaminslag om hudkrämer och barnschampoo…

Vi går tillbaka några dagar i tiden, till morgonen efter att presidenten och före detta yrkesmilitären Lucio Gutiérrez införde ett undantagstillstånd som varade i 19 timmar.

EN DAG AV UNDANTAG -ELLER?

– Det kryllar av poliser här utanför.

Marie-Louise har varit ute på morgonpromenad och noterar att de parallella gatorna mellan vilka vi bor har poliser posterade vid varje gathörn. De är klädda ungefär som trafikpoliserna brukar vara och verkar ganska uttråkade, men det här har varit en vecka av oroligheter på en del håll i huvudstaden och vi har inte riktigt koll på läget. Det är lördag morgon och kvällen före har vi återkommit till Quito från Shell-Mera i provinsen Pastaza. Det har varit några rätt hyfsade dagar vid kyrkans radiostation. Aldrig problemfritt, men det börjar kännas som en viss framåtanda återvänt där. Vi var nöjda med att kunna ta oss fram på fredagen utan störningar, eftersom det varit en del vägspärrar på grund av protesterna mot regeringen under veckan. Vanligtvis brukar vi alltså inte se på TV så ofta, men de senaste dagarna har vi kollat nyheterna på kvällen för att se hur situationen utvecklar sig. Ecuador har i princip haft en allvarlig politisk kris i fyra månader. I december bytte presidenten i princip ut hela högsta domstolen och det ingreppet utlöste kontinuerliga protester, men det är nu i april som det öppna missnöjet börjat manifesteras på allvar. Radio Luna i Quito har under den senaste veckan utvecklats till forumet framför andra för oppositionella idéer. Strejkerna i provinsen Pichincha verkar inte riktigt ha varit den framgång som organisatörerna från de etablerade politiska partierna i oppositionen hoppats på – men när den här radiokanalen uppmanar folk att börja slamra med kastruller på gatorna för att få regeringen att lyssna, då tröttnar Lucio och annonserar på fredagkvällen den 15 april klockan 21.30 ut ”Estado de emergencia” – undantagstillstånd – i huvudstaden. Det är vi lyckligt ovetande om då, men på lördagmorgonen går det sakta upp ett ljus för oss. Men frågan är vad det egentligen innebär? I teorin är i alla fall en del normala demokratiska rättigheter indragna. Yttrandefriheten begränsas, demonstrationer är i princip förbjudna även om de är fredliga, militären kan gå in och göra husrannsakan eller kolla korrespondens utan att be om tillåtelse från någon myndighet. Bland annat.

Poliserna på våra granngator verkar dock inte så angelägna att ingripa när några grupper med ungdomar passerar på väg till något som kan vara organiserade demonstrationer längre ner på stan. På TV är det till att börja med väldigt tyst och vi börjar undra om total censur trätt i kraft. En kanal, EcuaVisa, sänder dock en intervju med vicepresidenten Alfredo Palacio, som öppet motsätter sig beslutet. Det samtalet visar sig senare vara en repris från kvällen före. Vi får också reda på att ganska omgående efter offentliggörandet hade många människor samlats på Avenida Shyris och ropat ”Fuera Lucio” – ”Ut med Lucio”, ungefär. Och en samling på samma plats vid Carolina-parken, är utlyst till lunchtid på lördagen. Radiokanalerna är överlag lika tystlåtna som TV-stationerna, med några markanta undantag, främst då Radio Luna som vi lyckas ratta in efter ett tag.

Men hur ser det egentligen ut nere på stan? Jo, på många ställen är det ”business as usual”, faktiskt. Inne på de närmaste köpcentren ser det ut ungefär som det gör vilken lördag som helst. Mat går att handla som vanligt, ungefär. Människor promenerar längs paradgatorna eller roar sig i parkerna som vanligt, ungefär. Men vid 12.30-snåret har det samlats en del mindre tunghäftade quiteños på den planerade mötesplatsen och skanderar ”Ut med Lucio” eller ”Ut med allihop” – med flera varianter. Många bilar tutar också friskt, ett rytmiskt fyra-trycks-intervall som också lanserats av Radio Luna, såvitt jag förstår. Hemgjorda dekaler i bilfönster och på plakat förklarar att ”Yo también soy forajido”. ”Jag är också förbrytare” kan vara en duglig översättning. Det är epitetet som presidenten använt för att benämna sina mest högröstade motståndare och som nu många stolt stämplar på sig själva. Nidbilder av exempelvis presidenten och USA:s ambassadör pryder ett lastbilsflak. Det här är inte någon av de allra största demonstrationerna som varit, kanske något tusental personer hunnit samlas den stund jag är där. Men militärerna lyser i sin frånvaro just vid den här manifestationen. Förklaringarna till det droppar in så småningom och vilket som har mest betydelse är svårt att svara på. Men en orsak sägs vara att den högste militäre ledaren, motsvarigheten till ÖB, Luis Aguas, inte ställt sig bakom aktionen från Gutiérrez. Presidenten kanske inte har hela militärmakten i sin ficka, som det ofta antagits.

På eftermiddagen börjar TV-kanalerna visa nyhetsinslag igen och klockan 16.45 kliver Lucio G in i rutan och håller en presskonferens där han förklarar sig vara nöjd med resultatet av undantagstillståndet och tycker att det räcker nu. Klädd i kostym och inte militär utstyrsel som han annars använder en hel del, berättar han att han har stämt träff med kongressens talman och inkallat hela den beslutande församlingen till ett extramöte på söndagen. Främst för att diskutera vad som bör göras för att skapa den ”bästa högsta domstol som landet haft”. Denna domstol som avsatts och tillsatts, återinsatts och justerats under sådana former att det ser ut som en parodi på ett rättssamhälle i mångas ögon. Gutiérrez hoppas också i sitt tal att Gud ska lysa upp sinnena hos ecuadorianerna och att man i en anda av dialog och patriotism ska söka lösningar på alla stora problem som finns. Han tackar också folket för dess förståelse. Sedan går han ut, medan reportrarna söker kommentarer från två av de personer som tillhör presidentens hjärntrust; ministern Oscar Ayerve och ledamoten Gilmar Gutiérrez – ja, han är presidentens bror.

Radio Luna rapporterar att fler personer sökt sig till demonstrationerna vid Avenida Shyris och gläder sig över detta. En representant för den delegation som förhandlar om frihandelsavtalet TLC med USA förklarar att han säger upp sig från den posten. Mauricio Pinto säger sig vara djupt trogen demokratin, som regeringen nu förbrutit sig mot. Men vilka är det som reagerar hårdast mot presidentens metoder? Det som kallas den ”politiska klassen” utmålas ofta som enig i sitt fördömande. De som är ute på gatorna ser i regel ut att höra till medelklassen, den lilla som finns. Men det är nog en del studenter också. På universiteten brukar en kultur av ifrågasättande uppstå. På lördagkvällen, efter en tur till flygplatsen för att hämta en besökare, är vi en stund hemma hos några vi känner. Där framförs åsikten att protesterna är överdrivna och alla bilar som tutar ger huvudvärk. Många ecuatorianer anser sig förmodligen inte ha någon röst att förlora. Skiljelinjen går inte i första hand mellan demokrati och diktatur, utan mellan möjligheten att få finanserna att gå ihop eller inte. Eller mellan något slags ordning och uppenbart kaos. Gutiérrez blev troligen vald 2002 för att många var trötta på de grupper som dominerar politiken och ville pröva något nytt.

quito-skylt-demokrati-april2005

På söndagen är vi på gudstjänst med ordinering av en pastor. Staden verkar nu ganska avslappnad och stämningen är hög i den tre timmar långa gudstjänsten. Efteråt hamnar jag i ett samtal med en annan av våra ecuatorianska vänner som är ganska reflektivt lagd. Han kallar Gutiérrez beteende för diktatoriskt, men undrar om en demokrati verkligen kan fungera i ett land med så stora ojämlikheter. Det är ofta ren populism som vinner valen, menar han. Och presidenten omges av en liten skara personer som han lyssnar på, medan de flesta ministrar inte har så mycket att säga till om. Det har varit en rekordhög omsättning på just ministrar i den nuvarande regeringen. Vår vän påpekar att militären går hårdare fram mot demonstranter ju närmare de kommer strategiska platser som kongressen och presidentpalatset (vilket kommer att visa sig igen på tisdagkvällen). Vi har vänner som demonstrerat mot regeringen, andra som visat sitt stöd för honom aktivt, under de senaste månaderna. I Oriente är viljan att avsätta honom inte så stor. Han kommer därifrån och har satsat mer på den delen av landet än vad hans föregångare verkar ha gjort. Många är också beroende av de projekt som dragit igång. Utan Lucio – inga mer pengar. Ungefär den inställningen påstås omfatta även USA, som är mitt uppe i avtalet om tidigare nämnda TLC. De antas inte vara så intresserade av att börja om igen med någon annan motpart.

Naturligtvis har ambassadören poängterat att regeringen måste respektera rättssamhället och inte ta sig vilka friheter som helst – för USA stöder ju aldrig diktaturer… I Quito är det fler som öppet kritiserar presidenten.

– Alla vet att han stulit ur statskassan.

Det omdömet gäller i och för sig Abdalá Bucaram. Ex-presidenten som fick återvända till landet efter att högsta domstolen släppt anklagelserna mot honom. Det hör till saken att Gutiérrez var Bucarams högra hand, militäradjutant är väl titeln, den korta tid som Bucaram styrde landet på 90- talet innan han avsattes för bristande mental hälsa.

Det har utvecklats ett propagandakrig mellan olika intressen den här månaden. Regeringen slog tillbaka mot sina kritiker och siktade in sig på Izquierda Democrática (mycket ungefärligt motsvarande socialdemokraterna i Sverige).

– Jag ställer inte upp på strejken. Vilka tjänar på att landet kastas in i kaos igen? Jo, politrukerna i Izquierda Democrática. Under deras tid vid makten kom det nya skattehöjningar varje år. Under Lucio… (vacker musik tonar upp)…har inga prishöjningar skett. Varken gas, elektricitet, transporter – etc. Vi har valt våra ledare för att de ska arbeta, inte för att starta inbördeskrig mellan ecuatorianer. Så låt oss arbeta!

Så löd ett av de reklaminslag som sponsrats av regeringen i början av april, då strejkhoten låg i luften och hotade lamslå delar av landet under åtminstone några dagar. Allierade med regeringen företog en del andra kontrahot. Borgmästaren i Tena mer än antydde möjligheten av att stänga av dricksvattnet till Quito, som hämtas till största delen från dammar i Oriente.

– Statsterrorism, dundrade borgmästaren i Quito, Paco Moncayo, också han exmilitär och en av presidentens ljudligaste kritiker.

Onsdag morgon och förmiddag:

– Om han hade varit en normal person hade han avgått nu. Men han är inte normal, så han kommer aldrig att avgå.

Marie-Louise kommer tillbaka från en litet ärende några kvarter bort och har med sig ett färskt citat från en kvinna som varit ute och demonstrerat i helgen. Nyhetssändningarna sammanfattar händelserna från igår kväll. En man dödades under konfrontationer med polisen. Det var den chilenske fotografen Julio Augusto Garcia som bott i Ecuador sedan han flytt från Pinochets diktatur på 1970-talet. Ett hundratal skadade, antas det. Polisen har använt många tårgasbomber den här gången också. Nu påstås även att regeringen betalar busslaster med supportrar från Guayaquil och Oriente för att komma upp till Quito så snabbt som möjligt. Renán Borbúa, kusin till presidenten och ordförande för presidentens parti Sociedad Patriótica ska ha tagit detta kreativa initiativ.

Det är dock många rykten i omlopp just nu. Utbildningsministern har svårt att bestämma om skolorna ska stängas av säkerhetsskäl eller inte. Han fattade ett beslut vid åttatiden, ungefär när alla barn lagom anlänt till sina skolsalar. Gator och huvudleder stängs av och det drar ihop sig till sammandrabbningar ner på Avenida Shyris, berättar vår hemhjälp som kom hit för en stund sedan. En av våra vänner är instängd på skolan där hon arbetar, eftersom inga bussar kan ta sig fram och köra hem eleverna. Vår hemhjälps barn hade i alla fall kommit hem nu. Deras skola ligger ganska nära Shyris. Och ikväll får vi förmodligen hämta några unga damer vid flygplatsen och inhysa dem i bäddsoffan. Vad som kommer att hända, det vet väl bara den Gud som politikerna är så förtjusta i att hänvisa till, oavsett vilket parti de tillhör. Själva hoppas vi att Han håller sin hand över detta lilla splittrade land. I helgen är det meningen att vi ska åka till Lumbaqui i provinsen Sucumbíos, alltså österöver härifrån Quito. Om inget oförutsett inträffar. Vulkanen Reventador har pyrt en del på sistone, men det kanske stannar vid rök och lite aska.

quito-utmedalla-april2005

Not: Innehållet i det ursprungliga nyhetsbrevet har redigerats något, men inte mycket. Några tidigare återpublicerade rapporter från tiden i Ecuador kretsar kring ämnen som kanoniseringsceremonier och kulturanpassning.

Tagged with: , , ,

Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 19/10/2014

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

sanaacity1Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

DSC07103En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här

Val. Igen

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 13/09/2014

Imorgon är det dags igen. Att ta sitt demokratiska ansvar och rösta fram en regering värd namnet. Opinionsundersökningarna har visat upp ojämna feberkurvor över vilka partier som för närvarande röner mest sympati och förtroende hos väljarkåren. I nuläget verkar experterna mest bara rörande överens om att det blir… kaos. Troligt överläge för oppositionspartierna på den så kallade rödgröna planhalvan. Men samtidigt med en brist på verklig majoritet som i sin tur öppnar dörren för att Sverigedemokraterna (som ju ökat oroväckande men tyvärr inte helt oväntat i väljarstödsmätningarna bit för bit nu närmare valet vi kommer) ska kunna roffa åt sig rollen som vågmästare. Vilket skulle kunna få övriga partier att möjligen bryta med blockpolitiken och undvika mer inflytande för Jimmie Åkesson med anhang. Men det kommer knappast att bli ett smidigt maktskifte. Om det blir ett sådant.

För fyra år sedan skrev jag ner några reflektioner inför riksdagsvalet då, lite på distans eftersom jag arbetade i mellanöstern det året. Att ett parti som Sverigedemokraterna var på väg in i det svenska parlamentet uppmärksammades av internationella nyhetskanalen Al Jazeera English, som även sände reportage från Södertälje, en stad som (vilket kanske är bekant) åtminstone för några år sedan hade tagit emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika mäktat med.

Den gången skickade jag min egen röst via posten från ett land som några månader senare inte ansågs vara tillräckligt tillräkneligt av omvärlden för att ens våga ta emot någon post från överhuvudtaget, om jag minns rätt. Detta efter att försändelser därifrån innehållande explosiva komponenter upptäckts på några internationella flygplatser. Återigen, om jag minns  rätt. Den här gången blir det troligen enklare. I en skolmatsal några kvarter från bostaden i den, åtminstone synbarligt, lummiga sensommarljumma svenska småstadsidyllen.

Fortsättning följer, förhoppningsvis…

Tagged with: ,

Besvikelse och bristande jämlikhet i Jemen två år efter ‘arabiska våren’

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/02/2013

window-ceiling-taizDet har hunnit gå två år sedan mitt korta ettåriga äventyr i Jemen tog slut. Strax efter det drog den så kallade arabiska våren igång med massrörelser och drastiska politiska förändringar i flera länder i mellanöstern. Däribland Jemen. Med ojämna mellanrum har jag försökt hålla mig uppdaterad om vad som händer och ibland försöka förmedla något av det som rapporteras, men nu var det ett tag sedan sist.

Idag sände i alla fall P1:s ”Studio ett” ett reportage av Daniel Öhman med kompletterande kommentarer av Lotten Collin om landet.

– Revolutionen har kommit av sig, enligt påannonseringen av inslaget.

Och många är uppenbarligen besvikna över bristen på förändringar efter president Salehs avgång. Många vittnar om de skador de ådragit sig i samband med protester och manifestationer under de senaste årens konflikter. En del av skulden för pågående våldsamheter från regeringens sida läggs av missnöjda medborgare på den stora grannen i norr, Saudiarabien, som med sina oljepengar påstås påverka mycket av den politiska utvecklingen (eller brist på sådan).

– Saudierna kidnappade vår revolution, säger en demonstrant.

Stämmer det? De har i alla fall inflytande och kan tänkas tjäna på att Jemen fortsätter vara ‘svagt’ analyserar någon, enligt devisen ‘stabilitet före demokrati’. Inget unikt resonemang i realpolitikens värld i så fall, kan man tillägga. Jemen har också blivit ett av de länder där USA använder sitt nya favoritvapen, förarlösa flygplan mest kända som drönare, mot misstänkta terrorister. Problemen och de politiska komplikationerna är fortfarande många.

myndighet-sanaa-skylt

De senaste månaderna har en del andra upplysande men inte alltid uppmuntrande rapporter emanerat från Jemen, exempelvis när det gäller jämlikhetsfrågor och kvinnors rättigheter.

– Ingen räddning, men gärna en smula solidaritet, efterlyste exempelvis bloggaren Woman from Yemen i december och syftade på kvinnor i arabvärlden i allmänhet och Jemen i synnerhet.

Hon menar att språkbruket kring förtryckta arabiska kvinnor ofta får en kolonial retorisk prägel över sig. Fokus hamnar oftare på muslimska kvinnor som symboler för förtryckta genom religiösa och kulturella traditioner, än på oppressiva regeringar som undvikit att befatta sig med jämlikhetsfrågor.

Många kvinnor hade ledande roller i gatuprotesterna för två år sedan, men vad har de för inflytande nu? Det analyserar Atiaf Said Alwazir på forumet Open Democracy. De har ingen lätt väg framför sig för att vinna mer respekt och undvika utfrysning av de etablerade politiska partierna som finns i landet. De utsätts för hot, förtal och trakasserier för att hålla sig tysta. Men betyder inte att de borde tappa hoppet. ”Revolutionen gav kvinnor en röst, stärkte deras självförtroende och fick dem att tro att det omöjliga är möjligt” hävdar Alwazir.

Varför döljer inte män sina ansikten också? frågar jemenitiskan Hind Aleryani i ett inlägg publicerat på bland annat svenskbaserade sajten Your Middle East. Som barn kan pojkar och flickor leka på relativ lika villkor, reflekterar hon, men ju mer åren går desto mer skilda blir förutsättningarna. Män har kvar sin rörelsefrihet medan kvinnorna blir alltmer instängda. Aleryani noterar den starka fixering vid kvinnan som frestelse som genomsyrar kulturen och jämför sedan med upplevelsen att vistas i ett västerländskt land med helt andra normer och kulturella koder.

Många afrikanska kvinnor i Jemen drabbas av ödet att säljas och utnyttjas. Nätverk involverade i human trafficking ökar sin närvaro i landet, avslöjas i en artikel av Rebecca MurrayInter Press Service, även publicerad på Alternet. De kan komma från Somalia (och att det finns många flyktingar från just Somalia i Jemen är något jag har tydliga minnesbilder av själv). Även invandrare från Etiopien är vanligt förekommande. Prostitution för motsvarande två dollar per kund är något som existerar exempelvis i hamnstaden Aden. Överhuvudtaget är invandringen högre än någon gång de senaste sex åren, enligt representanter från FN:s flyktingorgan UNHCR som uttalar sig, över 100 000 dokumenterade personer under 2011 och förmodligen fler under 2012. Och den verkliga siffran är troligen högre. Smuggling och trafficking, liksom misshandel och annat utnyttjande har ökat markant, enligt UNHCR. Även jemenitiska flickor från fattiga familjer faller offer för så kallad sexturism och luras in i korta, destruktiva äktenskap med män från framförallt Saudiarabien. Allt som allt frodas den här typen av internationell ‘business’ medan västvärlden främst fokuserar på problemen med pirater i området, konstaterar Nicoletta Giordano från organisationen IOM (International Organisation of Migration). Och vad krävs för att påverka de priorieringarna? Det kan man fråga sig.

Manufactured Destiny – kapitel 4

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/10/2012

Detta har hänt: Obama var större än McCain – redan innan rösterna hade räknats den 4 november 2008. Åtminstone i de stora svenska dagstidningar vars amerikanska valbevakning jag granskade i ett medievetenskapligt examensarbete våren 2009. Bra eller dåligt? Tja, de fick rätt i sina antaganden om vem som skulle gå segrande ur striden. I förra kapitlet publicerades de viktigaste resultaten ur min undersökning. Så…vad mer finns att säga i ämnet? Jo, lite till, tycker jag. Här är sista avsnittet i artikelserien Manufactured Destiny.

– Kvinnor älskar honom och män vill ta en öl med honom. Det är bara inte uppenbart att det skulle falla någon in att rösta på honom. Vi måste övertyga folk om att han har substans.

Diskussion i en fiktiv stabsledning kring den lika fiktive presidentkandidaten Matthew Santos i den nu nedlagda TV-serien ”Vita huset”, som levde i ett symbiosförhållande med verkligheten, typ ‘life imitates art imitates life’. Santos påstås ibland ha varit åtminstone delvis modellerad efter Barack Obama, då nytt stjärnskott i senaten. Sedan kom 2008 års verkliga valrörelse att påminna en del om sista säsongen av ”Vita huset” (inspelad 2006): en ung demokrat från en etnisk minoritet mot en äldre och ovanligt sekulär republikan, i sin tur respekterad av många men med problem att få med sig de konservativa kärnväljarna. Dessutom utser vinnaren en av sina hårdaste konkurrenter till utrikesminister efter valsegern, både i serien och i verkligheten. Och serien var alltså först ut i det avseendet. Där framkommer ofta behovet att formulera sig kort och snärtigt för att undvika alla missförstånd. Man lever i en värld av ‘sound bites’ där komplicerade sammanhang måste komprimeras så mycket det bara är möjligt, utanför de väggar där politiker och tjänstemän själva dunkar huvudena blodiga mot varandra kring detaljarbetet i propositioner och reservationer.

Amerikanske medieforskaren Neil Postman väckte på 1980-talet en del uppmärksamhet med boken ”Underhållning till döds” där han drev tesen att ett TV-dominerat samhälle förlorat förmågan till verklig kunskapsinhämtning. Han jämförde med utvecklingen av den tidiga nordamerikanska demokratin, där politiska debatter på 1800-talet ofta pågick i flera timmar, som när Abraham Lincoln debatterade med Stephen Douglas. Lyssnarna var intresserade, insatta och tålmodiga eftersom det skrivna språket var deras huvudsakliga metod för masskommunikation. Det tryckta ordet påverkade inte bara människans sätt att kommunicera, utan även formerna för att tänka och argumentera rationellt överhuvudtaget, resonerar Postman. Kulturen var litterär under en lång tid i det framväxande amerikanska samhällsbygget. Det är först de senaste decennierna i samband med TV-kulturen som det har förändrats, menar han. Och inte till det bättre. Med TV:n förvandlas även alla undervisande ambitioner ohjälpligt till underhållning enligt hans uppfattning.

Tryckt känns tryggt?

Rätt eller inte? Man kan diskutera i oändlighet om det tryckta ordets eventuella överlägsenhet  och ifall TV:n är ett reellt hot mot demokratin. Nu har jag just undersökt tryckta medier, som ju fortfarande har en relativt stark ställning i Sverige. Hur länge till återstår att se. Och det är inte självklart att den mest rättvisa eller balanserade rapporteringen tar plats i tryckt form. Hos oss har vi kanske fortfarande högre förväntningar på att public service-drivna etermedier ska hålla sig mer objektiva än privatägda skriftställare. Kanske.

I min undersökning konstaterar jag att reportagen ofta har en analyserande ton och en subjektiv karaktär. Vissa texter är uttryckligen krönikor eller analyser, men det finns värderingar som lyser igenom även i reportagen – framför allt  – och i det jag kallar nyhetsartiklar. Gränsen mellan de genrerna är inte heller alltid glasklar. Frågan är om den personliga värderingen verkligen är en ny trend hos utrikeskorrespondenter eller om den inte går tillbaka till en tradition av självständigt opererande individer som ibland uppnått något av pionjärstatus och satt ribban, dels i Sverige men ännu mer i den anglosaxiska sfären. Dagens journalistideal finns i flera skepnader, vill jag hävda. Att döma av resultaten för de här tryckta artiklarna, representerar de inte i första hand ett skjutjärnsideal á la K G Bergström, Janne Josefsson eller utländska förebilder som fungerar bra i etermedier med sitt fokus på direktsända drabbningar och verbala dueller. Nej, de här reportagedominerade artikelserierna skvallrar snarare om en kombination av spårhunds- och missionärsmentalitet. Reportern är på jakt efter en större story, att beskriva ett sammanhang med orsaksförlopp och historiska dimensioner, medvetna om att man kan befinna sig mitt i ett epokgörande skeende, en brytningstid på fullt allvar. Det har naturligtvis till stor del med Barack Obama som person att göra – det är väldigt svårt att komma till någon annan konklusion.

Förebilderna på murvelfronten heter då snarare Ryszard Kapuscinski (känd bland annat för sina iakttagelser från  det så kallade fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969), Seymour Hersh (framgångsrikt snokande från Vietnamkriget till Irak-invasionen) eller Watergate-avslöjaren Bob Woodward. Berättare som arbetar under en längre tid med att gräva fram en sanning och ständigt letar nya miljöer och utmaningar. Vi talar om förebilder som mellan varven närmar sig rent litterära ambitionsnivåer, och gärna ger ut sina reportage i bokform. Riktigt den tiden eller de resurserna har inte de här svenska skribenterna just nu, men de har säkert pretentioner åt det hållet.  Vi talar också om politiska ‘junkies’, inte minst då GP:s ankare Britt-Marie Mattsson som i princip själv sköter sin tidnings bevakning på området.

Den subjektiva stilen – är den smart och tidsenlig? Att inte i första hand lägga krutet på tillspetsad nyhetsproduktion utan lämna över detta till de snabbare medierna medan man själv satsar på ett mervärde i form av analys, berättande och sammanhang? Svaret är delvis en smaksak men samtidigt berör den tidningarna som affärsidé.  Talar vi om en obalans i rapporteringen? Det sistnämnda kan man nog däremot svara ja på. Men är det en så kallad oskälig obalans? Strävar man ens efter en total jämvikt? Nej, inte alltid. Och kan vi ställa de kraven på privatägda massmedier i en demokrati? Det beror väl i sin tur på vilken demokratimodell vi föredrar (se Manufactured Destiny – del 2). Men vad är utgångspunkten här – och beskriver man politiken mer som ett strategiskt spel än utifrån viktiga sakfrågor? Mitt intryck är ändå att sakfrågorna tillåts komma fram ganska tydligt, även om särskilt kvällstidningen Aftonbladet ofta anlägger en emotionell emfas och metaforer av idrottslig karaktär, där tävlingsmomentet i politiken är tydligt profilerat. Jag tror mig alltså ha sett en skillnad mellan tidningarna, där Dagens Nyheter är mest inriktade på sakfrågor medan Aftonbladet främst vill fånga andan, zeitgeist-en och arbetar mer på ett känslomässigt plan. Göteborgs-Posten landar någonstans däremellan. Skillnaden är inte chockerande stor, men den finns där och speglar kanske det klassiska förhållandet mellan morgon- och kvällspress.

Journalisterna i den här undersökningen väljer generellt mer vad man vill bevaka och lägger upp en strategi – i samråd med redaktionen får man anta. Urvalet avspeglar inte främst vilken kandidat som gör mest utspel utan hur mycket intryck de redan gjort och hur tendenserna ser ut inför valet.

Det ger kontinuitet och en linje, men poängen är troligen inte, och kan inte heller vara, att nå fram till en absolut vattenpassreglerad bevakning. De journalistiska bedömningarna går ut på att använda sin erfarenhet för att förutse utvecklingen och göra nedslagen i verkligheten därefter. Vad kunde ha kommit fram om en längre period bevakats i detta utdragna val? Mer om Hillary Clinton, garanterat, och en aning mer om andra republikanska kandidater men inte lika mycket – anar jag. Hur hade Barack Obama framstått i en typisk artikel från, säg, tiden kring första primärvalen i demokraternas kretsar vårvintern 2008, eller när han just hämtat sig från dusten med Clinton och laddade om mot en då mer utvilad John McCain framåt vårkanten?

Propaganda eller professionell faktaförmedling?

Men hur lång är egentligen en valrörelse i USA, och i Sverige som jämförelse; blir de i praktiken längre och längre? Betyder det att benägenheten att glida på sanningen och leverera ren propaganda från politikernas sida ökar med detta? Då kommer journalistrollen rimligtvis att bli ännu viktigare. Om den består i sin nuvarande form. Fler amatörkorrespondenter kan bli standard, om det inte redan är det. Åtminstone finns det fler tyckare i fler forum; men själva granskningen, det professionella sökandet efter fakta och olika vinklar, det riskerar att gå förlorat. Och hur står sig journalistiken i förhållande till olika idéer om demokrati? Är det en risk för demokratin att så få reportrar har så stort svängrum, eller är ägarkoncentrationen i mediebranschen det större övergripande problemet? De mindre oberoende medieföretagen blir färre och färre.

Den politiska vinklingen skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de tre granskade tidningarna. Alla skildrar Barack Obama som en man i medvind och John McCain motsvarande i motvind. Sarah Palin är problematisk och definitivt ingen samlande kraft. George W. Bush är hopplöst utanför hetluften, en förbränd kraft på den internationella scenen och närmast radioaktivt material för sina republikanska partikamrater. Det finns också ett tydligt vinnare/förlorare-perspektiv i stora delar av den granskade valbevakningen. Men finns det en risk att förförståelsen står i vägen? Nu har vi facit – Obama vann. Påverkar det hur artiklarna tolkas i efterhand, vad man läser in mellan raderna? Kanske en aning, men inte så mycket att det skulle ändra mina slutsatser om han hade förlorat. Gemensamt är den lite för svartvita bilden av etnicitet, där jag ifrågasätter varför man glömmer bort flera folkgrupper som kan betyda seger eller förlust i ett amerikanskt val. I nord- och sydamerikanska medier har tidigare betonats hur de latinamerikanska väljarna i USA i många fall lockades av Bush till republikanerna under valet 2004, men vanns tillbaka till demokraterna (som majoriteten av dem brukar rösta på) av Obama. Detta trots att det traditionellt finns inneboende spänningar mellan afroamerikaner och latinos; två minoritetsgrupper som utgör en ungefär lika stor kaka av befolkningen i USA (mellan 10-12 procent var, om jag gör en grov uppskattning byggd på information som inte är helt färsk).

Medan valkampanjen pågick följde jag själv oftare utländska medier, både tryckta och ‘eteriska’. Spontant ligger de svenska storheterna på efterkälken på många fronter, vilket säkert till stor del är en fråga om resurser. Men är det hela förklaringen? Att en tidskrift som Time kan erbjuda mer fördjupningar, insyn bakom kulisserna och skarpt formulerade åsikter är bara naturligt och deras skyldighet som ett ledande amerikanskt nyhetsorgan på veckobasis. Den bästa kombinationen av grundlighet och läsvänlighet vid jämförelsen mellan kandidaternas ståndpunkter i de viktigaste valfrågorna hittade jag i The Economist, som förmodligen ser sig själva som världsledande på den kombinationen. Det internationella utbudet på nätet gav också fler chanser att se olika vinklar från öppet subjektiva källor både till höger och vänster. Och var man på humör för en mer satirisk vinkel i lättillgängligt format fanns ju alltid The Daily Show med Jon Stewart att tillgå.

Sverige socialistiskt stamsamhälle?

I stort sett kan man nog ändå slå fast att svenska medier gör ett bättre jobb av att informera oss om USA än vad amerikanska medier torde känna till om en liten randstat som vår. Där kan konservativa TV-tyckare använda Sverige som ett varnande exempel på den socialistiska stat som hotar bakom hörnet om den nyvalde demokratiske presidenten får fortsätta med sin agenda och form av krishantering. Detta föranledde just The Daily Show att skicka sin reporter – om det är rätt ord – Wyatt Cenac till Stockholm häromåret för att beskriva den väntade misären. Resultatet, om man vänder på de ironiska formuleringarna, blev att Sverige framstod i en oförskämt idyllisk dager med fri utbildning, fri massage på jobbet, miljömedvetna popstjärnor, en uppsjö unga blondiner och en munter Leif Pagrotsky som påminde om att Sverige lånar ut pengar till USA. Det såg ut som en drift med både hemlandets mediekultur, med exotiska schabloner om Skandinavien och kanske även med det verkliga Norden. Helt säker kan man aldrig vara.

– Jag kunde inte stanna i ett land som förvandlar kvinnor till ståtliga nymfer och män till skäggiga tomtar, blev Cenacs dubbeltydiga slutkläm (The Daily Show 23 april 2009).

Och frågan är i det globala perspektivet; är vi en i de flesta andra ögon charmigt exotisk tomterepublik med en alltför ”lagom” medial mainstream? Finns det en alltför smal rännil av åsikter som slår igenom i de mest spridda forum vi har, en konformism beroende på att vi är ett litet land med tradition av konsensus till ravinens rand – kort sagt, en farlig likriktning? Det kan argumenteras att mer spännvidd behövs för demokratin. Samtidigt står tendenserna i artiklarna om USA-valet åsikts- och värderingsmässigt i samklang med de flesta opinionsmätningar som gjordes även internationellt under den berörda valkampanjen för fyra år sedan. Enligt alla tillgängliga data jag mötte då och hur de än tolkas, ansåg den mätbara majoriteten av Sveriges och övriga världens befolkning att Barack Hussein Obama var en  starkare, mer spännande och kort sagt bättre kandidat än John McCain. En undersökning av BBC visade till exempel att att de tillfrågade i samtliga 22 länder som ingick i enkäten hade en majoritet för Obama (enligt tidningen The Economist som själva lät sina läsare rösta på nätet, med  förkrossande segermarginal för Obama även där). Varför?

”Till skillnad från George Bush, förordar han internationellt samarbete. Hans nyanserade framtoning lugnar européerna. Hans efternamn är afrikanskt, hans mellannamn är arabiskt, han har muslimska förfäder, växte upp delvis i Asien och hans hudfärg ligger nära det globala genomsnittet” (Economist 081004). Något för alla, liksom. Tidningen förordade själv samma kandidat strax före valdagen, grundat framförallt på sakfrågorna, kan tilläggas.

Så vad är objektivitet och vad kan kallas obalans eller i värsta fall ren opartiskhet? Är den journalistiska skyldigheten att vara ärlig mot sina egna instinkter och grundläggande värderingar, eller följa en osynlig norm som någon ritat upp – och vem ritar den i så fall? Mina egna frågeställningar kring materialet har säkert färgats av egna erfarenheter som reporter, främst på lokalredaktioner tillhörande svensk landsortspress. Något man lär sig oavsett geografin är att förment balanserad och rättvisande  journalistik inte är någon exakt vetenskap.

En annan mer komplex och provocerande frågeställning, som inte kan besvaras inom ramen för den här uppsatsen, men som säkert många journalister själva ställer sig ute på fältet är; ligger det något i poetiska formuleringar som att själva berättelsen ibland är sannare än sanningen – att fiktion ibland kan vara trovärdigare än faktaförmedling? Det är inte ovanligt att journalister byter bana och blir författare i stället, för att kunna hantera den dokumenterade verkligheten friare och skapa sina egna sammanhang för att ställa viktiga frågor om samhället. Och det är inte svårt att läsa in litterära drag i flera av de artiklar jag gått igenom; inte i betydelsen att de medvetet förvränger fakta eller bevisligen förenklar svåra frågor på ett otillbörligt sätt. Men språket bär ofta spår av fiktionspåverkan och förmodligen en inneboende önskan att i själva verket skriva en hel roman om den historiska valrörelse de fick betrakta på nära håll. Å andra sidan; det kan vara jag som läser mellan raderna, helt subjektivt…

THE END!

Det här var fjärde och sista avsnittet i min uppdaterade blogversion av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt  i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig på begäran som pdf-fil (Adobe Acrobat) inklusive mer detaljerad statistik och pedagogiska illustrationer som utelämnats i nätupplagan.

Källförteckning – Del 4:

Flera icke namngivna skribenter:  ”The battle of hope and experience” (The Economist, 081004)

Kapuscinski, Ryszard: Fotbollskriget (BonnierPocket 1998)

Postman, Neil: Underhållning till döds (Prisma, Stockholm 1985)

Strömbäck, Jesper: In Search of a Standard: four models of democracy and their normative implications for journalism (Journalism Studies, Volume 6, Routledge 2005)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Wyatt Cenac on the Horrors of Socialism in Sweden – Comedy Central Insider Blog (http://ccinsider.comedycentral.com/2009/04/23/wyatt-cenac-on-the-horrors-of-socialism-in-sweden/)

(samt givetvis de 115 kvantitativt analyserade artiklarna från Dagens Nyheter, Aftonbladet och Göteborgs-Posten)

Manufactured Destiny – kapitel 3

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 05/10/2012

Amerikanska myter, opinionens betydelse och mediernas roll i demokratin har redan diskuterats i tidigare kapitel. Våren 2009 gjorde jag mitt examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap och valde ett ämne med anknytning till både journalistik och politik, mer exakt om hur svenska medier bevakade det amerikanska presidentvalet 2008. Hur valet slutade vet väl de flesta, liksom att vinnaren senare tilldelades det årets Nobel-ska fredspris. Här följer tredje delen i artikelserien Manufactured Destiny. Och nu är vi framme vid resultaten av min egen undersökning. 

”Chefredaktören höll upp dagens papperstidning ovanför huvudet och visade den åt norr, öster, söder och väster.

– Det här, sa han, är det bästa numret i tidningens historia. Aldrig någonsin tidigare har varenda nyhetssida upptagits av världsscoop. Vi är citerade på AP, AFP, Reuters och CNN.

Personalen sneglade lite generat på varandra, de flesta av dem jobbade inte alls med dammiga pappersgrejer utan med webben, lokal-TV, kommersiell radio eller på någon blankpolerad bilaga. Många av dem läste inte nyhetstidningen.” (ur Nobels testamente av Liza Marklund).

Trots en ständigt omtalad tidningsdöd och övergång till nya former för masskommunikation kommer fortfarande ett antal hundra tusen tryckta dagstidningar ut i svenska brevlådor varje dag, året om. Över 70 procent av svenskarna läser någon dagstidning dagligen enligt en mätning 2006. Den här granskningen bygger på innehållet i pappersupplagorna för tre av de största drakarna, från dominerande mediekoncerner. Aftonbladet representerar Schibsted, Dagens Nyheter hör till Bonniers och Göteborgs-Posten bär upp Stampen-koncernen. Hädanefter refereras oftast till dem genom förkortningarna AB, DN och GP.

Kvantitativ innehållsanalys kallas den metod jag använde vid undersökningen. I korta drag gäller det att välja vissa företeelser att fokusera på i texterna som undersöks; rakt av räkna förekomsten av de valda företeelserna och sedan omvandla alltihop till variabler i tabellform för att kunna dra slutsatser. Det innebär i det här fallet ett envist nagelfarande av hur ofta exempelvis viktiga personer, partier eller etniska grupper nämns i artiklarna som granskas. Oftast används metoden när man ska undersöka större textmängder och hitta generella tendenser men inte gräva alltför djupt.

Saker som vägs in är bland annat hur långa artiklar det handlar om och vilka som kommer till tals mest frekvent, bildmaterialets betydelse och vilka som syns mest där, vad som hamnar på förstasidan, vilka som skrivit artiklarna, kön och etnicitet hos de medverkande. Dessutom hur positivt eller negativt representanter för de konkurrerande politiska blocken framställs. Texter som granskas är framförallt nyhetsartiklar, men andelen kommenterande artiklar av kolumnistkaraktär ökar i medierna och den genren finns representerad, liksom en del material från kultursidorna. Däremot har renodlade ledare och debattartiklar inte tagits med. Totalt användes 115 artiklar som bas för undersökningen, samtliga publicerade mellan den 16 oktober 2008 och valdagen 4 november.

Allmänna iakttagelser

Vilka relativt enkla och tydliga slutsatser kan dras vid en ytlig överblick av resultatet? Ekonomin är den klart viktigaste valfrågan när kampanjen närmar sig finalsträckan och USA drabbats av insikten att bolånekrisen utvecklats till något betydligt värre. Det ärmycket fokus på Barack Obama som person och fenomen, även när han inte själv är den som artikeln byggts upp kring. Motståndaren John McCain syns inte lika ofta i vare sig rubriker, artikeltexter eller på bild. Han framstår vid det här laget som en man i stark motvind. Vid sin sida har han Sarah Palin, en kvinna som både splittrar och stimulerar väljarna och väcker blandade känslor.

Även om ledare och debattartiklar i berörda tidningar undantagits från genomgången är det uppenbart att ämnet var vanligt förekommande på dessa sidor under perioden. Många tog även tillfället i akt att avge sina slutliga domar över George W. Bushs presidentskap. En handfull reportrar står annars för lejonparten av all rapportering kring presidentvalet i USA 2008. Den stora majoriteten av artikelförfattare är män. Britt-Marie Mattsson ser på egen hand till att väga över gungbrädan mer åt andra hållet, genom att monopolisera valbevakningen för sin arbetsgivare GP.

Vi ser mycket material i reportageform. Visst förekommer flera mer renodlade nyhetstexter, särskilt de sista dagarna före avgörandet, men det är uppenbart att samtliga tre tidningar systematiskt byggt upp en bas av material som täcker in stora delar av USA, att möta väljare och presentera en översikt av detta land och vad som lett fram till Obamas vinnarläge. Med nyhetsartikel menar jag här sådant som syftar på det nyss hända. Reportagen har högst troligt tillkommit under en längre period och samlats ihop för regelbunden publicering under de här sista kampanjveckorna. Av de 115 artiklar som använts har jag kallat 43 för nyhetsartiklar och 44 för reportage. Gränsen däremellan kan vara aningen flytande, men taktiken är helt klart att inte vara beroende av politikernas utspel eller förväntade skandaler utan gå på offensiven och ha en egen plan klar för sig. DN har den starkaste reportageinriktningen, knappt före GP. AB är däremot mest nyhetsorienterat.

Redan i rubrikerna märks en tydlig slagsida åt demokraternas kronprins. Barack Obamas namn förekommer mer än dubbelt så ofta John McCains. Och med rubrikvänner som ”Schack, McCain” eller ”Uppförsbacke när McCain spurtar” behöver man kanske inga fiender…  De ger intrycket att den respekterade republikanen kämpar envist men förmodligen förgäves för att ta in motståndarens försprång i opinionsmätningarna. Det finns undantag, men ställt bredvid återkommande förkunnelser om ”Segervittring för Barack Obama”, ”Republikanska avhoppare sluter upp bakom Obama” eller kronjuvelen ”Obama! Obama! svarar 25 000 strupar” så blir bilden tämligen klar. Republikanska vicepresidentaspiranten Sarah Palin pryder rubrikerna tio gånger, men oftast i negativa (”Palin på väg att bli en börda”) eller tvetydiga (”Palin – förebild eller kvinnofälla”) sammanhang.

Huvudaktör är ett viktigt begrepp. Det är den person (eller grupp) som är mest framträdande i texten, för att definiera det så enkelt som möjligt. Någon eller några som står i centrum för artikeln. Ibland är det en organisation, exempelvis ett politiskt parti, som är huvudaktören – men inte så ofta som jag gissade i förväg. Obama dominerar kraftigt även här i slutet av oktober 2008 och utses bra nära till vinnare i förväg. Ett av flera talande citat: ”Perfektionen ligger i att Obama behärskar den traditionella formen av valkampanj samtidigt som han utnyttjar TV – förstås – men också internet med en effektivitet som ingen före honom” (Aftonbladet 27 oktober 2008, reportage av Peter Kadhammar under rubriken ”Ett hav av hopp”).

Barack Obama står även här i centrum ungefär dubbelt så ofta som John McCain. Många av de större reportagen har dock amerikanska väljare i centrum, då oftast fler än en person åt gången.

Hur kandidaterna framställs

Att tala om bra och dålig press fångar inte riktigt in beskrivningarna i texterna. Det handlar påfallande ofta om framgång eller motgång i det strategiska spelet, tävlingsmomentet; liksom att försöka fånga stämningen i världens mäktigaste men ändå splittrade nation. Om vi koncentrerar oss på de mest omnämnda personerna i utbudet, förstärkts tveklöst signalerna som sänts ut av många rubriker. Barack Obama skildras ofta i kontexten av sina valmöten, buren fram av anhängarnas bifall och med opinionsstödet i ryggen. Även John McCain framställs som en envis och viljestark politiker som arbetar hårt på fältet, med en del hängivna anhängare som ibland uttrycker aggressiv ovilja mot motståndaren Obama. McCain själv framstår sällan som överdrivet arg, men ändå kritisk mot Obama. Sarah Palin har också en fan base med sig, men det är svårt att hitta inslag där hon inte utsätts för någon kritik alls. George W. Bush är relevant i sammanhanget som den utdömde ledaren, den som partikamraterna försöker distansera sig från. Men han nämns oftast i förbigående.

Palin framstår ofta som populär bland de republikanska kärnväljarna, men även som en påfallande polariserande person. Ibland skymtar fram en bild av henne som mindre intelligent, dock inte så ofta och så markerat som de kraftfullaste kritikerna i amerikanska medier gjorde gällande vid samma tid. Det förekommer dock en del skarpa ord om henne. Förre utrikesministern Colin Powell anger henne som ett av huvudskälen till att inte stödja sin partikamrat McCains kandidatur; ett tillkännagivande nära valet som måste ha kommit synnerligen ovälkommet för den gamle vietnamveteranen och vännen McCain.

– Jag har jobbat hårt för min självständighet. Sarah Palin skulle föra oss hundra år tillbaka i tiden. Det vore en mardröm, understryker en svenskamerikanska i Göteborg och uttalad demokrat, intervjuad i GP.

Är hon representativ för USA-kontingenten häröver?

Den karismatiska men ofta kritiserade dåvarande Alaska-guvernören blir också grundlurad av kanadensiska busringare som utger sig för att vara franske presidenten Sarkozy. Här om inte annars framstår hon som mindre insiktsfull och omdömesgill (AB 081102).

– Han är en underbar man. Men han är ändå bara en man.

Michelle Obama vill tona ner den eventuella Messias-kulten kring maken Barack, citerad i Aftonbladet, där hon förärats ett eget reportage om sitt aktiva och oförtröttliga kampanjande för makens räkning. Hon är ändå mindre synlig i materialet än jag hade trott, med tanke på hur mycket hon framhävts i amerikanska medier. Den, som det visade sig, blivande presidenthustrun nämns oftare än motparten, presumtiv first lady á la republicana, Cindy McCain. Men fru Obama är bara huvudaktör vid något enstaka tillfälle.

Fru McCain får vara i rampljuset när hon vunnit en omröstning kring kakbaksrecept över Michelle Obama. Aftonbladet som refererar den historiska händelsen, testar dock recepten och föredrar Obamas variant. De påpekar också att fru McCains recept rent av kan vara en stöld! Joe Biden, den demokratiske vicepresidentkandidaten, nämns endast i bisatser under de här veckorna.  Kanske förvånar det mig en aning, med tanke på hans omvittnade förmåga att slinta med tungan och bli missförstådd – inte helt olikt den förre socialdemokratiske legendaren Sten Andersson. Bush-bashing är däremot en journalistisk folksport eller favoritsyssla, vilket förmodligen indirekt fläckar av sig på McCain.

Återkommande i amerikanska val är att kustststaterna färgas blåa på grafiska kartbilder, medan stora delar av inlandet är röda i samma grafik. Demokraternas blåa signum och republikanernas rödfärg bestämdes någon gång av amerikanska TV-bolag och följer inte samma associationsbanor som de europeiska, där rött generellt betyder vänster och blått höger. Ett antal stater brukar betecknas som vågmästare och deras elektorer kan bestämma utgången. Därför satsar båda partierna i regel mycket av sina resurser i de heta zonerna och de kontroverser kring valförfarandet som blossat upp, exempelvis 2000 och 2004, har med förkärlek siktats där, i stater som Florida och Ohio. Medvetna om detta har alla tre tidningarna lagt krut på att möta väljare i de viktigaste vågmästarstaterna. Colorado, Pennsylvania och Virginia hör också till den skaran.

Omtalade aktörer i innehållsanalys är ungefär vad det låter som; personer eller grupper som inte aktivt medverkar i artikeln, men kommenteras av andra (exempelvis huvudaktören).

– I hela mitt liv har jag fått höra: Du tycker du är smartare än jag, va? Jag känner många som blir provocerade av Barack Obama för att han är så intelligent.

Författarinnan Tawni O’Dell beskriver sig själv som sprungen ur white trash-kulturen och har gjort en klassresa. Hon är också definitivt mer positiv till Obama och demokraterna än till republikanernas representanter när hon intervjuas av AB (2 november).

”McCain är chanslös. Den intelligente elegante afroamerikanen inte bara vinner. Han vinner stort…” (om Barack Obama)

”Det är grymt att säga det, men han går till historien som den sämste presidenten av alla.” (om George W. Bush) Båda citaten ur Staffan Heimersons krönika i AB 25 oktober.

Kolumnister och krönikörer kan ha tämligen fria händer att tycka till och besitter med detta en viss auktoritet. Tendensen hos dem avviker dock inte mycket från rapporteringen i övrigt. Om avgående president Bush levereras i princip inte ett positivt laddat adjektiv i någon av tidningarna under de här veckorna. Annat är det med Barack Obama. Han är den tydligast av andra omtalade aktören i 29 texter. Och omdömet, det är oftast positivt. Motsvarande utfall för John McCain är inte lika smickrande och inte heller för Sarah Palin.

Udda fåglar i skogen

I utbudet från den berörda perioden finns ett antal artiklar som berör presidentvalet på något sätt, men ur annorlunda vinklar. Ibland kan man där skönja starka värderingar, medan andra mest blir kuriosa. Här är några exempel: Det är synd om ”Frasier” – skådespelaren Kelsey Grammer menar att republikanerna i Hollywood ofta känner sig mobbade av den liberala majoriteten, vilket kan ta sig uttryck i otrevliga meddelanden på sminkvagnar och annat ofog (notis i DN 22 oktober). DN intervjuar också författaren Elisabeth Schönberg som studerat presidenters barndomsförhållanden och konstaterat att de ofta är förstfödda i familjen – vilket stämmer in på både Obama och McCain.

– Hela kongressen består i stort sett av endabarn och storasyskon, hävdar Schönberg.

”Nya vindar blåser i kampen om Colorados väljare” proklamerar DN i en rubrik den 21 oktober (med trolig blinkning till en TV-serie från 1970-talet) och går på rodeo – gayrodeo! Brokeback Mountain-vinkeln får illustrera hur traditionella värderingar förändras i och med inflyttning och demografiska rockader. Det sägs kunna gynna Barack Obama i denna vågmästarstat. Joe the Plumber får en viktig biroll under någon vecka åtminstone – hans proverbiala 15 minuter i rampljuset? Mannen som inte hette Joe, inte var legitimerad rörmokare och inte tjänade så mycket som han påstod, men ändå användes som ett slagträ av republikanerna mot demokraternas skattepolitik. ”Sanning och konsekvens behöver inte alltid ha så stor betydelse i en valkampanj. Men när John McCain på ett möte hojtade att han ska ta med Joe Rörmokare till Washington kunde man inte dra någon annan slutsats än att McCain är desperat” (Peter Kadhammars analys i AB, dagen före valdagen 3 november.)

– Här i Washington handlar det om att visa hur smart man själv är och få dem som sitter intill att framstå som idioter.

Madeleine Albright om maktutövningens ädla konst (DN 081029). Denna före detta utrikesminister har skrivit en bok, en handbok för presidenter och ger i förbifarten beröm åt Obama och kraftiga kängor åt Bush-regeringen.

Etnicitetens betydelse

USA är ett invandrarland. Här finns människor med bakgrunder från hela övriga världen samlade. Att tänka bort etniciteten när man studerar detta samhälle är att frånsäga sig verklig förståelse för landet som helhet. Med Barack Obama som presidentkandidat kunde man förvänta sig att afroamerikaner skulle få ganska mycket publicitet, och så är det också. Däremot är hispanics/latinos (de som härstammar från Latinamerika) inte alls lika framträdande, även om de är en strategiskt påpassad minoritet som kan avgöra val åt ena eller andra hållet. De anses inte av svenska tidningar vara av värde att punktmarkera särskilt, eller ens nämna som en maktfaktor. Likaså är den stora gruppen amerikaner med asiatiskt ursprung nära nog osynliga i pressklippen jag granskat. Det är också lite anmärkningsvärt.  Hur det har sett ut under resten av valrörelsen vet jag inte, men jag blir nyfiken!

Klasser i samhället framkommer däremot och synliggörs, att alla inte föds med samma förutsättningar i möjligheternas land. Skillnaderna mellan landsbygd, småstad och miljonstäder märks också. Chicagos slumområden, där Obama var community organizer en gång i tiden, beskrivs i ett reportage i AB som ett talande exempel. Drygt hälften av huvudaktörerna i texterna kan definieras som vita. Finns det skillnader mellan tidningarna? Ja, här utmärker sig Aftonbladet genom en markant högre andel afroamerikaner, inräknat Barack Obama (även om han har en vit mamma). Men fler  väljare och aktivister ur den gruppen kommer också till tals i reportagen från runtom i USA.

En bild säger mer än… ja, ni vet. Gör den verkligen det? Jag utgår i alla fall från att bilderna bidrar till helhetsintrycket och därmed är förekomsten av nyckelpersoner även i bild intressant att analysera. Det demokratiska lägret, och då med deras presidentkandidat i spetsen, syns mest. Exempel på vanligt förekommande bildmotiv: kandidaterna talar inför folkmassor – Obama flitigast, men även McCain och Palin. Väljare i sina hemmiljöer, vare sig det är i hårda storstadskärnor eller på landsbygden. Och så återkommande montage när Obama och McCain jämförs för sina ståndpunkter, eller artikeln laddar upp för avgörande moment i successionsstriden.

Sakfrågor

Ekonomin blev inte oväntat det viktigaste ämnet för politikerna att använda som slagträ i debatten, och det som oftast vädrades av väljare som tillfrågades om sina prioriterade frågor inför valdagen. Utrikespolitik är också vanligt förekommande, vilket inkluderar kampen mot terrorismen, likaväl som USA:s förhållande till omvärlden och behov av att förbättra detta efter valet. Det kan handla om sådant som politikerna tar upp i sina kampanjer, eller reportage från myndigheter, som när AB hälsar på i högkvarteret för USA:s terrorbekämpning. Det kommer också upp när McCains mest aggressiva anhängare utmålar Obama som en verklig fara för framtiden. Eller när Göran Rosenberg för DN:s räkning besöker amerikanska militärens gigantiska övningskulisser ute i ett ödsligt ökenområde.

Moralfrågor är en större sak i USA än här, med laddade konflikter kring aborter, homosexuellas rätt till äktenskap, rätten att bära vapen och så vidare. För George W. Bush var religions- och moralkortet något som aktivt spelades ut mot demokraten John Kerry  valkampanjen 2004. Även om den dimensionen ibland synas lite nyfiket av svenska medier så gör man ingen stor poäng av detta under de här veckorna. Kanske för att ekonomin blivit en så avgörande punkt att andra frågor i den amerikanska debatten hamnat i skymundan. Religion berörs sparsamt, vilket kan läsas på flera sätt. Det kan hända att tidningarna tyckt sig täcka in det spåret tillräckligt i ett tidigare skede, eller att de finner det mindre intressant, möjligen till och med obekvämt att fördjupa sig i.

DN utmärker sig genom att fler av deras texter har tydliga sakfrågor i centrum. Det skulle kunna betyda att de skriver något i mindre i termer av politiken som strategi och en tävling. Det här är kanske vad många säger sig vilja se mer av, men följdfrågan är ju om det är det mest framgångsrika receptet. Avsaknaden av definierad sakfråga tyder i min bok ofta på att artikeln har ett annat ärende; som att lyfta fram Obamas talanger som talare (bevisföremål A: ”Ja, vi kan! Ja, vi kan!” i AB 28 oktober). Det kan också handla om hur mycket resurser som läggs på TV-reklam, som i ”TV-tid dyr väg till Vita huset” (DN 29 oktober).

To Be Continued…

KÄLLHÄNVISNINGAR DEL 3

Asp, Kent: Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)

Asp, Kent: Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy (Nordicom Review 2007)

Marklund, Liza: Nobels testamente (Piratförlaget 2006)

Strömbäck, Jesper/Lynda Lee Kaid (editors): The Handbook of Election News Coverage Around the World (Routledge, New York 2008)

…samt givetvis de 115 artiklarna i undersökningen

Det här var kapitel 3 (av 4) ur blogversionen av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt  i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig som pdf-fil (Adobe Acrobat) inklusive mer detaljerad statistik och pedagogiska illustrationer som utelämnats i nätupplagan.

Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta – Kapitel 2

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 12/09/2012

Amerikanska myter, opinionens betydelse och önskvärda egenskaper hos världens mäktigaste person var några av ämnena i det första kapitlet. Här fortsätter den redigerade versionen av min C-uppsats från 2009 som artikelserie i fyra avsnitt. Nu handlar det bland annat om olika former av demokrati – och hur medierna fungerar efter förutsättningarna.

– Människor tror att valkampanjer handlar om två konkurrerande svar på samma fråga. Det gör de inte. De är en kamp om själva frågan, predikar rollfiguren Josh Lyman (Bradley Whitford) i TV-serien ”Vita huset”. I sjunde säsongen kämpar han med att lotsa fram en relativt ung kandidat och instruerar också denne att inte alltid acceptera premissen bakom frågor som reportrar ställer i offentliga sammanhang.

”Opinionsbildning utgörs av en tävlan mellan konkurrerande verklighetsbeskrivningar. Fakta snarare än värderingar blir avgörande”(Olof Petersson, 1990). Stämmer det – och är politiker och journalister delar av det nya prästerskapet, som det argumenteras ibland? Vilka frågor ska de ställa egentligen, murvlarna? ”Medierna är den viktigaste förbindelselänken mellan väljare och valda i ett demokratiskt samhälle” hävdar forskaren Kent Asp som för JMG:s (Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet) räkning undersökt mediebevakningen av av svenska riksdagsval sedan 1979.  En sanning som kanske har urholkats en smula de senaste åren, men ändå verkar anses giltig av de flesta medieforskare; för att verkligen vara med på allvar i den offentliga debatten, måste även populära bloggare bli inbjudna till TV-soffor och de större tidningarnas debattforum.

Mindre partier mer gynnade av medierna?
Enligt Asp har journalistiken också blivit mer kommenterande och analyserande. Följaktligen skulle politikerna själva ha berövats en stor del av sin hävdvunna rätt till tolkningsföreträde och problemformuleringar. Asp skiljer också på om ett medialt gynnande eller missgynnande av exempelvis ett parti eller en person är ”oskäligt” eller inte. Det kan ju finnas anledningar till en del aktörer får mer uppmärksamhet än andra, vare sig den är av positiv eller negativ natur. I JMG:s återkommande undersökningar framkommer att några partier alltid blir mer fördelaktigt behandlade i medierna under valkampanjerna – men vilka partier, ja det varierar från gång till annan. Svenska medier kan ses som oförutsägbara i den bemärkelsen. Generellt framstår de två största partierna, socialdemokrater och moderater, mer negativt än övriga partier. Och främst i public service-organen Sveriges Radio och Sveriges Television.

Den politiska bevakningen blir alltmer inriktad på individer, brukar det också upprepas i debatten. I USA har det förhållandet längre anor och betraktas kanske inte ens som ett problem. I Sverige har vi en annan tradition, att tänka mer i termer av lagarbete och inte framhäva sig själv. Åtminstone är det en nationell självbild vi matats med i flera generationer, men som håller på att luckras upp. Det borde inte vara otänkbart att svenska korrespondenter som tillbringat en längre tid i USA redan impregnerats av den inrotade personfokuseringen och att det lyser igenom i deras sätt att beskriva verkligheten där för svenska läsare.

Fyra demokratiska modeller
Så vilka krav på balans och opartiskhet kan vi ställa på massmedierna i ett demokratiskt samhälle? Frågan går tillbaka till grunderna för just demokratin, anser Jesper Strömbäck och stöder sig på ett antal internationella studier. Grundtanken är att demokrati och fri journalistik inte överlever utan varandra.  Strömbäck urskiljer fyra modeller av demokratiskt styre, av vilka procedural democracy representerar basnivån, det minsta man kan begära av en demokrati. Medborgarna avkrävs inte speciellt mycket samhällsengagemang och mediemarknaden reglerar sig själv utan behov av normer. Konkurrerande kanaler skapar en mångfald som till slut automatiskt åstadkommer den rättvisa som medborgarna gjort sig förtjänta av. Men är det här bilden av ett samhälle där alla underskattar varandras förmåga att ta ansvar och ta del i samhällsbygget? Finns det verkligen de som ser själva miniminivån på demokratiskt engagemang som ett ideal; alltså en struktur där ytterst få instanser, en elit bestående av makthavare och medier, deltar aktivt?

I competitive democracy är utgångspunkten att den politiska eliten agerar medan medborgarna reagerar. Människorna ska vara tillräckligt väl informerade för att kunna avgöra vilka politiker som bäst tillvaratar deras intressen, men det anses inte lika viktigt att de själva deltar aktivt  i det offentliga livet. Nyhetsjournalistiken ska leverera trovärdig information och ha sinne för proportioner. Den politiska eliten ska vara i blickfånget och granskas hårt men rättvist.

Participatory democracy, eller deltagardemokrati, förstärker medborgarnas ansvar och betonar värderingar; alla förväntas ta mer personligt ansvar för att systemet fungerar. Ingen är undantagen från deltagandet – och det ställer i sin tur högre krav på medierna. Dessa ska bidra till engagemanget genom att ge befolkningen kunskap om hur samhällets fundament fungerar och hur beslut fattas. De bör också undvika ”the game frame” (att presentera politiken som ett strategiskt spel) och i stället lyfta fram sakfrågorna. De som informerar och rapporterar ska heller inte distansera sig själva från samhället utan se sig som en del av den organiska helheten.

Deliberative democracy (samtalsdemokrati) är sedan en förlängning av deltagardemokratin, med emfas på kollektivt beslutsfattande av alla berörda. När folk inte är överens bör de helst fortsätta diskussionen till dess acceptabla lösningar för alla kan uppnås. Demokratin ska vara dagligt närvarande på alla nivåer i samhället. Engagerade medborgare krävs definitivt, i än högre grad här. Och för det krävs medverkan av medierna. Journalisterna förväntas aktivt uppmuntra och åstadkomma politiska diskussioner som är jämlika, rationella och intellektuellt hederliga.

De flesta demokratier i värlen innehåller sannolikt element från alla fyra modellerna, men oftast borde en av dem överväga. De två sistnämnda är kanske mer av idealmodeller, men exempel på andemeningen finns i det ideella föreningslivet och folkrörelsefenomen som har varit inflytelserika i länder som Sverige under olika perioder i historien. Den procedurella varianten ser ut som den svagaste sortens folkstyre och kunde känneteckna unga, bräckliga demokratier – eller sådana som somnat in och där befolkningen tagit sina rättigheter för så givna att de inte behöver kämpa för dem. Den kompetitiva modellen som grundstomme – är det där vi främst är idag, i Sverige och i västvärlden? Och vilken sorts medier har vi då egentligen – de vi förtjänar eller något bättre eller sämre?

Är allt bara ett spel?
Mycket av inflytandet handlar om agenda-setting, att bestämma vad som diskuteras, men Olof Petersson med flera (2006) påminner om betydelsen av framing: hur nyheterna presenteras och ramas in. Och hur ofta politiska aktörer syns i medierna har betydelse; mängden är viktig, kanske viktigare än om publiciteten i sig är positivt eller negativt vinklad. Klagomål brukar uppstå både från höger och vänster på orättvis behandling i det offentliga rummet, såväl i Sverige som i USA. Men sådana diskussioner är tydligen inte lika vanliga i Italien, där mediernas direkta inblandning i politiken gör att opartiskhet inte betraktas som det mest naturliga tillståndet. Tekniker för framing är just fokus på strategier och på politiken som ett spel med vinnare och förlorare. Detta kontrasteras mot ett fokus på idéer och sakfrågor. Benägenheten att beskriva politiken mer som ett spel varierar mellan olika medier och kampanjer. I Sverige 2002 var Expressen och TV4 mest ”spel-inriktade” medan SVT:s nyhetsprogram och Dagens Nyheter var mer sakorienterade.

Medietraditionerna skiljer sig i olika existerande demokratiska samhällssystem. Sverige anses typiskt för den demokratiska korporativismen, där staten har en synlig men reglerad roll i förhållande till medierna, och där kommersialism och idealism existerar sida vid sida i medievärlden. Tyskland och Holland ligger nära den svenska modellen, medan USA och i viss mån Storbritannien räknas till den liberala skolan, där marknaden och de kommersiella medierna dominerar. I Sydeuropa, medelhavsområdet, gäller av hävd en så kallad polariserad pluralistisk modell där medier och politiska partier glider ihop, staten är stark och kommersiella medier inte utvecklats i samma takt eller i varje fall efter samma förutsättningar (se The Handbook of Election News Coverage Around the World, 2008).

Tidningar tappar mark
I samma skrift konstateras att den genomsnittlige amerikanen tar in nationella nyheter först genom lokala TV-kanaler eller lokaltidningar. Radio och internet hamnar än så länge längre ner på listan (men de senaste åren kan det ju ha förändrats eftersom tidningsnedläggningarna i USA hittills gått snabbare än i Sverige). Pressen och de politiska partierna utvecklades parallellt i USA under 1800-talet. Den riktiga boomen för nyhetstidningar kom mellan 1790 och 1835 då antalet tiodubblades och landet låg då långt före Europa i tidningstäthet. Nu tappar tidningarna mark och har minskat med en femtedel sedan 1970. Mediekoncentrationen har också lett till att ett dussin större koncerner tillsammans kontrollerar 90 procent av mediemarknaden i USA.

Äär tidningsdöden ett hot mot demokratin? Det finns de som är allvarligt oroade. Som Thomas E. Patterson, medieforskare vid Harvard University, på Dagens Nyheters debattsida i våras. I USA har det gått fortare än på de flesta andra håll, medan ”svenska tidningar mår ganska bra” enligt Pattersons diagnos. Men tidningarna som affärsidé är på fallrepet och det är ett problem, eftersom de faktiskt är bäst på att samla in information även i jämförelse med andra etablerade massmedier. Inte minst på den politiska fronten. Andra medier, som TV och givetvis internetbaserade nyhetssajter, parasiterar till stor del på det som tidningarnas reportrar tagit fram.

Men hur såg verkligheten ut i den amerikanska politiken hösten 2008 i evangelium enligt de tre visa medierepresentanterna Aftonbladet, Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten? Och kan vi anta att det är verkligaste möjliga verklighet som beskrivs?

To Be Continued…

Källhänvisningar/Kapitel 2:
Asp, Kent: Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)
Asp, Kent: Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy (Nordicom Review 2007)
Patterson, Thomas E: ”Teve och nät förlorare när tidningen tynar bort” (Dagens Nyheter 090524)
Petersson, Olof/Ingrid Carlberg: Makten över tanken (Carlsson bokförlag, Stockholm 1990)
Petersson, Olof/Monika Djerf-Pierre/Sören Holmberg/Jesper Strömbäck/Lennart Weibull: Report from the Democratic Audit of Sweden 2006 – Media and Elections in Sweden (SNS Förlag 2006)
Strömbäck, Jesper: In Search of a Standard: four models of democracy and their normative implications for journalism (Journalism Studies, Volume 6, Routledge 2005)
Strömbäck, Jesper/Lynda Lee Kaid (redaktörer): Handbook of Election News Coverage Around the World (Routledge, New York 2008)
Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt The Ticket, The Mommy Problem och Undecideds (DVD, Warner Brothers 2006)

%d bloggare gillar detta: