Yemenity2010's Blog

Konsten att driva nyhetsredaktion i världens äldsta stad – enligt amerikansk journalist

Posted in Tema: Kultur by yemenity2010 on 19/10/2014

Sanningen är inte alltid lätt att urskilja, men det är en ändå en fascinerande plats hon hamnat på. New York-journalisten Jennifer Steil försökte sig på att driva en dagstidning i Jemen för några år sedan och delar med sig av sina erfarenheter i ”The Woman Who Fell from the Sky”, en öppenhjärtig skildring av liv och arbete i en av världens äldsta kända civilisationer.

sanaacity1Bland alla tacksamhetsyttringar på de inledande sidorna, finns en tillägnad ”alla taxiförare som höll händerna kvar på ratten”. Uppenbarligen, vilket beskrivs av författaren i en anekdot längre fram, var det inte alla som gjorde det…

Men det är mer av en parentes. Här finns mycket mer än klagomål och anmärkningar på de mindre tilltalande sidorna av Jemen. För det är där handlingen tar plats. Mestadels i huvudstaden Sana’a, som ofta utges för att vara en av de äldsta städerna i världen. En del hävdar att den är 2500 år gammal, vilket nämns av författaren. Ingen vet säkert. Personligen är jag fascinerad av hennes berättelse inte minst för att jag tillbringade ett år i samma land, dock till största delen i staden Taiz. Min egen journalistiska bakgrund bidrar till de gemensamma nämnarna. Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av att driva en dagstidning i Jemen. Det är den utmaningen newyorkaren Jennifer Steil beslutar sig för att acceptera år 2006. Till att börja med rör det sig om ett besök för att lära ut några journalistiska principer under ett par veckor, men hon tillfrågas om att komma tillbaka och ger sig ut på ett äventyr där kulturkrockarna blir en daglig tilldragelse. Mycket av detta ser ut att komma som en överraskning för Steil, men hon verkar också vara bra på att lära sig snabbt.

Inte oväntat kommer ämnen som kvinnlig klädstil upp på tapeten. Steil tar sig tid att förklara skillnaden mellan abaya och balto (två olika sorters fotsida dräkter) liksom niqab (som täcker ansiktet förutom ögonen), hijab (täcker håret) och burqa (döljer ansiktet och lämnar bara ett nät framför ögonen för att kunna se ut). Åtminstone är det så uttrycken används i Jemen. Jag kan nämna att jag själv mest hörde orden makrama i stället för hijab och lithma som i princip samma sak som niqab.

Ett av de största problemen för den nye redaktören på Yemen Observer 2006 är bristen på utbildade reportrar. Några engelskspråkiga tidningar finns i landet, men det är svårt att hitta folk med kombinationen kunskaper i engelska och journalistisk skolning. Steil kommenterar också det jemenitiska skolsystemet i stort, ett system som enligt henne inte direkt uppmuntrar till kritiskt tänkande. Detta och andra kulturskillnader leder till en serie konflikter och frustrationer i arbetet med att leta nyheter, skriva, redigera och publicera tidningen. En del av företrädesvis unga anställda lär sig snabbare och författaren är uppenbart mer förtjust i en del av dem, inte minst den alltid lika nyfikna och ambitiösa Zuhra. Mer problematisk och oförutsägbar är relationen till publikationens ägare Faris al-Sanabani, en man som har mer av näringslivsbakgrund. Även om han är utbildad i USA och visar en del visioner, verkar han sliten mellan skiftande lojaliteter; att behålla goda relationer med regeringen går inte alltid hand i hand med att vara en oberoende publicist.

Kom ihåg att det här var några före den så kallade arabiska våren och Jemen hade styrts i nästan tre decennier av den auktoritäre ex-officeren Ali Abdullah Saleh. Var han en diktator? Strikt uttryckt, nej. Som författaren förklarar var Jemen under den här tiden åtminstone en nominell demokrati med skilda grenar av regeringen och ett parlament med 301 valda representanter. Ja, det genomfördes val även före omvälvningarna som startade för nu snart fyra år sedan (strax efter att jag själv kommit hem efter mitt år i landet, för övrigt). Systemet var mer demokratiskt än i många grannländer. Men – Saleh som president och hans parti kontrollerade fortfarande mer av maktapparaten än vad som skulle accepteras i en ‘riktig’ demokrati. Hela systemet var (ö)känt för sin korruption och presidentvalen var egentligen i många år en formalitet, även om det fanns motkandidater. Och kampanjande.

Finns det också en typ av vårdslöshet inbakad i kulturen? Det är väl ett provocerande uttryck, men författaren levererar några ganska talande iakttagelser kring det jemenitiska sättet att tänka, som exempelvis det frekventa repeterandet av ”Inshalla’ah” (grovt översatt som ‘om Gud vill…’) som en ursäkt när saker inte går som planerat. Det var helt enkelt inte menat att hända. ”Frånvaron av personligt ansvarstagande stör mig”, skriver Steil (sidan 158, min översättning). Hon tillägger att hennes kvinnliga reportrar verkade anstränga sig hårdare för att få sina artiklar klara i tid, medan männen ”tillbringar det mesta av tiden med att rättfärdiga sina mininmala ansträngningar”. Poängen är svår att missa. Och tanken att att flickor där i regel har fler hinder att övervinna än pojkarna, den är troligen svår att argumentera mot.

DSC07103En annan intressant iakttagelse som åtminstone var giltig för några år sedan (men kan behöva justeras efter vad vi sett från den jemenitiska versionen av den ‘arabiska våren’ i nyheterna på senare år) är bristen på förstahandsvittnen i de nyhetsartiklar som som publiceras om särskilt dramatiska händelser. Reportrarna kommer sällan riktigt nära exempelvis färska brottsplatser och som regel får de större delen av sina uppgifter från så kallade officiella källor, något som också kan bero på rädslan hos många ‘vanligt folk’ att prata med pressen i sådana fall. Det här resulterar i ”tråkiga och ofta vilseledande texter” enligt Steil. Detta samtidigt som landet i många år varit intressant för internationella medier huvudsakligen på grund av terroristgrupper med baser inom dess gränser, vilket i sig hängt samman med korruptionen och fattigdomen. Steil betonar regeringens misslyckande med att omsätta oljeinkomsterna i acceptabla levnadsförhållanden för folk i allmänhet som en orsak till den situationen.

Även om lejonparten av boken tildrar sig under 2006, berör epilogen och efterordet med senare händelseutveckling, dels personlig med även politisk, i och med att hon avslutar med anekdoter från hösten 2010. Slutsatsen efter att ha spenderat sammanlagt ett par år i Jemen är uppenbarligen en skepticism mot de flesta rapporter som kommer ut därifrån. ”Det är inte ett land som en reporter kan sammanfatta efter en snabbvisit… Det enda sättet att ha en chans att veta vad som verkligen händer i Jemen är att vara där. Och även då är sanningen undflyende”. Svårt att argumentera mot det också.

Recenserad bok: ”The Woman Who Fell from the Sky” av Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Not: Tidigare publicerad i en engelsk version här

The Newsroom – Sana’a Steil

Posted in Blog Entry in English, Tema: Kultur by yemenity2010 on 21/09/2013

The truth is not always easy to find, but a fascinating place it is. New York journalist Jennifer Steil tried running a newspaper in Yemen a few years ago and shares her experiences in The Woman Who Fell from the Sky, a candid account of life and work in one of the oldest known civilizations on earth.

Sanaa-oldcity-flag

Among all the thank-you’s in the introductory pages, there is one dedicated to ”all the taxidrivers who kept their hands on the wheel”. Apparently, as described by the author in one  of the anecdotes later on, not all of them did…

But that’s more of a parenthesis. This contains a lot more than complaints and observations on the less appealing traits of Yemen. Cause that’s where the action takes place. Most of it in the capital Sana’a, supposedly one of the oldest cities on earth – some say 2500 years old, which is mentioned by the author. No one knows for sure. Personally I’m fascinated with her story not least because I spent one year in the same country, though most of the time in the city of Taiz. Also, my journalistic training adds to the common denominators. But I probably wouldn’t have fared so well running a newspaper in Yemen. That’s the challenge New Yorker Jennifer Steil decides to take on some time in 2006. To begin with, it’s only about visiting and teaching some journalistic principles for a few weeks, but she is asked to come back and embarks on an adventure where the cultural clashes become an everyday thing, it seems. Interestingly enough, a lot of it seems to come as a surprise to her, but she also appears to be a fast learner.

A general observation is that Steil’s revealing storytelling includes many details that could very possibly get people involved in trouble. Sometimes she leaves names out, often at least surnames remain undisclosed, and in the fine print you come across the disclaimer that she’s changed some ‘names and details’ and dealt with these issues before publishing the book. Granted, things like the female garments come up and Steil takes time to explain the difference between abaya and balto (two similar kinds of robes) as well as niqab (covers the face except the eyes), hijab (covers the hair) and burqa (hides the face and leaves only a grille for the eyes). At least what they mean in Yemen. For the record, the words I heard mostly were makrama instead of hijab and lithma – another epithet for niqab, the way I understood it.

One of the main dilemmas facing the new temporary editor of Yemen Observer in 2006 is obviously the lack of properly trained reporters. There are a couple of English-language papers in the country but it’s difficult to find staff combining knowledge of English and journalistic education. Also, Steil comments on cultural traits like ”The Yemeni education system does not encourage critical thinking. Children learn almost entirely by rote, and corporal punishment is common”. This and other cultural differences lead to a series of conflicts and frustrations in the process of finding news, writing, editing and producing the paper as a whole. Some of the predominantly young staffers catch on faster and Steil is obviously fonder of some of them, like the always curious and hardworking woman Zuhra. More troubling and unpredictable is the interaction with Observer’s owner Faris al-Sanabani, a man with more of a business-like background. Although educated in the US and with some big visions, he seems to be torn between loyalties; keeping good relations with the government does not always easily go hand in hand with being an independent publisher.

Remember, this was a few years before the so called ‘Arab Spring’ and Yemen had for almost three decades been ruled by authoritarian ex-military officer Ali Abdullah Saleh. Was he a dictator? Not strictly speaking.  As the author explains, Yemen at the time was at least a nominal democracy with some separated branches of government and a parliament with 301 elected members. Yes, there were elections even before the upheaval that started roughly two years ago. The system was more democratic than in many other neighbouring nations. But – Saleh as president and his party still controlled more power than would be accepted in a real democracy, the whole system was known for its corruption and presidential elections were for many years a formality, even if there were opponents. And campaigning.

Is there a form of recklessness inherited in the culture? Well, that might be a provoking statement, but the author makes some telling observations about the Yemeni mindset that are not completely misplaced, such as the frequent use of ”insha’allah” (roughly translated as ‘if God wants…’) as an excuse when things do no go as planned. It just wasn’t meant to be. ”The absence of personal responsibility bothers me” Steil writes (on page 158 to be exact) adding that her female reporters seem to work harder to get the stories finished in time, while the men ”spend the bulk of their time justifying their minimal efforts”. The latter have, in her view, in general had a more privileged upbringing and so… Well, the point is hard to miss. And the notion that girls usually have more obstacles to confront than boys in this respect is probably hard to argue with. bookrevies-blogotype1

Another worthwhile observation that at least seemed valid a few years ago (but may have to be reconsidered after what we’ve seen from the Yemeni version of the ‘Arab spring’ in the news in recent years) is the lack of witnesses in the stories published on especially dramatic events. The reporters seldom come near for example fresh crime scenes and as a rule they get most of their information from so called official sources, something also attributed to ordinary people often being afraid to talk to the press in these cases. This results in ”dull and often misleading stories” according to Steil. This while the country for years has been of interest to international media mainly for the terrorist groups based in the country, due to corruption and poverty. Steil emphasizes the government’s failing in translating the oil revenues to adequate services for people in general as a cause for that situation.

Although the lion’s share of the book takes place in 2006, the epilogue and afterword deals with some later developments, both personal and somewhat political, wrapping up the accounts during the fall of 2010. The conclusion after spending what turns out to be a couple of years in Yemen, is obviously a scepticism towards most of the reports coming out of there. ”It’s not a country a reporter can figure out in a flying visit… The only way to stand a chance of knowing what is really going on in Yemen is to be there. And even then the truth is elusive.” Hard to argue with that one as well.

By the way – I wonder what Aaron Sorkin could make out of this story if he decided to give it a shot?

Reviewed: The Woman Who Fell from the Sky by Jennifer Steil (Broadway Paperback 2011).

Related: Steil’s official homepage

Another Terror Alert in Yemen – How Serious This Time?

Posted in Blog Entry in English, Tema: Politik by yemenity2010 on 06/08/2013

kullarnaharögonTerror alert in Yemen – again. Apparently there is a threat real enough that the US strongly encourages its own citizens in Yemen to leave the country. It’s not the first time, or the first time several embassies close down temporarily. But some reports suggest the capital Sana’a ”is experiencing unprecented security measures” (BBC).

It reminds me of the time I spent there, and maybe most of all the very first week, in the beginning of 2010. The so-called underwear bomber from Nigeria had tried to blow up an American plane in late december, instructed by Al Qaeda operatives in Yemen, it was reported. There had also been strikes from government forces (or someone supporting them from the outside, possibly) against suspected terrorists in Yemen.

I was just settling into the situation and risk assessment was not really up to me at that point. I simply didn’t know enough. But my superiors in Taiz had to start interpreting the signs and possible evacuation was discussed when several embassies in Sana’a (as I remember it, the US, French and British ones) closed down. As it turned out, they opened again within a week or so. But it was enough time that I began to realize that this project could prove to be the shortest job I’d ever had. That week hundreds of mostly young people lined up to register for new courses at the institute where I was expected to eventually add some more cultural activities (the job description was vague, but also intriguing). There were probably no direct threats to the institution itself, though it was one of the foreign installations in the city. But there were rumours concerning a young man, reportedly carrying some kind of explosive device in a belt, walking around town but no one seemed to know if he had a specific target in mind or not. Happily, things calmed down and things gradually took on a rhythm with daily routines; planning, buying groceries, doing laundry, trying out the Yemeni cuisine, visiting the prison and trying to realize different creative ideas little by little. And getting to know people, not least.

Something I realize clearly while re-reading my blog posts from that time, is that I was reluctant to deal too explicitly with sensitive political issues. Simply put, I was advised to be cautious and it was common sense to follow that advice, especially at these early stages. Yemen is really not a place you can easily sum up and evaluate in a short while. And a lot has happened these last years, such as the ‘Spring’ process taking off soon after I left in January 2011. Sadly, the Taiz area which a few years ago was considered one of the safest in Yemen, doesn’t seem so secure anymore, at least not for foreigners – according to most available sources I know of.MoskéSanaa1

So, how serious is the terror threat this time? We’ll see. I will definitely not try to make any predictions, especially not from a distance… Or to quote the final sentences of the book ”The Woman Who Fell from the Sky” by Jennifer Steil: ”The only way to stand a chance of knowing what is really going on in Yemen is to be there. And even then the truth is elusive”.

More on the topic can be found at Al Jazeera English, Al Arabiya, CNN and Yemen Times.

Tagged with: , , , , ,

Romance and Rhythm from Three Female Singers with Yemeni Roots

Posted in Blog Entry in English, Tema: Kultur by yemenity2010 on 13/08/2012

Yemeni singers. Male ones – well, they tend to appear at wedding parties and such, I learnt during my time in Taiz. Female ones seem to be a rare sort of bird. But they do exist, at least according to a recent blog entry from Afrah Nasser, Yemeni writer currently living in Sweden.

 

Recently I stumbled across a list that caught my attention, not least because of my fascination for  topics such as culture in general and music in particular. I spent a fair amount of time in Yemen trying to figure out what kind of music people (predominantly students and young adults) listen to on a daily basis, why and for what purpose, what they can learn to appreciate and what they spontaneously dislike. The final outcome of these little investigations are still an unfinished project, that I hope will be presented some time in the future. I published some reflections in the entry  ”Music On My Mind – Part 1” (december 2010).

Three Yemeni singers. As I said, female ones. Now, these three artists all have roots in Yemen, but none of them actually lives there.And it has to be said, for a woman making a career as a singer or an artist of any kind will probably have to counter a number of obstacles in the Yemeni society. I find it difficult to interpret my own impressions of this intriguing country any other way.

Balqees Ahmed Fathi is the daughter of a famous Yemeni singer, Ahmed Fathi, apparently a big star during the 1990’s. Balqees herself seems to have been living mostly in the United Arab Emirates and has been recognized as a great talent by a French fashion magazine. Rana al-Haddad also has a famous singing father and has landed a contract with a leading Saudi Arabian music company. Finally, Arwa is not only a pop star but also a TV show host, born in Kuwait by a Yemeni father and and an Egyptian mother. She also seems to have spent most of her life outside of Yemen.

Judging from some attached video clips, Balqees is directed towards a romantic and rhythmic sort of pop music and she does have a more than adequate voice for the purpose. Rana delivers an anthem that could have been sponsored by the Yemeni ministry of tourism, providing some nice views of the old town in Sana’a and other national attractions. The editing, however, is not the smoothest I’ve seen and the presentation as a whole borders on kitsch, though not without its charm. Her own voice is a strength and the genre could be defined as a more traditional form of oriental pop. Arwa works more in the same vein as Balqees with an obvious emphasis on romance and glamour. Pretty nice and well produced, though not exceptionally original or visionary. All in all – three faces (and voices) completely new to me, and definitely worth checking out if you have the slightest interest in what kind of popular music gets created in the Middle East.

Source: ”Let me Present To You Three Dazzling Yemeni Singers” by Afrah Nasser / July 15, 2012

Tagged with: , , , ,

Vad får du inte veta om Jemen?

Posted in Tema: Politik, Tema: Vatten by yemenity2010 on 17/06/2012

Hamnstaden Aden har tagit emot 100 000 flyktingar det senaste året på grund av konflikterna i södra Jemen.

Al-Qaida och deras planerade attentat mot mål i omvärlden. Konflikter kring presidentposten i samband med landets version av arabisk vår, liksom tillslag med förarlösa flygplan, så kallade drönare, mot misstänka terrorister. Sådant har det rapporterats om i globala medier senaste året. Men vad får du inte veta om Jemen genom nyheterna? En hel del, enligt amerikanska PBS, deras motsvarighet till public service-TV (om jag uppfattat saken rätt). Och de riktar sig väl också främst till publiken i USA, men bevakningen där skiljer sig kanske inte så mycket från den i Sverige, förutom att amerikanerna är mer direkt inblandade i landets inre förehavanden vilket i sin tur påverkar prioriteringarna hos mediebolagen.

Vattenkrisen är dock känd för de flesta som intresserar sig för Jemen. Själv skrev jag ett inlägg om den frågan för snart två år sedan när jag bodde och arbetade i Taiz. Enligt PBS är Jemen världens sjunde mest ”vatten-stressade” nation och de mest pessimistiska scenarierna utmålar Sana’a som den första huvudstaden i världen att bokstavligen torrläggas, kanske redan inom tio år. Vad som krävs är kraftiga regeringar och konservering av grundvattenuttaget, och då inte minst inom jordbruket som förbrukar majoriteten av det på ett inte särskilt effektivt sätt. Det hävdar Jemen-experten Charles Schmitz i PBS-artikeln.

– Jemen har kapaciteten att göra det, men de människor som vet hur man organiserar ett sådant företag har inte det politiska mandatet än så länge, menar Schmitz.

Det flitiga bruket av de lätt narkotiska löven qat nämns givetvis i sammanhanget. Odlingen av de buskarna kräver fem gånger så mycket vatten som andra jämförbara grödor.

Tio miljoner jemeniter – farligt nära hälften av befolkningen – är undernärda och fem miljoner i behov av akut nödhjälp, enligt en rapport från sju hjälporganisationer nyligen. Risken är överhängande för en katastrofal svält, säger en representant för Rädda barnen. Problemen förstärks av att hjälp utifrån riskerar att fastna i det korrupta systemet och inte nå fram dit den skulle behövas.

Inre splittring är ett ständigt aber. Enandet av de två tidigare Jemen-staterna 1990 har aldrig varit helt friktionsfritt. Sedan finns de utbredda spänningarna mellan stammar och klaner, som i vissa fall söker mer självstyre och bedrivit väpnad kamp mot regeringen. Det mest kända exemplet är nog Houthi-milisen i norra delen av landet vid gränsen mot Saudiarabien. De skiljer sig från majoriteten bland annat genom att praktisera zaidism, en gren av shiitisk islam. De har inte bara fört krig från och till i flera år med regeringsstyrkor, utan även attackerats av Al Qaida och andra sunnitiska extremister, vilka ser zaidismen som en villolära. Detta har ibland tolkats som ett krig genom ombud mellan Iran och Saudiarabien.

Enligt FN har 366 000 människor blivit internflyktingar i landet beroende på just Houthi-upproret och andra konflikter i norr. Samtidigt sägs 160 000 ha flytt på grund av striderna mellan regeringen och militanta motståndare, inklusive Al Qaida-grupper, i södra Jemen sedan förra året. 100 000 sökt sig till hamnstaden Aden och fått husrum i bland annat skolor, vilket i sig omöjliggjort skolgång för många elever, berättar en annan Jemen-expert, Gregory D. Johnsen. Förutom det finns 300 000 flyktingar från Somalia och Afrikas Horn.

Hur ska man för övrigt förstå just Al Qaidas närvaro i Jemen? Samma kanal publicerade nyligen en rapport om det också. Mer om det senare, möjligen. Artikeln finns i alla fall att tillgå på PBS hemsida.

Källor: ”You Aren’t Hearing About Yemen’s Biggest Problems” av Azmat Khan /Frontline, PBS; ”Understanding Yemen’s Al Qaeda Threat” av Azmat Khan / Frontline, PBS

Love, Thy Will Be Done* – in Yemen and Elsewhere?

Posted in Blog Entry in English by yemenity2010 on 22/01/2012

Yemeni Weddings. They are something special. Well, as a visitor you’re aware you never have the whole picture, since most of the festivites are segregated. Men in one place, women in another. What goes on behind the closed doors on the other side? Some answers you can get by reading women reporters’ accounts of the proceedings, such as the latest blog entry from Lebanese writer Mira Baz, who spent many years in Yemen: ”When all I’d seen of Yemen for months was unostentatious women in black, you could imagine the shock of seeing the women at my first few Yemeni weddings! Was this really Yemen? Behind closed doors, and away from the men’s probing eyes – both the harassers and the decent ones – women were letting it all out.” Recommended reading!

Also, the big news this week from Yemen seems to be the immunity law granted to president Ali Abdullah Saleh in exchange for his resignation from office. ”The immunity would cover the 33-year period of Saleh’s presidency and could not be cancelled or appealed against.” reports Al Jazeera English. Protests are said to have erupted in the city of Taiz, one of the three biggest cities in Yemen, while al-Qaeda-linked militants are reported to have taken control of Radda, a small town some 170 kilometers south of Sana’a.

Speaking of marriages: The American election campaign is on, at least on the Republican side. A lot of it makes for fascinating coverage even for us non-Americans. Sometimes intentionally funny, like the reports from Jon Stewart and his Daily Show team, as well as his former sidekick Stephen Colbert. Other times, you come across opinions that attract your attention and may be entertaining, but maybe not in the way it was intended. Like the endorsement of candidate Newt Gingrich from psychiatrist Keith Ablow, published by Fox News.

Telling quotes: ”When three women want to sign on for life with a man who is now running for president, I worry more about whether we’ll be clamoring for a third Gingrich term, not whether we’ll want to let him go after one”. Exactly, that’s what the Republicans used to say about Bill Clinton and his infamous affairs, right? I am not saying a president or prime minister needs to be morally flawless (which is a rare quality). And relationships are not always easy, but… I guess I might be looking for some sort of consistency. Ablow’s conclusion: ”So, as far as I can tell, judging from the psychological data, we have only one real risk to America from his marital history if Newt Gingrich were to become president: We would need to worry that another nation, perhaps a little younger than ours, would be so taken by Mr. Gingrich that it would seduce him into marrying it and becoming its president. And I think that is exceedingly unlikely.”

At least on the last issue, I tend to agree… Or will South Sudan come courting in a few years?

By the way, I started watching ”The Tudors” on DVD last year, the series about the English 16th-century king Henry VIII. He is known for having had six wives of which he divorced some, executed others and in the process he created a new church. Among other things. It’s intriguing to follow the proceedings in the corridors of power and the way people fall in and out of luck with an emotional, strong-willed, manipulative and sometimes cruel king. Halfway through the second season I only miss one thing about the concept as a whole: someone to really root for. Most people involved are more or less corrupt, but simultaneously believable, and sometimes even possible to identify with.  Recommended watching. But you might wonder – what’s love got to do with it?** Maybe everything, maybe nothing at all.

* Yes, that’s the title of what was once upon a time quite a big hit, performed by Martika and composed by the artist sometimes known as Prince.

**And that’s a Tina Turner tune. Right again.

Saleh säger upp sig – sägs det

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 26/11/2011

Så, Jemens president Ali Abdullah Saleh har tydligen skrivit på ett avtal om att avgå. Detta meddelades i veckan efter ett möte i Saudiarabiens huvudstad Riyadh. Flera medier internationellt och i Sverige ägnade ämnet viss uppmärksamhet. Se bland annat Al Jazeera English, BBC, The Guardian och Sveriges Radios Studio ett där saken kommenterades av reportern Lotten Collin som nyligen besökte Jemen, samt frilansjournalisten Tanya Holm som bor i huvudstaden Sana’a. Avtalet som förhandlats fram med hjälp av USA och Jemens grannstater i Gulfen innebär att presidenten avgår i utbyte mot åtalsimmunitet. Inte alla gillar villkoren, framgår av rapporterna; det gäller bland annat representanter för de mestadels unga demonstranter som visat sitt missnöje under våren. Saleh borde ställas inför rätta för sina brott mot folket, menar många av dem. Presidenten sägs dock snarare vara på väg till USA för läkarvård. Han har fortfarande inte återhämtat sig helt efter den granatattack som drabbade honom i presidentpalatset i somras och tillbringade efter det flera månader i Saudiarabien.

Enligt planen ska makten i första skedet överlämnas till Salehs högra hand Abdrabuh Mansour Hadi, som  ska sätta ihop en samlingsregering och sedan kalla till nytt presidentval inom 90 dagar.

Bonus: Professor Joseph Massad analyserar den arabiska historien av revolter från 1800-talet och framåt, liksom västvärldens vanligaste reaktioner på dem (publicerat på Al Jazeera English).

Själv har jag haft nästan fullt upp med att undervisa högstadieelever i spanska och sådant som betalar hyran. Därför överlåter jag med varm hand de aktuella analyserna åt ovanstående källor. Men visst är utvecklingen spännande – och fortfarande väldigt oförutsägbar. Fortsättning följer, som jag brukar avsluta med när jag för tillfället inte har något smartare att säga…

Jemen minst jämställt – igen

Posted in Tema: Vatten, Uncategorized by yemenity2010 on 04/11/2011

Så var det dags igen. Jemen rankas som världens värsta land för kvinnor i en undersökning. Samtidigt fortsätter oroligheterna i landet, bevakade av bland andra Sveriges Radio och New York Times. 

Med jämna mellanrum aktualiseras jämställdhetsfrågor uttryckligen på en global skala, och vissa saker är sig fortfarande ganska lika år från år. World Economic Forum har ännu en gång släppt en så kallad Global Gender Gap Report, om jämställdheten i världens länder. Kriterierna är främst ekonomiskt deltagande och möjligheter, löneskillnader mellan könen, tillgång till utbildning, hälsofrågor och politiskt inflytande. 135 nationer granskades i år.

Sverige landade på fjärde plats efter Island, Norge och Finland. Mycket nordiskt i topp alltså, vilket knappast var en överraskning. Lite mer uppseendeväckande är kanske Filippinerna på åttonde plats, Lesotho på nionde och Sydafrika på 14:e, före stormakter som USA och Storbritannien. En sammanfattning finns exempelvis på Huffington Post och hela rapporten finns här. Jemen rankades återigen sist, liksom förra året (vilket jag skrev några rader om då). De konkurrerar i botten med Chad, Pakistan och Mali. Överlag anses Nordamerika och Europa/Centralasien vara de mest rättvisa regionerna i det här avseendet, medan Mellanöstern och Nordafrika har det lägsta poängsnittet generellt utifrån de uppställda mallarna.

Det är som sagt inte första gången WEF ger ut en sådan rapport, men den här gången följer den händelsevis inte så långt efter Newsweeks egen undersökning i samma ärende, som gav ett liknande men inte identiskt resultat. Där var exempelvis Jemen bara tredje värst i klassen.

Enligt Sveriges Radios reporter Lotten Collin har kvinnor antagit en betydelsefull roll i de pågående protesterna i Jemen under året. Under en med visst besvär genomförd reportageresa i landet nyligen. Dessutom har inslagen i P1-program som Studio ett vittnat om en förvärrad situation när det gäller förnödenheter som vatten, elförsörjning medan matpriserna rusat i höjden. Framförallt vatten och el har länge varit problemområden, men oroligheterna i landet har uppenbarligen ställt saker på sin spets än mer.

Den senaste tiden har även flera medier noterat ökande väpnade sammandrabbningar i Taiz, där jag arbetade förra året. New York Times beskriver den gamla kommersiella och intellektuella knytpunkten i landet som ett nuvarande epicentrum för den pågående kraftmätningen mellan president Saleh och hans motståndare. Enligt NY Times fruktar regeringen att staden kan bli Jemens motsvarighet till Libyens Benghazi; oppositionens provisoriska huvudstad. Nu pågår skottlossningar och granateldgivning i en stad som länge slagit vakt om sin status som ett säte för lag och ordning, medan de annars vanliga skjutvapnen i princip varit bannlysta på gatorna (i alla fall för de vanliga ‘civila’ medborgarna).

Befolkningen i Taiz har länge betraktats som den högst utbildade i Jemen, fortsätter reportern Laura Kasinof. Redaktörens (det vill säga min) anmärkning: Ja, om det var något som taiziter jag träffade gärna framhöll var det just den detaljen.

– Vi är de smartaste människorna i landet, var en vanlig kommentar.

Men Times poängterar att de ofta känner sig behandlade som andra klassens medborgare i en stat på senare år dominerats av klaner från de nordligare delarna av landet (staden tillhör visserligen inte gamla Sydjemen, men ligger närmare kuststaden Aden än huvudstaden Sana’a geografiskt och människor jag mötte hade i regel en mycket mer positiv bild av Aden än av Sana’a).

Även Al Jazeera English har de senaste dagarna uppmärksammat våldsamheterna i Taiz, där åtminstone åtta dödsoffer krävts.

Relaterat ärende: Condoleezza Rice är en kvinna som bevisligen haft en del inflytande över världens öden och äventyr, som medlem av förre amerikanske presidenten George W. Bushs kabinett under tiden för inte minst invasionen av Irak. Om detta handlade det bland annat när hon tog risken att hälsa på Jon Stewart i studion för The Daily Show i veckan.

SR på plats i ”svårbevakat” land

Posted in Tema: Politik, Tema: Vatten by yemenity2010 on 28/10/2011

Jemen är svårbevakat just nu, enligt Studio ett i Sveriges Radios P1. Idag har i alla fall reportern Lotten Collin rapporterat från huvudstaden Sana’a i några av kanalens nyhetssändningar och aktualitetsmagasin. Läget är inte oväntat besvärligt och SR-inslagen bekräftar andra intryck som kommit fram. Stora problem med tillgången till elektricitet, samma sak med vatten, öppet missnöje med presidenten samtidigt som det råder väpnat ställningskrig mellan regeringen och klaner som vänt sig emot denna. Är det något det inte är brist på i Jemen så är det vapen.

Efter fredagsbönen idag har uppenbarligen 100 000-tals människor samlats till protester mot Ali Abdullah Salehs regering, inte minst unga människor (i ett land med låg medelålder) men även från politiska partier som enligt reportern vill ”rida på” protestanternas framgångar. Även regeringens anhängare manifesterar sitt stöd – om än inte med lika imponerande omfattning. Finns det risk för fullskaligt inbördeskrig? undrar studioreportern.

– Absolut, svarar Collin via en ostadig telefonförbindelse från Sana’a.

Skottlossning hörs ständigt, även på natten, och många människor riskerar att hamna i elden oavsett var de befinner sig eller vad de gör.

I veckan kom också ett nytt nummer av hjälporganisationen Operation Mercys informationsblad. De noterar att allt färre utländska arbetare och organisationer finns kvar i landet. Mercy har dock några stycken kvar och har de senaste månaderna startat projekt som rör vattenfiltrering, det vill säga försäljning av ”billiga lokalt producerade keramiska vattenfilter till ett subventionerat pris” till befolkningen i några byar. Vidare en renhållningskampanj som berör avfallshantering och hygieniska toaletter. Dessutom getlån – just det, getter delas ut till fattiga familjer som föder upp dem, låter dem förökas och lämnar tillbaka killingar som i sin tur hamnar hos en annan familj. Kurser i sömnad för kvinnliga instruktörer är ett annat pågående projekt.

Mer om organisationens arbete i Jemen finns på deras hemsida.

Det center i Taiz där jag själv arbetade förra året har numera också en hemsida, som är uppenbart ofärdig men förklarar en del av historiken och vad man sysslar med. Strax innan jag åkte därifrån förra vintern ändrades namnet till International Training & Development Center och sidan finns här. Exakt hur mycket av verksamheten som i nuläget kan bedrivas fullt ut är jag tyvärr osäker på. Så här såg i alla fall allaktivitetshuset (där jag höll till stora delar av tiden) ut för drygt ett år sedan.

Tagged with: , , , ,

Fredspris till Jemenitiska – i alla fall 33 %

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 09/10/2011

En tredjedel av Nobels fredspris 2011 hamnade alltså i Jemen, hos aktivisten Tawakkul Karman. Hon var en av tre kvinnor som prisas i år. De andra två kommer från Liberia, av vilka en alltså är deras nuvarande president Ellen Johnson-Sirleaf och den andra är Leylah Gbowee.

Ur det officiella pressuttalandet från Nobelkommittén: Alla tre belönas för sina icke-våldsamma sätt att kämpa för kvinnors säkerhet och deras rätt till deltagande i fredsskapande arbete. Man noterar att Sirleaf är Afrikas första demokratiskt valda president, medan Gbowee mobiliserade kvinnor och förenade dem från skiftande etniska och religiösa grupper vilket starkt bidrog till slutet på inbördeskrig i samma land, Liberia. Och att Karman har haft en ledande roll i kampen för demokrati och fred i Jemen under den ”arabiska våren”.

För att koncentrera sig en smula på Karman, den förmodligen globalt minst kända i trion, så är hon 32 år gammal, driver organisationen Women Journalists Without Chains och var tidigt en av ledarna för protesterna mot president Saleh i våras.

– Det här priset är för hela det jemenitiska folket, för martyrerna och de som stått upp mot Saleh och hans gäng. Varje tyrann och diktator är upprörda över priset eftersom det konfronterar orättvisa, ska hon ha hälsat genom en nyhetsbyrå efter tillkännagivandet på fredagen och återges i Huffington Post.

Karman kommer från Taiz men bor numera i Sana’a och är medlem i det islamistiska Islah-partiet. Fadern har tidigare varit minister i president Salehs regering, men Tawakkul har länge kämpat mot Saleh och organiserat inte minst ungdomar i en oppositionell rörelse. För Al Jazeera English deklarerar hon att en fredlig revolution är ‘enda vägen’ för landet. Priset i sig kom som en total överraskning – hon säger sig inte ha haft en aning om att hon varit nominerad. Sedan 2006 har hon varit inblandad i regelbundna protestaktioner mot regeringen. I år har hon hittills frihetsberövats två gånger för sina aktiviteter.

– Priset representerar framtiden. Erkännandet har gett mig en stark uppmuntran att fortsätta på den inslagna vägen. Nästa viktiga steg är att återuppbygga vår nation. Det tog Saleh 33 år att förstöra den, förklarar hon för AJE.

Det senaste halvåret har hon i princip haft ett tält på ”förändringstorget” i Sana’a som sitt hem. Som inspirationskällor anger hon Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King.

De tre pristagarna gratuleras av organisationen WACC (World Association for Christian Communication) vars generalsekreterare Karin Achtelstetter uttrycker glädje över att tre kvinnor som arbetat utan tanke på egen vinning för fred och lika rättigheter uppmärksammas internationellt på det här sättet. WACC sammanställer varje år en undersökning, Who Makes the News? om hur kvinnor skildras i massmedia och i hur hög grad de kommer fram överhuvudtaget.

Apropå Gbowee har hon ganska nyligen publicerat en bok, ”Mighty Be Our Powers”, via Beast Books som ingår i samma koncern som nyhetssajten The Daily Beast – och de passar givetvis på att puffa för boken i samband med priset.

The Daily Beast samarbetar numera även med Newsweek, som häromveckan granskade världens länder ur jämlikhetssynpunkt. Vissa mönster utkristalliseras där, som att de de 20 ‘bästa’ nationerna i regel har demokratiska styrelseskick och BNP över 200 miljarder dollar. Längst ner på listan återfinns fattiga stater, ibland krigsdrabbade och beroende av bidrag från västvärlden. Samtidigt förändras förhållanden på vissa håll. 2003 instiftades en lag i Rwanda, som fortfarande förknippas med folkmordet 1994. En tredjedel av platserna i parlamentet ska nu innehas av kvinnor. Verkligheten just nu är att, ja, de har faktiskt över 50 procent kvinnlig representation där och de rankas av World Economic Forum som ledande i ekonomisk innovation av de östafrikanska länderna.

Områdena som ingått i Newsweeks undersökning är rättvisa, hälsa, utbildning, ekonomi och politisk representation. Sammantaget heter vinnaren Island; före Sverige, Kanada, Danmark och Finland. De tilldelas alla över 90 poäng på en 100-gradig skala. I botten hamnar Chad, Afghanistan (där över 85 procent av alla födslar sker utan någon medicinsk hjälp), Jemen (där våld i hemmet inte anses olagligt), Kongo-Kinshasa (där våldtäkterna uppgår till över 1000 om dagen) och Mali.

Enligt norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjørn Jagland kan demokrati och varaktig fred i världen inte uppnås utan att kvinnor får samma möjligheter som män att utöva inflytande på alla nivåer i samhället.

Priset ska ha diskuterats i radions Studio ett i fredags, med medverkan av svenska skribenten Tanya Holm som bor i Sana’a. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på det själv än, men här är länken till programmet tillsvidare.

Mer Jemen-relaterat i förbifarten: libanesiska bloggaren Mira Baz levde flera år i Jemen och levererar fortfarande intressanta iakttagelser om den tiden, nu senast en jämförelse mellan Sana’a och Beirut. Delvis lika – men ändå mycket olika…

%d bloggare gillar detta: