Yemenity2010's Blog

Folkligt, festligt och flaggrikt

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 22/05/2010

Ett par gitarrer är nu införskaffade till centret, efter visst besvär. Detta tilldrog sig under en tvådagars intensiv tur till huvudstaden Sana’a och tillbaka. Det började i torsdags morse klockan 5.30 då jag åkte med föreståndarparet i bil uppåt landet, genom bland annat Al-Qaida (en by några mil norr om Taiz) och Ibb (ryktesvis en av de rikaste städerna i landet och dessutom välsignad med de kanske grönaste omgivningarna). Dessutom stiger man uppåt i nivå över havet, mot den högplatå där Sana’a anlades för ganska länge sedan (se tidigare inlägg här). Det här var för min del första gången jag reste landvägen mellan Taiz och huvudstaden, och det är definitivt värt de cirka fem timmarna att ha gjort det i alla fall en gång. Och det kan ju bli fler.

Vid ankomsten plockade vi upp kollegan Carolina som varit på snabbvisit i Sverige, ordnade diverse praktiska ärenden och hann med kaffe, eller i mitt fall ginger infusion with honey, högst upp i Burj al-Salam, ett hotell beläget i den gamla stadens troligen mest högresta byggnad (vilken av en händelse bestegs nyligen av en fransk friklättringsentusiast, förevigat av tidskriften Yemen Today). Bilen blev under tiden bortforslad av nitiska trafikpoliser då den parkerats för nära Bab al-Yemen, huvudingången till de här klassiska kvarteren. Exakt vilka regler som egentligen gäller i sådana lägen var som så mycket annat oklart, men med hjälp av välvilliga turistpoliser och en garvad myndighetskontaktsförmedlare som brukar ordna många av våra viktiga dokument, lokaliserades Toyotan till en uppsamlingsplats där den kunde lösas ut för vad som med svenska mått skulle varit en struntsumma.

Gitarrerna, då. De är inte det mest typiska stränginstrumentet här, men vi har tyckt oss skönja ett ökande intresse för även sådana fenomen. Baskurser kan vara på gång, förhoppningsvis. Två stycken i anständig klass – gitarrer, alltså – köptes in efter några varv runt i de centrala delarna och hjälp av mer insatta personer. Det är klart, väl inne i en av butikerna hälsade oss en yngre kund med orden ”jag tvivlar på att ni hittar så mycket av kvalitet härinne”. Ändå bestämde jag mig för att en av de nylonsträngade gurorna som hängde i taket faktiskt var värd priset på närmare 150 dollar, eller 35 000 yemeni riyal. Då hade vi redan dristat oss investera i en annan med stålsträngar i något som snarare liknade en exklusivare souvenirbutik med enstaka instrument mitt i grannlåten. Innan året är slut måste jag väl annars, givetvis, lägga beslag på en egen oud – den traditionella motsvarigheten här.

Förberedelser för firandet pågick också i Sana’a med mycket ljus, glam och dekorationer på allmänna byggnader. Just det – exakt vilket firande? På tillbakavägen var poliskontrollerna fler än vanligt (enligt kollegerna som kunde jämföra), och ännu fler väpnade uniformerade män syntes inne i Taiz, med tanke på presidentens närvaro och högtidlighållandet av de två tidigare Jemen-staternas enande 1990. Presidentens konvoj utsattes faktiskt för ett attentatsförsök för någon vecka sedan, men ledaren själv hade då redan tagit flyget hit, enligt uppgiften i pressen. Olika steg i den utdragna enhetsprocessen som pågick under drygt 20 år återges här.

Ali Abdullah Salehs hälsning till folket, förmedlad av en jemenitisk nyhetsbyrå, inleds så här: ”It is my pleasure to express my best wishes and greetings and congratulate all Yemeni men, women, youths and elders on the 20th anniversary of the national day and the elapse of two decades on the achievement of the homeland’s unity and the establishment of the Republic of Yemen on the 22nd of May 1990.” Han har också gjort en del andra tillkännagivanden angående bland annat frisläppande av fängslade journalister i samband med festligheterna.

Flaggor och fotografier av president Saleh frodas som aldrig förr, eller åtminstone som aldrig tidigare i år, denna vecka. Vägar har förbättrats, gropar grävts igen och fasader putsats eller målats om radikalt. Staden – alltså Taiz – blir om inte annat snyggare och i vissa fall mer funktionell för befolkningen. En del prioriteringar kan givetvis diskuteras, som de blinkande lyktorna överallt nattetid, liknande en del storvulna former av julfirande i USA och ibland även Sverige. Paneler täcks med gula, gröna och röda glödlampor (eller vad det nu är). Laserstrålar sköt ut från fästningen Al-Qahira som vakar över staden igår kväll och generöst utdragna färgglada fyrverkerier lyste upp natthimlen. Återstår att se hur mycket elektricitet vi tilldelas i stan tiden närmast efter de här dagarnas excesser. Generatorn lär snart gå varm igen, anar vi. Idag har enheten firats framförallt på fotbollsstadion här i Taiz, med diverse dansuppvisningar för att illustrera nationens historia och dylikt. Tyvärr var jag inte där, men har sett några av höjdpunkterna i jemenitisk TV under kvällen; samt en lång rad dignitärer i kö för att hälsa på Saleh i en hotellobby, visat i ett snart sagt oredigerat inslag som startade häromkvarten och kanske fortfarande pågår medan jag skriver de här raderna.

Kort nyhetsrunda i övrigt: Två små flickor från en kidnappad tysk familj har hittats av saudisk säkerhetspolis någonstans i det omtvistade gränsområdet mellan Saudiarabien och Jemen. De tillhörde ett följe utlänningar som rövades bort i regionen för drygt ett år sedan. Några ur gruppen hittades döda strax efter försvinnandet, och resten är det osäkert om fortfarande. Många frågor återstår, men här är några av de aktuella uppgifterna i fallet från Al-Jazeera.

”Yemen is the most gorgeous place you’ll probably never visit.” Så inleds en text om turism i Jemen, från den fristående nyhetsförmedlaren/bloggen Sana’a Bureau. Varför? Jemen borde bli nästa Egypten, tycker landets vice turistminister:

– Vi har historia, kultur, stränder och äventyr!

Och hans departement har stora visioner att utveckla besöksnäringen, som ett alternativ till andra fallerande industrier i landet. Kommer de att lyckas? Ja, det beror väl på den allmänna säkerhetssituationen om inte annat. Några av de mest attraktiva presumtiva turistmålen som Marib är just nu i stort sett off limits för utlänningar på grund av tidigare inträffade attacker. Läs gärna mer här.

Gester och ordlösa uttryck i olika kulturer kan skapa utmaningar för nykomlingar, så även i Jemen. Men nu har hjälpen anlänt i form av Yemen Times kortkurs kring jemenitiska handrörelser och minspel. Hit hör inte minst favoriten ”Min hinna” som används ofta när man vill beskriva något som ”mycket bra” eller ännu bättre. Gesten går ut på att man snabbt drar med fingret över nästippen. Ett välkomnande kan ske genom att man placerar handen ovanpå huvudet. Om en person däremot håller med handen om hakan och samtidigt lutar huvudet lite åt sidan, är det snarare fråga om besvikelse eller missnöje med något en annan har sagt eller gjort. Och det finns fler att hålla reda på, tro inget annat.

And now for something completely… Till slut har även jag sett och hört Sveriges ambassadör i Eurovision Song Contest via tävlingens officiella websajt. Ibland går det att spela upp rörliga videoklipp från nätet även här, om man väljer en lämplig lågtrafiktid. Hur det lät? Anna Bergendahl har en stark röst och framför en maffig modern hymn som stiger successivt i slagstyrka och utstrålar mer värme än våra senaste bidrag har gjort – men refrängen kanske inte är vad som krävs för att de beslutande öststatarna ska falla ihop i outsäglig vördnad i den grad vi skulle vilja… Men allt det där visste väl ni andra redan. Har förstått att den Stora Finalen i Oslo utspelas kommande vecka, alltså parallellt med vårt eget sägenomsusade evenemang Yemeni Handicraft Exhibition 2010, som förhoppningsvis synas närmare i nästa rapport härifrån.

Sista stycket: ”Blackwater – världens mäktigaste privatarmé”. Bok av undersökande journalisten Jeremy Scahill. Läst 67 sidor så här långt. Verkar bra. Återkommer i mån av tid med mer uttömmande utvärdering senare.


Battleground Culturica – The Plan

Posted in Tema: Kultur, Uncategorized by yemenity2010 on 25/02/2010

”Vägen till studenternas kulturintresse går genom magen”

Gammalt djungelordspråk eller möjligen rent önsketänkande från min sida.

Nu har den planerade cafeterian öppnat på prov i kulturbyggnaden på Swedish Center. Det är tänkt som ett enkelt och smidigt sätt att dels förse studenterna (av vilka de flesta läser engelska, elektronik och sömnad) med någon form av förtäring på nära håll, men också att öka cirkulationen överhuvudtaget i huset, som i korta drag ska utvecklas och få  ett bredare programinnehåll.  Första förmiddagen var ett allmänt kaos och vissa regeländringar vidtogs till nästa pass, som att studenterna beställer och inte själva lagar till sina önskemål inne i köket, som är ett (grovt uppskattat) tio-tolv kvadratmeter stort utrymme inne i biblioteket på övervåningen. Jag testar just nu olika öppettider och försöker snappa upp signaler på om utbudet är tillfredsställande eller inte. Delikata frågor, det där.

Dessutom har jag för ändamålet skaffat en fin liten bärbar CD-spelare kombinerad med kassettenhet och radio av märket Panasoaenic (sic!). Nej, jag tar inget ansvar för hur många originaldelar som ingår, även om produkten sägs vara ‘huvudsakligen’ sammansatt i Japan. Billig var den i alla fall. Försökte också bränna ut en del CD-ar med lämplig musik (något som man ju gör mer och mer sällan numera i takt med lagringsmediernas evolution och ökande artrikedom) men råkade ut för ett uppenbarligen inte helt ovanligt problem; de brännbara CD-skivorna här är ofta av sekunda kvalitet och ger upp innan de är färdigstekta. Förargligt. I värsta fall får jag väl beställa från bekanta hemmavid. Och hoppas att MacBookens brännarenhet inte själv grillats i processen av trial and error. Det uttrycket kan för övrigt appliceras på det mesta man sysslar med här. Möjligheterna till misstag är många…

…liksom när man tar beställningarna. Cafeterian innebär en konkret övning i att känna igen vem som beställt vad, även om menyn är enkel. Jag talar givetvis om damernas önskemål, eftersom majoriteten av dem är klädda i heltäckande svart tunika, eller som det kallas här; balto, med tillhörande makrama och lithma. Ögonen ser man, men inte så mycket mer. Att lära sig komma ihåg och skilja åt olika sorters handväskor och dylika tillbehör, det är ett tips från den kvinnliga delen av lärarkåren på stället. Jo, de har ju lättare att lägga märke till sådana detaljer automatiskt, kvinnor. Eller inte? Röstprofilering är också en taktik jag arbetar på att förfina till perfektion…

Noteringar i marginalen; den tveksamma tandstatusen (framförallt färgmässigt) hos alltför många jemeniter brukar tillskrivas olika faktorer. Ibland framhävs dålig vattenkvalitet, liksom det utbredda bruket av qat (de där löven som tuggas frekvent, ni vet). Något som också skulle kunna ha en inverkan är mängden socker som blandas i kaffe och te. I samband med starten av caféverksamheten inser jag hur mycket sötningsmedel som anses vara normalt – åtminstone tre teskedar i ett glas (det är ju så man helst dricker te här). Smaken är ofta tilltalande, inte minst på grund av den extra kryddan som ska till för en riktig shahi halib (europeiserad stavning) och jag riskerar nog själv att bli beroende om jag fortsätter konsumera te på jemenitiskt vis i samma takt som hittills. Det kanske är dags för en tandblekning när jag återvänder till Sverige.

Coming up: På lördag öppnar vi den första konstutställningen i kulturhuset (såvitt jag känner till) med en ung begåvad artist härifrån Taiz. Utformar en del enklare marknadsföringsmaterial och hoppas på word-of-mouth-taktikens framgångar inom konstnärens och centrets personliga nätverk.

Dagens värda vetande: En människa dör snabbare av sömnbrist än av svält. I det första fallet räcker tio dagar för en dödlig dos, medan hungern kan vara i några veckor innan den tar ut sin rätt helt och hållet. Förutsatt att man i båda exemplen är helt utan sömn respektive mat, antar jag. Källan är i alla fall twitter-flödet från den mexikanska tidskriften Conozca Más.

För ännu mer övrigt nästan allra sist: Nu har jag lyckats komma till skott och recensera Alicia Keys ”The Element of Truth” här. Ifall någon undrade över just det, vilket kanske inte är troligt men ändå möjligt. Och allt är möjligt för den som tror och betalar skatt, eller hur?

Och apropå den möjligen märkliga rubriken, så är den inspirerad av en science fiction-serie jag också recenserat – samtliga säsonger, faktiskt, med den senaste här.

Heta grytor, halal-burgare och historiska drycker

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 29/01/2010

”Within a limited but delicious range, the Yemenis are connoisseurs of food, suffering the furnace heat of a crowded eating house that makes the best saltah, or queuing – sometimes for hours – for special shabaya bread during Ramadan. Before qat caught on (probably in the fourteenth or fifteenth century) food seems to have been the national obsession”(ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, 1997).

Tidigare har jag gjort något enstaka nedslag i det kulinariska livet i Taiz och här följer ännu ett. Saltah – ja, det är väl en form av traditionell och populär matlagningskonst som är ett attraktivt alternativ för många jemeniter. Hur varierad är den här etiketten? Vet inte riktigt, men den kan som, på en restaurang i Taiz innebära en het kokande köttgryta som ställs fram på bordet, ett bord som täckts med tidningspapper (exempelvis The Straits Times som i sig tydligen täcker in händelser i regionen kring Röda havet. Notera dock att jag inte är säker på om det är samma ST som har sin bas i Singapore – det är svårt att verifiera alla detaljer när skriften är mer eller mindre täckt av stekdon, smulor och sås). Eller på golvet, med en matta och Gulf News som underlägg. Bröd? Jo, ett par rejäla nygräddade tunnbrödsaktiga kakor brukar ingå. De bryts och doppas i rörorna som inte bara inkluderar den nämnda grytan utan även en del andra kryddblandningar. Chobs eller hobs är väl ungefär det mest rättmätiga uttalet på bröden, vare sig det är en lokal, nationell eller panarabisk benämning (många mysterier återstår att lösa för min del). Nära ingången står kockarna och rör om i sina i regel gigantiska grytor. Det vill säga, man skulle kunna koka en vuxen person i dem vid behov. Men kannibalism är inget vanligt förekommande fenomen i landet, efter jag har kunnat utröna hittills…

Brödkakor av samma sort även användbara på en av fiskrestauranger som gärna blir fullsatta nere i centrum i restaurangrusningstid. Proceduren börjar dock med att man själv skaffar fisken nere hos någon av flera försäljare i marknadsvimlet (marknaden går under namnet Markezee och där säljs även frukt och grönsaker). På restaurangen grillas den valda fisken och serveras på bordet, som den här gången kanske är täckt med engångsplast som duk – och utbytt för varje ny kund som kommer. Grytor med olika innehåll verkar överhuvudtaget vara något som förordas i matkulturen här. Det kan vara kyckling (som på den tredje bilden), nötkött eller något annat – bara inte fläsk, men det förstod ni redan. Är det gott? Ja, väldigt ofta, även om jag inte vet hur begränsat jag kommer att tycka att det  kulinariska standardutbudet är när jag tillbringat några månader eller mer på plats. Hamburgerkedjor, pizza-franchiser eller andra vanliga transnationella representanter för den allmänna snabbmatskulturen i Europa och på många andra håll – de är i stort sett osynliga åtminstone i den här staden, om någon undrade.

Småbutiker med ett begränsat urval konserver, pasta och kolsyrade drycker finns det gott om; och några något större för specerier, såväl billigare inhemska produkter som dyrare importerade (choklad, kex, flingor och hygienartiklar av mer västvärldsligt snitt hör ofta till den sistnämnda kategorin). Någonstans i den ekonomiska mellanklassen hamnar väl produkter från andra arabländer, som ett storpack med beef burgers från Al Islami Foods i Dubai, försett med etiketten ”the real halal” för säkerhets skull. Prisnivåerna i stort är dock en bra bit under de svenska, men så är löneläget för de flesta medborgare naturligtvis också ett annat.

Te – det är ett litet fenomen i sig. En vanlig variant är med mjölk, men oavsett vilket så är smaken sötare än man är van vid hemifrån. Och det kan gärna intas efter en het lunch. Kaffe då? Ja, det konsumeras också i viss mån men troligen inte i samma omfattning. Historiskt finns det ett starkt samband mellan Jemen och produktion av den svarta drycken. Det var en gång i tiden en dominerande exportvara härifrån, men storhetstiden för det verkar nu ligga ett par hundra år bakåt i tiden. Det råder delade meningar om den radikalt ökade satsningen på qat-odling under 1900-talet är en av orsakerna till kaffets reträtt, men osvuret är väl bäst för en novis i landet…

Tagged with: , , , , ,
%d bloggare gillar detta: