Yemenity2010's Blog

Folkligt, festligt och flaggrikt

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 22/05/2010

Ett par gitarrer är nu införskaffade till centret, efter visst besvär. Detta tilldrog sig under en tvådagars intensiv tur till huvudstaden Sana’a och tillbaka. Det började i torsdags morse klockan 5.30 då jag åkte med föreståndarparet i bil uppåt landet, genom bland annat Al-Qaida (en by några mil norr om Taiz) och Ibb (ryktesvis en av de rikaste städerna i landet och dessutom välsignad med de kanske grönaste omgivningarna). Dessutom stiger man uppåt i nivå över havet, mot den högplatå där Sana’a anlades för ganska länge sedan (se tidigare inlägg här). Det här var för min del första gången jag reste landvägen mellan Taiz och huvudstaden, och det är definitivt värt de cirka fem timmarna att ha gjort det i alla fall en gång. Och det kan ju bli fler.

Vid ankomsten plockade vi upp kollegan Carolina som varit på snabbvisit i Sverige, ordnade diverse praktiska ärenden och hann med kaffe, eller i mitt fall ginger infusion with honey, högst upp i Burj al-Salam, ett hotell beläget i den gamla stadens troligen mest högresta byggnad (vilken av en händelse bestegs nyligen av en fransk friklättringsentusiast, förevigat av tidskriften Yemen Today). Bilen blev under tiden bortforslad av nitiska trafikpoliser då den parkerats för nära Bab al-Yemen, huvudingången till de här klassiska kvarteren. Exakt vilka regler som egentligen gäller i sådana lägen var som så mycket annat oklart, men med hjälp av välvilliga turistpoliser och en garvad myndighetskontaktsförmedlare som brukar ordna många av våra viktiga dokument, lokaliserades Toyotan till en uppsamlingsplats där den kunde lösas ut för vad som med svenska mått skulle varit en struntsumma.

Gitarrerna, då. De är inte det mest typiska stränginstrumentet här, men vi har tyckt oss skönja ett ökande intresse för även sådana fenomen. Baskurser kan vara på gång, förhoppningsvis. Två stycken i anständig klass – gitarrer, alltså – köptes in efter några varv runt i de centrala delarna och hjälp av mer insatta personer. Det är klart, väl inne i en av butikerna hälsade oss en yngre kund med orden ”jag tvivlar på att ni hittar så mycket av kvalitet härinne”. Ändå bestämde jag mig för att en av de nylonsträngade gurorna som hängde i taket faktiskt var värd priset på närmare 150 dollar, eller 35 000 yemeni riyal. Då hade vi redan dristat oss investera i en annan med stålsträngar i något som snarare liknade en exklusivare souvenirbutik med enstaka instrument mitt i grannlåten. Innan året är slut måste jag väl annars, givetvis, lägga beslag på en egen oud – den traditionella motsvarigheten här.

Förberedelser för firandet pågick också i Sana’a med mycket ljus, glam och dekorationer på allmänna byggnader. Just det – exakt vilket firande? På tillbakavägen var poliskontrollerna fler än vanligt (enligt kollegerna som kunde jämföra), och ännu fler väpnade uniformerade män syntes inne i Taiz, med tanke på presidentens närvaro och högtidlighållandet av de två tidigare Jemen-staternas enande 1990. Presidentens konvoj utsattes faktiskt för ett attentatsförsök för någon vecka sedan, men ledaren själv hade då redan tagit flyget hit, enligt uppgiften i pressen. Olika steg i den utdragna enhetsprocessen som pågick under drygt 20 år återges här.

Ali Abdullah Salehs hälsning till folket, förmedlad av en jemenitisk nyhetsbyrå, inleds så här: ”It is my pleasure to express my best wishes and greetings and congratulate all Yemeni men, women, youths and elders on the 20th anniversary of the national day and the elapse of two decades on the achievement of the homeland’s unity and the establishment of the Republic of Yemen on the 22nd of May 1990.” Han har också gjort en del andra tillkännagivanden angående bland annat frisläppande av fängslade journalister i samband med festligheterna.

Flaggor och fotografier av president Saleh frodas som aldrig förr, eller åtminstone som aldrig tidigare i år, denna vecka. Vägar har förbättrats, gropar grävts igen och fasader putsats eller målats om radikalt. Staden – alltså Taiz – blir om inte annat snyggare och i vissa fall mer funktionell för befolkningen. En del prioriteringar kan givetvis diskuteras, som de blinkande lyktorna överallt nattetid, liknande en del storvulna former av julfirande i USA och ibland även Sverige. Paneler täcks med gula, gröna och röda glödlampor (eller vad det nu är). Laserstrålar sköt ut från fästningen Al-Qahira som vakar över staden igår kväll och generöst utdragna färgglada fyrverkerier lyste upp natthimlen. Återstår att se hur mycket elektricitet vi tilldelas i stan tiden närmast efter de här dagarnas excesser. Generatorn lär snart gå varm igen, anar vi. Idag har enheten firats framförallt på fotbollsstadion här i Taiz, med diverse dansuppvisningar för att illustrera nationens historia och dylikt. Tyvärr var jag inte där, men har sett några av höjdpunkterna i jemenitisk TV under kvällen; samt en lång rad dignitärer i kö för att hälsa på Saleh i en hotellobby, visat i ett snart sagt oredigerat inslag som startade häromkvarten och kanske fortfarande pågår medan jag skriver de här raderna.

Kort nyhetsrunda i övrigt: Två små flickor från en kidnappad tysk familj har hittats av saudisk säkerhetspolis någonstans i det omtvistade gränsområdet mellan Saudiarabien och Jemen. De tillhörde ett följe utlänningar som rövades bort i regionen för drygt ett år sedan. Några ur gruppen hittades döda strax efter försvinnandet, och resten är det osäkert om fortfarande. Många frågor återstår, men här är några av de aktuella uppgifterna i fallet från Al-Jazeera.

”Yemen is the most gorgeous place you’ll probably never visit.” Så inleds en text om turism i Jemen, från den fristående nyhetsförmedlaren/bloggen Sana’a Bureau. Varför? Jemen borde bli nästa Egypten, tycker landets vice turistminister:

– Vi har historia, kultur, stränder och äventyr!

Och hans departement har stora visioner att utveckla besöksnäringen, som ett alternativ till andra fallerande industrier i landet. Kommer de att lyckas? Ja, det beror väl på den allmänna säkerhetssituationen om inte annat. Några av de mest attraktiva presumtiva turistmålen som Marib är just nu i stort sett off limits för utlänningar på grund av tidigare inträffade attacker. Läs gärna mer här.

Gester och ordlösa uttryck i olika kulturer kan skapa utmaningar för nykomlingar, så även i Jemen. Men nu har hjälpen anlänt i form av Yemen Times kortkurs kring jemenitiska handrörelser och minspel. Hit hör inte minst favoriten ”Min hinna” som används ofta när man vill beskriva något som ”mycket bra” eller ännu bättre. Gesten går ut på att man snabbt drar med fingret över nästippen. Ett välkomnande kan ske genom att man placerar handen ovanpå huvudet. Om en person däremot håller med handen om hakan och samtidigt lutar huvudet lite åt sidan, är det snarare fråga om besvikelse eller missnöje med något en annan har sagt eller gjort. Och det finns fler att hålla reda på, tro inget annat.

And now for something completely… Till slut har även jag sett och hört Sveriges ambassadör i Eurovision Song Contest via tävlingens officiella websajt. Ibland går det att spela upp rörliga videoklipp från nätet även här, om man väljer en lämplig lågtrafiktid. Hur det lät? Anna Bergendahl har en stark röst och framför en maffig modern hymn som stiger successivt i slagstyrka och utstrålar mer värme än våra senaste bidrag har gjort – men refrängen kanske inte är vad som krävs för att de beslutande öststatarna ska falla ihop i outsäglig vördnad i den grad vi skulle vilja… Men allt det där visste väl ni andra redan. Har förstått att den Stora Finalen i Oslo utspelas kommande vecka, alltså parallellt med vårt eget sägenomsusade evenemang Yemeni Handicraft Exhibition 2010, som förhoppningsvis synas närmare i nästa rapport härifrån.

Sista stycket: ”Blackwater – världens mäktigaste privatarmé”. Bok av undersökande journalisten Jeremy Scahill. Läst 67 sidor så här långt. Verkar bra. Återkommer i mån av tid med mer uttömmande utvärdering senare.


City by the Sea

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 04/05/2010

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis från den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten ”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage” av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

Where the streets have no name

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 18/01/2010

Ja, visst måste U2 ha tänkt på Taiz, när de skrev den, numera klassikerstämplade, låten way back 1987 när vissa av oss fortfarande kunde kalla sig unga och nästan oskyldiga… Gator utan namn verkar det i alla fall finnas en uppsjö av här. Landmärken att hänga upp sig på? Försöker utmönstra några, men det är ingen självklar sak. Ser inte alla vinklar och vrår otäckt lika ut fortfarande efter ett par veckor?

Det här är landets tredje stad efter Sana’a och Aden, med en befolkning på mellan en halv miljon och två miljoner, beroende på vem du frågar. Definitivt uppenbart är att det rör sig många människor på en ganska begränsad landareal och karaktären på existensen blir därefter. Kuperad terräng har jag säkert nämnt tidigare, med en del vidunderliga utsikter om man befinner sig rätt plats, det vill säga utanför själva stadskärnan och en bit upp i någon backe. Men i vimlet gäller det att vara uppmärksam på den direkta omgivningen, vare sig man själv är bakom ratten eller på väg att korsa en gata som gångare.

Det här är inte, jag repeterar, inte den mest organiserade metropolis jag stött på i mitt liv. Trafiken erbjuder bland annat mopedister som med förkärlek färdas i fel körriktning – kaospiloter om några. Minibussarna dabab är ganska charmiga, även om jag bara åkt med dem ett par gånger hittills. De påminner om systemet i colombianska Medellín där jag tillbringade några dagar sommaren 2005 i ett tidigare liv.

Att köra bil här – och jag har bara högst nyligen börjat med det – är jämförbart med mina erfarenheter från Ecuador, men ett steg vidare ut i det oformliga. Det roligaste är blandningen mellan aggressivitet och generositet. Och att man i sådana här mer oorganiserade (men däremot organiska) trafikekosystem i vissa avseenden lättare kan rätta till misstag än i exempelvis en överkomplicerad cirkelkonstruerad fortskaffningsmedelsutmaning som…Göteborg – en stad jag i stort gillar, men helst inte själv framför ett motoriserat fordon i.

Fruktmarknaden, känd som ”markasin” (med min försvenskade stavningsmodell) är fascinerande livlig, men många av varorna är troligen importerade eftersom Jemen inte producerar så mycket i den vägen inom landet, efter vad jag läst mig till. Basarer i smala gränder är kanske en förhärskande sinnebild av mellanöstern för många, och den är inte helt fel heller. Det är förvånande många typer av varor som kan klämmas in i små butiker. Särskilt i en stad där stora varuhus och köpcentra i stort sett lyser i sin frånvaro.

Vacker stad? Tja, i ett elakt ögonblick tänker jag på Arjeplog – omgivningen är vackrare än staden. Men det är inte riktigt rättvist. Få platser på jorden förtjänar att jämställas med den norrbottniska inlandskommunens tätort, som inramas av majestätiska kullar och sjösystem men i sig är märkvärdigt glädjedödande arrangerad. Det finns definitivt ännu oskönare orter, men få där kontrasten mellan natur och civilisatorisk struktur är så markant – åtminstone i ett i-land. Nu var det visserligen över tio år sedan jag var där, men dock. Minnena kunna ej svika så djupt, eller? Och det var ett stickspår; Taiz är bra mycket större – kanske i klass med Göteborg, men jag kan som sagt inte avgöra det exakt.

Och det finns guldkorn rent arkitektoniskt. Häromdagen blev jag guidad runt i den gamla delen av staden av en ung konstnär som själv var väldigt tilltalad (läs: artistiskt inspirerad) av ett par moskéer, som mycket riktigt tillhörde de estetiska höjdpunkterna hittills i mina ögon. Även om de förmodligen är modesta i både storlek och dekorationsrikedom jämfört med vad som borde finnas i regionens riktiga metropoler. Jag har ju inte sett så fruktansvärt mycket av arabiska halvön med omnejd tidigare, så jag låter osvuret vara bäst i stilenlig svensk diplomat-anda. Husen byggs ofta efter en princip som är tilltalande – men är inte alltid färdigställda och genomförda med samma precision (eller resurser). Resultatet är en hejdlös blandning mellan högt och lågt, karaktär, historia och improviserat kaos. Mycket smuts samlas i gränderna, mer än jag väntade mig faktiskt – och bristen på papperskorgar är slående, även i förhållande till min förhandsbild.

Folk i allmänhet är tillmötesgående och lätta att prata med, såvitt vi förstår varandra. Ganska många har ändå lärt sig begriplig engelska, inte minst här på centret  eller en del college och liknande jag haft chansen att besöka – mitt intryck hittills är jag skulle klara mig betydligt bättre med bara engelska här än i Ecuador. Häromdagen fick jag förklara en del om Sverige – typiska maträtter, väderförhållanden och så vidare – för ett gäng engelskstuderande under något som egentligen var ett releaseparty för en ny bok om klassiska engelska författare, och som utvecklades till en rundtur på Art College i Taiz. Men en del av poängen med att vara här är ju chansen att faktiskt snappa upp något av arabiskan, detta väl utbredda tungomål som i sig representerar en värld i sig. Och jag jobbar vidare på det…

Ljudlandskapet påverkar nog atmosfären lika mycket som synintrycken. Böneutroparna vaknar tidigt och förefaller avlösa varann i något slags turordning. Råkar man vakna vid fyra-tiden på morgonen är det inte osannolikt att någon av dem åtminstone värmer upp med några fraser jag inte kan uttyda, medan klockan fem kanske är den officiella morgonbönen. Och sedan följer ytterligare fyra, åtminstone i teorin. Det känns inte helt exakt schemalagt och noggrant numrerat, det där systemet i praktiken. Men det har sin tjusning, vad den nu består i.  Kanske i det än så länge exotiska tonspråket och exalterade utförandet. Byggnadsarbeten på natten? Ibland undrar man, när något liknande trösk- eller sågverk plötsligt går igång och skär genom den då mer sparsamma kakofonin.  En strid ström av trafikrelaterade ljud är annars dominerande på dagen och en bit in på kvällen. Sirener ljuder påfallande ofta, som i många storstäder jag varit i. Men jag är tacksam över att inte behöva köra ambulans själv här.

Och ja, hittills har jag sett två eller tre kameler i gatuvimlet. De hann inte fastna på bild, men det kommer säkert fler chanser…

Fler vyer von Oben

Posted in Direkt från Jemen, Uncategorized by yemenity2010 on 14/01/2010

1. ”Go tell it on the mountain over the hills and everywhere…”

2. ”När man ser det lite grann sådär från ovan…”

3. ”There’s only mountains and the sea/there’s nothing greater/you and me…”

4. ”Take me to the rock/I need something solid…”

5. ”I see the world and I’m looking from a high place/way above it all/standing on higher ground…”

6. ”Climbing up on Solsbury Hill/I could see the city lights/wind was blowing, time stood still/eagle flew out of the night…”

7. ”I’m so glad that he let me try it again/cause the last time on earth I lived a whole world of sin/I’m so glad I know more than I knew then/gonna keep on tryin’ till I reach my highest ground…”

8. If I only could I’d make a deal with God/and I’d get him to swap our places/be running up that road/be running up that hill…

Ja, tänk vad kullar och berg kan inspirera till i lyrikväg. Om ni klarar av att koppla ihop alla de ovanstående textraderna med någon tillhörande artist, författare eller kompositör så blir jag väldigt imponerad och placerar er omgående på en högt eftertraktad VIP-lista utan praktisk betydelse, men med stor ära inbakad. Men det är klart – mycket går väl att söka upp nätledes också… Ledtråden är i alla fall att samtliga citat är hämtade ur sångtexter. Bilden? Ännu en utsikt från ovan, jag vet – den här gången ännu högre upp, från en punkt på ett berg med namnet Sabr, om ingen har drivit gäck med mig. När regnperioden börjar om några månader kanske det blir aningen grönare i dalgångarna, sägs det. Kan bli kul som jämförelse.

Tagged with: , ,
%d bloggare gillar detta: