Yemenity2010's Blog

TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 12/11/2017

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.

 

Annonser

TexMex Times 2017: Svaga stämplar och spännande språksfärer

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 20/08/2017

– Den där killen måste ha stämplat hela dagen.

Nej. Det är inte en arbetsförmedlare som talar. Det är min någotsånär raka översättning av kommentarer från en gränsvakt i samspråk med kolleger i Brownsville lördag 1 juli 2017. Vi har passerat bron från Matamoros på väg mot den amerikanska sidan för en dagsutflykt av det slag som många tamaulipecos* regelbundet roar sig med här. För mig är det lite av ett dejá vú i fler än ett avseende. Det var sådär fem och ett halvt år sedan jag första gången hälsade på min då blivande fru i Matamoros och reste samma rutt från Sverige. Flyg från Göteborg via Frankfurt och Houston till Brownsville, Texas. Att korsa gränsen från USA till Mexiko brukar gå ganska smidigt. Det är heller inte särskilt svårt att kliva in på ett av de mexikanska gränskontoren och få en stämpel för att registreras i landet när man kommer dit landvägen. Däremot är det nästan alltid köbildning över bron norröver när man kommer landvägen. Och fler frågor vid gränsen. Då är det en fördel att ha en stämpel från USA:s egna myndigheter, en stämpel som faktiskt syns. Vi har trots allt passerat genom passkontrollen i Houston några dagar tidigare.

Man kan tycka att det vore en smal sak. De har kärnvapen. De har förmodligen flera nobelpristagare än något annat land i historien. Världens överlägset högsta försvarsbudget. Check. En nationell idrottsliga som kallas för Världsserien. Bara för att. Världens mest kända filmindustri, även om den inte längre är numerärt störst. Ni vet allt det där. Men bläck är tydligen en bristvara ibland. Om inte annat att döma av att de lyckats med detta två gånger, det vill säga 100 procent av de tillfällen jag kommit in i Förenta Staterna just genom Houston. Stämpeln syns knappt. Gränsvakterna i Brownsville som rimligtvis borde veta bestämt hur den ser ut, kan i alla fall uttyda den med visst besvär. Men jag kommer ihåg hur det var förra gången, att de alltid fick anstränga sig varje gång vi korsade gränsen för en utflykt in i det förlovade landet. Och det är av naturliga skäl svårt att justera en sådan stämpel i efterhand. Låt oss hoppas att den inte bleknar ännu mer under de kommande veckorna, tänker jag då. Det kommer dock att visa sig efterhand att just det är ett marginellt problem. Vi kommer att bli inkallade för extra inspektion flera gånger vid gränskontrollen av orsaker som jag nämnt i tidigare inlägg . Till slut blir vi alltid insläppta, men det faktum att min fru fick söka visum med ett svenskt pass reser en varningsflagg som helt rutinmässigt måste dubbelkollas inne på kontoret vid den amerikanska gränsstationen. Vi får helt enkelt vänja oss vid det.

I övrigt går den här första julidagens lilla shoppingrunda ungefär som planerat. Med besök på några av de större kedjorna som finns i en loop runtom Brownsville. Eller snarare flera sammanlänkade loopar. Något som fascinerat mig med den här staden de gånger jag varit här, är den stilistiskt smått smygkoloniala stadskärnan som rymmer viss bebyggelse; kyrkor, kontor, en och annan affär. Men den känns inte överdrivet tätbefolkad. Runt om löper de här ringlederna där trafiken susar omkring, där i stort sett alla restauranger, köpcentra och andra attraktioner finns, det syns inte heller så mycket av rena bostadsområden. Någonstans måste de finnas, har jag funderat med jämna mellanrum. Och i slutet av vår semester kommer vi att stifta lite närmare bekantskap med ett kvarter där folk faktiskt bor. Och i vissa fall hyr in sig tillfälligt i ett hus, som vi gör några dagar i slutet av juli.

Invånarantalet i staden med omnejd ska vara jämförbart med Uppsala i Sverige, närmare 200 000 bofasta men troligen inte riktigt där än. Men karaktären på staden är väldigt annorlunda. Den är nästan demonstrativt utspridd. Centrum förefaller som sagt komprimerat, medan kommersen är utstationerad på olika nästan öliknande tomter längs med de redan nämnda ringlederna. I det här hörnet av USA som min fru brukar kalla ’en förlängning av Mexiko’, hörs i princip lika mycket spanska som engelska. DalenThe Valley –  som området populärt benämns i folkmun, anses representera lite av en tredje kultur – Third Culture. Det är inte Mexiko – men inte heller det ‘riktiga’, vanliga USA. Vad som nu är det vanliga USA. Och dal förresten. Några berg av rang syns inte till på långt håll. Men något ska man väl det här gränsområdet, beläget i en långt ifrån kuperad terräng kallas. Och efter ett antal besök här, främst i form av sådana här dagsutflykter, har jag lärt mig uppskatta lite av den motsägelsefullt pittoreska charm som trakten erbjuder. En dragningskraft som jag fortfarande inte fullt ut lyckats formulera vad den består i. Men jag jobbar på det.

*Vanlig mexikansk term för befolkningen i den nordöstra provinsen Tamaulipas

 

BILDER, uppifrån och ner: 1) ‘Drick ingen alkohol när du kör bil’, budskap till bilisterna i kön vid gränskontrollen i Matamoros; 2) En liten hälsning från transportsäkerhetsavdelningen på flygplatsen i Houston; 3) I bilkön på väg norrut mot gränsen; 4) En liten skylt som registrerar exakt var gränsen går, belägen på bron över floden Río Grande (alternativt Río Bravo); 5) Köpcentrum i Brownsville. 

Relaterat bonustips: ”The Mexican-American War”, en liten historisk exposé i korta drag från den australiska podcasten ”Late Night Live”, där den intervjuade historikern Peter Guardino lägger ut texten om territorialkonflikten mellan de två länderna på 1840-talet.

TexMex Times 2017: Kulturcenter och kommande konsulat i Matamoros

Posted in Tema: Kultur, Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 12/08/2017

– Nej, det går inte att komma in just nu. Vi har problem med elektriciteten.

Det kanske var något mer som ställde till det för oss. Jag kommer inte ihåg alla detaljerna. Det vi (jag och min fru Emilia) tänkte besöka var ett museum för modern konst i Matamoros. Det finns faktiskt ett och annat museum i den här staden. Men hittills har vi haft otur eller dålig timing vad gäller öppettider och eventuella förhinder för att se vad de härbärgerar för hemligheter.

Det här museet är beläget nära gränsen till USA. Där finns också Imaculta, ett kulturcenter där vi istället klev in, på vinst och förlust. På nedre planet fanns då en tillfällig utställning med teckningar gjorda av skolelever. Alla teckningar hade en sak gemensamt: de följde ett mönster med hjul, kanske inspirerat av Mayakalendern eller något annat historiskt. Motiven och stilarterna inom den formen varierade däremot kraftigt. Och många av verken var ganska imponerande. När det gäller åldrarna på konstnärerna är vi inte riktigt säkra, men det kanske handlade om framför allt barn i lågstadie- och mellanstadieåldern. Och under de förutsättningarna visar många av dem otvetydig talang.

På övervåningen finns ett mindre bibliotek. Jag vet inte precis hur många allmänna bibliotek som finns i Matamoros, men jag tror inte de är så många. Vi tillbringade i alla fall en stund där inne och hittade en del material om stadens historia. Bland annat vet jag nu att staden under en kort period på 1870-talet var provinshuvudstad för Tamaulipas. Någon stark personlighet i staden såg till att det blev så, men efter dennes död återvände huvudstadsansvaret till Victoria några timmar söderut, där det stannat sedan dess.

Utanför kulturhuset finns ett antal parkbänkar med konstnärliga motiv alternativt visdomsord eller olika former av aforismer och humor som bonus. Har ni hört klassikern ’En kvinna utan man är som en fisk utan cykel’? Det är tydligen en universellt förekommande devis. Granne med det här huset är ett annat museum tillägnat den lokala storheten Rigo Tovar. En sångare som en gång i tiden satte staden på kartan i Mexiko genom sina musikaliska hyllningar.

På på en annan tomt intill pågår ett bygge som verkar ha en del tid kvar för att färdigställas. Ryktesvis är det ett nytt amerikanskt konsulat som ska husera där i framtiden. Och på sedvanligt amerikanskt manér är det ett omfattande projekt. Deras diplomatiska installationer, var de än anläggs, tenderar att ta plats. I det här fallet ungefär ett kvarter nära gränsen på den mexikanska sidan. Exakt när det planeras vara färdigt? Ja, det är en av de där detaljerna jag glömde kolla, eller som det helt enkelt inte finns något svar på ännu. Oavsett när, så påverkar hela bygget karaktären och atmosfären i närområdet. Nästa gång vi kommer hit kanske allt står klart och inte bara består av byggnadsställningar och andra attiraljer som i de flesta fall är fördolda för oss utomstående. Fotoförbud gäller längs med större delen av den mur som omgärdar det kommande konsulatet. Säkerheten framför allt. Eller vad som nu är huvudskälet.

Fortsättning följer – nästa år i Matamoros?

 

 

 

BILDER, uppifrån och ner: Väldekorerad exteriör från kulturhuset Imaculta i Matamoros; Centrets logotyp vid ingången; Emilia med en historisk skrift i kulturhusets bibliotek; Bänk med budskap i parken utanför kulturcentret; Bilder av barn från utställning inne i centret. 

TexMex Times 2017: Om nordamerikansk noggrannhet och turbulens i Texas

Posted in Tema: Latinamerika, TexMex Times by yemenity2010 on 22/07/2017

27 juni. Natten tillbringad på Landvetters flygplatshotell. Upp vid 4-tiden och över till själva flygplatsen. Lite ovanligt rörigt på Landvetter den här gången. Just det, semestertider. Fler än vi ska någonstans, uppenbarligen. Vem kunde ana? Och de där spännande egenincheckningsmaskinerna som funnits i några år nu, har de gjort livet lättare? Öppet för debatt!

Vi kommer i alla fall iväg till Frankfurt. Några timmars väntan. Från Lufthansa går vi över till United Airlines. Jag har åkt den här rutten tidigare, men det var över fem år sedan. Då vill jag minnas att Lufthansa samarbetade med Continental, ett bolag som jag tror numera gått ihop med just United. En lång flygtur väntar. Som jag minns det tar en flygning över Atlanten, åtminstone just den här sträckan, ungefär 2 timmar längre tid västerut an österut. Någonting med vindar och luftströmmar, ska det väl handla om. Den här resan blir också en påminnelse om att just amerikaner gör allting lite mer i flygsammanhang. Ni vet: säkerhet inte minst. De har sina skäl. Som regel är amerikansk personal i samband med flygresor ofta väldigt tjänstvilliga och serviceminded, samtidigt som vissa kan uppfattas som en aning bryska. De där vanliga artighetsfraserna och diplomatiska omformuleringarna som i stort sett alla andra nationaliteters motsvarigheter ägnar sig åt, är inte riktigt lika viktiga.

På servicen ombord ska vi inte klaga. Det är mycket professionellt, men jag påminns om just det där att amerikanska flygvärdar och -värdinnor kan vara lite rakare på sak och skarpare i sina tillsägelser utan omsvep om passagerare inte gör som de blivit tillsagda, exempelvis vid start och landning. Det blir som väntat en lång dag, särskilt eftersom ingen av oss egentligen sover under hela resan. Däremot hinner vi med några filmer var längs vägen, vilket hjälper till att döda av dessa över tio timmar som tillbringas över Atlanten. Väl framme i Houston: dess illustra flygplats uppkallad efter en amerikansk president vid namn Bush. Exakt vilken av de två George Bush som varit president som gett upphov till namnet framgår inte riktigt, men jag gissar vilt: den äldre. Att passera genom immigrationskontrollen på amerikanska flygplatser, oavsett om du bara passerar genom landet eller din slutdestination finns inom deras territorium, vet många hur det är. Det tar tid. Nu har det till viss del moderniserats, i alla fall för dem som har ESTA (vilket svenska passinnehavare normalt reser in i landet med) och kan göra en del med hjälp av självscanning. Nu väljer jag och Emilia att gå genom den vanliga visakontrollen båda två, eftersom hon har fått söka visum trots sitt svenska pass.

Orsaken till det är helt enkelt att hon – i eftertankens kranka blekhet – vistades i Jemen lite för länge, för nu flera år sedan. Vi träffades ju där. Jag åkte därifrån i januari 2011 efter avslutat projekt. Hon några månader senare, i slutet av mars samma år för att hälsa på mig i Sverige innan hon sedan återvände till Mexiko för att söka visum av mer permanent art till just Sverige. Många turer där. Numera, under ansökan om ESTA måste du ange om du vistats i något av en handfull länder i Mellanöstern senare än – just det – 1 mars 2011. Däribland Jemen. Detta gjorde att hon fick söka visum till USA för att kunna resa in där, vilket var en process vi gick genom i vintras. Med detta klart hade vi hoppats att det skulle gå lite smidigare genom kontrollen i USA. Den tulltjänsteman vi stöter på har dock följdfrågor som inte riktigt preciseras, men indikerar oklarheter att granska. Resultatet: ett par timmar extra för henne, mest i väntan ihop med andra väntande inne i extrakolldepartementet (eller vilket det officiella namnet borde vara). Medan jag väntar en rulltrappa ner med våra väskor. Just det; vi har en liten flygning till som väntar, men väskorna måste plockas upp och checkas in igen enligt amerikanska regler. Väl där har jag tillfälle att prata med andra personer som också väntar på anhöriga eller vänner och i vissa fall riskerar att förlora sina vidare förbindelser med nästa flyg. Så illa slutar det nu inte för oss. Vi har trots allt fyra timmars marginal från början och kan ta oss vidare med någon timme tillgodo för att hinna med en ytterligare säkerhetskontroll. Inklusive den den där amerikanska noggrannheten igen. De flesta som åkt flyg vet hur säkerhetskontroller brukar fungera. Många vet också att amerikanerna gör allting lite extra allt och med mer ordergivning sett till genomsnittet. Allt ska uttryckligen ur fickorna. Vilket får till följd att mitt boarding pass för nästa flyg lyckas fastna någonstans på vägen genom scanningen. Det blir några minuters palaver och en tjänsteman får leta inne i det allra heligaste innan det kommer fram igen. 

Sedan väntar ett plan modell mindre ner till Brownsville vid mexikanska gränsen. Jag har som sagt flugit den här rutten en gång tidigare och minns att planet då innehöll tre säten i varje rad, i det uppskattningsvis minsta trafikflygplan jag någonsin bordat. Nu är det faktiskt fyra. Kabinen är aningen större. Luftlagren något turbulenta i Texas den här aftonen, vilket vi märkt vid inflygningen till Houston och även till viss del på vägen till Brownsville. Men mer än lite extra skakigt ibland blir det inte. Vilket jag uppskattar. Vi kommer fram vid 22.30-tiden på kvällen. Väskorna som senast alltså skickats in på bandet i Houston med knapp marginal är med. Min frus släktingar kör oss över till Matamoros, vilket oftast är en smal sak vid den här tiden på dygnet. Det brukar inte vara några långa köer i sydlig riktning vid gränsen. Det är lite annorlunda när man ska ta sig från Mexico och in i USA. Men det kan vi återkomma till. Hasta la próxima…

 

Bilder: 1 och 2 – Frankfurt flygplats; 3 – Taiz i Jemen, 1 januari 2010; 4 – preview of coming attractions, liksom…

TexMex Times 2017 – en verbal trailer

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 17/07/2017

Mexiko. Det var ett tag sedan sist. Men nu har vi varit i landet ett par veckor, parat med utflykter norrut in i den stora grannstaten. Eller staterna. Ni vet vad jag menar. Senast vi tillbringade semestern i dessa trakter var sommaren 2014, mitt under brinnande fotbolls-VM, bland annat. Ett par artiklar om den resan finns sedan tidigare i arkiven…

Med vi menar jag mig och min fru Emilia, mexikansk medborgare – och nu dessutom svensk passinnehavare. Vilket i sig kan skapa en del intressanta situationer, att komma tillbaka till senare.

Klimatet kan kallas i princip detsamma. Inte svalare i alla fall. Juli i nordostligaste Mexiko och sydligaste delen av Texas erbjuder av tradition temperaturer som inte brukar understiga 30-35 grader Celsius och en luftfuktighetsfaktor som matchar dessa gradantal. Just nu skriver jag denna lilla introduktion med en dator utan svenskt tangentbord och inser hur ofta man vanligtvis brukar ord med tre hos oss populara bokstaver, just det, ni ser problemet. Det ska finnas en metod att plocka fram de vokalerna och kanske forenkla processen en smula.

Under de kommande veckorna, under och efter resan, ska det dyka upp en del rapporter om TexMex-land ur olika vinklar. Vad nytt? Vad minns jag tydligare sedan tidigare vistelser i och med chansen att uppleva det igen? Och har situationen, de generella intrycken paverkats av de politiska konvulsionerna inte minst i USA? Antagligen kommer fokus trots allt att kretsa kring ganska mycket vardagsliv och fenomen som vanligtvis inte provocerar fram braskande rubriker.

To be continued…

 

Bilder: Gata i centrala Matamoros (ovan), Emilia vid bilen, under en paus vid en sydlig tur genom provinsen Tamaulipas. 

Tagged with: , ,

Allmänbildning Anno 2016: Väldigt visuell version av en lång gräns

Posted in Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 26/12/2016

logo-sc-allmanbildning2016-copyTja, ska det bli en mur här alltså? En kandidat i ett politiskt val någonstans nyligen föreslog under kampanjen bygget av en sådan. En lång en. The Intercept använde bilder och diverse data för att visuellt illustrera hur den där aktuella sträckan egentligen ser ut. Resultatet är en smula slående, om man säger så. Vi talar om en gräns på nästan 2000 miles, enligt amerikansk terminologi. Alltså drygt 3000 kilometer eller 300 mil om jag överslagsräknar rätt i hastigheten. Verkar det vara en bra idé att smälla upp en mur där? Tja, lyckligtvis behöver vi inte fundera mer på det, eftersom ingen skulle kunna bli vald till ett högre ämbete efter att ha lanserat en sådan världsfrånvänd vision. Ursäkta, jag blir avbruten här… Jaså, ja. Jag lyssnar. Vad? OK. Vi återkommer i ärendet. Min fru kommer för övrigt från en stad belägen vid just den här gränsen, så det kan bli spännande nästa gång vi ska dit på besök. ”Best of luck with the wall”, som de hälsar i anslutning till den grafiska utflykten som ni själva alltså kan studera via länken nedan.

Källa: ”Visualizing the U.S.-Mexico Border” / Josh Begley, The Intercept 26 oktober 2016

 

Not: Tidigare publicerad på Schemabrytande chockterapi

Tagged with: , ,

The MO of ISIS according to PBS

Posted in Blog Entry in English, Tema: Politik by yemenity2010 on 12/11/2014

– These guys are crazy. But there’s method to the madness.

Ali Soufan, representing something called The Soufan Group, interviewed in the documentary ”The Rise of ISIS”, published on October 28 by American Public Service Broadcaster PBS, available online here on the other side of the Atlantic as well.

– They’re trying to create a real state, not some postmodern virtual, al-Qaeda style thing that only exist in your head. They’re trying to create something that looks like a real state. It’s a very different model.

David Kilcullen, American military advisor according to the show, describing the MO (or modus operandi) of ISIS or the Islamic State and comparing them to al-Qaeda. They’re not exactly the same thing… Well, we’ve heard that before, right? We’re all learning. Much have been said and written about ISIS, ISIL or IS or whatever the official acronym eventually will be. Everyone everywhere involved in international politics seems to have an opinion about the group, or army, or band of brutal brothers, or… take your pick. And a lot of what’s being said is about ventilating thoughts on how and when everyone else in a position to do something about it, should have done something about it, before it came to this place. Where we are now. Or at least where the people in the affected region find themselves.

ISIS have experienced military staff in their ranks, and captured American weapons as an added bonus. They know how to organize their troops, plan ahead, use sophisticated military equipment and also how to improvise. Syria and Iraq are their main battle field right now, but at least according to what we are told by experts (real or purported ones) it’s not going to end there. This recent documentary probably isn’t the definitive account of what has led to this development, but it does provide quite a lot of background information and analysis into roughly one hour. It obviously has a strong US perspective on the matter, and does contain some pretty graphic footage from the war zones where ISIS has moved forward, including short but effective sequences showing mass executions of enemy soldiers. For your information.

The images are effective. While the interviewed people are close to 100 percent either military, intelligence or political analysts, mostly from the US (and a few Iraqi ones) as far as I could tell. Also, nearly all of them are men, middle-aged or older. That seems like a norm in these kinds of strategic policy-minded, sort of in-depth documentaries. And it begs the simple question: Why?

One important point the documentary makes is the need for the sunni and shia muslims in Iraq to reach an agreement, see eye to eye to avoid a disaster. But there’s a long and complicated relationship history there, and obviously a bumpy road ahead…

Arms around America – Part 1

Posted in Blog Entry in English, Tema: Politik by yemenity2010 on 12/01/2013

– You are a very loud man…
– You are a hatchet man of the new world order!
– Alex, Alex, Alex… (trying to interrupt a flow of angry rants)
– The republic will rise again if you try to take our guns!
Or something like that. By chance I happened to turn on CNN the other day when Piers Morgan was about to debate the issue of gun violence in the US with an, indeed, very loud man called Alex Jones, one of apparently quite a few Americans who have signed a petition to have Mr Morgan deported. Morgan has come out in favour of more gun control, which for myself and, dare I say, probably a lot of people in Sweden – and Europe in general – seems a fairly reasonable idea. And from what I’ve seen of Mr Jones in this debate I wonder if even most debaters with a similar viewpoint think he does them a favour with this performance, even though he seems to have gathered a few facts of his own to support his claims that the US as a whole is a less violent place than for example Britain, and that’s because of, not in spite of, the higher rate of gun ownership in America.
– He seems unhinged to me, comments Morgan when Jones has left the studio and the conversation continues with Harvard Law professor Alan Dershowitz with whom he seems to agree on most issues involved.
And I have to say, I wouldn’t think I’d feel safe being around Alex Jones when he actually is armed…

This issue has been discussed on and off for a long time. And the perspectives are different on our side of the Atlantic, that’s obvious. The tradition of and attitude towards citizens carrying their own firearms are not the same. Well, of course in my country there are the hunting rifles brought out not least during the elk-hunting season. But you do need a license to carry those. And the rate of gun-related killings in Europe is, as most people are aware of, significantly lower in Europe (some 35 in Britain last year, according to Morgan) than in The US (where it’s more like 11 000 annually).

Well, many more informed people than I have weighed on the question of guns and America especially since the latest mass shooting, in a school just days before Christmas. Not least Americans; politicians, celebrities, activists… For some reason, most of them advocate some change in the system, questioning the wisdom of the laws as they are. Or maybe those are the ones that attracted my attention. It’s possible that I don’t watch Fox News enough…

Anyway, I’ll get back to some of those opinions in short while – I hope. Here, a brief summary in satirical fashion from The Daily Show with Jon Stewart, as an appetizer.

México en mi mente

Posted in Artículo en español, Tema: Latinamerika by yemenity2010 on 30/12/2012

Belleza. Gente amable. Comida conocida en todo el mundo. Y lastimosamente muchos problemas con delincuencia y violencia. México es una nación con caras diferentes. Además es la tierra natal de mi esposa. Hace casi un año me fui a visitar allí – y descubrí que todavía hay mucho más para descubrir. 

gomezfarias-vy1esp

Diciembre 2011, unos días antes de Navidad. Por fin he llegado en el aéropuerto de Brownsville, en el sur de Tejas. Esperando a mi equipaje y buscando alguien que debería estar allí esperando por…mí. El aéropuerto no es my grande, pero por alguna razón demora un rato antes que nos encontremos, mi novia y yo. Vamos a pasar casi las tres semanas siguientes juntos, viajando y visitando a su familia en diferentes partes de, bueno, México primereramente, pero además cruzando la frontera entre México y los Estados Unidos algunas veces.

La razón por eso es algo que pasó unos años antes. En los fines del año 2009 yo había aceptado trabajar con un proyecto cultural en Yemen. Fue un tiempo bien interesante en general y aún más porque allí iba a encontrar a Emilia – también conocida como Mily – una mexicana involucrada en el trabajo del mismo centro educativo donde estaba yo entonces. Salí del país en los inicios del 2011, justamente antes que empezara el proceso ahora conocido como ”la primavera árabe”. Ella vino a visitarme en Suecia por unos meses el mismo año y empezamos nuestro propio proceso de ‘primavera’, solicitando una visa de residencia en Suecia para ella.

ilustr-brownsville1esp

Finalmente, la hora llegó para mi primer viaje a México. América Latina no era un continente completamente desconocido para mí. Había trabajado en el Ecuador por tres años, y claro que sí hay similaridades (como el idioma), pero México es definitivamente más grande y hay diferencias culturales. Por ejemplo parece haber una certitud, uno podría llamarla autoconfianza, y una manera de comunicarse más directamente sin la cortesía generalmente requerida en el país andino. Aunque, según mi esposa, eso refleja más el norte de México, mientras en el centro y el sur del país la cortesía es más necesaria.

Mi entonces novia (ahora esposa) ha vivido por el mayor tiempo de su vida en la ciudad de Matamoros, ubicada en el estado de Tamaulipas, justamente a la frontera con los EEUU. La ciudad más cerca es la previamente mencionada Brownsville. En el lado estadounidense también hay un montón de hispanohablantes, pero los carriles son mejores y hay más restaurantes y centros comerciales. Las señales al pasar por la aduana muestra unas distinciones interesantes. Al entrar en EEUU te indican que ‘no puedes traficar drogas a los EEUU’ mientras en la dirección opuesta te piden ‘que por favor no lleves armas a México’. Y hay razones por eso. El narcotráfico y contrabando de armas de fuego es un problema grave allí. El día de Navidad había un artículo en un periódico regional sobre cuerpos decapitados hallados en una fosa en el estado vecino, Veracruz. Además recibimos noticias de una balacera entre policías y delincuentes en Matamoros la misma noche, noche de paz…

julspel-queretaro1

Pero nosotros celebramos la Navidad en casa de su mama, unos diez minutos en carro de la frontera, con algunos familiares y amigos; comiendo pavo, espagueti, puré de papas y chocolate sueco. Además – por supuesto – compartimos regalos y finalmente jugamos karaoke. Sí, de veras.

Después pasamos unos días en el centro del país. Algunos amigos nos habían aconsejado que ”no pueden quedarse aquí en la frontera todo el tiempo – tienen que ver un poco de la belleza de México también…”. Querétaro tiene completamente otro carácter, con una abundancia de arquitectura colonial, guías turísticas contando la historia de la región y sobre todo de los movimientos de libertad durante el siglo 19. La gente allí se refiere a su ciudad ilustre como ”el ombligo de México” y ”la cuna de la independencia” para que nadie se olvide de su importancia. Orgullosos? Parece que sí, pero creo que tienen razón. Un día fuimos a San Miguel de Allende, una ciudad más pequeña pero aún más turística (además es Patrimonio de la Humanidad), donde anduvimos caminando o en tranvía por las calles angostas, por subidas y bajadas, aprendiendo todo lo importante. Además almorzamos en un bar con videos del grupo Los Tigres del Norte pasando en una pantalla grande.

Si no me hubiera sentido un poco mal del estómago creo que habría tenido un tiempo aún más lindo en ese área, pero así es. Luego pasamos el año nuevo y unos días después en el pueblo Xicoténcatl en Tamaulipas, donde vive el padre de Mily. Hicimos excursiones en los alrededores, donde hay mucha naturaleza bonita y algo tan raro como un centro ecológico en el pueblo Gómez Farías. Además, durante esos días recibimos la respuesta de nuestra solicitud de visa de residencia en Suecia para mi novia.

Creo que he olvidado algo significante. Claro. Justamente antes de Navidad fuimos a Brownsville, compramos dos anillos y nos comprometimos ese mismo día, el 22 de diciembre 2011.

Obviamente no alcanzaban esas tres semanas para ver todo lo que hay en México. Sobre todo querría ver más historia precolonial y lo que queda de las civilizaciones aztecas y mayas en el centro y sur de la nación. Hay muchos lugares famosos en esas áreas y cerca del golfo. Pero, algo me indica que no fue la última vez viajando allí. Y la próxima vez espero que tengamos por lo menos un mes para explorar a todo eso. O casi todo. O por lo menos un pequeño porcentaje de todo…

statue-queretaro1esp

Manufactured Destiny – kapitel 4

Posted in Tema: Politik by yemenity2010 on 15/10/2012

Detta har hänt: Obama var större än McCain – redan innan rösterna hade räknats den 4 november 2008. Åtminstone i de stora svenska dagstidningar vars amerikanska valbevakning jag granskade i ett medievetenskapligt examensarbete våren 2009. Bra eller dåligt? Tja, de fick rätt i sina antaganden om vem som skulle gå segrande ur striden. I förra kapitlet publicerades de viktigaste resultaten ur min undersökning. Så…vad mer finns att säga i ämnet? Jo, lite till, tycker jag. Här är sista avsnittet i artikelserien Manufactured Destiny.

– Kvinnor älskar honom och män vill ta en öl med honom. Det är bara inte uppenbart att det skulle falla någon in att rösta på honom. Vi måste övertyga folk om att han har substans.

Diskussion i en fiktiv stabsledning kring den lika fiktive presidentkandidaten Matthew Santos i den nu nedlagda TV-serien ”Vita huset”, som levde i ett symbiosförhållande med verkligheten, typ ‘life imitates art imitates life’. Santos påstås ibland ha varit åtminstone delvis modellerad efter Barack Obama, då nytt stjärnskott i senaten. Sedan kom 2008 års verkliga valrörelse att påminna en del om sista säsongen av ”Vita huset” (inspelad 2006): en ung demokrat från en etnisk minoritet mot en äldre och ovanligt sekulär republikan, i sin tur respekterad av många men med problem att få med sig de konservativa kärnväljarna. Dessutom utser vinnaren en av sina hårdaste konkurrenter till utrikesminister efter valsegern, både i serien och i verkligheten. Och serien var alltså först ut i det avseendet. Där framkommer ofta behovet att formulera sig kort och snärtigt för att undvika alla missförstånd. Man lever i en värld av ‘sound bites’ där komplicerade sammanhang måste komprimeras så mycket det bara är möjligt, utanför de väggar där politiker och tjänstemän själva dunkar huvudena blodiga mot varandra kring detaljarbetet i propositioner och reservationer.

Amerikanske medieforskaren Neil Postman väckte på 1980-talet en del uppmärksamhet med boken ”Underhållning till döds” där han drev tesen att ett TV-dominerat samhälle förlorat förmågan till verklig kunskapsinhämtning. Han jämförde med utvecklingen av den tidiga nordamerikanska demokratin, där politiska debatter på 1800-talet ofta pågick i flera timmar, som när Abraham Lincoln debatterade med Stephen Douglas. Lyssnarna var intresserade, insatta och tålmodiga eftersom det skrivna språket var deras huvudsakliga metod för masskommunikation. Det tryckta ordet påverkade inte bara människans sätt att kommunicera, utan även formerna för att tänka och argumentera rationellt överhuvudtaget, resonerar Postman. Kulturen var litterär under en lång tid i det framväxande amerikanska samhällsbygget. Det är först de senaste decennierna i samband med TV-kulturen som det har förändrats, menar han. Och inte till det bättre. Med TV:n förvandlas även alla undervisande ambitioner ohjälpligt till underhållning enligt hans uppfattning.

Tryckt känns tryggt?

Rätt eller inte? Man kan diskutera i oändlighet om det tryckta ordets eventuella överlägsenhet  och ifall TV:n är ett reellt hot mot demokratin. Nu har jag just undersökt tryckta medier, som ju fortfarande har en relativt stark ställning i Sverige. Hur länge till återstår att se. Och det är inte självklart att den mest rättvisa eller balanserade rapporteringen tar plats i tryckt form. Hos oss har vi kanske fortfarande högre förväntningar på att public service-drivna etermedier ska hålla sig mer objektiva än privatägda skriftställare. Kanske.

I min undersökning konstaterar jag att reportagen ofta har en analyserande ton och en subjektiv karaktär. Vissa texter är uttryckligen krönikor eller analyser, men det finns värderingar som lyser igenom även i reportagen – framför allt  – och i det jag kallar nyhetsartiklar. Gränsen mellan de genrerna är inte heller alltid glasklar. Frågan är om den personliga värderingen verkligen är en ny trend hos utrikeskorrespondenter eller om den inte går tillbaka till en tradition av självständigt opererande individer som ibland uppnått något av pionjärstatus och satt ribban, dels i Sverige men ännu mer i den anglosaxiska sfären. Dagens journalistideal finns i flera skepnader, vill jag hävda. Att döma av resultaten för de här tryckta artiklarna, representerar de inte i första hand ett skjutjärnsideal á la K G Bergström, Janne Josefsson eller utländska förebilder som fungerar bra i etermedier med sitt fokus på direktsända drabbningar och verbala dueller. Nej, de här reportagedominerade artikelserierna skvallrar snarare om en kombination av spårhunds- och missionärsmentalitet. Reportern är på jakt efter en större story, att beskriva ett sammanhang med orsaksförlopp och historiska dimensioner, medvetna om att man kan befinna sig mitt i ett epokgörande skeende, en brytningstid på fullt allvar. Det har naturligtvis till stor del med Barack Obama som person att göra – det är väldigt svårt att komma till någon annan konklusion.

Förebilderna på murvelfronten heter då snarare Ryszard Kapuscinski (känd bland annat för sina iakttagelser från  det så kallade fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969), Seymour Hersh (framgångsrikt snokande från Vietnamkriget till Irak-invasionen) eller Watergate-avslöjaren Bob Woodward. Berättare som arbetar under en längre tid med att gräva fram en sanning och ständigt letar nya miljöer och utmaningar. Vi talar om förebilder som mellan varven närmar sig rent litterära ambitionsnivåer, och gärna ger ut sina reportage i bokform. Riktigt den tiden eller de resurserna har inte de här svenska skribenterna just nu, men de har säkert pretentioner åt det hållet.  Vi talar också om politiska ‘junkies’, inte minst då GP:s ankare Britt-Marie Mattsson som i princip själv sköter sin tidnings bevakning på området.

Den subjektiva stilen – är den smart och tidsenlig? Att inte i första hand lägga krutet på tillspetsad nyhetsproduktion utan lämna över detta till de snabbare medierna medan man själv satsar på ett mervärde i form av analys, berättande och sammanhang? Svaret är delvis en smaksak men samtidigt berör den tidningarna som affärsidé.  Talar vi om en obalans i rapporteringen? Det sistnämnda kan man nog däremot svara ja på. Men är det en så kallad oskälig obalans? Strävar man ens efter en total jämvikt? Nej, inte alltid. Och kan vi ställa de kraven på privatägda massmedier i en demokrati? Det beror väl i sin tur på vilken demokratimodell vi föredrar (se Manufactured Destiny – del 2). Men vad är utgångspunkten här – och beskriver man politiken mer som ett strategiskt spel än utifrån viktiga sakfrågor? Mitt intryck är ändå att sakfrågorna tillåts komma fram ganska tydligt, även om särskilt kvällstidningen Aftonbladet ofta anlägger en emotionell emfas och metaforer av idrottslig karaktär, där tävlingsmomentet i politiken är tydligt profilerat. Jag tror mig alltså ha sett en skillnad mellan tidningarna, där Dagens Nyheter är mest inriktade på sakfrågor medan Aftonbladet främst vill fånga andan, zeitgeist-en och arbetar mer på ett känslomässigt plan. Göteborgs-Posten landar någonstans däremellan. Skillnaden är inte chockerande stor, men den finns där och speglar kanske det klassiska förhållandet mellan morgon- och kvällspress.

Journalisterna i den här undersökningen väljer generellt mer vad man vill bevaka och lägger upp en strategi – i samråd med redaktionen får man anta. Urvalet avspeglar inte främst vilken kandidat som gör mest utspel utan hur mycket intryck de redan gjort och hur tendenserna ser ut inför valet.

Det ger kontinuitet och en linje, men poängen är troligen inte, och kan inte heller vara, att nå fram till en absolut vattenpassreglerad bevakning. De journalistiska bedömningarna går ut på att använda sin erfarenhet för att förutse utvecklingen och göra nedslagen i verkligheten därefter. Vad kunde ha kommit fram om en längre period bevakats i detta utdragna val? Mer om Hillary Clinton, garanterat, och en aning mer om andra republikanska kandidater men inte lika mycket – anar jag. Hur hade Barack Obama framstått i en typisk artikel från, säg, tiden kring första primärvalen i demokraternas kretsar vårvintern 2008, eller när han just hämtat sig från dusten med Clinton och laddade om mot en då mer utvilad John McCain framåt vårkanten?

Propaganda eller professionell faktaförmedling?

Men hur lång är egentligen en valrörelse i USA, och i Sverige som jämförelse; blir de i praktiken längre och längre? Betyder det att benägenheten att glida på sanningen och leverera ren propaganda från politikernas sida ökar med detta? Då kommer journalistrollen rimligtvis att bli ännu viktigare. Om den består i sin nuvarande form. Fler amatörkorrespondenter kan bli standard, om det inte redan är det. Åtminstone finns det fler tyckare i fler forum; men själva granskningen, det professionella sökandet efter fakta och olika vinklar, det riskerar att gå förlorat. Och hur står sig journalistiken i förhållande till olika idéer om demokrati? Är det en risk för demokratin att så få reportrar har så stort svängrum, eller är ägarkoncentrationen i mediebranschen det större övergripande problemet? De mindre oberoende medieföretagen blir färre och färre.

Den politiska vinklingen skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de tre granskade tidningarna. Alla skildrar Barack Obama som en man i medvind och John McCain motsvarande i motvind. Sarah Palin är problematisk och definitivt ingen samlande kraft. George W. Bush är hopplöst utanför hetluften, en förbränd kraft på den internationella scenen och närmast radioaktivt material för sina republikanska partikamrater. Det finns också ett tydligt vinnare/förlorare-perspektiv i stora delar av den granskade valbevakningen. Men finns det en risk att förförståelsen står i vägen? Nu har vi facit – Obama vann. Påverkar det hur artiklarna tolkas i efterhand, vad man läser in mellan raderna? Kanske en aning, men inte så mycket att det skulle ändra mina slutsatser om han hade förlorat. Gemensamt är den lite för svartvita bilden av etnicitet, där jag ifrågasätter varför man glömmer bort flera folkgrupper som kan betyda seger eller förlust i ett amerikanskt val. I nord- och sydamerikanska medier har tidigare betonats hur de latinamerikanska väljarna i USA i många fall lockades av Bush till republikanerna under valet 2004, men vanns tillbaka till demokraterna (som majoriteten av dem brukar rösta på) av Obama. Detta trots att det traditionellt finns inneboende spänningar mellan afroamerikaner och latinos; två minoritetsgrupper som utgör en ungefär lika stor kaka av befolkningen i USA (mellan 10-12 procent var, om jag gör en grov uppskattning byggd på information som inte är helt färsk).

Medan valkampanjen pågick följde jag själv oftare utländska medier, både tryckta och ‘eteriska’. Spontant ligger de svenska storheterna på efterkälken på många fronter, vilket säkert till stor del är en fråga om resurser. Men är det hela förklaringen? Att en tidskrift som Time kan erbjuda mer fördjupningar, insyn bakom kulisserna och skarpt formulerade åsikter är bara naturligt och deras skyldighet som ett ledande amerikanskt nyhetsorgan på veckobasis. Den bästa kombinationen av grundlighet och läsvänlighet vid jämförelsen mellan kandidaternas ståndpunkter i de viktigaste valfrågorna hittade jag i The Economist, som förmodligen ser sig själva som världsledande på den kombinationen. Det internationella utbudet på nätet gav också fler chanser att se olika vinklar från öppet subjektiva källor både till höger och vänster. Och var man på humör för en mer satirisk vinkel i lättillgängligt format fanns ju alltid The Daily Show med Jon Stewart att tillgå.

Sverige socialistiskt stamsamhälle?

I stort sett kan man nog ändå slå fast att svenska medier gör ett bättre jobb av att informera oss om USA än vad amerikanska medier torde känna till om en liten randstat som vår. Där kan konservativa TV-tyckare använda Sverige som ett varnande exempel på den socialistiska stat som hotar bakom hörnet om den nyvalde demokratiske presidenten får fortsätta med sin agenda och form av krishantering. Detta föranledde just The Daily Show att skicka sin reporter – om det är rätt ord – Wyatt Cenac till Stockholm häromåret för att beskriva den väntade misären. Resultatet, om man vänder på de ironiska formuleringarna, blev att Sverige framstod i en oförskämt idyllisk dager med fri utbildning, fri massage på jobbet, miljömedvetna popstjärnor, en uppsjö unga blondiner och en munter Leif Pagrotsky som påminde om att Sverige lånar ut pengar till USA. Det såg ut som en drift med både hemlandets mediekultur, med exotiska schabloner om Skandinavien och kanske även med det verkliga Norden. Helt säker kan man aldrig vara.

– Jag kunde inte stanna i ett land som förvandlar kvinnor till ståtliga nymfer och män till skäggiga tomtar, blev Cenacs dubbeltydiga slutkläm (The Daily Show 23 april 2009).

Och frågan är i det globala perspektivet; är vi en i de flesta andra ögon charmigt exotisk tomterepublik med en alltför ”lagom” medial mainstream? Finns det en alltför smal rännil av åsikter som slår igenom i de mest spridda forum vi har, en konformism beroende på att vi är ett litet land med tradition av konsensus till ravinens rand – kort sagt, en farlig likriktning? Det kan argumenteras att mer spännvidd behövs för demokratin. Samtidigt står tendenserna i artiklarna om USA-valet åsikts- och värderingsmässigt i samklang med de flesta opinionsmätningar som gjordes även internationellt under den berörda valkampanjen för fyra år sedan. Enligt alla tillgängliga data jag mötte då och hur de än tolkas, ansåg den mätbara majoriteten av Sveriges och övriga världens befolkning att Barack Hussein Obama var en  starkare, mer spännande och kort sagt bättre kandidat än John McCain. En undersökning av BBC visade till exempel att att de tillfrågade i samtliga 22 länder som ingick i enkäten hade en majoritet för Obama (enligt tidningen The Economist som själva lät sina läsare rösta på nätet, med  förkrossande segermarginal för Obama även där). Varför?

”Till skillnad från George Bush, förordar han internationellt samarbete. Hans nyanserade framtoning lugnar européerna. Hans efternamn är afrikanskt, hans mellannamn är arabiskt, han har muslimska förfäder, växte upp delvis i Asien och hans hudfärg ligger nära det globala genomsnittet” (Economist 081004). Något för alla, liksom. Tidningen förordade själv samma kandidat strax före valdagen, grundat framförallt på sakfrågorna, kan tilläggas.

Så vad är objektivitet och vad kan kallas obalans eller i värsta fall ren opartiskhet? Är den journalistiska skyldigheten att vara ärlig mot sina egna instinkter och grundläggande värderingar, eller följa en osynlig norm som någon ritat upp – och vem ritar den i så fall? Mina egna frågeställningar kring materialet har säkert färgats av egna erfarenheter som reporter, främst på lokalredaktioner tillhörande svensk landsortspress. Något man lär sig oavsett geografin är att förment balanserad och rättvisande  journalistik inte är någon exakt vetenskap.

En annan mer komplex och provocerande frågeställning, som inte kan besvaras inom ramen för den här uppsatsen, men som säkert många journalister själva ställer sig ute på fältet är; ligger det något i poetiska formuleringar som att själva berättelsen ibland är sannare än sanningen – att fiktion ibland kan vara trovärdigare än faktaförmedling? Det är inte ovanligt att journalister byter bana och blir författare i stället, för att kunna hantera den dokumenterade verkligheten friare och skapa sina egna sammanhang för att ställa viktiga frågor om samhället. Och det är inte svårt att läsa in litterära drag i flera av de artiklar jag gått igenom; inte i betydelsen att de medvetet förvränger fakta eller bevisligen förenklar svåra frågor på ett otillbörligt sätt. Men språket bär ofta spår av fiktionspåverkan och förmodligen en inneboende önskan att i själva verket skriva en hel roman om den historiska valrörelse de fick betrakta på nära håll. Å andra sidan; det kan vara jag som läser mellan raderna, helt subjektivt…

THE END!

Det här var fjärde och sista avsnittet i min uppdaterade blogversion av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt  i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig på begäran som pdf-fil (Adobe Acrobat) inklusive mer detaljerad statistik och pedagogiska illustrationer som utelämnats i nätupplagan.

Källförteckning – Del 4:

Flera icke namngivna skribenter:  ”The battle of hope and experience” (The Economist, 081004)

Kapuscinski, Ryszard: Fotbollskriget (BonnierPocket 1998)

Postman, Neil: Underhållning till döds (Prisma, Stockholm 1985)

Strömbäck, Jesper: In Search of a Standard: four models of democracy and their normative implications for journalism (Journalism Studies, Volume 6, Routledge 2005)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Wyatt Cenac on the Horrors of Socialism in Sweden – Comedy Central Insider Blog (http://ccinsider.comedycentral.com/2009/04/23/wyatt-cenac-on-the-horrors-of-socialism-in-sweden/)

(samt givetvis de 115 kvantitativt analyserade artiklarna från Dagens Nyheter, Aftonbladet och Göteborgs-Posten)

%d bloggare gillar detta: