Yemenity2010's Blog

Vad får du inte veta om Jemen?

Posted in Tema: Politik, Tema: Vatten by yemenity2010 on 17/06/2012

Hamnstaden Aden har tagit emot 100 000 flyktingar det senaste året på grund av konflikterna i södra Jemen.

Al-Qaida och deras planerade attentat mot mål i omvärlden. Konflikter kring presidentposten i samband med landets version av arabisk vår, liksom tillslag med förarlösa flygplan, så kallade drönare, mot misstänka terrorister. Sådant har det rapporterats om i globala medier senaste året. Men vad får du inte veta om Jemen genom nyheterna? En hel del, enligt amerikanska PBS, deras motsvarighet till public service-TV (om jag uppfattat saken rätt). Och de riktar sig väl också främst till publiken i USA, men bevakningen där skiljer sig kanske inte så mycket från den i Sverige, förutom att amerikanerna är mer direkt inblandade i landets inre förehavanden vilket i sin tur påverkar prioriteringarna hos mediebolagen.

Vattenkrisen är dock känd för de flesta som intresserar sig för Jemen. Själv skrev jag ett inlägg om den frågan för snart två år sedan när jag bodde och arbetade i Taiz. Enligt PBS är Jemen världens sjunde mest ”vatten-stressade” nation och de mest pessimistiska scenarierna utmålar Sana’a som den första huvudstaden i världen att bokstavligen torrläggas, kanske redan inom tio år. Vad som krävs är kraftiga regeringar och konservering av grundvattenuttaget, och då inte minst inom jordbruket som förbrukar majoriteten av det på ett inte särskilt effektivt sätt. Det hävdar Jemen-experten Charles Schmitz i PBS-artikeln.

– Jemen har kapaciteten att göra det, men de människor som vet hur man organiserar ett sådant företag har inte det politiska mandatet än så länge, menar Schmitz.

Det flitiga bruket av de lätt narkotiska löven qat nämns givetvis i sammanhanget. Odlingen av de buskarna kräver fem gånger så mycket vatten som andra jämförbara grödor.

Tio miljoner jemeniter – farligt nära hälften av befolkningen – är undernärda och fem miljoner i behov av akut nödhjälp, enligt en rapport från sju hjälporganisationer nyligen. Risken är överhängande för en katastrofal svält, säger en representant för Rädda barnen. Problemen förstärks av att hjälp utifrån riskerar att fastna i det korrupta systemet och inte nå fram dit den skulle behövas.

Inre splittring är ett ständigt aber. Enandet av de två tidigare Jemen-staterna 1990 har aldrig varit helt friktionsfritt. Sedan finns de utbredda spänningarna mellan stammar och klaner, som i vissa fall söker mer självstyre och bedrivit väpnad kamp mot regeringen. Det mest kända exemplet är nog Houthi-milisen i norra delen av landet vid gränsen mot Saudiarabien. De skiljer sig från majoriteten bland annat genom att praktisera zaidism, en gren av shiitisk islam. De har inte bara fört krig från och till i flera år med regeringsstyrkor, utan även attackerats av Al Qaida och andra sunnitiska extremister, vilka ser zaidismen som en villolära. Detta har ibland tolkats som ett krig genom ombud mellan Iran och Saudiarabien.

Enligt FN har 366 000 människor blivit internflyktingar i landet beroende på just Houthi-upproret och andra konflikter i norr. Samtidigt sägs 160 000 ha flytt på grund av striderna mellan regeringen och militanta motståndare, inklusive Al Qaida-grupper, i södra Jemen sedan förra året. 100 000 sökt sig till hamnstaden Aden och fått husrum i bland annat skolor, vilket i sig omöjliggjort skolgång för många elever, berättar en annan Jemen-expert, Gregory D. Johnsen. Förutom det finns 300 000 flyktingar från Somalia och Afrikas Horn.

Hur ska man för övrigt förstå just Al Qaidas närvaro i Jemen? Samma kanal publicerade nyligen en rapport om det också. Mer om det senare, möjligen. Artikeln finns i alla fall att tillgå på PBS hemsida.

Källor: ”You Aren’t Hearing About Yemen’s Biggest Problems” av Azmat Khan /Frontline, PBS; ”Understanding Yemen’s Al Qaeda Threat” av Azmat Khan / Frontline, PBS

Middle East 2.0? Eller vad?

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 05/04/2011

Konflikten fortsätter eskalera i Jemen, även om jag själv följer det på avstånd och har begränsad inblick i allt som hänt sedan årsskiftet. En som fortfarande är där och bloggar är svenska Tanya Holm som bland annat uppmärksammats av Dagens Nyheter och skriver regelbundna rapporter om konflikten där som utspelas samtidigt som det mesta medieljuset riktas mot Libyen eller den senaste veckan även Elfenbenskusten. Förutom Japan då…

Själv skrev jag häromveckan en frilansartikel om Jemen för tidskriften Sändaren och försökte på begränsat utrymme ge en aning av bakgrunden och lägga till en del aktuella fakta. Som nu redan är inaktuella, givetvis. Redigeraren (eller vem det nu var) bestämde sig för ”Jemen – splittrat land där konflikten gror i skuggan av arabvärldens jättar” som rubrik, vilket ju är en ganska träffande sammanfattning av situationen ur massmedial synvinkel. På det personliga planet har mycket av den senaste månaden gått ut på att planera för besök av flickvännen, som också arbetat i Jemen (där vi träffades) och kom därifrån till Sverige för halvannan vecka sedan, strax innan en sandstorm drog in över Sana’a och ställde in alla internationella flyg under åtminstone några dagar, som grädde på moset. Nu sägs den dock ha öppnat igen. Många av de utländska arbetarna i Taiz har lämnat landet på grund av osäkerheten, ofta på direkt uppmaning av sina arbetsgivare, men en del har valt att stanna kvar.

Här följer ett litet lapptäcke av aktuella inslag och värdefull bakgrundsinformation om landet, och lite om mellanöstern i stort från den senaste tiden, eftersom händelserna just i Jemen inte pågår i ett vacuum utan har direkta kopplingar till det som händer i dess grannländer och Nordafrika.

BBC berättar om minst 15 döda i Taiz efter sammandrabbning mellan missnöjda människor och militär den 4 april. Och ‘saker händer snabbt runtom i landet’ enligt Sana’a-korrespondenten för Al Jazeera English. En amerikansk journalist som analyserar Jemen lite djupare än de flesta andra är Jeremy Scahill, känd bland annat för en bok om legoknektfirman Blackwater (numera Xe) häromåret. För mycket fokus på kontraterrorism och alldeles för lite på fattigdomsbekämpning är misstaget USA gjort i Jemen, tycker han i The Nation: ”The prospect of Saleh’s departure is a source of great anxiety for the White House, but the United States has unintentionally played a significant role in weakening his regime. For more than a decade, US policy neglected Yemen’s civil society and development, focusing instead on a military strategy aimed at hunting down terrorists. These operations not only caused the deaths of dozens of civilians, fueling popular anger against Saleh for allowing the US military to conduct them; they also fed Saleh’s corruption while doing nothing to address Yemen’s place as the poorest country in the Arab world, which proved to be major driving forces behind the rebellion.”

Scahill kan även ses lägga ut texten om USA:s roll i antiterrortaktiken som har en del baksidor i ett videoinslag från Democracy Now.

En svensk som under en period arbetade på samma center i Taiz där jag vistades förra året är Olof Pettersson. Han koncentrerar sig här inte minst på det besvärande bruket av qat, som påverkar hela det jemenitiska samhället i grunden.

Och hur är det egentligen; hänger demokratirörelsen i arabvärlden nu på något sätt ihop med USA:s försök att demokratisera (?) Irak genom invasionen 2003? Professor Juan Cole tvivlar: ”The demands of the protesters throughout today’s Arab world have nothing in common with earlier U.S. neoconservative plots. Today’s democratic forces want the right to form unions and engage in collective bargaining. They want a better deal economically, and government intervention to ensure the public welfare. They want genuine grass-roots input into legislation and governance. They want an end to censorship and secret police. They want national resources to benefit the common person, not foreign corporations. Their ideals are far closer to FDR’s New Deal than to W.’s White Tie Society. And they are well on the way to realizing their goals in key countries of the region even as the Kleptocratic Bush era recedes into the mists of history, attendant with more major failures of policy than any other regime in American history.”

– President Saleh har dansat på ormars huvuden i 32 år, men nu har de bitit honom.

Ungefär så uttrycker sig antropologiprofessorn Daniel Martin Varisco som besökt Jemen flera gånger under de senaste decennierna och nu tror att den långvarige ledarens dagar på podiet kan vara räknade. Varisco levererar återkommande analyser om landet för CNN och påminner om att det är det fattigaste av de länder där nu protesterna växer, och det är de som hungrar och blivit utestängda från en verklig framtid som nu mot alla tidigare odds får makten att vaja…

Hur ser det ut för kvinnors rättigheter i samband med protesterna? Den frågan finns det många synpunkter på. Samma CNN gör en komprimerad genomgång av de olika berörda ländernas jämlikhetspotential. Jemen?

– Det kan bara bli bättre, menar Isobel Coleman från tankesmedjan Council on Foreign Relations och exemplifierar med den rekordstora skillnaden i läskunnighet mellan män och kvinnor, med att flickor kan giftas bort i princip hur unga som helst, och att endast en av 301 ledamöter i parlamentet är kvinna.

The Juice Media skickar med jämna mellanrum ut sina varianter på nyhetssammanfattningar i rap-format och här är det senaste, med fokus på mellanöstern… och Wisconsin. Det kan vara deras vassaste och mest medryckande rapport hittills, som finns tillgänglig på YouTube både i åttaminuters– och en längre tiominuters-version.

Och hur fungerar USA:s utrikespolitik i praktiken? På tal om alternativa sätt att sammanfatta nyheter och presentera analyser, gjorde The Daily Show med Jon Stewart, och i det här fallet inte minst John Oliver, en pedagogisk genomgång med punch, av amerikanska så kallade ”frihetspaket” för andra länder. Vad är till exempel skillnaden mellan Sudan och Irak, mellan begränsad tillgång till George Clooney och en fullskalig invasion?

Apropå det, så intervjuades Clooney för ett tag sedan av Newsweek om sitt engagemang i Sudan med mera. Han hävdar att flera av de celebriteter som idag engagerar sig i globala ödesfrågor och specifika krishärdar faktiskt lärt sig att ta reda på en hel del om kriserna ifråga, U2-Bono som föredöme:

– There is more attention on celebrity than ever before – and there is a use for that besides selling products. Stars like Brad Pitt (Katrina), Ben Affleck (Congo), and Sean Penn (Haiti) followed suit. A lot of the young actors I see coming up in the industry are not just involved, but knowledgeable on a subject and then sharing that with fans. No one’s just a “peace activist” anymore—they have a specialty.

Och har ordet arab fått en mer positiv klang nu? Det tycker författaren Rashid Khalidi:

”Suddenly, to be an Arab has become a good thing. People all over the Arab world feel a sense of pride in shaking off decades of cowed passivity under dictatorships that ruled with no deference to popular wishes. And it has become respectable in the West as well. Egypt is now thought of as an exciting and progressive place; its people’s expressions of solidarity are welcomed by demonstrators in Madison, Wisconsin; and its bright young activists are seen as models for a new kind of twenty-first-century mobilization. Events in the Arab world are being covered by the Western media more extensively than ever before and are being talked about positively in a fashion that is unprecedented. Before, when anything Muslim or Middle Eastern or Arab was reported on, it was almost always with a heavy negative connotation. Now, during this Arab spring, this has ceased to be the case. An area that was a byword for political stagnation is witnessing a rapid transformation that has caught the attention of the world.”

 

Sugen på att bli allt annat än uppmuntrad över världsläget i stort? Kolumnisten och tidigare krigskorren Chris Hedges har en förmåga att punktera de flesta optimistiska föreställningar på gott och ont. Ibland är han mer pessimistisk än vanligt, vilket innebär… Ja, kolla det här inlägget på Truthdig, på egen risk. Precis som Påskön går de flesta civilisationer förr eller senare mot sitt slut. Och frågan är om det nu är dags för hela planeten att packa ihop…

 

”As food and water shortages expand across the globe, as mounting poverty and misery trigger street protests in the Middle East, Africa and Europe, the elites do what all elites do. They launch more wars, build grander monuments to themselves, plunge their nations deeper into debt, and as it all unravels they take it out on the backs of workers and the poor… Human beings seem cursed to repeat these cycles of exploitation and collapse. And the greater the extent of the deterioration the less they are able to comprehend what is happening around them. The Earth is littered with the physical remains of human folly and human hubris. We seem condemned as a species to drive ourselves and our societies toward extinction, although this moment appears be the denouement to the whole sad show of settled, civilized life that began some 5,000 years ago. There is nothing left on the planet to seize. We are now spending down the last remnants of our natural capital, including our forests, fossil fuel, air and water.”

Puh…

Eller blir det i själva verket bättre och bättre? Hans Rosling sammanfattar de senaste 200 åren på fem minuter. Det kanske finns anledning till några fromma förhoppningar trots allt. Den som har en lever får se…

Tagged with: , , , ,

Nästa vecka i Sana’a?

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 12/02/2011

– Jag tror att alla som kallar sig mellanösternexperter kan packa ihop och gå hem efter det här…

Kommentar i SVT:s ”Aktuellt” igår, fredag 11 februari. De senaste veckorna har tydligen överraskat de flesta som tror sig veta något. Efter Tunisiens omvälvning (som knappt berörts i nyhetsflödet efter utvecklingen i Egypten) har så just Egyptens långvarige president – i praktiken diktator – under över 30 år Hosni Mubarak har förklarat sig på väg att avgå. Nyheten har naturligtvis noterats av alla större medier, exempelvis BBC och Al Jazeera English, som i processen verkar ha fått en större publik i USA än tidigare, i alla fall enligt The Nation.

Den amerikanske pastorn och aktivisten Jim Wallis har hunnit skriva ett öppet brev till ‘det nya Egypten’ och erkänner att för USA har ekonomiska intressen gått före principer i utikespolitiken, särskilt när det gäller mellanöstern. Verklig förändring kräver uppoffringar för alla, avslutar han i ett inlägg på Huffington Post. Där finns även en rapport från Scott McLeod, amerikansk professor vid ett universitet i Kairo, om konsekvenserna av Mubaraks ”långa avsked” och oförmåga att tolka innebörden av protesterna på ett tidigare stadium. Vad spelade religionen för roll? Många utanför landet undrar. Enligt en egyptisk tidning, AlMasry AlYoum (som med ledning av min erkänt bristfälliga arabiska betyder ‘Egypten idag’) var dock både muslimer och kristna ute på gatorna och krävde presidentens avgång. Och kommer de så kallade progressiva krafterna att vinna? Kvinnor och ungdomar driver på utvecklingen, enligt den här analysenAJE.

Betyder det här att Jemen står på tur? Deras ledare Ali Abdullah Saleh har varit vid makten ungefär lika länge, visserligen omvald ett par gånger under tiden eftersom hans land åtminstone formellt är en republik, men ändå… Även Saleh har militärbakgrund (som Mubarak) och han leder en form av polisstat med omfattande säkerhetsstyrkor, övervakning och kontroll av medborgarna. Frågan, den som ständigt ställs om Egypten, gäller även Jemen  kanske i ännu högre grad; vad skulle komma i stället? I Jemen finns ett flertal partier i parlamentet, men av väldigt olika slag. Vilken fraktion är starkast – de mest fundamentalistiska islamisterna eller någon annan? Där finns dessutom sedan lång tid ett väpnat motstånd (i ett välbeväpnat land) mest aktivt i norra delen mot gränsen mot Saudiarabien där den shiitiska Houthi-milisen finns, liksom i delar av gamla Sydjemen där separatister vill skilja staterna åt, de två självständiga jemenitiska territorier som enades 1990.

En journalist från radions P4 ringde mig för någon vecka sedan och ställde några frågor om Jemen, efter att ha fått numret av min tidigare arbetsgivare. Hon skulle eventuellt ringa igen nästa dag, men troligen (ja, säkerligen) var nyhetsfokus mer inriktat på Egypten. Vad jag vet om utvecklingen i Jemen den här månaden har jag fått från nyhetsbevakning av demonstrationer i huvudstaden Sana’a, men även via kontakt med vänner i Taiz där vissa manifestationer har förekommit men hittills inte alls i samma omfattning. Nu idag ser jag dock en del twitter-inlägg som talar om demonstrationer i Taiz på morgonen, möjligen för att fira Mubaraqs fall. Hur stora de är eller var har jag inget grepp om just nu. Dessutom verkar det hållas manifestationer för regeringen i Sana’a. De jemenitiska tidningarna på nätet brukar inte vara så snabba med den typen av nyhetsförmedling och balanserar också mellan behovet av att berätta vad som händer i landet och av att få fortsätta publiceras.

En statistisk sammanställning från The Economist kallad ”The Shoe Thrower’s Index” visar att Jemen är det land i arabvärlden som sannolikt är närmast en radikal omvälvning. Varför då? Komponenter som korruption, inkomstnivåer och censur har vägts ihop, liksom hur länge regeringen har varit vid makten.

När jag arbetade i Ecuador under tre år i mitten av 00-talet fanns där redan en tradition av att kasta ut presidenter cirka två år (och därmed en halv mandatperiod) efter att de blivit valda till sitt ämbete. Det hände även 2005 när jag var där, i det här fallet den före detta militären (just det, en till) Lucio Gutiérrez. Där hade proteströrelser en tendens att komma och gå väldigt snabbt, ibland till synes tyna bort för att sedan accelerera och explodera. Där är även naturen explosiv, med ett flertal aktiva eller vilande vulkaner i den andinska bergskedjan. Ofta användes bilden att de värsta vulkanerna var de som inte haft utbrott på lång tid, som Cotopaxi, eftersom det skulle kunna ha så förödande följder när det väl smäller. Andra som Tungurahua har varit konstant oroliga under ett par decennier med återkommande eruptioner och vissa skadeverkningar men inget som sätter hela landet i gungning. Kan man säga samma sak om politik?

Jemen brukar beskrivas som en sönderfallande stat där det bara är en tidsfråga innan allt kollapsar. Men är det troligare att nästa regeringsbyte i regionen inträffar där, eller innebär de återkommande konflikterna att somliga spänningar redan är så öppna och regeringen så beredd på dem att risken för en riktig revolution i stället minskar? Jag är absolut inte redo att profetera om en långvarig (och i så fall skenbar) stabilitet i ett land med så många svårlösta problem, men landet är redan så stämplat som ett hopplöst fall och en ”accident waiting to happen” att man kanske borde ställa en alternativ analys till buds också. I Tunisien och Egypten verkar missnöjet har legat under lock en lång tid för att sedan släppas löst på kort tid med en kraft som regimerna inte varit beredda på. De två länderna är också ansedda som mer ‘moderna’ och ‘upplysta’ av västvärlden som gärna jämför Jemen med en medeltida feodalstat, vad det nu innebär i praktiken när arbetslösheten ökar samtidigt som priserna på dagligvaror också stiger. En sak jag tror mig ha lärt mig av året i ett av arabvärldens på ytan sett mest konservativa länder är att allt är motsägelsefullt. Det finns all anledning att intressera sig för vad som kan hända i det hörnet av arabiska halvön, men kommer det att hända på samma sätt som i de nordafrikanska och mer turistorienterade arabstaterna vi haft ögonen på nu? Det kan hända imorgon, eller inte alls, eller på ett mycket värre sätt under en utdragen process som skulle kunna kallas rent fullskaligt inbördeskrig. Vem vet ? Ingen.

Risken för uppror i Jemen förnekas av utrikesministern Abu Bakr al-Qirbi vilket återges av landets nyhetsbyrå Sabanews, som borde kunna kallas ganska regeringstrogen.

– Jemens regering har i många år haft en ständig dialog med oppositionen med målet att reformera konstitutionen och valsystemet, säger ministern till Sabanews.

Han tror inte heller på en splittring som i aktuella fallet Sudan och hävdar att landet saknar etniska skillnader och i stället hålls ihop av en gemensam kultur och ett språk. Den förklaringsmodellen som orsak till sammanhållning kan definitivt diskuteras, men den som lever får se…

Syrien spekuleras det också om som ett tänkbart nästa-uppror-land, men den här analysen från AJE är mer tveksam till det. Säkerhetsapparaten är för stark, fruktan är ett vapen och presidenten/diktatorn Assad är på ett paradoxalt sätt mer populär i ”tystnadens rike”.

Relaterat: Jemenitiska bloggare ”tar internet med storm” enligt ett inlägg hos Yemen Observer. Inte minst aktivister för kvinnors rättigheter använder det här mediet mer och mer. Men kan man säga vad som helst utan att censuren slår till? Intressant läsning, om man kommer över den otympliga redigeringen på Observers websida, som även tar upp den ofrånkomliga vattenkrisen; en oroande prognos är att vattnet i Jemen tar slut år 2025, om ingen av de rådande trenderna vänds och inget radikalt åtgärdsprogram kommer till skott. Världsbanken ligger bakom undersökningen. Dags att återuppliva de traditioner av att ta vara på vattnet som funnits tidigare i landets historia, det är en av slutsatserna. I den här artikeln anges dock inte så många detaljer kring detta.

Bonus – Boktips: Har visserligen bara kommit ungefär halvvägs in i den, men reportageboken ”Arabia Felix i terrorns tid” (2007) av den svenska journalisten Eva Sohlman är riktigt intressant. Politiker på högsta nivå, några av de får kvarvarande judarna och kvinnor på qat-party är några av de intervjuade. Och det handlar givetvis om Jemen, som ”kan vara Kafkalikt byråkratiskt, men om man har tur och de rätta kontakterna kan dörrar mirakulöst öppnas och problem lösas blixtsnabbt” (reflektion på sidan 32). Jag lär återkomma till den boken.

För övrigt har jag tillbringat stor del av förra veckan på Göteborgs internationella filmfestival och skrivit mer om det på russin.nu. Spontana favoriter var dokumentären om finanskrisen, ”Inside Job”, den tunga men trovärdiga relationsupplösningsskildringen ”Blue Valentine” och den annorlunda, (bokstavligt talat) konstnärliga  ”The Mill and the Cross”.

Kan nån kan katten?

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 25/10/2010

Katter. Ibland är det vad som krävs, när andra kreatur kapar kablar och skapar oreda i kontorshus och andra faciliteter. Så nu är vi på jakt efter en gynnare med smak för skadedjur och hoppas att det kan fungera…

Bissa. Ketta. Dem. Kärt barn har många namn. I det här fallet – och med reservation för haltande fonetisk överföring från arabiskan – handlar det om katter. Tre olika ord för denna varelse, som kan väcka både tillgivenhet och irritation. Själv har jag nog alltid gillat dem bättre än hundar, men de vilda varianter som stryker omkring på exempelvis restauranger i Taiz är inte lika charmiga. Den mer väluppfostrade skaran har jag fortfarande ingenting emot. Och nu är det dags att skaffa en till centret, konstaterar elektronikläraren Ameen som utför en del sysslor och då inte minst reparationer, även om större delen av personalen har långsemester under ombyggnads- och om-allting-processen.

En kväll häromveckan upptäckte jag att nattlamporna som vanligtvis går igång automatiskt med hjälp av en sensor och ser till att framförallt den ordinarie kontorsbyggnaden inte är helt mörklagd under den tiden på dygnet, inte längre gjorde just det utan lyste i sin frånvaro. En snabb hypotes var fasfel, eftersom vi hade haft ett sådant problem nyligen, vilket Ameen löste med lite skruvande och isolerande vid muren där stadselektriciteten kommer in. Men den här gången visade sig problemet vara ett par avgnagda trådar i det elsystem som nyligen dragits om och förnyats; något som tagit många arbetstimmar i anspråk under sommaren (inte för mig, men för berörda kunniga anställda och medhjälpare).

– This big problem, kommenterade Ashraf, en av byggjobbarna som bland annat gör om muren på baksidan.

Yeah, tell me about it. Jemenitiska katter är snarare rädda för råttor än effektiva motmedel, replikerade engelskläraren Abdulraqeeb när han kom förbi kontoret. Men Ameen är övertygad om att katterna från hans by klarar av jobbet. Det är de bra på därute, annars skulle gnagarproblemet vara mycket värre där han kommer ifrån. För övrigt har han förklarat skillnaden mellan afrikanska och indiska råttor. De somaliska, eller från någonstans i Afrika enligt någon förklaringsmodell, har mindre huvuden än de indiska som är vanligare i Jemen, menar han. Därför kan de troligen ta sig in på fler ställen. Skillnaden mellan vad vi kallar råttor respektive möss är inte alls markerad på samma sätt.

Än så länge har vi dock inte hittat den rätta. Gnagarjagaren. Den senaste tiden har vi försökt täta öppningar med skumplast, flaskor och andra temporära metoder som kanske inte fungerar fullt ut, att döma av spåren som kunnat ses på morgonen. Nattetid är de antagligen mest aktiva. Själv hör jag mystiska ljud med jämna mellanrum i väggar och från taket i bostadshuset och tror inte att de tidigare inflyttade ormarna på vinden är kvar längre.

Vaktmästaren Muhammeds fällor fungerade i alla fall i ett par fall hittills. Men man kan inte räkna med att de går hem lika bra när gnagarna förstår principen, antar jag. Eller hur smarta är de egentligen? Tyvärr fanns det glapp mellan spjälorna i en av burarna och två stycken infångade lyckades fly genom dessa. En av dem fick vi fast ändå, men detaljerna kan vi lämna därhän på familjevänlig läsningstid. Gift kan vara nästa steg, eller något som kallas ”rat glue”  som kan användas för att impregnera tomater eller dylikt.

To Be Catinued… (ja, ursäkta, något ska man ju avsluta med, även när inspirationen tryter).

Relaterad Bekännelse: Jag har hittills aldrig sett musikalen ”Cats”. Däremot gillar jag David Bowies titellåt från 80-talsthrillern ”Cat People”, som fortfarande står i hyllan och väntar på att bli sedd.

För övrigt: Matfrågan i världen fortsätter vara föremål för debatt. FN talar om en miljard hungrande människor. Somaliska flyktingar finns det många i Jemen. Några av deras berättelser återges av BBC. Och den ansedda internationella tidskriften The Economist ger sin syn på qat-konsumtionen här i landet. Vapen finns det också gott om, brukar det ofta framhävas. Uppskattningarna av hur många skjutvapen det handlar om i Jemen, varierar mellan 17 och 60 miljoner, enligt Yemen Times som föreslår någon form av kontroll…

Yemeni Waterloo? (English Version)

Posted in Blog Entry in English, Direkt från Jemen, Tema: Vatten by yemenity2010 on 08/09/2010

Water. Very difficult to live without and something we tend to take for granted. Not in all places though – especially not in Yemen.

Yes, the situation is serious. Recently, on vacation in Sweden, I noticed the daily Göteborgs-Posten bringing up the water crisis in Yemen. ”It’s a country with more guns than people, where the water is running out and where the population will increase to more than 50 million people within 40 years. Also, it’s a place of a quiet war between the USA and Al-Qaida” the article states in its first paragraph, after which it goes on to emphasize how the price of water has quadrupled in only four years and how much of it is used for the cultivation of qat. According to a UN prognosis there will be 50 million people here by 2050. Today they’re approximately 24 million while 60 years ago, at the end of the second world war, there were only four million.

The water issue is crucial, as the magazine Yemen Today pointed out earlier this year. The country is really about to lose its water supplies within a not so distant future, unless a radical rescue mission can turn things around. Already, half of the population lacks access to potable water at home and two thirds don’t have the possibility of covering their basic sanitary needs. According to some experts, the capital Sana’a could be drained from all its groundwater within 15 years. That would make people completely dependent on the rain, but considering the expected population growth and climate changes, that’s an unreliable source which might not be enough. Farmers who once could rely on predictable weather patterns now experience something a lot more unpredictable. Dry spells are more common, while on occasion intense flooding causes huge problems. Last year 58 people were killed in the province of Hadramaut when ”a year’s worth of rain” seemed to come all at once during a few days in October. The important agricultural sector in Yemen is threatened which could result in mass migration to the big cities already struggling with overpopulation and growing slums.

The country receives millions of dollars from among others the USA, Germany, Holland and Britain to help solve the water problem, according to Yemen Today. But the groundwater reserves continue to diminish. 90 percent of all water is used in the agricultural sector, which is estimated to be able to cut down its consumption with as much as 50 percent, using more modern methods of irrigation. However, it’s difficult convincing most farmers that these changes will pay off for them. And the cultivation of the slighly narcotic qat (or khat) leaves always seem to enter the debate; that production cycle accounts for possibly as much as 40 percent of the whole water consumption in Yemen.

The scarcity of water affects the whole of society; even education. Many children, girls especially, can’t find the time to attend school since they have to spend time on providing water for their families, and what they themselves get to drink is often dirty which causes sickness and absence from classes, explains Johan Kuylenstierna, chief technical advisor at UN Water. Additionally, schools in the countryside often lack special sanitary facilities for girls – if there are any at all.

– There is a lot of stigma around sanitation, Kuylenstierna tells Yemen Today.

– People do not know that there is a water crisis in Yemen, says Yann Le Gleau, interviewed by Yemen Times.

Le Gleau is one of two French filmmakers who chose to focus on this issue in their latest documentary. The lack of water in Africa is not news anymore, he points out, something which accounts for many Africans seeking refuge in Yemen. But the problem is ”particularly sharp” here according to the Frenchman. He was himself surprised to see so many people in Sana’a without daily access to water, especially the Akhdam people (who generally are poorer than the average Yemenis). But which is the most affected area? The paper wants to know.

– I think the Taiz region, city and rural areas, are the worst, says Le Gleau who noticed girls walking for hours to collect water.

Part of the problem is due to bad management of water, he thinks and adds that the cultivation of qat makes matters worse. There are hopeful signs, though, such as initiated projects fo desalination of seawater. The country itself is beautiful and people are friendly, he emphasises, comparing it to other places he and his colleague Sebastien Mesquida has visited and reported from earlier.

Yes, the water issue is possibly the gravest of many problems facing Yemen, according to the news bureau UPI a few months ago. Could this be a factor in causing a total collapse of the nation, which could have ripple effects on the rest of the Arabian peninsula? Disputes between different groups erupt regularly over water wells and unlicensed drilling is believed to be widespread. A few years ago The World Bank estimated that the groundwater levels in Yemen were  dropping between 20 and 65 feet a year. This is happening while the population in Sana’a has quadrupled since the 1980’s and now keeps growing at eight percent annually. Ten years ago the city had 180 functioning water wells. Today there are 80, and 70 percent of the population depend on deliveries from private water trucks (which, by the way, is the same system we use at the Training Center in Taiz where I work).

So what about desalination? After all, Yemen has access to a coastline of more than 2000 kilometers. Now the successful Hayel Saeed Group of Companies constructed the first desalination unit in the nation, primarily to provide clean water for their own installations. The saltwater will be processed by the coast, in Al-Makha before being transported inland to Taiz by trucks. The co-director of the unit believes this to be the future for Yemen in the effort to solve the dilemma. Representatives for national authorities also hope for more cooperation between the private and public sectors in this case. Saudiarabian sponsors are said to be involved in plans for expanding this project, for example by financing pipelines that could help transport more water from the coast. Sceptics point out that the existing water networks are in bad shape, which could derail the idea of desalination as the salvation for Yemen.

So, are there reasons to be optimistic or not?


SOURCES OF INFORMATION:

”Jemens vatten snart slut” by Jan Arell, Göteborgs-Posten, August 11, 2010

”Already Thirsty and Drying Fast: The Yemeni Water Crisis” by Heather Murdock, Yemen Today, February 2010

”French filmmaker to the Yemen Times: ”The management of water in Yemen is awful” by Mahmoud Assamiee, Yemen Times May 20, 2010

”Water crisis fuels Yemen’s many woes” United Press International, June 9, 2010

”Yemen To Launch First Desalination Project” by Mahmoud Assamiee, Yemen Times July 1, 2010

Also interesting in this context: water.org, an organization dedicated to global water issues; and UN Water. Also, I shouldn’t neglect to mention the fact that World Water Week is taking place this week in Stockholm, Sweden.

Rena rama dan

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 06/09/2010

Fastemånaden är den tid på året då muslimer förväntas att…fasta; avstå från mat, dryck och sexuell aktivitet. Men det gäller, som många vet, bara på dagen. Efter mörkrets inbrott och före ljusets återutbrott finns det flera timmar att förtära valfri föda, gärna i generösa ransoner. Och inte minst inta vätska igen. Jemeniter jag känner kommenterar att dryckförbudet dagtid är det mest påfrestande, särskilt när det är varmt ute. Och jag tror dem. Det är inte tillrådligt att själv sätta i sig något på allmän plats eftersom det troligen skulle verka provocerande. Det är inte heller garanterat att alla människor här är medvetna om det faktum att ramadan-reglerna inte omfattar hela världens befolkning. Det är en sådan given del av traditionen för dem.

När exakt ramadan tar vid beror på ett system som sägs ha något med månens rörelser att göra. Enligt Wikipedia är det nionde månaden i den muslimska kalendern, vilket innebär att fastan flyttas tillbaka med elva dagar per år om man följer den gregorianska kalendern (såsom vi plägar göra i Sverige sedan 1753).

Efter fastan vidtar en fest kallad eid, som ingen verkar veta precis när den ska inträffa. Det definitiva kungörandet kanske inte kommer förrän dagen innan. Och då är det dags att hamstra för att fylla skafferierna innan allt stänger under några dagar. Så har övergången beskrivits för mig i alla fall. Om några dagar lär det vara dags, tror jag. Själv kom jag tillbaka till Jemen mitt i fastemånaden och har fått en liten inblick i hur det fungerar. I stort kan man säga att det är dygnsrytmen i samhället som påverkas mest. Mycket av det som vanligtvis händer på dagen flyttar över till natten i stället. Butiker av ur nästan alla kategorier öppnar då, liksom restauranger, verkstäder, bensinstationer och så vidare. Ett kanonskott strax efter sextiden på kvällen är tydligen den officiella markören som ger tillåtelse att sätta kniv och gaffel i det som eventuellt redan lagats till för att vara klart i tid.

Vissa serviceinrättningar håller öppet delar av dagen, men det brukar inte vara en idealisk tidpunkt att försöka ordna praktiska ärenden på förmiddagen eller tidig eftermiddag. Kring lunchtid är det ju även vanligtvis ett siesta-liknande tillstånd på flera håll och gatulivet är gärna intensivt under den tidiga kvällen. Skillnaden nu är att gatorna fylls av folk framförallt mellan åttatiden och framåt morgonen. Och de som brukar tillbringa ett antal timmar på eftermiddagen med att tugga qat i en krets av vänner och bekanta förvandlar ofta även detta till en nattmanglande session under den här perioden.

Hantverkare, byggmästare et al kan dra igång sina aktiviteter även de nattetid. Som de målare som just nu ger de ordinarie kontorsutrymmena på min arbetsplats en ny look. De rummen har utrymts medan ombyggnadsprojektet pågår, vilket är en process som förhoppningsvis är avklarad någon gång i höst eller nära nyår. Flera institutioner har även kontorstid på natten just nu, vilket kan leda till att före detta studenter ringer till vårt provisoriska ersättningskontor (vars telefonsignal även når lägenheterna på området) kring midnatt och frågar efter detaljer som exempelvis intyg de glömde hämta ut för två månader sedan. Oftast låter jag bli att svara, eftersom jag sällan har svaren som söks. Och de flesta av den övriga personalen är på semester. Ett bra tag till.

 

Relaterat web-TV-tips: Vad ramadan betyder idag, och hur den fungerar i praktiken har nyligen diskuterats på TV-kanalen Al Jazeera, där programledaren Riz Khan konsulterar en muslimsk komiker och en professor som bland annat frågar sig om det blivit för mycket kommers av högtiden.

För övrigt: Snart är det valdags i Sverige. Här är biståndsorganisationen Diakonias aktuella valbarometer om partiernas syn på utlandsbistånd och dylikt.  Apropå valet, så har jag själv till slut fått iväg min poströst härifrån Taiz och hoppas att den når fram i tid. Sverigesemestern var inte idealiskt inplanerad i det avseendet eftersom man inte kan rösta från posten där före första september (och jag återvände till Jemen den 28 augusti) medan det utlandsröstkort jag nu använde kunde ha använts från och med 5 augusti. Och då var jag ju i Sverige…  Detta kort har nu fyllts i, bevittnats av två personer och postats iväg, så kanske jag har ett inflytande över utgången. Insha’allah…

Förra gången, riksdagsvalet 2006, röstade jag från svenska konsulatet i Quito, Ecuador. Vet fortfarande inte om den rösten kom fram i tid heller, men svaret lär väl komma på den yttersta dagen.

Dessutom: FN-projektet IRIN har ett par aktuella rapporter från Jemen, bland annat om hälsokonsekvenser av qat-bruket och sociala effekter av den speciella vapenkulturen.

Tagged with: , , , , ,

Yemeni Waterloo?

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 23/08/2010

Vatten. Väldigt svårt att leva utan och något vi gärna tar för givet. Så är det inte överallt – särskilt inte i Jemen.

Jo, läget är allvarligt. Nu har även svenska Göteborgs-Posten noterat Jemens invecklade problematik och då inte minst vattenbristen. ”Det är ett land med fler vapen än människor, där vattnet håller på att ta slut och som har över 50 miljoner invånare om 40 år. Dessutom är Jemen platsen för ett tyst krig mellan USA och Al-Qaida” inleder artikelförfattaren och fortsätter med att poängtera hur vattnet ökat fyrdubbelt i pris på lika många år, hur mycket av det som används för odlingen av qat och att FN:s prognoser för befolkningsökningen lyder på över 50 miljoner vid seklets mitt. Idag är de uppskattningsvis 24 miljoner – för 60 år sedan, alltså strax efter andra världskriget, fanns det fyra miljoner människor i landet.

Artikeln i övrigt fokuserar dock lika mycket på de konflikter som förvärrar läget; de mellan regeringen och rebeller i norr såväl som sydväst, liksom Jemens roll som skådeplats för det som kallas kriget mot terrorismen. Och tillägger att majoriteten av befolkningen är under 18 år, att många av dem saknar utbildning och har svårt att få arbete. Det sistnämnda är något som märks när man pratar med yngre människor i Taiz, där jag framförallt möter studerande som trots utmärkt läskunnighet, studier på universitetsnivå, kunskaper i engelska och höga ambitioner uttrycker starka tvivel inför utsikterna att få något arbete inom landet.

Just vattenfrågan är avgörande, konstaterade Yemen Today i våras. Landet är verkligen på väg att förlora sina vattenresurser inom en snar framtid, om inget radikalt räddningsprojekt kan vända trenden. Och det är inte så att det inte försiggår sådana satsningar…

Redan idag saknar hälften av befolkningen tillgång till rinnande vatten och två tredjedelar har inte möjlighet att täcka grundläggande sanitära behov. Enligt experter kan huvudstaden Sana’a vara dränerat på allt grundvatten inom 15 år. Då blir man helt beroende av regnet, men med den väntade befolkningsökningen och klimatförändringarna är det högst osäkert hur långt det räcker. Lantbrukare som tidigare kunde förlita sig på förutsägbara väderförhållanden är idag utsatta för ett mycket mer nyckfullt nederbördsmönster. Förra året dödades 58 människor i provinsen Hadramaut när hela årsdosen av regn verkade koncentreras till några få dagar i oktober. Hela den betydelsefulla jordbruksnäringen i Jemen är hotad och det kan orsaka massinflyttningar till städerna – där problemen med överbefolkning och förslumning redan är allvarliga.

Landets vattensektor får miljontals dollar i stöd från bland annat USA, Tyskland, Holland och Storbritannien, berättar Yemen Today. Men grundvattenreserverna fortsätter ändå att utarmas. 90 procent av vattnet går åt inom jordbruket, som anses kunna skära ner sitt behov med hälften om modernare metoder för bevattning tas i bruk, men det är svårt att övertyga de flesta farmare om att det lönar sig. Odlingarna av de lätt narkotiska löven qat kommer på något sätt alltid in i den här diskussionen, och det är klart; den produktionscykeln omsätter möjligen så mycket som 40 procent av hela landets vattenkonsumtion.

Vattenbristen påverkar i grunden hela samhället; ta bara en sådan sak som utbildning. Barn, framförallt flickor, har svårt att gå i skola eftersom de måste spendera tid på samla vatten till sina familjer och det vatten de själva dricker är ofta smutsigt och orsakar sjukfrånvaro, förklarar Johan Kuylenstierna, chefsrådgivare på FN:s vattendepartement (UN Water). Dessutom saknar skolorna på landsbygden ofta särskilda toaletter för flickor – om det finns några alls.

– Det finns ett starkt stigma kring sanitet, menar Kuylenstierna i Yemen Today.

– Folk vet inte om att det är vattenkris i Jemen, noterar Yann Le Gleau i Yemen Times.

Le Gleau är en av två franska dokumentärfilmare som valt att lyfta frågan i sin senaste film. Att det är brist på vatten i Afrika är ingen nyhet, menar han, vilket är en av orsakerna till att människor flyr därifrån till just Jemen. Men problemet här är ”particularly sharp” enligt fransmannen. Han blev själv förvånad över att så många i exempelvis Sana’a saknade daglig tillgång, och då inte minst akhdam-folket (som generellt är fattigare än genomsnittet i landet och kanske blir föremål för egen artikel på den här bloggsidan, red.anm). Var är det värst då? undrar tidningen.

– Taiz-regionen, tror Le Gleau och nämner både staden och de omgivande byarna där flickor går i timtal för att få tag i vatten.

En del av problemet beror på dålig hushållning, tycker han och tillägger att qat-odlingen förvärrar situationen. Dock finns det hoppfulla tecken genom påbörjade projekt för avsaltning av havsvatten. Att landet är vackert och människor är vänliga, framhåller han också och kan jämföra både med andra arabländer och andra delar av världen där han och kollegan Sebastien Mesquida rapporterat tidigare.

Ja, vattenfrågan är fullt möjligt det våldsdrabbade Jemens allra värsta problem, konstaterade nyhetsbyrån UPI i början av sommaren. Kan det bidra till en total kollaps av nationen, som får återverkningar på hela den arabiska halvön? Regelbundet uppstår dispyter mellan olika parter i områden där vattenbristen är som mest påtaglig, ibland med dödlig utgång. Och det tros vara alltför vanligt med otillåten borrning efter vatten, i ett land där många olika intressen står mot varandra och regeringen har begränsad kontroll. Världsbanken uppskattade för två år sedan att grundvattenreserverna i Jemen sjunker med flera meter varje år. Samtidigt som folkmängden i Sana’a fyrdubblats sedan 1980-talet, idag uppgår till cirka två miljoner och växer med åtta procent om året. För tio år sedan fanns där 180 fungerande vattenkällor. Nu är de 80. Närmare 70 procent av invånarna är beroende av privata vattentransporter med lastbil (vilket alltså är det system vi har på centret i Taiz).

Avsaltning, då? Jemen har trots allt en kuststräcka som överskrider 200 mil, påpekar Yemen Times. Nu har den framgångsrika företagsgruppen Hayel Saeed (en av landets rikaste familjer, om inte den rikaste) tillverkat landets första avsaltningsanläggning i första hand för att förse sina egna fabriker med rent vatten. Processen genomförs vid kusten vid Al-Makha innan vattnet fraktas inåt landet till Taiz. 50 lastbilar beräknas komma till användning. Chefen för anläggningen tror att det här är framtiden för att lösa krisen i frågan. Och representanter för myndigheterna hoppas och tror på mer samarbete med privata entreprenörer för att ordna vatten till hela staden. Saudiarabiska intressen sägs också vara inblandade i expansionsplanerna, bland annat genom att sponsra rörledningar som kan minska transportkostnaderna. Bristande hållbarhet i de existerande nätverken är något som får vissa experter att tvivla på hela idén med avsaltat havsvatten till folkets fromma.

Så finns det anledning att hoppas eller inte?

Källor:

”Jemens vatten snart slut” Jan Arell, Göteborgs-Posten 11 augusti 2010

”Already Thirsty and Drying Fast: The Yemeni Water Crisis” av Heather Murdock, Yemen Today februari 2010

”French filmmaker to the Yemen Times: ”The management of water in Yemen is awful” av Mahmoud Assamiee, Yemen Times 20 maj 2010

”Water crisis fuels Yemen’s many woes” United Press International, 9 juni 2010

”Yemen To Launch First Desalination Project” av Mahmoud Assamiee, Yemen Times 1 juli 2010

Intressant i sammanhanget är även: water.org; en organisation som arbetar med vattenförsörjningsfrågor på global nivå. Liksom en artikel från Pulitzer Center om skrivartävling på vattentillgångstema. Samt en rapport från FN-projektet IRINs hemsida om hur det ibland rikliga regnvattnet i Sana’a skulle kunna tillvaratas bättre.

Relaterat kulturmaterial: Filmrecensioner från jubilerande russin.nu, med reflektioner kring mer eller mindre lyckade filmer där över- eller underskott på vatten är ett bärande element eller åtminstone har märkbar betydelse för handlingen…

Den sista vågenDay After TomorrowWaterworldThe Desert WithinEvan – den allsmäktigeQuantum of SolaceSahara

Sports Bar – Saba Style

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 22/07/2010

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Studenter strider med hjälp av sociala medier

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 26/06/2010

Åsikterna går tvärs isär när ämnet kommer upp – och det gör det ganska ofta. Faktum kvarstår att de flesta jemeniter gör det. Tuggar qat regelbundet. Men särskilt bland yngre människor möter man ändå ofta tydlig kritik mot den utbredda vanan att tillbringa flera timmar i veckan (för många dagligen) med de små gröna, lätt narkotiska, bladen innanför kindbenet, ofta väl synligt eftersom många vana konsumenter utvecklat en förmåga att blåsa upp kinderna på ett imponerande sätt för att få plats med så mycket som möjligt av den åtråvärda varan.

Nu har två jemenitiska utlandsstudenter tagit saken i egna händer och lanserat en kampanj – via Facebook. Det avslöjas i senaste numret av tidskriften Yemen Today (vars redaktion verkar bestå av två läger i qat-frågan, att döma av tidigare artiklar jag läst). Mutaz Alawi, 18 år, och Samir Shamsuddin, 19, studerar i Tyskland respektive USA genom utbytesprogram och kom i kontakt med varandra genom gemensamma bekanta. Nu driver de Facebook-sidan ”Anti-Qat in Yemen” ihop och har sedan starten i mars skaffat sig över 1400 medlemmar. Med det slår de motsvarande pro-qat-sidor i samma sociala massforum på fingrarna, enligt artikeln. Men varför drog de igång det här projektet? Mutaz noterar bland annat vattenbristen i hemlandet, vilket åtminstone delvis brukar förklaras med den rikliga bevattning som krävs för odlingen av de lönsamma växterna, men även de sociala effekterna:

– Ungdomar i Jemen tillbringar det mesta av sin tid med att tugga (qat), de glömmer livets skönhet och att hålla sig vältränade och utbilda sig. Folk säger att att qat stärker de sociala relationerna, men de glömmer att familjerelationerna försvagas när fadern spenderar det mesta av sin tid borta ifrån sin fru och sina barn.

Vad är alternativen då? Samir framhåller fotboll eller andra former av fysisk aktivitet, att donera pengarna som skulle gått till qat  till mer behövande människor och att tillbringa mer tid med familjen i stället. Det går att förändra dåliga vanor, tror de båda initiativtagarna till kampanjen, vars utslag de hittills är mycket nöjda med. Facebook har visat sig vara ett framgångsrikt verktyg och det som påbörjats kan utvecklas och växa med hjälp av olika evenemang som organiseras via de sociala medierna, hävdar de (”Tradition – Yemeni Students Using Facebook to Combat Qat” av Sabrina Faber, Yemen Today, juni 2010).

För helt oprovocerat övrigt: Dagens nedslag i Folket Jublar-arkivet (för det var väl ett tag sedan sist?): Brooke Fraser – ja, det handlar om musik.

Tagged with: , ,

Skaparkraft – och dess motsats

Posted in Direkt från Jemen, Tema: Kultur, Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 01/06/2010

Textilorgie, torrläggning och en aning terror i tillvarons utkant men ändå med effekter på vardagen: några av höjdpunkterna i Taiz den senaste veckan. Kreativitet och destruktivitet, sida vid sida. Det är oftast lättare att riva ner än att bygga upp, men många satsar i alla fall på det senare…

Så har det hänt igen. Tanken var tömd hastigt men egentligen inte så plötsligt. Har vi en permanent läcka någonstans i systemet? Eller räcker det med att några studenter glömmer stänga av kranarna i ett badrum som inte används så mycket efter att vissa kurser avslutats för terminen, och vi förlorar H2O kontinuerligt den vägen under några dagar? Frågorna är många och  här är vatten en dyrgrip att slå vakt om, med tanke på de dystra prognoserna kring hotande grundvattenutarmning i landet inom en snar framtid (ett ämne som i sig tarvar en mer fördjupad och uttömmande analys, vilket jag ska försöka åstadkomma inom en ännu snarare framtid). Nu på förmiddagen kom i alla fall vattenlastbilen. Det brukar skilja minst en dag mellan utannonserad leverans och de facto genomförande. Den här gången var det åtminstone två (och här var jag på väg att vitsa till det om en amerikansk förhörsmetod som inkluderar vatten och handdukar och fått en del internationell uppmärksamhet, men insåg att mellanöstern kanske inte är rätt ställe att skämta om sådana saker). Men med tanke på vad många medborgare här dagligen utstår var det egentligen banalt. Vi var bara helt utan vatten i ett halvt dygn. Som av en ödets ironi uppstod en vattenläcka i angränsande fastighet ungefär precis när vi fick påfyllning, och vatten började välla in genom ett avbrutet rör in till vårt område.

Centrets årliga hantverksutställning har varit öppen den här veckan; med tonvikt på sömnad, broderier och väverier, men även lite målad konst mitt i allt. De ursprungliga tre dagarna förlängdes med lika många till, innan årets mässa avslutades idag den 1 juni. Tydligen har tidigare års motsvarigheter ibland pågått i ett par veckor, men det visste ju inte vi relativa nykomlingar förrän veteranerna i personalen berättade det…på ett väldigt sent stadium. Själv har jag i alla fall hunnit skaffa en mahwaz nu, det vill säga ett tyg som män bär om livet i stället för byxor här, många av dem i alla fall. Dessutom något jag tror är rökelse och ska sprida väldoft omkring sig när man tänder på.

Övriga kulturnyheter i korthet: Nyligen anordnades en konstutställning i Qahira-fästningen som ståtar över staden. Konstnären heter Abdelgani… men vad var efternamnet nu igen? Vernissagen företogs en het förmiddag uppe på den fästning som jag dittills faktiskt inte hade besökt förut, trots att den ligger bara någon kilometer upp i backen från centret. Spännande motiv med mycket mystik och symbolik, inte minst månar i flera fall, särskilt i personporträtten. De har en andlig innebörd, sägs det här. En engelsktalande guide förklarade flera begrepp för mig, liksom att konstnären (som jag inte hann kommunicera i nämnvärd utsträckning) sålt åtminstone en tavla på fransk mark.

Häromveckan blev jag inbjuden till en kulturdag på stadens universitet, den avdelning som benämns Faculty of Arts och där en del av studenterna även går olika kurser  hos oss, exempelvis mina skrivkurser. Drama, dansuppvisning och datakunskaper med mera; högteknologi och högt tempo i vissa fall, men också en del kaos, snubblande på mikrofonsladdar – och hög volym som vanligt. Det intensiva och temperamentsladdade men även situationskomiska dramat på arabiska, fick jag förklarat för mig efteråt – det handlade om följderna av qat-bruket. Familjer kastades in i kaos och demoniska gestalter uppenbarade sig, om jag förstod det rätt. Men det kanske jag inte gjorde.

Det koreografiska inslaget framfördes av unga flickor från någon privatskola till ett soul-R&B-stycke med titeln ”We’re All In This Together” som jag via lite efterforskningar (googling, OK?) härledde till filmen ”High School Musical” (de är väl uppe i en trilogi nu – fråga mig inte vilken av dem). Rörelseschemat imponerade i alla fall. Och så fick vi en (lite för lång) demonstration av utvecklingen i software, med inriktning på röststyrda kommandon som ska vara framtidens melodi för ett etablerat företag vars produkter jag själv inte anlitar särskilt mycket längre, eftersom de inte alls är så dominerande i vare sig mjuk- eller hårdvaruvärlden som de en gång var.

Strömförsörjningen är verkligen sagolikt svagpresterande nu när enighetsfestligheterna är över i Taiz och presidenten åkt hem till huvudstaden igen. Undrar hur länge stadens dieselreserver klarar av trycket att leverera till alla generatorer som får arbeta övertid? Vår vaktmästare hade lite problem häromdagen att få tag i bränsle och kunna fylla vår tank. Men det sägs finnas fler förklaringar till de ökade elavbrotten. Sabotage mot kraftstationer i det oroliga Marib-området, rapporterar i alla fall de nationella medierna, som Yemen Times och Yemen Observer.

Utrikes kulturkommentarer: Tyskland!? Gör de musik överhuvudtaget efter Bach? De tog tydligen hem EM-schlagern i år. För Sverige sägs det ha slutat mindre väl, men tänk positivt: Det kunde ha varit värre. Vi kunde ha skickat Christer Sjögren häromåret (se analys i nyhetsbrev nummer 70 med rubriken ”Vad borde Christer ha gjort?” här) och blivit portade för all framtid – eller är det, hemska tanke, precis vad som krävs för att vi ska utmärka oss numera? I så fall kanske det är mer hedersamt att ta nederlaget med fattning och mössan i vacker hand.

Howard Jones, Ultravox och Jakob Hellman! De lever – och ska turnera i Sverige i sommar!  De som är födda före 1961 eller efter 1978 har ingen rimlig chans att inse vidden av detta, men många av oss i Generation X vet i alla fall vilka de var… och fortfarande är, uppenbarligen. Undrens tid är inte förbi.

Böcker du inte visste existerade (men upphittade i hyllorna i vår bibliotek)… kapitel 47: ”The Hungry Archaeologist in France” av Glyn Daniel, utgiven av Faber and Faber anno 1963. Konsumentupplysande undertitel: ”A travelling guide to caves, graves and good living in the Dordogne and Brittany”. Entusiasmen över den hungriga huvudtiteln avtar snabbt vid en genombläddring av innehållet. Det här är mest för de fanatiskt fascinerade av franska fornminnen. För resten av oss… en dammig historia.

%d bloggare gillar detta: