Explosiv utveckling i Ecuador

Ecuador är i nyheterna – på våra breddgrader. Det händer inte så ofta. För det krävs någonting drastiskt, dramatiskt och tyvärr oftast något som exponerar stora samhällsproblem. Som det faktum att den organiserade brottsligheten fått alltmer fäste i landet. Den som söker mer regelbunden uppdatering kring sådant kan följa Insight Crime, en sida specialiserad på kartläggning av kriminalitet och svårlösta samhällsproblem i Syd- och Centralamerika.

Nu är det ungefär 20 år sedan ungefär jag själv reste till Ecuador för att arbeta där i tre år. Och om jag räknar rätt i hastigheten, cirka 17 år sedan jag kom tillbaka därifrån. Sedan dess har jag tyvärr inte besökt landet, men får en del uppdateringar via sociala medier och bekanta. Redan då talades om ökad brottslighet och mer allmän osäkerhet i samhället än tidigare. Ecuador hade länge sett som ett relativt lugnt land jämfört med grannländer som Colombia. Nu är det inte lika självklart längre. Problem har alltid funnits, liksom fattigdom och (som i så många andra länder i området) kraftiga klyftor ekonomiskt inom befolkningen.

Politiskt har instabilitet varit något normalt. Under ett par decennier kring millennieskiftet var det nästan en naturlag att ingen president klarade sig mandatperioden ut, utan avsattes eller avgick under kuppartade former av olika orsaker några år efter att de hade valts. Så även under min vistelse där. 2005 var det presidenten Lucio Gutiérrez som fick ge sig efter protester framförallt i huvudstaden Quito mot den före detta yrkesmilitärens sätt att styra landet. Sedan de åren har själva styrelseskicket verkat aningen mer stadigt. Men samhällsproblem kvarstår och inte minst tycks organiserade karteller ha fått allt mer att säga till om.

Nu manifesterades deras makt väldigt publikt genom att de intog TV-stationer mitt under direktsändning och andra väldigt synliga aktioner. Men det som syns väl röjer något som jag tror att de flesta ecuadorianer varit medvetna om under en längre tid. Och som nu kommenteras av de experter som anlitas i olika medier: att flera viktiga institutioner infiltrerats av kriminella organisationer med förgreningar till andra nationer i regionen.

Korruption var ofta något av det första som nämndes om jag frågade någon ecuadorian vilket de såg som det största problemet i landet under åren jag tillbringade där i mitten av 00-talet. Det kom liksom självklart upp som en orsak; något som många är medvetna om men tycks väldigt svårt att på allvar åtgärda. Vad som än krävs nu för en relativt nyvald president med ett efternamn som omgående ger associationer till en av de mer inflytelserika släkterna i Ecuador, kommer det inte att vara enkelt. Undantagstillstånd eller inte, att använda tungt beväpnade poliser eller rentav militärer i upprensningsaktioner ger knappast svaret på allt. Det är komplicerat. Jag ska försöka följa utvecklingen närmare i den mån det går på avstånd, men vi får se hur länge landet stannar i nyhetsredaktionernas blickfång här uppe. Vi har ju en del andra konflikter närmare och – som ni vet – diverse varianter av hotbilder mot Sverige att diskutera. Latinamerika hamnar gärna i marginalen. Inte minst mindre, men i många avseenden oerhört intressanta länder som Ecuador.

Bilder ovan: Monumentet Mitad del Mundo samt affisch på mur i Quito under de politiska protesterna 2005 (foto: PJ Lindahl). Här finns tidigare inlägg jag skrivit om Ecuador, främst återpublicerade nyhetsbrev från åren där 2003-2006.

Andinsk ankomst: Presidenten lämnar palatset – Quito, 20 april 2005

Tillbakablick på händelser i Ecuador för tio år sedan. Vad hände egentligen efter att undantagstillstånd utlysts och upphävts, samtidigt som konflikten mellan president och kongress och inte minst många missnöjda medborgare definitivt inte hade kommit till en tillfredsställande lösning för alla parter? Det här, ungefär:

PRESIDENT GUTIÉRREZ AVGÅR

Extrainsatt nyhetsbrev för dem som orkar bry sig

Quito 20 april

om aftonen

Ecuadors president heter sedan några timmar tillbaka Alfredo Palacio. Före detta översten Lucio Gutiérrez gav upp efter protesterna, gav sig iväg från sitt palats vid 14-tiden i eftermiddags och är numera även före detta president. I skrivande stund är ingen riktigt säker på exakt var han är eller vart han tänkt sig att ta vägen. Det har talats om Panamá, Venezuela och Brasilien, men det finns önskemål om att han hålls kvar i landet och får svara inför domstolar för en del av de beslut som fattades under krisen som pågått i ett par månader och egentligen inte är slut än.

Just nu finns fortfarande ett missnöje med hela den ”politiska klassen”, ett missnöje som blivit synligt genom fortsatta protester på gatorna och krav på att ”alla ska bort”. Det vill säga alla i kongressen och kanske fler styrande instanser i samhället. Demonstrationerna, som byggts upp och blivit mer och mer folkliga och spontana de senaste dagarna, slutade inte när Gutiérrez kastade in handduken. Det mesta av vikt som inträffat under dagen har vi följt via TV-kanaler här och nu följer ett försök till sammanfattning av det mest avgörande…

Själv tog jag en promenad vid lunchtid kring de större gatorna på gångavstånd från vår bostad. Vid ett par större gatukorsningar hade flera personer, mest ungdomar, samlats och spärrat av framfarten för biltrafiken. De ropade slagord mot regeringen och brände bildäck, bland annat. Men det här var inte det mest massiva demonstrationerna under dagen. Strax efter att återkomsten till lägenheten meddelade EcuaVisa att polischefen i staden avgått, utled på alla våldsamma konfrontationer uppenbarligen. Bilder visade hur militärer stod uppradade omkring det historiska centret och presidentpalatset i väntan på ankommande demonstranter. En kvinna rapporterades ha dödats efter att ha fallit av flaket på en bil och blivit påkörd av ett annat fordon. Hon tillhörde de grupper som kommit till Quito för att stödja regeringen.

Oppositionen i kongressen flyttade ut till ett annat hus och drev igenom krav på presidentens avgång. De hade nu majoritet, bland annat för att åtminstone en ledamot i Gutiérrez stödpartier bytte sida. Det här hände omkring 13.30 lokal tid. Gutiérrez talesman Oscar Ayerve kom strax efteråt med ett vagt uttalande som uppmanade till dialog och han hävdade att presidenten arbetade på som vanligt. Strax efter det kom uppgifter om att militären dragit tillbaka sitt stöd från presidenten och det följdes av bilder som visade hur vaktstyrkan vid presidentpalatset avlägsnades. Sedan såg det ut som om Gutiérrez själv lämnade huset via en bakdörr och klev in i en väntande bil. Det visade sig senare vara en skenmanöver. Någon halvtimme senare kom före detta vicepresidenten Palacio till kongressen och svors in.

– Idag avslutades diktaturen, terron och rädslan i landet, sade han bland annat i ett kort men laddat anförande.

Han har under en längre tid distanserat sig från Gutiérrez arbetsmetoder och hamnat utanför den krets som drivit igenom besluten, anses det. Lucio själv rapporterades i samma veva ha sökt politisk asyl i Panamá, och inte bara han utan även den ex-president som nyss kommit tillbaka därifrån; Abdalá Bucaram. Detsamma gällde den ordförande för högsta domstolen som tillsatts av Gutiérrez och låtit Bucaram återvända från exilen. (Verkar det rörigt det här så har ni min fulla sympati). De här uppgifterna dementerades dock ganska omgående av Panamás ambassadör. Bilder visade tusentals med nu snarast firande quiteños framför presidentpalatset Carondelet.

– Jag tror att Quito skrev ett nytt kapitel i sin historia, sade provinsen Pichinchas prefekt (ungefärligen landshövding eller guvernör) Ramiro González ifrån en TV-studio.

Därefter kom en rättning; Gutiérrez hade i själva verket rymt i en helikopter. Men vart? Och en brand hade uppstått i hälsoministeriet, som snart utsattes för plundring. En förklaring är att det huset användes som högkvarter för planeringen av regeringens motattacker i olika former den senaste månaden. Vid 15-tiden fick vi veta att flygplatsen i Quito stängts av. Det var av speciellt intresse eftersom vi hade hoppats kunna hämta två personer med ankommande flyg på kvällen. (De ringde dock senare från Bogotá där de blivit strandade på ett lyxhotell i väntan på fortsättningen). En hysterisk reporter sluddrade obegripligheter medan bilder visade något slags jakt på ett litet flygplan inne på landningsbanan. Efterhand klarnade sammanhanget: Gutiérrez hade landat i en helikopter och forslats över till det lilla planet, men flera civilpersoner hade tagit sig in på området och hindrade planet från att lyfta. Efter några undanmanövrer återvände Gutiérrez med följe till helikoptern som sedan satte av någonstans österut, troligen mot en militärbas utanför staden. Men många motstridiga rykten var i omlopp under resten av dagen. Parallellt med detta började nye presidentens ministrar annonseras ut. Och en kort presentation av Palacios visades. Han är läkare, närmare bestämt hjärtspecialist, delvis utbildad i USA och sedan värvad till politiken av Gutiérrez inför den förra valkampanjen. Det skar sig dock mellan dem ganska tidigt under mandatperioden.

Vissa farhågor uppstod om vem försvarsmakten egentligen lydde. Delar av den föreföll ju uppenbarligen hjälpa Lucio i hans nöd. Och ungefär samtidigt började det bli tydligt att många demonstranter ville se mer manfall än bara den redan avsatte presidenten. De hindrade flera kongressledamöter från att ta sig in och ut ur de berörda byggnaderna. Palacio själv försökte länge förgäves ta sig ut ur det tillfälliga kongresskomplexet och vidare till presidentpalatset utan att lyckas forcera mängden.

– Med Quito leker man inte, sjöng flera demonstranter och vissa våldsamheter uppstod.

Programledarna manade till lugn och besinning men undrade om det inte krävdes ett ingripande av Paco Velasco som medlare mellan folk och folkvalda. Velasco? Ett nytt namn som många ecuatorianer – och vi utbölingar – fått lära sig nu sista veckan. Han är chef för den idealistiska radiostation, La Luna, som anses ha ökat det folkliga engagemanget radikalt och kanske beseglat Gutiérrez öde.

– Det man sår får man skörda, konstaterade en programledare på Canal Uno, med tanke på Gutiérrez egen kupp mot presidenten Jamil Mahuad för fem år sedan.

Det var länge sedan en president i Ecuador höll sig kvar på posten hela sin mandatperiod, som är fyra år. Förmodligen var det nästan tio år sedan. Rapporterna fortsätter strömma in på flera kanaler under kvällen. Det är väl bara den kristna kanalen AsomaVisión som helt verkar ägna sig åt andra övningar. Flera civilpersoner sägs ha anhållits för att ha skjutit mot demonstranterna under dagen. Andra för stöld och skadegörelse på hälsoministeriet. Och på flera håll i staden råder anarki, vad vi kan se. Men just där vi bor är det oförskämt lugnt. Vi hoppas att det fortsätter så. Vad som händer imorgon och under veckoslutet blir intressant att se. För, som någon av TV-personligheterna sade, det är svårt att tala om en seger för folket (vilket många upplever att det är) när det fortfarande är så kaotiskt på flera ställen.

Det senaste budet just nu när vi närmar oss klockan 23, om Lucio Gutiérrez förehavanden och framtidplaner, är att han sökt asyl i Brasilien. Dessförinnan var Venezuela ett hett tips. Abdalá Bucaram är också eftersökt och den direkta orsaken till att även flygplatsen i Guayaquil stängdes av under kvällen.

Texten skickades ursprungligen ut som ett nyhetsmail från Quito 20 april 2005. Ja, det där var väl klimax på det politiska dramat i Ecuador den våren. Nästa återblick? Möjligen glimtar från en tur till Colombia sommaren samma år. Stay tuned…

Andinsk ankomst: Undantagstillstånd i Quito, våren 2005

Flashback del 5: Jag har tidigare publicerat några gamla nyhetsbrev från tiden jag och min dåvarande fru arbetade i Ecuador. Nu är det tio år sedan våren 2005, då en del politisk turbulens pågick i landet, ett land som visserligen hade vant sig vid instabilitet i det styrande skiktet, men dock – huvudstaden var skådeplats för återkommande demonstrationer för och emot regeringen. Här är det första av två nyhetsbrev jag skickade ut under ett par händelserika dagar i slutet av april 2005:

QUITO 20 APRIL 2005: Det är tisdag kväll när jag skriver den här inledningen och mycket har hänt i Ecuador den sista veckan. Så mycket att det blir svårare för varje dag att försöka sammanfatta intrycken. Just den här kvällen har nya demonstrationer genomförts i huvudstaden Quito, mot regeringen och framförallt mot president Lucio Gutiérrez. I måndags började större demonstrationer mot regeringen genomföras i de andra större städerna som Guayaquil (under ledning av deras borgmästare Jaime Nebot) och Cuenca. Landet har laddat upp för en riktig konfrontation under några månader, minst. Jag kryssar mellan kanalerna på TV:n, som varit påslagen betydligt oftare de senaste dagarna än den vanligtvis är på en hel månad. Direktsändningar från området kring kongressen och presidentpalatset avlöser varann, när det inte görs avstickare till rapporterna om den nyvalde påven , eller tvåloperor, eller reklaminslag om hudkrämer och barnschampoo…

Vi går tillbaka några dagar i tiden, till morgonen efter att presidenten och före detta yrkesmilitären Lucio Gutiérrez införde ett undantagstillstånd som varade i 19 timmar.

EN DAG AV UNDANTAG -ELLER?

– Det kryllar av poliser här utanför.

Marie-Louise har varit ute på morgonpromenad och noterar att de parallella gatorna mellan vilka vi bor har poliser posterade vid varje gathörn. De är klädda ungefär som trafikpoliserna brukar vara och verkar ganska uttråkade, men det här har varit en vecka av oroligheter på en del håll i huvudstaden och vi har inte riktigt koll på läget. Det är lördag morgon och kvällen före har vi återkommit till Quito från Shell-Mera i provinsen Pastaza. Det har varit några rätt hyfsade dagar vid kyrkans radiostation. Aldrig problemfritt, men det börjar kännas som en viss framåtanda återvänt där. Vi var nöjda med att kunna ta oss fram på fredagen utan störningar, eftersom det varit en del vägspärrar på grund av protesterna mot regeringen under veckan. Vanligtvis brukar vi alltså inte se på TV så ofta, men de senaste dagarna har vi kollat nyheterna på kvällen för att se hur situationen utvecklar sig. Ecuador har i princip haft en allvarlig politisk kris i fyra månader. I december bytte presidenten i princip ut hela högsta domstolen och det ingreppet utlöste kontinuerliga protester, men det är nu i april som det öppna missnöjet börjat manifesteras på allvar. Radio Luna i Quito har under den senaste veckan utvecklats till forumet framför andra för oppositionella idéer. Strejkerna i provinsen Pichincha verkar inte riktigt ha varit den framgång som organisatörerna från de etablerade politiska partierna i oppositionen hoppats på – men när den här radiokanalen uppmanar folk att börja slamra med kastruller på gatorna för att få regeringen att lyssna, då tröttnar Lucio och annonserar på fredagkvällen den 15 april klockan 21.30 ut ”Estado de emergencia” – undantagstillstånd – i huvudstaden. Det är vi lyckligt ovetande om då, men på lördagmorgonen går det sakta upp ett ljus för oss. Men frågan är vad det egentligen innebär? I teorin är i alla fall en del normala demokratiska rättigheter indragna. Yttrandefriheten begränsas, demonstrationer är i princip förbjudna även om de är fredliga, militären kan gå in och göra husrannsakan eller kolla korrespondens utan att be om tillåtelse från någon myndighet. Bland annat.

Poliserna på våra granngator verkar dock inte så angelägna att ingripa när några grupper med ungdomar passerar på väg till något som kan vara organiserade demonstrationer längre ner på stan. På TV är det till att börja med väldigt tyst och vi börjar undra om total censur trätt i kraft. En kanal, EcuaVisa, sänder dock en intervju med vicepresidenten Alfredo Palacio, som öppet motsätter sig beslutet. Det samtalet visar sig senare vara en repris från kvällen före. Vi får också reda på att ganska omgående efter offentliggörandet hade många människor samlats på Avenida Shyris och ropat ”Fuera Lucio” – ”Ut med Lucio”, ungefär. Och en samling på samma plats vid Carolina-parken, är utlyst till lunchtid på lördagen. Radiokanalerna är överlag lika tystlåtna som TV-stationerna, med några markanta undantag, främst då Radio Luna som vi lyckas ratta in efter ett tag.

Men hur ser det egentligen ut nere på stan? Jo, på många ställen är det ”business as usual”, faktiskt. Inne på de närmaste köpcentren ser det ut ungefär som det gör vilken lördag som helst. Mat går att handla som vanligt, ungefär. Människor promenerar längs paradgatorna eller roar sig i parkerna som vanligt, ungefär. Men vid 12.30-snåret har det samlats en del mindre tunghäftade quiteños på den planerade mötesplatsen och skanderar ”Ut med Lucio” eller ”Ut med allihop” – med flera varianter. Många bilar tutar också friskt, ett rytmiskt fyra-trycks-intervall som också lanserats av Radio Luna, såvitt jag förstår. Hemgjorda dekaler i bilfönster och på plakat förklarar att ”Yo también soy forajido”. ”Jag är också förbrytare” kan vara en duglig översättning. Det är epitetet som presidenten använt för att benämna sina mest högröstade motståndare och som nu många stolt stämplar på sig själva. Nidbilder av exempelvis presidenten och USA:s ambassadör pryder ett lastbilsflak. Det här är inte någon av de allra största demonstrationerna som varit, kanske något tusental personer hunnit samlas den stund jag är där. Men militärerna lyser i sin frånvaro just vid den här manifestationen. Förklaringarna till det droppar in så småningom och vilket som har mest betydelse är svårt att svara på. Men en orsak sägs vara att den högste militäre ledaren, motsvarigheten till ÖB, Luis Aguas, inte ställt sig bakom aktionen från Gutiérrez. Presidenten kanske inte har hela militärmakten i sin ficka, som det ofta antagits.

På eftermiddagen börjar TV-kanalerna visa nyhetsinslag igen och klockan 16.45 kliver Lucio G in i rutan och håller en presskonferens där han förklarar sig vara nöjd med resultatet av undantagstillståndet och tycker att det räcker nu. Klädd i kostym och inte militär utstyrsel som han annars använder en hel del, berättar han att han har stämt träff med kongressens talman och inkallat hela den beslutande församlingen till ett extramöte på söndagen. Främst för att diskutera vad som bör göras för att skapa den ”bästa högsta domstol som landet haft”. Denna domstol som avsatts och tillsatts, återinsatts och justerats under sådana former att det ser ut som en parodi på ett rättssamhälle i mångas ögon. Gutiérrez hoppas också i sitt tal att Gud ska lysa upp sinnena hos ecuadorianerna och att man i en anda av dialog och patriotism ska söka lösningar på alla stora problem som finns. Han tackar också folket för dess förståelse. Sedan går han ut, medan reportrarna söker kommentarer från två av de personer som tillhör presidentens hjärntrust; ministern Oscar Ayerve och ledamoten Gilmar Gutiérrez – ja, han är presidentens bror.

Radio Luna rapporterar att fler personer sökt sig till demonstrationerna vid Avenida Shyris och gläder sig över detta. En representant för den delegation som förhandlar om frihandelsavtalet TLC med USA förklarar att han säger upp sig från den posten. Mauricio Pinto säger sig vara djupt trogen demokratin, som regeringen nu förbrutit sig mot. Men vilka är det som reagerar hårdast mot presidentens metoder? Det som kallas den ”politiska klassen” utmålas ofta som enig i sitt fördömande. De som är ute på gatorna ser i regel ut att höra till medelklassen, den lilla som finns. Men det är nog en del studenter också. På universiteten brukar en kultur av ifrågasättande uppstå. På lördagkvällen, efter en tur till flygplatsen för att hämta en besökare, är vi en stund hemma hos några vi känner. Där framförs åsikten att protesterna är överdrivna och alla bilar som tutar ger huvudvärk. Många ecuatorianer anser sig förmodligen inte ha någon röst att förlora. Skiljelinjen går inte i första hand mellan demokrati och diktatur, utan mellan möjligheten att få finanserna att gå ihop eller inte. Eller mellan något slags ordning och uppenbart kaos. Gutiérrez blev troligen vald 2002 för att många var trötta på de grupper som dominerar politiken och ville pröva något nytt.

På söndagen är vi på gudstjänst med ordinering av en pastor. Staden verkar nu ganska avslappnad och stämningen är hög i den tre timmar långa gudstjänsten. Efteråt hamnar jag i ett samtal med en annan av våra ecuatorianska vänner som är ganska reflektivt lagd. Han kallar Gutiérrez beteende för diktatoriskt, men undrar om en demokrati verkligen kan fungera i ett land med så stora ojämlikheter. Det är ofta ren populism som vinner valen, menar han. Och presidenten omges av en liten skara personer som han lyssnar på, medan de flesta ministrar inte har så mycket att säga till om. Det har varit en rekordhög omsättning på just ministrar i den nuvarande regeringen. Vår vän påpekar att militären går hårdare fram mot demonstranter ju närmare de kommer strategiska platser som kongressen och presidentpalatset (vilket kommer att visa sig igen på tisdagkvällen). Vi har vänner som demonstrerat mot regeringen, andra som visat sitt stöd för honom aktivt, under de senaste månaderna. I Oriente är viljan att avsätta honom inte så stor. Han kommer därifrån och har satsat mer på den delen av landet än vad hans föregångare verkar ha gjort. Många är också beroende av de projekt som dragit igång. Utan Lucio – inga mer pengar. Ungefär den inställningen påstås omfatta även USA, som är mitt uppe i avtalet om tidigare nämnda TLC. De antas inte vara så intresserade av att börja om igen med någon annan motpart.

Naturligtvis har ambassadören poängterat att regeringen måste respektera rättssamhället och inte ta sig vilka friheter som helst – för USA stöder ju aldrig diktaturer… I Quito är det fler som öppet kritiserar presidenten.

– Alla vet att han stulit ur statskassan.

Det omdömet gäller i och för sig Abdalá Bucaram. Ex-presidenten som fick återvända till landet efter att högsta domstolen släppt anklagelserna mot honom. Det hör till saken att Gutiérrez var Bucarams högra hand, militäradjutant är väl titeln, den korta tid som Bucaram styrde landet på 90- talet innan han avsattes för bristande mental hälsa.

Det har utvecklats ett propagandakrig mellan olika intressen den här månaden. Regeringen slog tillbaka mot sina kritiker och siktade in sig på Izquierda Democrática (mycket ungefärligt motsvarande socialdemokraterna i Sverige).

– Jag ställer inte upp på strejken. Vilka tjänar på att landet kastas in i kaos igen? Jo, politrukerna i Izquierda Democrática. Under deras tid vid makten kom det nya skattehöjningar varje år. Under Lucio… (vacker musik tonar upp)…har inga prishöjningar skett. Varken gas, elektricitet, transporter – etc. Vi har valt våra ledare för att de ska arbeta, inte för att starta inbördeskrig mellan ecuatorianer. Så låt oss arbeta!

Så löd ett av de reklaminslag som sponsrats av regeringen i början av april, då strejkhoten låg i luften och hotade lamslå delar av landet under åtminstone några dagar. Allierade med regeringen företog en del andra kontrahot. Borgmästaren i Tena mer än antydde möjligheten av att stänga av dricksvattnet till Quito, som hämtas till största delen från dammar i Oriente.

– Statsterrorism, dundrade borgmästaren i Quito, Paco Moncayo, också han exmilitär och en av presidentens ljudligaste kritiker.

Onsdag morgon och förmiddag:

– Om han hade varit en normal person hade han avgått nu. Men han är inte normal, så han kommer aldrig att avgå.

Marie-Louise kommer tillbaka från en litet ärende några kvarter bort och har med sig ett färskt citat från en kvinna som varit ute och demonstrerat i helgen. Nyhetssändningarna sammanfattar händelserna från igår kväll. En man dödades under konfrontationer med polisen. Det var den chilenske fotografen Julio Augusto Garcia som bott i Ecuador sedan han flytt från Pinochets diktatur på 1970-talet. Ett hundratal skadade, antas det. Polisen har använt många tårgasbomber den här gången också. Nu påstås även att regeringen betalar busslaster med supportrar från Guayaquil och Oriente för att komma upp till Quito så snabbt som möjligt. Renán Borbúa, kusin till presidenten och ordförande för presidentens parti Sociedad Patriótica ska ha tagit detta kreativa initiativ.

Det är dock många rykten i omlopp just nu. Utbildningsministern har svårt att bestämma om skolorna ska stängas av säkerhetsskäl eller inte. Han fattade ett beslut vid åttatiden, ungefär när alla barn lagom anlänt till sina skolsalar. Gator och huvudleder stängs av och det drar ihop sig till sammandrabbningar ner på Avenida Shyris, berättar vår hemhjälp som kom hit för en stund sedan. En av våra vänner är instängd på skolan där hon arbetar, eftersom inga bussar kan ta sig fram och köra hem eleverna. Vår hemhjälps barn hade i alla fall kommit hem nu. Deras skola ligger ganska nära Shyris. Och ikväll får vi förmodligen hämta några unga damer vid flygplatsen och inhysa dem i bäddsoffan. Vad som kommer att hända, det vet väl bara den Gud som politikerna är så förtjusta i att hänvisa till, oavsett vilket parti de tillhör. Själva hoppas vi att Han håller sin hand över detta lilla splittrade land. I helgen är det meningen att vi ska åka till Lumbaqui i provinsen Sucumbíos, alltså österöver härifrån Quito. Om inget oförutsett inträffar. Vulkanen Reventador har pyrt en del på sistone, men det kanske stannar vid rök och lite aska.

Not: Innehållet i det ursprungliga nyhetsbrevet har redigerats något, men inte mycket. Några tidigare återpublicerade rapporter från tiden i Ecuador kretsar kring ämnen som kanoniseringsceremonier och kulturanpassning.

Andinsk ankomst del 4: Kanonisering, kultur och katedraler

Flashback del fyra. Ecuador, tio år tillbaka i tiden. Jag och min dåvarande fru hade nyligen påbörjat en treårig arbetsperiod i landet Här är utdrag från ett nyhetsbrev ursprungligen skickat i november 2003. Tema: kultur, katolska helgon och kolonial arkitektur – och så litet sport också…

Vi har varit på kanoniseringsmöte i katolska kyrkan. Det började med en gudstjänst i vad som borde vara en av stadens större helgedomar, även om bilden som då tornar upp sig för de flesta torde vara en 1600-talsbyggnad i kolonialstil. Den här, belägen vid gatan Mariana de Jesús, ser snarare ut som något ur det svenska miljonprogrammet – exteriört i alla fall. Innanför portarna är den sakral så det räcker, eller kanske jämförbar med Immanuelskyrkan i Stockholm.

Påven må vara vid mindre god hälsa, men han har på senare tid ändå orkat helgonförklara några trossyskon ur det förgångna. Senast var det Moder Teresa. Näst senast var tydligen tre missionspionjärer från 1800- och tidigt 1900-tal som startade ordnar och gav sig in på nya fält i Asien och Afrika. Daniel Comboni, Arnold Janssen och José Freinademetz har nu ”San” framför sina namn i den spanskspråkiga sfären. Men den här högtiden firades förmodligen på flera håll runt om i världen av katolikerna.

Mycket i mötesfirandet kändes märkvärdigt bekant för oss. Musiken låg nästan i linje med Missionskyrkans kyrkokonferens i somras, med lite gospelansatser, lovsånger som vi åtminstone i något fall trodde oss ha hört förr och afrikansk dans i processionen som inledde och avslutade samlingen. Däremot är väl fenomenet att en dansös håller upp ett porträtt av Jungfru Maria inte standard i de protestantisk-kongregationalistiska-evangelikala kretsar där vi själva har vår bakgrund. Det i stort välregisserade mötet tog något över två timmar och följdes av en lunch i en idrottshall intill. Vi delade bord med några nunnor, bland andra.

…om bollsport & brända barn
Santo Domingo är platsen för Pactokyrkans lägergård. Det ligger mellan kusten och bergen ganska exakt. Där var vi återigen förra helgen, då det anordnades pastorsdagar i ganska lättsam anda. Några möten morgon och kväll med undervisning av mogna svenska missionsarbetare (det vill säga andra än vi) var det tyngsta inslaget för den inre människan. Den yttre hade ett ypperligt tillfälle att svedas av solen i samband med utövande av sport och vi tog den chansen i varierande omfattning. Vi kan nu säga att vi prövat på Ecuavolley, den form av volleyboll som är vanligast här och spelas mellan två lag med tre spelare var och, vilket vi lärt oss den hårda vägen, med en tyngre boll än i ”normal” volleyboll. Ett gringolag, bestående av oss två undertecknade och en ung nordamerikanska som arbetar i Guayaquil, blev både mörbultade och närmast massakrerade rent resultatmässigt mot ett lag som bytte hela laguppställningen vid tre tillfällen under matchens gång. Det kommer att krävas en del träning på detta område framöver, uppenbarligen.

…om Cuenca
Den första studieperioden är över och vi klarade oss faktiskt vidare till våra respektive nästkommande nivåer med hyfsad marginal. Den lediga veckan mellan blocken tillbringade vi delvis i Cuenca, landets tredje största stad och den kanske mest kulturhistoriskt intressanta. Utan att anstränga oss för att hinna med allt man kan göra i staden med omnejd, hade vi några trevliga och tillbakalutade dagar. Måndagen 3 november firade staden sin självständighet för 183:e året, med en del aktiviteter som militärparader och kulturevenemang, med närvarande president. Något som verkligen utmärker staden är alla dess kyrkor. Stora, i flera fall vitkalkade, och oftast arv från den koloniala epoken. Den största, ”La catedral inmaculata”, ritades på 1800-talet av en tysk vid namn Stiehle.

Meningen var att den skulle bli störst i Sydamerika, men under byggprocessen upptäcktes att grunden inte riktigt höll för alla tänkta torn. För att vara säker på att allt inte skulle rasa, lät man bli att fullborda konstruktionen. Den är imponerande nog ändå. Muséer finns det också några stycken av, som till exempel om urbefolkningens kulturer och områdets historia från istiden och fram till kolonisationen på 1500-talet. Cuenca var från 500 f Kr tillhåll för Cañari-stammen, senare erövrad av Inka-imperiet, som sedan i sin tur besegrades av spanjorerna. Det finns en lång historia av hantverkskunnande i olika former och det är fortfarande ett slående inslag i stadsbilden. Nästan varje form av hantverk – i trä, läder, tyger…och så vidare – som Ecuador är känt för, finns representerat här. För att inte tala om Panama-hatten, som ju inte alls kommer från Panama utan från Ecuador. Men det visste ni redan.

…och så den utlovade kulturkvarten från Quito.
Hur är medieklimatet här egentligen? Radion har vi tidigare nämnt lite om. Den är kommersiell, med många musikkanaler för olika genrer. Men även en del nyhetssändningar, framförallt på morgonen i de kanaler vi hittills lyssnat mest på, HCJB och Radio Concierto. Den senare spelar annars mycket 1970-och 80-talsmusik och hör man något svenskt där är det förmodligen ABBA. En irriterande ovana överallt verkar dock vara idén att ingen låt någonsin skall av- eller påannonseras. Men vi kanske har fastnat för fel kanaler.

Dagstidningar finns det flera. I Quito är det El Comercio som är störst, bäst och med snyggast layout. I övrigt finns Hoy (Idag), La Hora (Timmen, men det kan tolkas flerdimensionellt) och en del tunnare blad med bara bröst och döda kroppar på framsidan, samt en publikation som heter Metro… Här säljs också Guayaquils större nyhetsblad, som El Universo (riktigt bra) och El Expreso (mer medioker). Bland veckotidningarna kan nämnas Vistazo (Blick) vars omslag nästan alltid pryds av en attraktiv dam, känd från TV eller dylikt, klädd i… ja, ju mindre desto bättre är väl principen. Om detta ger associationer till, säg, Café i Sverige kan man tillägga att innehållet är betydligt bredare och ger en överblick över vad som rör sig i riket.

Vad rör sig då just nu?
En följetong är rättegången mot Texaco, som började borra efter olja i djungeln för 30 år sedan och lämnade en del oönskat material efter sig. Stämningsansökan mot dem har valsat runt i nordamerikanska domstolar i tio år innan ärendet flyttades över till Ecuador. För ungefär två veckor sedan började förhandlingarna i Nueva Loja (även känd som Lago Agrio) en bit österut, nära gränsen till Colombia. Bakom anmälan står bland annat organisationer för indiangrupper och andra boende i området, med stöd från miljövänner och NGO’s, bland annat i USA – exempelvis Amazonwatch. Texacos advokat började diplomatiskt med att förklara för domaren att han inte hade kompetensen att avgöra det här målet. Rättegången pågår alltjämt och vittnesmål presenteras allteftersom, angående följderna av nedskräpningen. Det har dumpats en del mörk vätska i stora pölar runt om i östra Ecuador och undersökningar har påvisat ökade antal cancerfall i bosättningar där. Till att börja med verkade inte Texacos företrädare förneka detta, utan försvarade sig främst med att dagens Chevron-Texaco inte är samma företag som hade ansvaret för borrningarna. Den delen av koncernen ska istället ha gått upp i ett annat Texaco, existerande parallellt med det nuvarande…ungefär. Men om de skulle förlora kan det bli höga skadestånd, en siffra på fem miljarder dollar har nämnts. Tidningar som New York Times har också haft folk på plats för att följa utgången, som kan få betydelse på flera platser i världen.

Andinsk ankomst del 3 – Kulturanpassning, kriminalitet och kampanjer i Quito

Följetongen fortsätter. Tio år tillbaka i tiden. Ecuador. Här är valda delar av ett nyhetsbrev, ursprungligen skickat någon gång i oktober 2003. Fokus hamnar den här gången på huvudstaden Quito.

Ecuadors huvudstad har, som så många andra sydamerikanska storstäder vuxit snabbt de senaste decennierna. Inte lika snabbt som rikets andra miljonstad, rivalen Guayaquil nere vid kusten, som faktiskt är större med omkring 2,5 miljoner innevånare. Quito har närmare 1,5 miljon, men kan av topografiska skäl bara växa vidare på längden eftersom den är instängd i en dal mellan två bergskammar. Bebyggelsen klättrar upp så högt på höjderna den klarar av, eller smiter ut i sänkor mellan höjderna och bildar nya förorter. Men det är i norr- och söderled som expansionen sker i första hand. Flygplatsen, som ligger i den norra delen av staden, ska ersättas av en ny, norr om stadskärnan enligt ett påbörjat projekt som dock kan ta tid på sig.

Trafiken ökar, inte överraskande. Skyltar som uppmanar bilister att respektera rödljusen finns där av en anledning. Att köra i rusningstrafik är aldrig ett nöje. På kvällar eller söndagmorgnar kan det vara nästan vilsamt, så länge trafiken är sparsam. Vid signalerna väntar försäljarna med tuggummin, tidningar och andra bärbara varor. Till underhållningen kan också höra barn som slår volter, ungdomar som jonglerar eller sprutar eld ur munnen. Vi såg en mycket ung pojke en kväll som sysslade med det sistnämnda. Förmodligen var det honom som en av tidningarna här, El Comercio, berättade om häromveckan. Han är 14 år och finansierar sina studier på det här sättet. Och, nej, han var inte orolig över följderna av att dra in diesel i svalget dagligen.

Det sägs (och skrivs) att kriminaliteten ökar. Man lämnar inte sin ryggsäck obevakad i ett ögonblick ostraffat. Och man ska undvika att promenera omkring för mycket efter mörkrets inbrott, särskilt på Avenida Amazonas, en av de långa gator som löper nästan genom hela staden från norr till söder. Den dåliga ekonomin i landet är säkerligen en bidragande orsak. Från Ecuador går ju en emigrationsvåg som sedan slutet av 1990-talet uppgår till, i mycket runda svängar, en miljon medborgare. De flesta finns numera i Spanien och Italien.

Till Ecuador strömmar i stället en ökande skara invandrare norrifrån. Många colombianer lämnar sitt eget otrygga land och slår sig ner på olika platser i det något lugnare grannlandet. Däribland i Quito. De får både ris och ros. En del berömmer dem för deras företagsamhet medan andra skyller den ökande kriminaliteten på invandrarna (men det är ju knappast en för Ecuador unik förklaringsmodell). Någon statistik med kalla fakta om det har vi inte sett.

Turister ser man en hel del av, men främst i de mer centrala delarna av city. I de norra delarna där vi bor är det inte lika många. Vad vi däremot dagligen ser är den oerhörda skillnaden mellan dem som har och de som inte har. Det finns flera flotta köpcentra men på gatan syns förutom försäljarna även många tiggare. Ska man ge eller inte? Den eviga frågan, som ingen ännu kunnat ge ett fullständigt facit för.

Just nu är det regnperiod i bergen. Det betyder nästan en daglig regnskur, ganska punktlig någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen. Ibland väntar den dock till mörkrets inbrott, eller hoppar oväntat över en dag. När det är som mest tryck, då är det blixtar och kraftiga knallar över staden i någon timme eller två. Eller som häromdagen, då det började hagla, just när vi stod utanför Immigrationskontoret och väntade på en kollega. Vi blev dock välvilligt insläppta för att vänta innanför dörren och tackade inte nej till denna ynnest.

På tal om punktlighet. Just nu pågår en kampanj för att öka omfattningen av denna dygd. På ett givet klockslag förra veckan skulle samtliga ecuadorianer ställa om sina klockor, eller i varje fall kontrollera att de gick rätt. Från och med nu ska landet lyfta sig och alla ta sitt ansvar för att hjulen ska rulla snabbare och mer effektivt. Någon har nämligen räknat ut hur mycket landet förlorar i produktionsbortfall på grund av den beryktade bristande förmågan att komma i tid. Och det finns de som följer upp kampanjen, eller möjligen var föregångare. Pastorn i vår församling här, har så länge vi varit med förfäktat nyttan av att alla kommer i tid till samlingarna. Och nu i söndags tog han tillfället i akt att verkligen betona vikten av det, och dessutom av att läsa informationen i kyrkan och komma ihåg sina ansvarsområden. Som det verkade, på förekommen anledning.

Och en del av våra kära lärare på katolska universitetet börjar också tröttna på att eleverna inte klarar att hålla koll på klockan. Nu handlar det visserligen om utländska studenter, men de har kanske kommit in i kulturanpassningen med dålig timing. Vi vill inte på något sätt skryta, men just vi (denna rapports undertecknare) är verkligen inte de värsta syndarna i våra sammanhang. Helt säkert!

Andinsk ankomst – tillbakablick tio år senare

Tio år sedan, nästan i princip exakt. Då landade jag och min dåvarande fru i Quito för en arbetsperiod i Ecuador som kom att vara i något mer än tre år sammanlagt. Uppdragsgivaren var La Iglesia del Pacto eller Pactokyrkan, ett samfund som då omfattade någonstans mellan 8000 och 10000 medlemmar i hela landet. Under hela tiden skickade vi tämligen regelbundna nyhetsbrev via e-mail till familj och vänner. Emellanåt blev det en och annan frilansartikel också på diverse relevanta teman. Med anledning av jubiléet (eller vad man nu ska kalla det) har jag börjat gå igenom rapporterna jag skrev och siktar på att återuppvärma valda delar av iakttagelserna under en tid framöver. Materialet kanske, eventuellt, möjligen kommer att överföras i bokform någon gång, men vägen dit är fortfarande lång och marknaden troligen begränsad. Men stay tuned, för all del. Undrens tid är inte förbi…

Ur premiärutskicket, levererat 22 augusti 2003:

Resan dit:
”Vi klev av planet på tisdagkvällen den 12 augusti efter en del strul längs vägen. För att hålla det kort: Vi tog oss från Arlanda till Heathrow, London utan problem. Där sov vi över på ett mindre hotell i närheten av flygplatsen. Väldigt nära. På kvällen susade plan efter plan strax över oss och dränkte alla andra ljud med några minuters mellanrum. Men vi var nästan tvungna att hålla fönstret öppet eftersom landets värsta värmebölja på 100 år inträffat just då. Morgonen efter var transporten till flyget försenad och vi höll på att bli utan plats. Lyckligtvis hade vi checkat in det mesta av bagaget redan i Sverige, vilket förenklade saken. Och vi blev nog prioriterade pga vår förbindelse i Miami. Dit kom vi efter cirka nio timmars flygning, hamnade som alla andra resenärer i kön till US Immigrations över en timme och blev en aning sena till nästa flyg, vilket hon i disken på American Airlines påpekade. Men vi kom med det planet också och som en glad bonus även vårt bagage, som vi inte sett sedan Svea Rike.”

Om språkstudier:
”I slutet av september börjar språkkurserna på katolska universitetet*, där vi har tänkt gå i höst. Men vi kanske tjuvstartar med någon one-to-one-kurs som det finns ett antal av i stan. Privatlärare och allt, men det kostar också. Vi ska kolla upp en som tar 100 dollar i veckan för fyra timmars daglig drillning. Den är INTE den dyraste i sitt slag.”

Administrativa reflektioner:
”Igår var vi på ett ministerium och lämnade in våra papper från konsulatet, plus utdrag från brottsregistret (där man förhoppningsvis inte finns med), med mera som behövs för att visum ska verifieras definitivitivitivt**. Det blev en rusch, eftersom vi inte visste att ministeriet stängde 13.30. Vi var där ca 12.45 för genomgång av papperen. Sedan skulle vi till en bank (en särskild utvald bank), betala och ta med kvittot tillbaka innan processen kunde börja. Vi tror att vi hann, med lite tur, efter att ha lämnat kvittona till en vakt som sade sig ha lagt dem på handläggarens bord.”

Klimatet:
”Vädret har varit klart nästan hela tiden, med några skurar på eftermiddagen de senaste dagarna. Värmen är inte alltför betungande utan ganska…ja, lagom. Däremot känner vi av den tunna luften här på 2800 meters höjd över havet och avgaserna från den täta trafiken. Johan*** har prövat på lite övningskörning, men inte i rusningstid än. Det är tur att det finns andra med mer rutin här i kåren. Rondellerna här i stan är ett kapitel för sig. Men det finns kollektiva färdmedel att tillgå och taxi, även om det är säkrast att man själv hittar dit man ska. Vägbeskrivningar går inte alltid fram. Men, som vår hyresvärdinna säger när hon är på gott humör och vill öva på engelskan: ”Don’t worry, be happy’”.

Fortsättning följer…

 

*Not: Redaktören har i detta fall rättat till ett ursprungligt korrekturmisstag, det vill säga slarvstavfel, för bättre begriplighet.

** Jo, där förlängdes ordet ”definitivt” medvetet av något slags stilistiska eller narraturgiska skäl som jag inte riktigt kommer ihåg längre…

*** Ja, det är skribenten själv i tredje person, troget den form i vilken stycket formulerades i originalutskicket.

Introducing: Ecuadorean Connection – A Journey Back in Time

A while ago I realized it has been 20 years since the first time I visited Ecuador, a country where I also worked more recently. The recollection made me go through files of my old non-digital photos (for those of you too young to remember, they did exist once upon a time) and converting them into a web-worthy format; i. e. selecting and scanning some of them. Which in turn brought more memories back to life from the four months I spent there in the fall of 1992, as a volunteer for a Swedish Christian youth organization, formerly known as Svenska Missionsförbundets Ungdom* – today known as Equmenia. There were two of us, traveling across the mountains back and forth, meeting people in the coastal area, the sierra and the Amazonian region. We used music as a tool, sometimes teaching our humble skills but mostly learning about the country and the culture while improving our Spanish speaking abilities in the process.

More on those details to come later on. Here are a few samples, or previews of coming attractions… A wall somewhere in the north of Ecuador (probably the province of Carchi) with a political message, obviously from the left side of the spectrum, celebrating the legendary Che Guevara. As I remember there had just had been, or was about to be presidential elections and slogans from different parties were not that uncommon. Second, parts of the capital Quito, as seen from the roof of a fairly tall building. It might have been the highrise where the Swedish embassy was back then, an embassy at that time about to be dismantled. For the last 20 years Sweden has settled for a consulate in Ecuador. The city (and country) has changed somewhat since then, by the way.

To Be Continued…

*Svenska Missionsförbundet used to be the equivalent of among others The Covenant Church in the US; recently it has merged with two other Swedish denominations (Baptists and Methodists).